tisdag 26 mars 2019

Alf Henrikson


Alf Henrikson 

I dag firar vi Alf Henrikson, skulle jag ha skrivit, om det förhöll sig så att han skulle ha fyllt år i dag. Men så är det inte. Han var nämligen född den 9 juli (1905). Jag tänker på Alf Henrikson i dag, eftersom en av mina kära väninnor, en utomordentligt väl beläst, charmig och därutöver humoristisk kvinna, fyller år i dag – sista gången som 50 plus. Hon älskar Alf Henrikson, eller snarare hans penna, och hon sade en gång när hon tog min puls, att en del av det som jag skriver påminner henne i mångt och mycket om Alf Henriksons tänk och exekvering. Jag tar detta som en stor komplimang, trots att Olof Lagercrantz skrev en gång ”… Eftersom jag ändå är i farten tillåter jag mig att undra över din uppskattning av Alf Henrikson. Denna förnumstighetens, trivialitetens och det reaktionära myssnackets mästare, vars penna löper i smör och som aldrig haft en aning om något sammanhang här i världen, är värd endast förakt.
Var skulle han passa om inte i Månadsjournalen.
Hu!” 

Citaten ovan skvallrar en smula om att Olof Lagercrantz inte var de subtila nyansernas noblaste mästare, utan tvärtom, att han snarare var de ogenomtänkta förolämpningarnas ivrige anhängare och det till och med långt innan de permanent inmutade sig ett voluminöst territorium på sociala mediers vidsträckta karta.

Ingmar Bergman skriver i sin bok Laterna magica: ”Denna mig högt beundrade Olof Lagercrantz, började förfölja mig. Då han så småningom blev kulturguru i Dagens Nyheter, tog hans angrepp groteska proportioner. Om Sommarnattens leende skrev han: ’en finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning, är de makter som skapat denna ’komedi’. Jag skäms att jag har sett den.’”

Bergman citerade inte hela texten, utan hoppat över exempelvis Lagercrantzs passage ”… en komedi där det inte finns nog av ande och spiritualitet att fylla en dockas fingerborg och där skämten och replikerna är av drängkammarmodell, fast de klätts i kostym (...).”

Bergman fortsätter, fortfarande i Laterna magica: ”I dag är detta en komisk kuriositet, den gången var det en förgiftad pil som anställde skada och lidande.”

Något tillspetsat sagt, är det på sätt och vis tur att Olof Lagercrantz skrev på detta gravt onyanserade vis: annars skulle det knappast finnas någon utanför hans närmaste familj, som fortfarande skulle minnas honom i dag. När det gäller Alf Henrikson, då verkar det som så, att den förnäme, adlige Olof Lagercrantz missunnade den ”simple” dagsverspoeten från Huskvarna titeln Professors namn.

När jag var liten, fick jag på söndagsmorgnar hoppa i mina föräldrars dubbelsäng. Jag lokaliserade mig bekvämt mellan min mor och far, på en av fars mycket muskulösa överarmar och han berättade för oss äventyr ur grekisk och romers mytologi. Modern, som var ryska, kontrade då och då med att berätta något från den ryska folkloren, som lät som om den var kalkerad på grekiska sägner. Med denna rika upplevelse i bagaget, var det för mig en ren fröjd att år 1981 inhandla Alf Henriksons (och Disa Törngrens och Lars Hanssons) mäktiga, ”sagolika uppslagsbok” Hexikon. Och tro det eller ej, jag öppnar den fortfarande, trots att jag har tillgång till Wikipedia och en radda utmärkta encyklopediska verk så som Ad de Vries Dictionary of Symbols and Imagery, (jag minns att jag nästan grät av ekonomisk smärta när jag år 1975 inhandlade den på Gleerupska bokhandeln i Lund för den för mig oerhörda summan av 286 kronor), Knaurs Lexikon der Symbole, som jag köpte år 1990 i München på ett antikvariat, inlämnad av någon som aldrig ens öppnat detta 600-sidiga minutiöst utredda uppslagsverk, och, för att ta ytterligare ett exempel, Erland Ehnmark och Jan-Öjvind Swahns Världens bästa myter och sagor i urval.

Varför jag föredrar att ständigt återkomma till Hexikon? Eftersom det påminner mig om min fars berättande. Det är generöst i sitt fabulerande och dessutom skiljer sig Henriksons redogörelser från redovisningar i en hel del andra uppslagsverk. Alf Henrikson broderar nämligen sin lärdom med så övertygande detaljer och utvidgningar, att man hellre vill tro honom än andra, ofta mera ”auktoriserade” och mera ”vetenskapliga” uttolkningar. Henrikson berättar det, som – antog han helt rätt – hans läsare gärna ville ”höra”. Och dessutom bjuder han på uppslagsord som man inte finner på andra ställen. Delvis på grund av att Hexikon då och då stavar på sitt eget, Hexikonska vis, och delvis tack vare att Hexikon verkar prioritera på sitt eget generösa sätt. Försök finna exempelvis uppslagsordet ”Meletele” på annat ställe än i Hexikon. Inte alltför lätt, eller hur? Och ändå ser vi ”Meletele” runt omkring oss, inte minst så här års. Hexikon skriver: ”Meletele, blomstergudinna hos hedna preussarna. Hon var flitigt sysselsatt med att sätta färg på blommorna”.

