Hurra för Ingmar Bergman
Om du inte på något vis blev bekant med att under det pågående året skulle film- och tv- och teaterregissören och författaren Ingmar Bergman fyllt 100 år, om han för 11 år sedan inte lämnat det jordiska, då med till säkerhet gränsande sannolikhet, är du också död. Tidningar, tidskrifter, poddar, bloggar, radiostationer och inte minst tv-stationer, uppmärksammar den döde jubilaren med en Klondykefeberaktig frenesi, och alla tävlar om att gräva fram och visa upp den mest skinande Bergmanreliken.
Att Bergman var en betydande filmregissör som influerade en radda andra manusförfattare och regissörer råder ingen dispyt om. Men det är också lika säkert, att den uppmärksamhet som med anledning av hans stundande 100-årsdag ägnas åt Bergman och hans verk, och hans förhållande till kvinnor, och hans relationer till sina barn och hans omskrivna magproblem och lika omtalade specialbyggda och bara för honom själv reserverade toaletter, inte i första hand är ett utslag av en pietet till honom själv, hans verk, och hans mage, utan en fullständigt begriplig handelsstrategi, som alltid, och alltid med ljus och lykta, söker efter varje tillfälle att sälja mer.
Inte fan skulle exempelvis min Ica nära, bry sig speciellt mycket om Jesus lidande, uppståndelse (från de döda), förlåtelsen för människors synder, och människosläktets eviga liv, om det inte förhöll sig på det merkantila viset, att just under påskhelgen säljer min Ica nära cirka 25 procent mer av ägg, lax, sill, påskmust, påsköl, påskliljor, ”kaviar”, godis och till och med grillvaror, trots att påsken kan vara lika kall som relationer mellan Bergman och riksskatteverket kring april 1976.
Pengar har en så stor makt över människans handlande, att även den handlare som utan samvetsbetänkligheter skriver under petitionen mot en planerad invandrarförläggning i hens villakvarter, fyller sina butikshyllor och backar med varor nödvändiga för tillagning av baba ganoush, kashk-e bademjan, ghorme sabzi och andra lämpliga Eid al-Fitr-rätter.
Vladimir Oravsky nyttjar också sitt trendkännande finger till att spana efter det mest inkomstbringande. Märker Oravsky att Astrid Lindgren kommer vara ett samtalsämne nummer ett, på grund av eller tack vare det ena eller kanske det andra, så skriver han en bok och en teaterpjäs om henne. Närmar sig ett Marie-Antoinette jubileum, så vips, är Oravsky bland de som erbjuder marknaden åtminstone två böcker och en teaterpjäs om henne och hennes leverne. Får han veta att man kommer att prata om prostatacancer, som om mäns dödliga sjukdomar var lika dödliga som kvinnors, då kan man vara säker på att han skriver ”Rocky Horror Prostata Show”, en bok och en teaterpjäs om detta ämne.
Oravskys aldrig sinande författardrivkraft verkar få näring från varje tillfälle, varje namn och varje företeelse som kan generera en extra slant. Där är han och hans konstnärliga förebild Frank Zappa, eniga om det väl kännande konstnärliga skaparmottot, ”We're Only in It for the Money”.
Det förhåller sig ingalunda annorlunda när det gäller den store Ingmar Bergman och hans bemärkelsedag eller snarare bemärkelseår. Oravskys ”Bergman och Jane” är utgiven i bokform inte färre än två gånger tidigare, och i mars 2018, ges den ut på nytt. Fast den här gången inte bara på svenska, utan nu ges den ut även på engelska, med den alluderande titeln ”Bergman Me, Jane You”.
”Bergman Me, Jane You” är en nekrokomisk spöksonat som utspelar sig omedelbart efter en stor officiell Bergmans 100-årsfest.
”Bergman Me, Jane You” anspelar inte bara på Tarzan och Jane utan i lika hög grad även på ”Grevinnan och Betjänten”, August Strindberg och ”Spöksonaten”, Shakespeare och ”Hamlet”, Lars Norén och Leif Zern. Dessutom bjuder ”Bergman och Jane” på en lång rad kända och mindre kända uttalade och outtalade Bergmantankar, som exempelvis ”Trots att jag numera sannolikt har mitt på det torra gör sig den bittra smaken från tiden när jag slickade röv påmind… Den smaken slipper jag nog aldrig. Om så maskar slukar de köttsliga resterna av mina ben kommer smaken av röv likväl leva vidare.
Världen låter sig bedragas eftersom den vill bedragas. Detta till trots, kan intet modifiera den beska sanningshalten i Zappas ord: ’Ingen ser snygg ut i brunt läppstift – ingen!’”
Och troligen som slug anpassning till det högt aktuella Moi aussi-uppropet, begåvades kvinnan Jane med lika många tankar och repliker som mannen Bergman.