Pippi på konst!
En konstbok för barn och nyfikna
vuxna!
Ur Nationalmuseums samling
Urval och text: Lena Eriksson med
bidrag från Helena Sjödin Landon, Sara Bodegård Älgå och Alexander Kateb
Redaktör: Gunilla Halkjaer
Olofsson
Illustrationer: Stina Wirsén
Art Director: Pompe Hedengren
Grafisk form: Josefin Gahmberg och
Clara Lidström
Foto: Nationalmuseum
Repro: Italgraf Media
ISBN Lilla Piratfölaget:
978-91-7813-020-7
ISBN Nationalmuseum:
978-91-7100-877-0
Att Sveriges Nationalmuseum återöppnades
för allmänheten i mitten av oktober det här året efter en mycket påkostad och
en fem och ett halvt år lång renovering och att det återinvigdes inför ögonen av
Sveriges Kung Carl XVI Gustaf, hans maka Drottning Silvia, deras äldsta
gemensamma barn Kronprinsessan Victoria, hennes make Prins Daniel, demokrati- och kulturministern Alice
Bah Kuhnke utan sin man samt Nationalmuseums överintendent Susanna Pettersson är
så gott som alla seende och hörande vuxna människor levande i Sverige medvetna
om. Att renoveringen blev synnerligen lyckad, finns det hundratals radio, tv
och andra massmediala vittnesmål om. Mest pratades det om ljuset som museets
nyöppnade, tidigare igenmurade fönster släpper in samt om alla de olika färger
som museets väggar är målade med. Jag nämner detta eftersom detta har bäring
även på boken Pippi på konst! Boken
är nämligen inte bara läsvärd utan även spännande att ta sig genom. Olikfärgade
sidor och texter i olika stilar och storlekar (punkter). Det är anledningen
till att jag i introduktionen till denna anmälan nämner inte bara bokens
författare, utan samtliga upphovsmän och kvinnor.
Liksom i Nationalmuseum finns även en
avdelning ämnad åt industridesign, finns i boken ett uppslag med och om en vanlig
industriellt framställd diskborste. Man kan således gott betrakta Pippi på konst! som ett väl genomfört 130 sidigt
programblad till Nationalmuseum. ”För barn och
nyfikna vuxna”, som bokens omslag påstår. Och här är vi vid min enda ogynnsamma
anmärkning. Stina Wirséns teckningar passar utomordentligt väl till hennes egna böcker, i
Pippi på konst! känns de för det
första påtvingade, som ett inte alltför väl genomtänkt tricks som skall locka
barn till boken, och för det andra är det estetiska och konstnärliga avståndet
mellan dem och Elsa Beskow, Alfred Stewens, Jan Davidsz de Heem, Pietro Antonio
Rotari, Gustaf Cederström och exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn, för att nämna bara
några av de konstnärer som med sina verk är representerade i boken, alltför
stort. En prinsesstårta kan utgöra en lika passande efterrätt för barn som
vuxna, en bok med pedagogiska avsikter, passar människans hela livsspann mera
sällan.
En tjänsteflicka, hon heter visst Griet,
dukar till en sen frukost. Bordet är ett stilleben med smör, ost, olika korvar,
paprikor, auberginer… Det är dukat för en människa som är allt annat än
förmögen, men som ändå med varje handling vill ge sken av det går bra för honom.
Även inredningen bekräftar detta. På fönsterbrädan står flera halvlitersflaskor
med olikfärgad vätska i. Solen strömmar in och färgar rummet i olika färger,
beroende på vilken flaska dess strålar passerar igenom.
Denne man, som är ingen mindre än
självaste Johannes Vermeer, sätter sig vid bordet, tänder sin pipa och betraktar
självmedvetet en tavla som hänger på vägen. Den föreställer Griet rakt
framifrån, med ett pärlörhänge i varje öra.
En mus kommer ut ur ett litet hål
i väggen, ser sig omkring, klättrar upp på bordet och snor en bit ost.
Vermeer ser det, blir ilsken och
jagar musen som återigen försvinner inne i sitt hål.
Vermeer skäller ut Griet, att hon
inte håller huset tillräckligt rent. Han förklarar för henne att han om två
timmar får besök av tavlans köpare och om tavlan inte säljs blir det säkerligen
på grund av Griets slarviga hushållning. Och då får hon finna sig i att gå ut
ur huset och försörja sig bäst hon vill.
Vermeer föser en stor golvklocka
framför mushålet, klockan lämnar spår på det välputsade golvet.
Ordna detta, Vermeer pekar på det
fula spåret, innan jag och köparen kommer tillbaka, beordrar han på vägen ut.
Han slänger dörren bakom sig med en sådan kraft att ett av den avporträtterade flickans
örhängen lossnar från ett av hennes öron och trillar ut ur tavlan, rakt ner på
golvet…
… och rakt ner mellan två av
rummets polerade golvbrädor.