Alf Henrikson sätter med sina välordnade och välplacerade bokstäver färg på mitt och många andra människors tillvaro. Olof Lagercrantz har satt sin sista glykoalkaloida, solanin-stinna potatis år 2002. Dessvärre gror den fortfarande och det ohämmat.

”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skriver Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Färjesång. Jag tror inte på det. Jag vill inte tro på det. Jag tror mer på den ”själens obotliga ensamhet” som Hjalmar Söderberg frammanar i sin pjäs Gertrud. Jag tror på olikheter. Lagercrantz måste ha trott på Ekelöf. Lagercrantz sökte formuleringar som osvikligt skulle såra honom själv till depressionens mörkaste rand om någon kastade dem mot honom. Och när han fann dem, var han säker på att de var verksamma även på andra.

”Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte större än så”, är en av Alf Henrikson folkkära grukar, en som kanske är hans oftast citerade. Missta er dock ej att tro att skymfer och elakheter är något ”smått”, något som man borde ha överseende med. Inte ens när dessa spys ut av en adlig chefredaktör under förevändningen att han värnar om finkulturens yrvakna ögon och överkänsliga öron.


söndag 10 mars 2019

Allt hänger ihop. Med Melodifestivalen

Allt hänger ihop. Med Melodifestivalen 

Vad förväntar vi oss av våra ledande politiker?
Att de gillar hundar och visar det offentligt.
Att de gillar barn och visar det offentligt.
Att de går på sportevenemangsfinaler när någon svensk är med.
Att de uppsöker katastrofer där svenskarna är med.
Att de går på Nobelmiddagar.
Att de en gång om året äter bullar med några gamlingar på ett ålderdomshem.
Att de tillsätter utredningar vars resultat är känt på förhand.
Att de godkänner alla reformer som gynnar dem personligen.
Att de hävdar att alla deras handlingar styrs uteslutande av omtanken på Sverige och svenskarna.
Att de går på Melodifestivalens final och visar sin folklighet. 

I går avgjordes Melodifestivalens final och naturligtvis var våra ledande politiker närvarande.
Flera tidningar skrev: ”Storfavoriten John Lundvik infriade förväntningarna och vann Melodifestivalen 2019 med låten ’Too late for love’. Han blir därmed Sveriges bidrag i Eurovisionfinalen i Tel Aviv i maj.
Lundviks seger var överlägsen. Han fick samtliga tolvor från jurygrupperna, något som aldrig tidigare hänt i tävlingens historia, och tog hem flest tittarpoäng.”

Jag antar att detta stämmer eftersom någon rättelse har jag inte funnit i någon av dagens tidningar.
Så här skrev TT och därmed nästan samtliga svenska tidningar innan finalen sattes i gång: ”John Lundviks låt ’Too late for love’ är den som spelbolagen tror har störst chans att vinna kvällens final i Melodifestivalen och ta sig vidare till Eurovision Song Contest i Tel Aviv. Låten är även den mest lyssnade på radio och strömningstjänster”.

En kompis skrev till mig att hon inte tittade på finalen eftersom ALLA redan på förhand visste vem som skulle vinna den.

Denna gången hade hon inte rätt. Inte alla visste det. Inte våra ledande politiker. Så här skriver exempelvis Omni: ”Politisk enighet: Anna Bergendahl vinner i kväll

Statsminister Stefan Löfven och M-ledaren Ulf Kristersson är eniga. I kväll vinner Anna Bergendahl Melodifestivalen.
När Löfven och hustrun Ulla Löfven anländer till Friends Arena för att se finalen berättar paret att de enats om fyra favoriter: Arvingarna, Lina Hedlund, Anna Bergendahl, och Jon Henrik Fjällgren.
– Norrsken är ju alltid vackert. Men vi tror framför allt på Anna Bergendahl i kväll, säger Stefan Löfven.
– Jag hejar på henne av två skäl, hon är sörmlänning, precis som jag, och så är det den bästa låten, säger Ulf Kristersson som är på plats för att se tävlingen med dottern Signe.” 

Förvånar det någon att våra ledande politiker gissar fel när det gäller resultatet av Melodifestivalen? Nej, ingen kan vara förvånad. Eftersom allt hänger ihop. Det är nämligen en av de förväntningar som vi alltid har på våra politiker. Att de inte minns den svenska historien ens fyra år bakåt och att de aldrig kan gissa framtiden. Oavsett om det gäller den svenska arbetslösheten, svensk sjukvård, svensk skola, svensk arbetsolycksstatistik, svenska järnvägars tillstånd, svenska vägars dito, svenska så gott som allt som styrs av våra ledande politiker.