HSB och samvetet

HSB och samvetet 

Vem är mina vänner? Jag skall karaktärisera två av dem.  

Jaroslav.

Han är född 1948 i Tjeckoslovakien. Den 26 februari 1981 tvångsförflyttades han från Tjeckoslovakien till Sverige. Det tjeckoslovakiska kommunistiska partiet ville inte längre ha honom som invånare. Eftersom han var oförbätterlig. Arresteringar, fängelsevistelser, förföljelser, mutor, löften, ingenting hjälpte, ingenting av detta förmådde Jaroslav att jubla över den regim som höll på att förstöra Tjeckoslovakien. Så han kastades ut ur landet.

Något som var ren galenskap. Då det är sådana människor som Jaroslav, en stat, varje stat, behöver.

Så nu kan Sverige glädjas åt hans närvaro. Välutbildad, pålitlig, samhällsengagerad, arbetsgivare, utomordentlig bra skattebetalare, utbildare, opinionskapare.
Jaroslav skulle kunna bli precis vad som helst, förutom det som HSB Götas beslutsfattande folk är. 

Tomas.

En arbetsmyra med enorm organisationsförmåga. Besitter ett omutligt rättspatos. Generös. Trogen. 100%-tigt pålitlig.

Efter flera jobb i Sverige och övriga Europa ville han bli VD för en av Europas stora multinationella företag med filialer och förgreningar över hela världen. Konkurrensen om denna ställning var naturligtvis hur hård som helst. Men Tomas fick anställningen.

Första dagen på jobbet. En liten välkomstkommitté tar emot honom framför en mängd anställda. En timme senare söks han upp av en kvinna med söndergråtna ögon. Hon är inte svensk, hon ser inte ens svenskt ut. Och en av hennes närmaste chefer låter henne veta det, och det inte bara denna dag. Tomas lyssnar på hennes berättelse och bjuder sedan in hennes chef. Hon får upprepa allt än en gång, nu framför honom. Chefen har inget av substans att framföra till sitt försvar och Tomas arbetsbefriar honom med omedelbar verkställighet. Mannen försöker åberopa facket, sina egna anställningsvillkor, sin långa anställningstid och Tomas minimala dito.

Tomas svarar att allt detta skall han ta itu med så snart denne chef lämnat företaget.

– Några främlingsfientliga åsikter tolererar jag inte, förklarar Tomas. Vi har verksamheter över hela jordklotet, har vi inte, preciserar han.
Tomas skulle kunna bli och arbeta med precis vad som helst. Men sådant som HSB Götas beslutsfattande folk är, sådant skulle han aldrig kunna vara.

HSB Götas ledningsgäng, Elin Rydberg, ordförande HSB Göta, Reine Johansson VD, Sandra Bergqvist, marknadschef, Lise-Lei Hugosson, chef HR-center, John Johansson ekonomichef, Ulrika Malmsten-Persson hållbarhetschef, Ann-Sofie Kindbom Uddh förvaltningschef, Daniel Johansson, enhetschef & teknisk chef, Magnus Gustavsson, arbetsledare, Jörgen Gustafsson, arbetsledare, Cecilia Petraeus, affärsområdeschef, Mikael Kilén, affärsområdeschef, Stefan Langström, energikonsult, Daniel Nordgren, drifttekniker fastighetsautomation, Jimmy Götesson, Drifttekniker ventilation, Fredrik Swärdh, energikonsult/drifttekniker ventilation, Peder Lindström, energikonsult, Dennis McCrady, affärsområdeschef bygg och installation, el och VVS, Johannes Fred, arbetsledare VVS, har alla möjligheter att vända företagets uruselhet så att det funkar som det bör. Och skulle det mot förmodan inte gå, då finns det alltid den möjlighet som Jaroslav, Tomas och jag skulle ta oss till. Säga upp sig. Proklamera att man inte klarar av att arbeta på ett ställe som är djupt omoraliskt. Ett ställe där nästan var och en har något mindre smickrande att säga om en annan.

En hederlig person är aldrig arbetslös oavsett om hen får sparken eller om hen själv säger upp sig. Så gott som alla företag letar efter folk man kan lita på. Folk med hög moral. Att vara kunnig är nog bra, med det finns inget jobb som man inte kan lära sig om man har bra handledare.

I mitten av oktober 2019 skrev en rad tidningar följande: En 93-årig man och före detta SS-vakt i koncentrationslägret Stutthof, nära dagens Gdansk, ställs i dag inför rätta för delaktighet i 5 230 mord.

”Som SS-vakt i Stutthofs koncentrationsläger mellan augusti 1944 och april 1945 misstänks han ha bidragit till det fruktansvärda dödandet av i synnerhet judiska fångar”, enligt åklagaren.

Han åtalas också för att ha varit ett kugghjul i nazisternas mördarmaskineri. 

93-åringen, som bland annat arbetat som bagare och lastbilschaufför efter kriget, erkänner att han tjänstgjorde i lägret, men uppger att han inte hade något annat val, att han blev placerad på posten på grund av ett hjärtfel och att han inte själv var nazist.

Trots mannens ålder kommer rättegången, troligen en av de sista av sitt slag, ske vid en ungdomsdomstol i Hamburg eftersom mannen endast var 17 år gammal när han arbetade som vakt vid Stutthof.

”Han hade ingen annat val”, säger han. Har man hört?! Han, Bruno Dey, det är hans riktiga namn, var ingen nazist, hävdar han, men han ändå agerade som en nazist. Vad är då skillnad mellan honom och en nazist? För hans offer, och offrens anhöriga, ingen. Ingen som helst.

För honom själv, borde det inte heller vara någon, men sådana människor har alltid någon intetsägande floskel i beredskap. En nazi är en nazi med eller utan en partibok.

Dessutom har Bruno Dey, frivilligt anmält sig till SS-Totenkopfsturmbann, ungefär Dödskallebataljonen, vars primära uppgift vara att bemanna och vakta koncentrationslägers vakttorn, så att ingen fånge någonsin lämnade dessa ställen levande. Ingen av de 5 230 som dog i Stutthof. 

Varken Jaroslav eller Tomas eller jag skulle någonsin acceptera att jobba med Bruno Deys verksamhet. Inte ens när det skulle visa sig att vi inte hade något annat val. Eftersom det nästan alltid finns ett val.

HSB-folket däremot, är jag ganska så säker på, inte skulle palla för trycket. Det sättet som det behandlar Kristina, tyder på det. 

© vladimir oravsky