HSB och krossade drömmar

HSB och krossade drömmar

Jag har förmånen att relativt ofta bjudas in som föreläsare till biblioteksmässor, föreningar, skolor. Det kryllar av biblioteksmässor och jag antar att de är viktiga för människors välbefinnande och för det svenska kulturlivet. Annars skulle de inte vara ekonomiskt understödda, utan då skulle man istället låta dem vara självbärande ekonomiskt.

Lördagen den 19 oktober talade jag på ytterligare en bokmässa, den här gången i Norra Skaraborg. Det var den minsta bokmässa jag någonsin bevistat och jag undrar om det någonsin, någonstans kommer att finnas en ännu mindre. Fast så länge våra kulturbeslutsfattare menar att bokmässor ”gör skillnad”, vad det nu än betyder, så kommer de hållas, utan att man låter marknaden, det vill säga publiktillströmningen styra. Jag har ingenting emot det, så länge äldrevård och hälsovård fungerar oklanderligt.

Jag kallas föreläsare, men själv kallar jag mig inte det. Stefan Löfven, Isabella Lövin och Annie Lööf är föreläsare, jag är samtalspartner till nyfikna deltagare. Rubriken på min medverkan var ”Samhällskritiker eller provokatör”. Fast visst är det så att varje samhällskritiker också är provokatör, då samhällskritik stundligen utmanar makten.

Mitt tåg anlände timmar innan jag skulle hålla min programpunkt, och det vände mot Jönköping flera timmar efter min medverkan. Jag hade således god tid på mig att prata med var och en av de fyrtio utställarna, samt läsa en sida eller så i deras böcker.
Har jag räknat rätt, så var nio av utställarna män, vilket skulle besanna det falska ryktet att kultur utövas och även konsumeras mestadels av kvinnor. Det här att det är fler kvinnor som bevistar olika kulturevenemang berättar inget utöver det, att det är kvinnor som bevistar flest kulturevenemang. Men kulturens anslagsfördelare vill stödja sig på kulturkremlologins uttolkningar, trots att än så länge ingen kremlolog gissade rätt, oavsett vad profetian än gällde. Trump vann presidentvalet, brexitsidan vann omröstningen, Putin försvann inte från den ryska politiska scenen, Bashar al-Assad tvingades inte avgå, den svenska kronan blev aldrig starkare gentemot Euron och så vidare.

Det var följande teman som dominerade utställarnas böcker:
1/ Utbrändhet och liknande störningar.
2/ Deckare och kriminalhistorier.
3/ Fantasy och andra genreböcker med övernaturliga element.
4/ Mormödrar.

1/ Utbrändhet och liknande störningar
Jag frågade en av författarna till flera skrifter om utbrändhet och ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vad var det enligt henne som förorsakade denna minilavin av utbrändhetsböcker, som dominerade denna mässa?

Hon menade att svenskar, och då huvudsakligen kvinnor, jobbar oerhört hårt och mycket och att de känner stark press på sig att prestera alltid på topp.
Jag ifrågasätter inte hennes antagande ens en enda minisekund. Men jag förundras ändå varför detta ihärdiga arbete på topp inte syns på verkstadsgolvet. Varför är det så att exempelvis HSB Göta knuten till bostadsrättsföreningen Fornkullen i Jönköping, inte klarar av att under hur lång tid som helst, hjälpa en förtidspensionerad kvinna, att bli av det oljud som hindrar henne att sova längre än högst två timmar åt gången, på nätterna så som på dagarna?

Varför sjukvården inte får i tid det material som behövs för att kunna genomföra redan inplanerade operationer? Varför apoteken inte har den medicin som läkarna föreskriver? Varför tågen inte går i tid? Varför och tusentalsgånger till varför? Om så många människor anstränger sig så utomordentligt mycket, så borde det avspeglas på resultatet, tänker jag.

Männen presterar på topp, hävdar de själva. Kvinnor måste prestera dubbelt så mycket som män för att uppskattas lika mycket som män, hävdar de själva, och invandrare, de hävdar att de måste jobba dubbelt så mycket och prestera dubbelt så bra som infödingar för att de skall få den uppskattning som svenskar får. Alla jobbar och sliter årets alla veckor och ändå är det så mycket som inte funkar. Hur kommer det sig?
Om jag skall utgå från HSB:s bristande resultat, så är svaret enkelt: Det jobbas över huvudtaget ej, och då det jobbas, då med fel saker.