Griet försöker peta ut örhänget
med en gaffel, men gaffeln går sönder etc.
Det stora golvuret visar att tiden
går. Griet flyttar på golvuret och ropar i mushålet efter musen. Den kommer
fram. Grier ber musen att hjälpa henne att ta fram örhänget. Musen lovar att
göra det, men först måste herr Vermeer be den om ursäkt och lova att aldrig mer
jaga den och kasta saker efter den.
Griet går upp till Vermeers
målarateljé och finner honom rökandes på sin pipa. Han är omgiven av sina och
sin hustrus Maria Thins 12 barn, alla utklädda i olika muskostymer. De är helt
vita, helt svarta, helt bruna, helt blåa eller helt röda. Med undantag för en,
vars päls ser ut att vara sammansatt av alla de färger som blivit över från dess
syskons pälsar. Mössen har två, ja till och med tre huvuden, varav det ena är
en katts. En mus har olika ögonfärg, ett vitt och ett svart öga som inte
reflekterar något ljus. Här fanns även möss stora som små grisar, möss med
fjäll i stället för päls, möss med trådar och katetrar instuckna i hjärnan och
möss med en ständigt synlig rädsla i kroppen och blicken. Mössen tillverkar olika
färger av ägg, krossade och malda olikfärgade stenar, olja et cetera och
blandar ihop dem.
Vermeer lyssnar på vad Griet har
att säga men vill inte gå med på att be musen om ursäkt, utan går ner till
vardagsrummet och försöker själv att fiska upp och plocka fram örhänget. Han
bryter en kniv vid försöket. Hans ansikte är helt grönt, fast mest på grund av
ljuset som faller in genom fönstret…
Vermeer är ilsken och bryter upp
en hel planka ur golvet. Men örhänget finns inte där. Han bryter upp en annan
och en annan, utan att finna örhänget.
I förödelsen ser Vermeer musen hur
den gömmer örhänget i sitt kassaskåp och vrider på låsanordningen. Han beordrar
musen att omedelbart lämna örhänget till honom. Musen kräver dock en ursäkt
innan den kan gå med på att leverera örhänget.
Klockan går, någon knackar på och
öppnar dörren och i den står tavlans förmögne köpare Pieter van Ruijven. Han
stirrar som hypnotiserad med vidöppna ögon och gapande mun.
Fast det är inte på all den
oordning och förödelse som finns i rummet som han stirrar på, utan på tavlan.
Som förställer Griet, flickan med pärlörhänge.
Hon har vänt sitt huvud så att hon syns från sidan, så att bara ett örhänge är
synligt.
Ursäkta röran herr van Ruijven,
säger Vermeer till köparen.
Röran? Vilken röra?, svarar
köparen. Allt jag kan se, är världens vackraste tavla.
Just denna berättelse finns inte
med i boken Pippi på konst!. Den
boken är nämligen skriven i en saklig, pedagogisk ton utan utflykter till
fantasins värld. Dessutom hänger Johannes Vermeers mästerverk Flicka med pärlörhänge inte i någon av
Nationalmuseets salar, utan i Mauritshuis i Haag, och därutom är berättelsen
kring tillblivelsen av tavlan Flickan med
pärlörhänge framdiktat av mig själv. Jag fantiserar om hur tavlorna som jag
tycker extra mycket om kom till. Det
här är inte en pipa av René Magritte är given i mina
tillblivelsegrubblerier, så även flera av Joan Mirós målningar, Lucas Cranach d.ä:s Venus och Amor, Lucas Cranach d.ä:s och även Rembrandt van Rijns Lucretia,
Théodore Géricaults Medusas
flotte, Vincent van Goghs Såningsmannen, Mårten Eskil Winges Kraka, Michelangelo
Merisi da Caravaggios Fruktkorg och Jacques-Louis Davids Kejsare Napoleons kröning för att nämna några. Den sistnämnda var speciell
skoj att spinna en berättelse kring eftersom på den tiden målade man alla
människor nakna, även påvar, och sedan klädde man på dem.
Leonardo da Vinci skrev en massa
om sin vardag och om sina upptäckter och om sitt arbete, och eftervärlden fann
även lassvis av dessa dyrbara dokument.
Dock inte alla. Just berättelsen
om och kring tillblivelsen av Mona Lisa
återfanns aldrig bland det bevarade kunskapsstoffet.
Förra året återfanns dock
Leonardos anteckningar om Mona Lisa. De var inmurade i en femhundra meter lång
underjordisk gång, som binder samman herrgården Clos Lucé där Leonardo
framlevde sina sista dagar och det kungliga slottet Amboise.
Hur kom det sig, vem tog dit dem?
Om det skrev jag den mycket uppskattade boken Mona Lisas leende.
Inte klokt vad mina tankar flög i
väg vid läsningen av Pippi på konst!.
En bra bok skall underhålla, lära och inspirera. Och Pippi på konst! gör det. Utan tvekan.