Hurra för Ingmar Bergman

Hurra för Ingmar Bergman

Om du inte på något vis blev bekant med att under det pågående året skulle film- och tv- och teaterregissören och författaren Ingmar Bergman fyllt 100 år, om han för 11 år sedan inte lämnat det jordiska, då med till säkerhet gränsande sannolikhet, är du också död. Tidningar, tidskrifter, poddar, bloggar, radiostationer och inte minst tv-stationer, uppmärksammar den döde jubilaren med en Klondykefeberaktig frenesi, och alla tävlar om att gräva fram och visa upp den mest skinande Bergmanreliken.

Att Bergman var en betydande filmregissör som influerade en radda andra manusförfattare och regissörer råder ingen dispyt om. Men det är också lika säkert, att den uppmärksamhet som med anledning av hans stundande 100-årsdag ägnas åt Bergman och hans verk, och hans förhållande till kvinnor, och hans relationer till sina barn och hans omskrivna magproblem och lika omtalade specialbyggda och bara för honom själv reserverade toaletter, inte i första hand är ett utslag av en pietet till honom själv, hans verk, och hans mage, utan en fullständigt begriplig handelsstrategi, som alltid, och alltid med ljus och lykta, söker efter varje tillfälle att sälja mer.

Inte fan skulle exempelvis min Ica nära, bry sig speciellt mycket om Jesus lidande, uppståndelse (från de döda), förlåtelsen för människors synder, och människosläktets eviga liv, om det inte förhöll sig på det merkantila viset, att just under påskhelgen säljer min Ica nära cirka 25 procent mer av ägg, lax, sill, påskmust, påsköl, påskliljor, ”kaviar”, godis och till och med grillvaror, trots att påsken kan vara lika kall som relationer mellan Bergman och riksskatteverket kring april 1976.

Pengar har en så stor makt över människans handlande, att även den handlare som utan samvetsbetänkligheter skriver under petitionen mot en planerad invandrarförläggning i hens villakvarter, fyller sina butikshyllor och backar med varor nödvändiga för tillagning av baba ganoush, kashk-e bademjan, ghorme sabzi och andra lämpliga Eid al-Fitr-rätter.

Vladimir Oravsky nyttjar också sitt trendkännande finger till att spana efter det mest inkomstbringande. Märker Oravsky att Astrid Lindgren kommer vara ett samtalsämne nummer ett, på grund av eller tack vare det ena eller kanske det andra, så skriver han en bok och en teaterpjäs om henne. Närmar sig ett Marie-Antoinette jubileum, så vips, är Oravsky bland de som erbjuder marknaden åtminstone två böcker och en teaterpjäs om henne och hennes leverne. Får han veta att man kommer att prata om prostatacancer, som om mäns dödliga sjukdomar var lika dödliga som kvinnors, då kan man vara säker på att han skriver ”Rocky Horror Prostata Show”, en bok och en teaterpjäs om detta ämne.

Oravskys aldrig sinande författardrivkraft verkar få näring från varje tillfälle, varje namn och varje företeelse som kan generera en extra slant. Där är han och hans konstnärliga förebild Frank Zappa, eniga om det väl kännande konstnärliga skaparmottot, ”We're Only in It for the Money”.

Det förhåller sig ingalunda annorlunda när det gäller den store Ingmar Bergman och hans bemärkelsedag eller snarare bemärkelseår. Oravskys ”Bergman och Jane” är utgiven i bokform inte färre än två gånger tidigare, och i mars 2018, ges den ut på nytt. Fast den här gången inte bara på svenska, utan nu ges den ut även på engelska, med den alluderande titeln ”Bergman Me, Jane You”.

”Bergman Me, Jane You” är en nekrokomisk spöksonat som utspelar sig omedelbart efter en stor officiell Bergmans 100-årsfest. 

”Bergman Me, Jane You” anspelar inte bara på Tarzan och Jane utan i lika hög grad även på ”Grevinnan och Betjänten”, August Strindberg och ”Spöksonaten”, Shakespeare och ”Hamlet”, Lars Norén och Leif Zern. Dessutom bjuder ”Bergman och Jane” på en lång rad kända och mindre kända uttalade och outtalade Bergmantankar, som exempelvis ”Trots att jag numera sannolikt har mitt på det torra gör sig den bittra smaken från tiden när jag slickade röv påmind… Den smaken slipper jag nog aldrig. Om så maskar slukar de köttsliga resterna av mina ben kommer smaken av röv likväl leva vidare. 