2/ Deckare och kriminalhistorier
Vi svenskar benämner gärna våra deckarhistorier med paraplynamnet svenska deckarundret. Undrar varför? Det finns inget mirakel som ligger under detta undret. Tvärtom. Dessa historier kan utan vidare klassas som ren socialrealism, ren naturalism, ren verism.
Vi som läser dessa böcker, vi längtar efter att få läsa och höra att åtminstone i böckerna är världen någorlunda rättvis, att det inte lönar sig att vara skurk. Att mord på en statsminister får en lösning, att dubbelmordet i Linköping uppklaras, att HSB Götas högsta chefer slutar bakom de lås och bom, där människor av detta ruttna virke borde förvaras.

3/ Fantasy och andra genreböcker med övernaturliga element
Ser man det stora utbudet av fantasyböcker med övernaturliga element så tvingas man att konstatera att det råder rena medeltiden i dagens Sverige. Varför finns det så många böcker med rötter i den skygga medeltiden där skrock och tro på deus ex machina plötsligt och oväntat löser även de mest knepiga problem?
Eftersom folk längtar efter lösningar på sina problem, oavsett hur dessa än nås.

HSB Göta kallar sig på sin webbplats ”en helhetsentreprenör med eget fastighetsbolag”. HSB Göta utlovar mer än den medeltida kyrkan utlovade. ”Vi erbjuder ett komplett utbud av tjänster för fastighetsförvaltning, ekonomisk förvaltning”. Så skryter de, utan att det finns en uns sanning bakom dessa luftslottslöften.

Fredagen den 18 oktober 2019, lyckades jag äntligen nå HSB:s ordförande Elin Rydberg, (elin.rydberg@jonkoping.se; elin.rydberg@hsb.se) på hennes senaste telefonnummer 072 254 50 04. Hon kände väl till mina skriverier om HSB:s tortyr av Kristina. Jag ställde en direkt fråga till henne:
– Om du nu är så välbekant med de oanständigheter som utspelar sig på ditt företag, varför reagerar du inte?
Hon svarade att hon vet att jag pratat med HSB Götas VD Reine Johansson och att denne förklarade allt för mig.
– Vad allt har VD:n Reine Johansson förklarat för mig, enligt dig, undrade jag.
– Att HSB inte har någonting med Kristinas belägenhet att göra. HSB är ett reparationsföretag, ett av många, och det är bostadsrättsföreningen Fornkullen som är beställaren. Det är styrelsen i bostadsrättsföreningen Fornkullen som måste beställa och ge order till HSB eller vem de än väljer, och just nu har HSB ingen order från bostadsrättsföreningen Fornkullen gällande Kristina. Så du skjuter på fel mål”, sade HSB:s ordförande Elin Rydberg.

– Låt oss säga att VD:n Reine Johansson, verkligen sade detta till mig, även om jag hör det för första gången”, sade jag. Men varför ringde du inte till mig eller varför skrev du inte till mig, när du såg att jag fortsätter att skriva om HSB:s urusla service”, undrade jag. Bryr du dig inte om vad jag skriver om HSB? Genom din tystnad skadar du HSB, gör du inte det? Dessutom om det är så som du säger, varför skall man ringa till 077 110 10 30, som är ett HSB nummer, om man vill anmäla en skada?
– Vi kommer inte vidare, konstaterade HSB:s ordförande Elin Rydberg och efter att hon tillönskat mig trevlig helg, lade hon på.

Sveriges största problem ligger inte huvudsakligen i att beslutsfattarna öppet ljuger, inte i att många anställda är okunniga och lata och vill undvika jobb och ansträngning, inte i korruptionen, nepotismen och översitteriet, utan det största problemet som Sverige borde brottas med, är att i Sverige lyckades man splittra varje minsta ansvar på så många aktörer, att ingen någonsin behöver känna något som helst ansvarighet.

