Alf Henrikson
I dag firar vi Alf Henrikson, skulle jag ha skrivit, om det förhöll
sig så att han skulle ha fyllt år i dag. Men så är det inte. Han var nämligen född
den 9 juli (1905). Jag tänker på Alf Henrikson i dag, eftersom en av mina kära
väninnor, en utomordentligt väl beläst, charmig och därutöver humoristisk
kvinna, fyller år i dag – sista gången som 50 plus. Hon älskar Alf Henrikson,
eller snarare hans penna, och hon sade en gång när hon tog min puls, att en del
av det som jag skriver påminner henne i mångt och mycket om Alf Henriksons tänk
och exekvering. Jag tar detta som en stor komplimang, trots att Olof
Lagercrantz skrev en gång ”… Eftersom jag ändå är i farten tillåter jag mig att
undra över din uppskattning av Alf Henrikson. Denna förnumstighetens,
trivialitetens och det reaktionära myssnackets mästare, vars penna löper i smör
och som aldrig haft en aning om något sammanhang här i världen, är värd endast
förakt.
Var skulle han passa om inte i Månadsjournalen.
Var skulle han passa om inte i Månadsjournalen.
Hu!”
Citaten ovan skvallrar en smula om att Olof Lagercrantz inte
var de subtila nyansernas noblaste mästare, utan tvärtom, att han snarare var de
ogenomtänkta förolämpningarnas ivrige anhängare och det till och med långt
innan de permanent inmutade sig ett voluminöst territorium på sociala mediers vidsträckta
karta.
Ingmar Bergman
skriver i sin bok Laterna magica:
”Denna mig högt beundrade Olof Lagercrantz, började förfölja mig. Då han så
småningom blev kulturguru i Dagens Nyheter, tog hans angrepp groteska
proportioner. Om Sommarnattens leende
skrev han: ’en finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka
drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning, är de
makter som skapat denna ’komedi’. Jag skäms att jag har sett den.’”
Bergman citerade inte hela texten, utan hoppat över
exempelvis Lagercrantzs passage ”… en
komedi där det inte finns nog av ande och spiritualitet att fylla en dockas
fingerborg och där skämten och replikerna är av drängkammarmodell, fast de
klätts i kostym (...).”
Bergman fortsätter, fortfarande i Laterna magica: ”I dag är detta en komisk kuriositet, den gången
var det en förgiftad pil som anställde skada och lidande.”
Något tillspetsat sagt, är det på sätt och vis tur att Olof
Lagercrantz skrev på detta gravt onyanserade vis: annars skulle det knappast finnas
någon utanför hans närmaste familj, som fortfarande skulle minnas honom i dag. När
det gäller Alf Henrikson, då verkar det som så, att den förnäme, adlige Olof
Lagercrantz missunnade den ”simple” dagsverspoeten
från Huskvarna titeln Professors namn.
När jag var liten, fick jag på söndagsmorgnar hoppa i mina
föräldrars dubbelsäng. Jag lokaliserade mig bekvämt mellan min mor och far, på
en av fars mycket muskulösa överarmar och han berättade för oss äventyr ur
grekisk och romers mytologi. Modern, som var ryska, kontrade då och då med att
berätta något från den ryska folkloren, som lät som om den var kalkerad på
grekiska sägner. Med denna rika upplevelse i bagaget, var det för mig en ren
fröjd att år 1981 inhandla Alf Henriksons (och Disa Törngrens och Lars
Hanssons) mäktiga, ”sagolika uppslagsbok” Hexikon.
Och tro det eller ej, jag öppnar den fortfarande, trots att jag har tillgång
till Wikipedia och en radda utmärkta encyklopediska verk så som Ad de Vries Dictionary of Symbols and Imagery, (jag
minns att jag nästan grät av ekonomisk smärta när jag år 1975 inhandlade den på
Gleerupska bokhandeln i Lund för den för mig oerhörda summan av 286 kronor), Knaurs Lexikon der Symbole, som jag
köpte år 1990 i München på ett antikvariat, inlämnad av någon som aldrig ens
öppnat detta 600-sidiga minutiöst utredda uppslagsverk, och, för att ta
ytterligare ett exempel, Erland Ehnmark och Jan-Öjvind Swahns Världens bästa myter och sagor i urval.
Varför jag föredrar att ständigt återkomma till Hexikon? Eftersom det påminner mig om
min fars berättande. Det är generöst i sitt fabulerande och dessutom skiljer
sig Henriksons redogörelser från redovisningar i en hel del andra uppslagsverk.
Alf Henrikson broderar nämligen sin lärdom med så övertygande detaljer och
utvidgningar, att man hellre vill tro honom än andra, ofta mera ”auktoriserade”
och mera ”vetenskapliga” uttolkningar. Henrikson berättar det, som – antog han
helt rätt – hans läsare gärna ville ”höra”. Och dessutom bjuder han på uppslagsord
som man inte finner på andra ställen. Delvis på grund av att Hexikon då och då stavar på sitt eget, Hexikonska vis, och delvis tack vare att
Hexikon verkar prioritera på sitt
eget generösa sätt. Försök finna exempelvis uppslagsordet ”Meletele” på annat
ställe än i Hexikon. Inte alltför
lätt, eller hur? Och ändå ser vi ”Meletele” runt omkring oss, inte minst så här
års. Hexikon skriver: ”Meletele, blomstergudinna
hos hedna preussarna. Hon var flitigt sysselsatt med att sätta färg på
blommorna”.
Alf Henrikson sätter med sina välordnade och välplacerade
bokstäver färg på mitt och många andra människors tillvaro. Olof Lagercrantz
har satt sin sista glykoalkaloida, solanin-stinna potatis år 2002. Dessvärre
gror den fortfarande och det ohämmat.
”Det
som är botten i dig är botten också i andra”, skriver Gunnar Ekelöf i
diktsamlingen Färjesång. Jag tror
inte på det. Jag vill inte tro på det. Jag tror mer på den ”själens obotliga
ensamhet” som Hjalmar Söderberg frammanar i sin pjäs Gertrud. Jag tror på olikheter. Lagercrantz måste ha trott på Ekelöf. Lagercrantz sökte formuleringar som osvikligt skulle såra
honom själv till depressionens mörkaste rand om någon kastade dem mot honom.
Och när han fann dem, var han säker på att de var verksamma även på andra.
”Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte
större än så”, är en av Alf Henrikson folkkära grukar, en som kanske är hans
oftast citerade. Missta er dock ej att tro att skymfer och elakheter är något
”smått”, något som man borde ha överseende med. Inte ens när dessa spys ut av
en adlig chefredaktör under förevändningen att han värnar om finkulturens yrvakna ögon och överkänsliga öron.
