Musse Pigg, 90 år
År 1928 lät Walt Disney förevisa
4 filmer med sin och Ub Iwerks skapelse Mickey
Mouse i huvudrollen på bio.
Ett år senare, år 1929, ynglade sig Musse till 15 stycken filmer sammanlagt. Inalles
blev det över 120 filmer tillverkade på Disneystudios, trots att Disney dog
redan i december 1966 bara 65 år ung.
Mickey Mouse fascinerade
konstnären och musikern Lasse
Åberg så pass mycket att han inte bara samlade på allt som hade med Mickey Mouse att
göra, utan han började även framställa egen Musse Pigg-konst. I mängder.
Andy Warhol har också återskapat
Mickey Mouse i flera av sina verk. Av dessa gillar jag personligen mest Myth,
från 1981, som består av 10 silkscreentryck föreställande
bland andra Musse Pigg, Jultomten, Superman, Onkel Sam, Dracula, Howdy Doody och den elaka Häxan från Väst.
Lasse Åberg, som inte känner
några dubier att kopiera andra kända kommersiella konstnärer, gjorde även sina
egna Andy Warhols soppburkar.
En dag stegade kanske en 30-årig
man in i mitt arbetsrum på Jönköpings länsteater där jag var anställd som
dramaturg. Han sade att han sökte anställning som scenograf på länsteatern.
Några arbetsprov hade han inte med sig, ej heller kunde han nämna några
tidigare teatererfarenheter. Detta var på slutet av 1980-talet och någon
internetanslutning fanns inte på teatern, den fanns ingenstans i hela Sverige,
eftersom World Wide Web skapades först under 1990 av Tim
Berners-Lee. Han var engelsman men jobbade på den tiden i Schweiz på
forskningscentrumet CERN. För allmänheten blev webben tillgänglig först i april
1991.
Jag bad således mannen att
återkomma när han hade samlat sina prov i en dossié. Han kom tillbaka cirka en
månad senare. Med sig hade han tio kanske tolv teckningar, samtliga exekverade på
transparent ritpapper och samtliga avbildade en och samma gestalt, Musse Pigg.
Jag sa till mannen att dessa bilder kan jag inte godta som
ett arbetsprov eftersom det var uppenbart att han knyckte karaktären från Walt
Disney och Ub Iwerks.
De namnen var han helt och hållet totalt obekant med,
hävdade han.
Några veckor tidigare hade jag bekymmer med en annan
arbetssökande. Jag minns hans namn fortfarande, inte minst på grund av att vi
hade en gemensam bekant. Den arbetssökande ringde upp mig och undrade om vi kunde
träffas på min arbetsplats. Det hade jag ingenting emot. Jag visste att han
hade film- och teaterregissörsplaner och att han skrev film- och pjäsmanus. Vad
jag inte visste, var med vilken repetitiv, manisk intensitet han skrev dessa.
Så när han anlände till Jönköping med sin bil hade han cirka 100 manus med sig,
och bad mig att välja det som teatern skulle ta upp på sin repertoar. Jag sade
att detta inte kunde låta sig göras, enär mitt anställningskontrakt var
tidsbegränsat och jag hade redan en hel del andra arbetsplikter att utföra. Att
läsa alla hans pjäser skulle avkräva från mig att försumma någon annan
dramatiker. Jag undrade hur kunde han hunnit skriva allt detta, han var ju
trots allt bara 10 år äldre än jag. Han sade att han hade en oerhörd
arbetskapacitet och att han kunde skriva uppemot fyra pjäser om dagen. Det var
mer än jag hann att läsa och göra anteckningar om på en arbetsdag, sade jag,
och han tittade på mig för att bedöma om han fick säga det han hade på tungan
och så sade han att svenskar alltid föredrog att anställa medelmåttor som på
inget vis stack ut ur den kollektiva mängden.
Han återkom dagen därpå och jag fick lov att läsa igenom två
pjäser, samtidigt som han tittade på, eftersom, som han uttryckte det, alla
andra teatrar sade nej till hans pjäser och han visste att det till 100 procent
var uteslutande på grund av att ingen läste dem.
Den första av hans pjäser fattade jag ingenting av, den
andra var ännu mer obegriplig. Så det återstod för mig bara att förmedla detta
till honom på stället och plats utan att permanent såra hans känsliga konstnärlighet.
Han blev lite mer än lite rasande och sprang in till min och
teaterns chef.
Chefen sade att han litade på mitt omdöme men att han samtidigt
kunde lova att teatern kommer att läsa hans nya pjäser om han fortfarande
känner tilltro till den.
Och mannen började att bombardera mig med nya pjäser. Dagligen.
Samtliga intriglösa, samtliga innehållslösa. Till slut, slutade jag svara honom
med mina omdömen, men han däremot, slutade inte att klaga på mig hos min chef.
Med detta i åtanke, vågade jag inte bara hux flux att
avfärda mannen som ritade Musse Pigg, utan jag tog honom till stadsbiblioteket
och visade honom några Walt Disney och Musse Pigg böcker. Det visade sig att
han använde sig av exakt samma boktitel som vi tittade i, eftersom teckningar i
boken och på det transparenta ritpapperet var till minsta streck identiska.
Mannen blev uppriktigt förvånad och började utan någon som
helst ironi eller skrymteri, på fullt allvar hävda, att det måste förhålla sig på
det viset att denne Walt Disney, vem han nu än var, helt fräckt knyckt hans
skapelse med allt hull och hår.
Jag försökte motargumentera med att när Walt Disney skapade Mickey
Mouse år 1928 då var varken han eller ens hans föräldrar födda än…
Det är jag som har skapat denna figur och jag undanber mig
att du försöker misstänkliggöra mig för stöld, sade mannen.
Han klagade hos min chef och denne måste verkligen tyckt om
mig, eftersom han återigen ställde sig på min sida.
Det har gått mer än trettio år sedan jag mötte teaterpjäsmanusgrafomanen.
I dag googlade jag honom. Till dags dato har han inte lyckats sälja eller
skänka bort någon av sina skapelser. Men han tror fortfarande på sin
skaparkraft eftersom han har ett teater- och filmförlag registrerat på sitt
namn. Det har aldrig haft någon omsättning, något som återigen bekräftar att
hoppet är det sista som överger människan. Turen kommer säkert vända för honom
bara han förlikar sig med att tillhöra den medelmåttigheten som på inget
vis sticker ut ur den kollektiva mängden.
Och vad hände med den svenske skaparen av Musse Pigg? Det
vet jag ingenting om. Men han kanske fick anställning som kurator på Lasse Åbergs egna Musse Pigg museum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar