Beatles LOVE ME DO fyller femtiosex år
”Love Me Do” var The Beatles första singel. I Storbritannien gavs den ut 5 oktober 1962 (Parlophone 45-R 4949).
Det finns tre händelser i mitt liv som märkbart påverkade det.
- Mina döttrars födelse,
- min flykt från hemlandet och
- ”Love Me Do”, det vill säga Beatles som i oktober 1962 via Parlophone Records startade sin exempellösa erövring av världen, efter att skivmärket Decca gjort sitt största misstag någonsin, genom att vänligt dock bestämt tacka NEJ till The Beatles.
År 1962 var ett händelserikt år: Marilyn Monroe hittades död och dessutom naken i sin säng med en tömd behållare avsedd för sömntabletter bredvid sig,
Betty Friedans bok ”The Feminine Mystique” / ”Den kvinnliga mystiken” beskrev den amerikanska kvinnosituationen,
amerikanarna lyckades äntligen sända en människa, John Glenn, ut i rymden och runt jorden,
Chubby Checker introducerade ”Twist” i Europa efter att danserna ”The Mashed Potato”, ”The Bird”, ”The Watusi” och ”The Locomotion” försvunnit från världens dansgolv lika snabbt som de skapades,
Edward Albees pjäs ”Who's Afraid of Virginia Woolf” / ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” fick sin premiär,
i Storbritannien dog 60 människor inom tre dagar av smog och luftföroreningar,
Rachel Carsons bok ”Silent Spring” / ”Tyst vår” väckte en stor debatt om miljögifter,
Der Spiegel-affären i Västtyskland ledde till regeringskris,
president John F Kennedy hotade invadera Cuba i fall Chrusjtjov inte desarmerade sina kubanska missiler,
samme John F sände militärer till Sydvietnam,
Algeriet blev självständigt,
liksom även Uganda, Ruanda och Burundi,
samt Katanga återförenades med Kongo efter FN:s insats mot Moise Tshombes legosoldater.
Trots alla dessa händelser och begivenheter är det ändå The Beatles och den påföljande Beatlesmanin som påverkade dåtidens ungdom mest.
Musiken blev annorlunda,
ungdomars utseende, det vill säga hår stil och kläder / mode, blev sig olikt,
vårt beteende och sätt att leva blev annorlunda.
Och vi, det var tonåringar i öst och väst, i Japan, Moskva och i Mexiko.
John Lennon på kompgitarr, Paul McCartney med basgitarr, George Harrison på sologitarr, Ringo Starr på trummor och den femte Beatlesmedlemmen, producenten och pianospelaren George Martin, skapade under de åtta år som de spelade och komponerade tillsammans, 17 nummer-ett-singlar, och 90 procent av alla deras låtar kom in på top-10-listan. Bara i Storbritannien låg de hela 432 veckor på listan med 25 top-10-hits. 24 hits i rad! Utan något avbrott!
Kungen av Rock'n'roll var Elvis Presley ändå tills Beatles beträdde scenen. År 1962 hade han fyra nummer-1 singlar: ”Good Luck Charm”, ”Return To Sender”, ”She's Not You” och ”Rock-A-Hulas Baby”. Även andra amerikanare dominerade rock- och popscenen, Ray Charles sjöng sin ”I Can't Stop Loving You” och instrumentalgruppen B. Bumble and the Stingers gjorde om Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” till en omåttligt populär ”Nut Rocker”.
I Storbritannien var den största stjärnan Cliff Richard som år 1962 släppte sin stora nr 1-hit ”The Young Ones” och liksom Elvis, uppträdde även Cliff Richard som skådespelare, Cliff Richard i filmen ”Summer Holiday”.
En annan brittisk grupp som det gick utomordentligt bra för år 1962 var The Tornados. Deras hit ”Telstar” såldes i åtminstone sex millioner exemplar, den låg på top twenty nära fem månader och användes som signaturmelodi i otaliga radio- och tv-program.
Men den musikaliska Storbritannien var ända tills nu mestadels synonym med London. Liverpool, som år 1962 hade 400 registrerade popband, var fortfarande bara en stad mest känd för sin hamn, skeppsvarv, stålverk och galoppbanan Aintree Racecourse, där Grand National avgörs varje år i april.
I dag är Liverpool en välkänd kulturstad. Och allt började för femtiosex år sedan med ”Love Me Do”.
Paul McCartney minns: ”That's what we want to get back to - simplicity. You can't get anything simpler, yet more meaningful than "love, love me - do". That's just what it means. I think I slagged off school to write that one with John when we first started.” Det var en skolkdag som borde förevisas på varje pedagogiskt museum världen över.
Att kalla sin grupp The Wings, det vill säga vingarna, är att skryta för omvärlden med att utan hans, Paul McCartneys, insats skulle de berömda beatlarna, det vill säga skalbaggarna, aldrig lyft. Namnen på en rad popgrupper, konstnärsgrupper och dylikt har ett intrikat ursprung och avslöjande etymologi. Exempelvis The Beatles. John Winston Lennons stora idol var den förtidigt bortgångne sångaren och kompositören Buddy Holly, vars kompgrupp hette The Crickets, vilket på svenska betyder syrsorna. Lennon ville ge sin grupp ett namn i samma anda. Det blev The Beatles, fast med ”bea” som i Buddy Hollys låt ”Heartbeat”. Och Beat är benämningen på den sorts musik som Beatles är en värdig representant för.
Dessvärre blev gruppen The Beatles skjuten till döds den 8 december 1980 genom mordet på John Lennon. År 1995 var det mycket säljande att vara en död musiker. Detta utnyttjade även The RestBeatles som då förbrödrades med den tragiskt mördade John Winston Lennons kvarlåtenskap, och på så vis äntrade de forna skalbaggarna återigen världshitlistorna, nu som likmaskar.
PS: Love, love me do / You know I love you, / I'll always be true, / So please, love me do / Whoa, love me do
Det är inte alltid lätt att vara helt trovärdig med sina data. Anledningen är att det finns hur många källor som helst och uppgifterna i dessa varierar. Bara ett av flera exempel: den ovannämnda, inflytelserika Betty Friedans bok dateras numera till år 1963, et cetera. Jag beskriver problematiken i min bok ”I skuggornas hetta : Tvärkulturella filmanalyser” (Studentlitteratur, 1983, 1984, 1992) på följande vis: Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske att verifiera författarens tillförlitlighet mot fakta. I sin ”Introduction to 1983-84 Edition” av ”TV Movies” (1982), beskriver redaktör Leonard Maltin på flera sidor de vedermödor han hade för att få de exakta uppgifterna till produktionsdata för de filmer verket tar upp. Trots sina ansträngningar daterar Maltin USA-premiären på Michael Curtizs ”Casablanca” (1943) felaktigt till är 1942, ett årtal som likaledes uppges av Andrew Sarris (”The American Cinema”, 1968).
Även jag har lagt ner ett omfattande arbete på att kontrollera bokens data, men ett garderande förbehåll bör ändå vara på sin plats:
Regissören Robert Wienes klassiker från år 1919 omnämnes i Siegfried Kracauers avhandling ”From Caligari to Hitler” (1946) som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”, och så gör även Björn Rasmussen i sin bok (Verdens bedste film, 1970) och även Leif Duprez och Gerth Ekstrand (”Se på film”, 1975) och Gerhard Lamprecht (”Deutsche Stumfilme, band 5, 1919, 1968) etc.
Även i manuskriptet till filmen, utgivet av Lorrimer (1972), stavas det tyska ”Das Kabinett" med ”C” och ett ”t”.
Ulrich Gregor och Enno Patalas stavar dock i deras verk ”Geschichte des modernen Films” (1965) doktor Caligaris omtvistade kabinett med ”K” och två ”t”, och så gör även Georges Sadoul (Histoire de l'art du cinéma des origines à nos jours”, 3. Utgåva, 1953) och Raymond Durgnat (”Films and Feelings”, 1967) och Peter Cowie (”A Concise History of the Cinema, part l, Before 1940”, 1971) och Jean Mitry (”Histoire du cinema, del 2, 1915-1925”, 1969) och Jerzy Toeplitz (”Geschichte des Films, del l, 1895-1928, 1975) och Lotte Eisner ”The Hounted Screen”, engelsk utgåva av ”L'Ecran démaniaque”, 1973) och Roger Manvell & Heinrich Fraenkel (”The German Cinema”, 1971) etc.
Dessvärre hade jag inte möjlighet att kontrollera uppgiften mot filmen, men ett val blev jag ändå tvungen att göra. (På filmens originalaffisch från år 1919 anges filmens titel som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”. Det finns en reproduktion av affischen i Lotte Eisners ovannämnda bok, något som författarinnan måste ha förbisett.)