Världen låter sig bedragas eftersom den vill bedragas. Detta till trots, kan intet modifiera den beska sanningshalten i Zappas ord: ’Ingen ser snygg ut i brunt läppstift – ingen!’”

Och troligen som slug anpassning till det högt aktuella Moi aussi-uppropet, begåvades kvinnan Jane med lika många tankar och repliker som mannen Bergman.

”Bergman Me, Jane You” kan köpas exempelvis här och lånas på biblioteket exempelvis här. 

© Vladimir Oravsky

Mina första möten med Ingmar Bergman

Mina första möten med Ingmar Bergman

Jag minns mycket tydligt de barnfilmer jag såg som barn i Bratislava. Ett femtiotal filmer från den tiden skulle jag i viss mån kunna återskapa även i dag. Mest bilder och scener och stämningar, mera sällan repliker. Sedan jag var fem år gammal, parkerade min pappa mig på Barnens bio, söndag efter söndag, medan han läste tidningar och drack ett mockakaffe i ett café bredvid biografen. Detta utspelade sig mellan klockan 10.00–12.00. 

Efter söndagslunchen gick jag och en kompis till Pionjärbiografen. Där visades också barnfilm, fast inte sagofilm. Pionjärfilmerna hade mera iögonfallande samhällsnyttig uppfostran i syfte. 

Och så varje tisdagskväll smög jag mig in i en genomrökt arbetarbarack, kallad tro det eller ej ”svenska huset”, där jag introducerades i vuxenfilm som inte var avsedd för den bredare publiken. 

Jag var elva år gammal när jag såg Bergmans ”Det sjunde inseglet” i Bratislava. För mig var det en sagofilm: Bengt Ekerot föreställande döden, en häxa som skulle brännas på bålet, den i rustning klädde riddaren Antonius Block, väpnaren Jöns, gycklarfamiljen Josef och Maria, i filmen kallade Jof och Mia, levandegjorda av Nils Poppe och den oskuldsfulla, kärleksfulla, livfulla och översexiga Bibi Andersson, de sju silhuettfigurerna anförda av liemannen och med en spelman i svansen och så en svart-vit medeltid, som för barn nästan alltid är en synonym för sagotid.

Det var en upplevelse utöver det vanliga.

Det är då självklart, att när jag hörde att Bergman kommer upp på scen i Stockholm, liftade jag dit.

År 1968 ockuperades Bratislava och resten av Tjeckoslovakien av Warszawapaktens med antikapitalistisk propaganda smittade soldater, och jag utnyttjade kaostillfället att fly till Sverige. 

Den första teateruppsättning jag bevittnade i Sverige var Ingmar Bergmans ”Woyzeck”, skriven av den tragiskt, i blodförgiftning absolut för tidigt avlidne docenten i anatomi, och den förföljde grundaren av sällskapet för mänskliga rättigheter, Georg Büchner. på Dramaten.

Det var eftermiddagen den 13 mars 1969, och det var en av de sista för allmänheten öppna repetitionerna före premiären. Jag var villig att betala vad som helst för den, som man säger i affekt, men den var gratis. Vilket drömland jag flyttat till.

Min svenska hade mycket att önska sig, men det jag inte förstod förklarade vännen Nils-Åke Gussing för mig, vill jag minnas, som var där med sin indiska hustru, den spröda Surya. 

”Människan är en avgrund, man får svindel när man ser ner i henne”, konstaterade Tommy Berggren, och repliken ekar fortfarande i mig. Eller ”Allting är möda under solen, man svettas till och med i sömnen”. 

Jag kan inte annat än nicka instämmande. Mer övertygande Frans Woyzeck än i Tommy Berggrens utformning har jag inte varit med om varken förr eller senare. Och Gunnel Lindbloms Marie…

Efter pjäsgenomdraget blev publiken uppmanad att lämna spellokalen, men Nils-Åke ordnade att vi fick stanna. På den tiden betraktades en utlänning fortfarande som en gäst och inte som börda eller pest. 

Bergman klev upp på scenplattan, tittade på sina medarbetare och sa ”Tack så in i helvete jävla mycket! Jag är kolossalt stolt över Er. Jag har suttit på de två taskigaste platserna i dag och jag har inte skrivit upp en sak.” 

Mitt anteckningsblock var däremot fyllt med noteringar. Bergmans var tomt på grund av att han var så in i helvete jävla nöjd, och mitt var rågat av samma skäl. Yin & yang.

”Världens bästa dramer i urval” var den första bok jag investerade i i Sverige, och där mellan sidorna 497 och 509 kan jag fortfarande läsa ”Woyzeck”, helt nerklottrat med mina fyrtionio år gamla anteckningar. 

”Världens bästa dramer i urval” kostade 50:40 kronor. På den tiden räknade jag fortfarande om alla priser till tjeckoslovakiska kronor, och hur många tjeckoslovakiska småfranska jag kunde köpa för samma peng. Jag vill minnas att för 1 SEK fick man 8 KČS på svarta marknaden, som var den enda marknad en vanlig socialistisk människa handlade sina valutor på. En småfranska kostade i Tjeckoslovakien 0,30 KČS på den tiden. Jag skulle således kunna köpa 1 344 småfranska för samma peng som jag betalade för boken. Ett helt bageri.

I Sverige kostade en småfranska 1 krona. Skulle jag ha investerat de 50:40 i slovakiska småfranskor och sålt dem här i Sverige kunde jag ha köpt 27 stycken ”Världens bästa dramer” för pengarna, med mängdrabatt troligen ännu fler.

I ”Världens bästa dramer i urval” finnes ”Woyzeck” i Tage Aurells översättning från 1961. Det är inte den som Bergman förlitade sig på. Bergman använde sig av Svenska Dagbladets skarpsynte litteratur- och teaterrecensent Per Erik Wahlunds på den tiden purfärska version.

© Vladimir Oravsky

Varför jag uppmärksammar kakan dammsugarens dag

Varför jag uppmärksammar kakan dammsugarens dag

Den 7 mars är upphöjd i Sverige till en så kallad temadag. Den dagen firar vi, eller vad vi nu gör, dammsugares, alternativt punschrulles eller också arraksrullens dag. Varför just den 7 mars, vet jag inte, men eftersom punchrullen är ett bakverk som passar den tid när vi tvingas att slösa mindre med våra resurser och i stället återanvända det som återanvändas kan, då är den 7 mars en lika bra dag som vilken annan dag på året som helst. Dammsugare är en slags pizza i bakverkets form, eller en hyllning till Cajsa Warg, som de facto aldrig postulerade att man tager vad man haver. En dammsugare består nämligen av alla rester man har från veckans bak. Dessa smulas sönder, blandas med smör eller annat fett, och smaksättes med kakao och arrak eller rom. Denna gegga kläs sedan i ett marsipanfodral, gärna gjord på bittermandel som med sin smak effektivt kamouflerar allt det som dammsugaren består av. 

Jag är född i Tjeckoslovakien, ett land som inte längre finns. Min far fick byta jobb många gånger, beroende på den politiska konjunkturen som rådde i det sovjetiska blocket. En dag kunde han vara direktör, nästa dag gruvarbetare. En dag chef för ett delikatessbageri, nästa dag högspänningselektriker. 

Han var över 60 år gammal när han studerade hur man knyter mattor. På min fråga varför nu detta, svarade han att man aldrig kan veta när den tjeckoslovakiska socialismens makthavare kommer på idén att det är som mattknytare han bäst kan bidra till socialismens slutgiltiga seger över den vacklande kapitalismen. 

I början av 1970-talet, skrev min far, tillsammans med några medarbetare, en liten bok som fick namnet „Múčniky od výmyslu sveta” (ungefär „Bakelser från världens alla hörn“) och denna bok ingick som volym 5 i serien böcker kallade „Dobré rady každému – Dorka príručka Slovenky“ („Bra råd för alla : Dorka guidebok för slovakiska kvinna).

Dorka är ett kvinnonamn som i Sverige är mera känt under formen Dorotea (liksom i Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden) eller också som Theodora. Det våghalsiga i valet av namnet var att det kan härledas till Dórotheos, som betyder, (något som de flesta kände till), ”Guds gåva”, i motsättning till den påbjudna socialismens gåva. 

Ett språk bjuder på en mängd mer eller mindre subtila tillfällen till motstånd mot makten, och tvärtom, det är även genom språket som makten förtrycker och manipulerar folket. 

År 1968, ockuperades Tjeckoslovakien av Warszawapaktens med flit desinformerade militärer, och tjecker och slovaker kände sig ånyo isolerade, avskurna från omvärlden. För att på något vis motverka denna på reella händelser baserade känsla, började nästan allt – böcker, filmer, artiklar et cetera – benämnas med ”… från världens alla hörn”, så även min pappas bok „Bakelser från världens alla hörn“. Tjecker och slovaker blev genom detta indoktrineringstrix en organisk del av den runda världens samtliga hörn.  

Likhetstecken (=) bildas av två lika långa parallella streck, det vill säga synintrycket avslöjar den inneliggande idén, med andra ord, innehållet uttrycks med sin grafiska form.

Och benämningen ”dammsugaren” både blottar och samtidigt döljer vad detta bakverk innehåller, nämligen allt smul som annars städverktyget dammsugare skulle ta hand om, om det inte var mer ekologiskt riktigt, att ta hand om allt matspill.

Det har jag lärt mig från min far redan som parvel och det är huvudanledningen till varför jag uppmärksammar dammsugarens dag.

© vladimir oravsky

Vad den svenska grundskolan bör lära ut

Vad den svenska grundskolan bör lära ut

Det är planerat att söndagen den 9 september 2018 genomförs Riksdagsval i Sverige. Enligt flera samstämmiga undersökningar är skola och utbildning en av väljarnas viktigaste frågor i valet. Det är en fråga som även jag är intresserad av, något som mitt debattinlägg nedan, säkerligen kommer att bekräfta. Men innan det inlägget, vill jag anföra följande: Stefan Löfven har inga egna barn, det har däremot hans hustru Ulla. Statsminister Löfven är inte ensam om att inte ha egna barn. Bland europeiska politiker är denna barnlöshet inte alltför ovanlig. Frankrikes president och furste av Andorra Emmanuel Macron har inga egna barn, hans hustru Brigitte Trogneux har tre. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har inga egna barn, hennes man Joachim Sauer har två. Storbritanniens premiärminister Theresa May har inga barn. Italiens premiärminister Paolo Gentiloni är 63 år gammal och har inga barn. Nederländernas premiärminister Mark Rutte är barnlös. Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel har inga barn. Skottlands försteminister Nicola Sturgeon har inga barn. Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz har inga barn. Naturligtvis och självklart, kan även barnlösa politiker engagera sig i skola och utbildning, men visst funderar man en smula över varför namnkunniga politiker med anspråk på att påverka både vår vardag och våra barns framtid, valde och i ett fall tvingades till, att vara barnlösa. 

Skolan kan inte lära ut allt, den tvingas till att välja vad den vill lära ut. Det nedanbeskrivna lärs inte ut i den svenska grundskolan – en lucka som snarast borde täppas till. Eftersom med utbildning gäller det samma som med vaccinering: man hjälper inte bara sig själv, utan även alla andra i ens närhet och därmed även alla och envar. Detta matematiska fenomen kan gott ses som ett exempel på snöbollseffekt, och betydelsen av denna, bör läras ut redan på grundskolenivån.

Dominoeffekt, alltså en begivenhet som sätter igång ett orsaksförlopp med svårt överskådliga konsekvenser, är också något som alla barn bör lära sig om redan i grundskolan. Man exemplifierar gärna denna effekt med de ökända skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, alltså skotten som blev startskotten för Första världskriget. Själv kan jag bidra med mycket färskare exempel.

Den 2 november 2017 blev jag påkörd av en bil på ett övergångsställe intill Herkulesvägens rondell i Jönköping. Jag hade tur att jag inte fick några allvarliga kroppsliga och mentala skador och att min relativt nya supercykel inte blev kvaddad bortom all räddning. Jag borde således ha fog att säga att allt slutade gott och väl. Det är bara det, att dominoeffekten klamrat fast sig vid mig än så länge. Till dags dato går jag nämligen till en fysioterapeut med mitt högra knä, och trots akupunktur och allehanda mjuka och försiktiga dagliga övningar, är smärtan fortfarande betagen i att pina mig.

Samma sak gäller de smärtsamma stickningar i huvudet, som enligt neurologen, bara ett vältilltaget tidsavstånd, kan bota.

Min cykel blev reparerad. Bland annat hjulen och pedalerna blev utbytta, dock dessvärre med reservdelar som skilde sig så mycket från originalet, somfettmonstret i kloakerna i London skiljer sig från nykärnat smör. Men det gick att cykla på den. Åtminstone fram till den 23 februari.

Den dagen cyklade jag på en lugn, rak, jönköpingsgata och plötsligt, utan någon som helst förvarning, tvärbromsade den, bakhjulet blev låst av en snäv bakväxel och denna plötsliga påfrestning bröt av växelörat, vars funktion är just att hålla cykelramen oskadd vid sådana händelser. Jag har inte varit med om något liknande brott, trots att jag fick min första tävlingscykel vid 14-års åldern och föll både en och två gånger på en hal velodrom.

Skulle min cykel inte vara utsatt för det den var utsatt för då jag blev påkörd den 2 november, då skulle ”olyckan” den 23 februari, med största sannolikhet aldrig ha hänt. Även cykelreparatören som tog 583 kronor för byte av bland annat växelörat, menade att det måste ha varit ett hårt slag mot cykeln som försvagade dess bygge och vars fulla effekt manifesterade sig först i efterhand.

Det är nämligen så att om man kommer till en cykelverkstad med exempelvis ett par trasiga hjul, då byter reparatören bara ut dem, och bry sig inte om att söka efter sprickor och skavanker i precis hela cykel. Eftersom då skulle prisnivåer på cykelreparationer vara avsevärt högre. 

Inte heller den 23 februari reparerades min dyra cykel med originaldelar, och min cykel väger nu cirka 1 kg mer än när jag inhandlade den. Att en cykels låga vikt märkbart avspeglar sig i dess höga kostnad, verkar bara de som är angelägna att äga en lätt cykel, bry sig om.    

Att byta ut originaldelar mot kopior, inte minst när originaldelarna blev omintetgjorda av ett kraftigt fysiskt slag, är inte att rekommendera, oavsett vilken produkt man pratar om, och det är också en av de anledningar varför cykeltillverkare, biltillverkare, elektroniktillverkare et cetera-tillverkare inte tar emot reklamationer på de av deras produkter som är reparerade med andra än originaldelarna.

Catherine Ryan Hyde gör sig med sin roman Pay It Forward talesman för idén att man inte i första hand skall återgälda en tjänst med en gentjänst, utan att man ”betalar för skulden” genom goda gärningar till tre andra människor.

Jag tänkte på detta den 23 februari efter att min cykel låst sig och jag var på väg att förflytta den till en cykelverkstad. Bära på ryggen kunde jag inte och skjuta den, när bakhjulet vägrade att rotera, var inte det lättaste. Inte minst på grund av mitt inte så lite smärtande knä, som mer än vanligt förvandlade mig till en enfotad ståndaktig soldat, om än inte av tenn. När jag andfått, enbentskuttandes och svettandes kämpade med uppdraget som värst, stannade en ljusbrun Volvo bredvid mig, med registreringsnumret TRR 254, om jag minns rätt, något som jag säkerligen gör trots den kraftiga smäll mitt huvud fick utstå den 2 november. En mycket sympatisk, ung kille, erbjöd sig att transportera mig och cykeln till närmaste cykelreparatör, trots att han egentligen hade ärende åt ett annat håll. Vi pratade om ditten och datten och bland annat om fenomenet ”pay it forward”.

Än en gång tack för din hjälp, du sympatiske, medkännande medmänniska. Jag skall vidarebefordra och sprida budskapet om din goda gärning, bland annat genom att plädera för vad som varje barn bör lära sig redan i grundskolan, det vill säga kunskap om ”pay it forward”, och en inblick i dominoeffekter och en insikt om snöbollseffekter.

Det sista som jag i denna stund vill förespråka att grundskolan bör lära ut, är att ordentligt tillgodogöra sig lögner och alla dess underavdelningar så som falska löften, brutna utfästelser, förvrängningar, ständiga sanningsförnekelser, förställning, bedrägeri, nepotism, jäv och korruption. Barn som inte blir medvetna om nödvändigheten av dessa färdigheter, barn som lär sig att tro att sanningen och ärligheten varar längst, är troligen dömda till att leva med ganska så många besvikelser både som barn och som vuxna. 

August Strindberg, Sveriges kanske störste författare, skrev i Bandet, som för övrigt är ett sorgespel, ”… Och för öfrigt: två falska vittnen äro full bevis­ning, och en menedare är lika god.”

Skolan bör inte vänta med att lära ut om lögnens kraft och makt, eftersom det förhåller sig faktiskt på det viset, att gamla hundar och deras bästa vänner människor, har inte så lätt att lära sig sitta och ta till sig nya beteenden och förhållningssätt. Det finns yrken, och de varken är få eller negligerbara, som åtminstone i Sverige nyttjar lögn som sitt främsta arbets- och konkurrensverktyg. Finns det förälder som med berått mod vill riskera att hens barn, på grund av grundskolans otidsenliga skolpolitik, fråntas möjlighet att i vuxenåldern jobba med exempelvis försäkringar, politik eller borstbindning?

© Vladimir Oravsky

Internationella kvinnodagen och riksdagsvalet

Internationella kvinnodagen och riksdagsvalet

Den 8 mars kallas Internationella kvinnodagen. Det var en stor dag i Tjeckoslovakien när jag var liten. Jag minns att redan i förskolan fick vi i veckor, organiserat måla och klippa ut röda hjärtan av kartong, för att skänka dessa till våra mödrar. Och detta fortsatte vi med ända tills vi gick ut mellanstadiet. Internationella kvinnodagen skall mer än andra dagar om året uppmärksamma kvinnors ojämställdhet med män i olika samhällen, men eftersom Tjeckoslovakien var ett socialistiskt samhälle på den tiden, så ojämställdhet var inte bara ett abstrakt begrepp utan även oförståeligt: varför skulle någon, det vill säga män, vilja samexistera med någon, som inte var lika mycket värd? 

Om några månader skall vi vara med om ytterligare ett riksdagsval.

För att kunna bestämma oss, vem och vad vi lägger vår röst på, måste vi underkasta oss något som är i allra högsta grad osvenskt, något som med all säkerhet är det mest osvenskaste av allt osvenskt, nämligen skryt.

Vi svenskar, som bekant skryter inte, vi framhäver oss inte, och om vi nu till äventyrs ändå gör det, då är det bara för att föra talan för vårt innersta väsen, något som definierar oss sedan urminnestid, det vill säga det som vi uppfunnit och äger immateriell och andra rätter till. Jag pratar naturligtvis om vår svenska prinskorv och dito falukorv. Redan Carl Jonas Love Almquist stolt konstaterade, att blott Sverige svenska prinskorvar har.

Men som sagt: Under några månader under år 2018 skall vi tränga bort våran svenskhet och underkasta oss olika partiledares och deras entourages helt och hållet ohämmade skrävel.

Hur mycket enklare var det inte förr i tiden, när man kunde födas till en kunga- eller kronprinsessatitel, och folk accepterade det, utan att behöva ta ställning till om dessa dödliga har de kvalitéer som tveklöst gör dem lämpliga att representera mig, min förtidspensionerade granne och hela övriga nationen.

Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå är en titel.

Inte lika fin som kung och drottning och kronprinsessa och prinskorv, men en riktigt bra titel, åtminstone på en bok. Jag har belägg att hävda det.

Boken Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå, kom ut som pappersburen bok redan år 2004. Sedan kom den ut i punktskrift även kallad brailleskrift och blindskrift, den kom ut även som talbok och så småningom även som e-bok.

År 2018 är den utgiven ytterligare en gång, eftersom den har letat sig in i hjärtan och hjärnor på folk i alla dess åldrar – Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå betraktas att vara en kultbok. Det finns folk, sägs det, som har tatuerat titeln Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå på sin egen kropp. Och jag som är rädd för till och med att vara stucken av ett aldrig så litet knott.

Det råder onekligen en ojämlikhet i vår värld.

”Visst skrattar man då och då högt för sig själv när man sitter hemma i fåtöljen och läser något dråpligt. Men att inte kunna hålla emot ett klingande skratt på bussen och tunnelbanan är inte fullt lika vanligt. Det räcker att läsa några sidor in i denna ‘brevväxlingsbok’ innan smilbanden börjar dras uppåt. Kattis svar på brevvännen Sandras brev är fyllda av vardagligheter och absurditeter, livserfarenheter och nonsens i en salig blandning, där hennes diktande ungerske pappa spelar en stor roll.

Kattis själv är en mycket sammansatt person, med förmåga att se livet och människor, inte minst sig själv, ur en mängd synvinklar. Med hjälp av ett träffande språk, och träffsäker humor, som för övrigt aldrig blir plump eller slår under bältet, ställer författaren många frågor - politiska, samhälleliga, relationsmässiga och personliga - på sin spets.

Boken dediceras till tjejer och kvinnor, från sena tonåren och uppåt, men förhoppningsvis kan även män få utbyte av den. Författaren har tidigare givit ut ett tjugotal böcker, bl.a. ’Zlata Ibrahimovics dagbok’”, skrev Irene Ahlberg om Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå i BTJ / Bibliotekstjänstens inflytelserika bedömningshäfte.

Johanna Lind skrev i Generation x-tra:

”Det här är förmodligen världens knäppaste bok med världens knäppaste titel – men vad rolig den är! Flera gånger skrattade jag så jag fick ont i magen.Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå handlar om Kattis som brevväxlar med en tjej som heter Sandra.

Kattis är en tonårstjej med otroligt skön inställning till livet. (...) Familjens överhuvud, Kattis pappa, är en udda figur med ett stort, varmt hjärta. Men mycket av det han gör, får Kattis att slita sitt hår av förtvivlan och som läsare skrattar man så tårarna sprutar. (...) I många år har Bert-böckerna fått ungdomar, kanske främst killar, att fnissa igenkännande. Det här är något liknande fast för tjejer. Boken är fnölkul och fulibulrolig (Kattis-uttryck). Läs den.”

”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå. En bok för tjejer och kvinnor. Med allvar och humor går Oravsky hudlös in i den politiska debatten om kvinnans integration (...) Rekommenderas varmt som högläsning på håltimmarna mellan lektionerna för mellan / högstadieelever” / Li Kioko,

Bookhousegirl recenserar Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå med följande välavvägda ord:

”‘Du undrar om jag skojar? Nej, jag skojar inte. Vill du låna Dick (familjens skorpion) så får du det. Jag lägger ner honom i kuvertet. Han klarar sig en vecka utan mat, så det gör inget om det skulle ta lite längre tid på Posten. Skriv sedan och berätta om din fars nya reaktion!’

Något senare:

’Det var väldigt synd att Dick blev dödad på Posten när de stämplade frimärket. Jag borde aldrig ha frankerat brevet, de där mördarna på Posten förtjänar inte att man köper deras frimärken!

Pappa blev så ledsen att han håller på att bränna sin frimärkssamling i köket för att hämnas på Posten. Men det var ju tur att de stämplade Dick på huvudet, så han dog omedelbart och inte behövde lida.

Pappa ropar från krematoriet, jag menar köket, och undrar om du kan skicka tillbaka Dick så att han kan få honom uppstoppad. Det här är ändå pappas första husdjur och han höll verkligen av honom, så det är ett perfekt sätt för dig att visa dina kondoleanser.

Sörjande

/Kattis

I ett femtiotal brev till sin vän Sandra delar Kattis med sig av sina erfarenheter om livet, där hennes mycket märkliga nonsensskrivande pappa har en stor del...

Hysteriskt rolig på sina håll, så är det här en bok att tycka om, att skratta högt åt och faktiskt tänka att det kunde vara värre. Mycket värre som när grannkatterna åt upp deras hamster och Kattis pappa skriver ett mycket argt och roligt brev där han bifogar ett riktigt roligt skämt för att de ska se att han menar allvar.”

17-åriga Marie-Terese skriver på sin blogg: ”Och jag har hittat en skitrolig bok!! Inte speciellt seriös eller djup, men hemskt rolig!! Jag började läsa lite i den i bibblan igår och den var så rolig redan på första sidan. Så jag var ju tvungen att låna den! Så nu har jag en perfekt bok att läsa på flyget! Den heter Dumma

byxa ut och gå när man nappar på en tå av Vladimir Aurum Oravsky.”

Ullvigymnasiet rekommenderade Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå på sin webbsida sida bland ”Romaner med feministiska inslag”.

Även Myndigheten för skolutveckling (MSU) listade Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå på sin förteckning över rekommenderade böcker med feministiska inslag och även roliga böcker.

Boken Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå, och boken Zlata Ibrahimovics dagbok, ingår i Bibliotekstjänsts vandringsutställning, och båda titlarna kan lånas på drygt 1 000 bibliotek runt om i Sverige.

På omslaget av Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå syns bokens Kattis och Sandra. De heter Katharina Oravsky Sandström och Aleksandra Oravsky Sandström, deras ungerske fader är jag, Vladimir Oravsky.

”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” kan köpas exempelvis här och lånas på biblioteket exempelvis här.