HSB skyller på bostadsrättföreningen och bostadsrättföreningen skyller på HSB och du som har ett problem, betraktas som en lättmanövrerbar pingpongboll som både HSB och bostadsrättsföreningen vårdslöst studsar mellan sig. Och så förhåller det sig på många ställen. Har posten slarvat bort din försändelse, så hänvisas du alltid till någon annan aktör. Har din internetuppkoppling slutat fungera, då gräver din leverantör fram åtminstone 5 andra aktörer som bör bära hundhuvet…

Under sådana omständigheter är det förståeligt att man längtar efter övernaturliga krafter som löser varje problem med en trollformel.

När två människor mördade en tredje, kunde de skylla på varandra och undgå straffet på det viset. De hade mördat en person tillsammans, men det fanns ändå ingen mördare som kunde dömas. I dag är lagstiftningen annorlunda, i dag blir båda ”oskyldiga” förövarna dömda.
När HSB skyller på en bostadsrättsförening att det är denna som vägrar beställa en reparation och bostadsrättsföreningen hävdar att det har den visst gjort, kan detta liknas vid de friade ”oskyldiga” mördarna, och det är ”bara” det kalla liket som skvallrar om att ett mord verkligen har skett.

Den 21 oktober 2019 uppsöktes Kristina ännu en gång av en HSB-”reparatör”. Han kom in bytte en blandare i köket och försvann. Hela besöket gick på 4 minuter och 10 sekunder. Han var inte ens i hissen på vägen ut ur byggnaden, när oljudet återigen gav sig till känna.

Jag ringde till HSB:s tekniske chef Daniel Johansson 010 442 36 72, som, enligt hans egen utsago, ”äger ärendenummer 26 13 983”, alltså Kristinas ärende. Jag sade till honom att ”eftersom ditt folk uppsökte Kristina i dag, då måste det betyda att HSB fick order från bostadsrättsföreningen Fornkullen styrelse att göra så. Hur lät ordern? Lät den så här: Uppsök Kristina, och vad än ni gör, lös inte hennes problem, utan låt henne klaga ytterligare några månader”.

Jag frågade den tekniske chefen även om han visste hur många gånger hans folk uppsökte Kristina under all denna långa tid som ärendet pågår?
Det visste han inte.

Jag frågade honom om han visste hur mycket alla dessa helt meningslösa besök hos Kristina har kostat HSB och därmed även samtliga boende i bostadsrättsföreningen Fornkullen?
Det visste han inte.

Jag frågade den tekniske chefen om han visste hur många blandare i kök och badrum hans folk har bytt ut helt i onödan i olika lägenheter runt om Kristinas lägenhet?
Det visste han inte.

Jag frågade honom om han vet hur lång tid det tog att byta blandaren hos Kristina?
Det visste han. Utan han sade att det tar den tid som det tar. Den tekniske chefen är onekligen intelligent. Det är nog därför han blev chef. (Rätt svar på frågan är 4’10’’.)

Jag sade till den tekniske chefen Daniel Johansson, att ”det är du som ÄGER detta ärende, borde du inte vara någorlunda informerad om hur det framskrider, respektive att det inte framskrider alls?”. Det höll han med om, men han hade varit upptagen med annat under de senaste två veckorna.
– Men nu skall jag ta i det. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för Kristina”.

Det finns sammanlagt 27 lägenheter i samma trappuppgång som Kristinas lägenhet. Om man undersökte bara en lägenhet om dagen – det tar tre kanske fyra minuter – då skulle HSB:s inkompetenta vaktmästare eller vad de nu är, hitta källan till oljudet på högst 27 dagar, men möjligen redan dag två.

Fast HSB behöver inte undersöka samtliga 27 lägenheter eftersom det finns minst tre nittioåriga ensamma damer som bor i samma trappuppgång, och det är ganska så sannolikt att de inte spolar vatten i badrummet 31 gånger på dagen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, och sex gånger under varje natt. Två lägenheter är obebodda under arbetsveckorna och då och då även under helgerna. En del av människor som bor i Kristinas trappuppgång går dagligen till jobbet och kan således inte spola vatten och gå på toan mellan klockan 8 och 14, tider när vattnet tjuter dag efter dag. Återstår således cirka 13 lägenheter som kan förorsaka oljudet.

Dagligen hävdar HSB att de, det vill säga HSB:s folk, letar efter källan för oljudet.
– Var letar ni?, frågar jag eftersom jag menar att det är en berättigad fråga.
– Överallt, är ett svar som jag fick från HSB:s tekniske chef Daniel Johansson…
– Överallt där det överhuvudtaget är möjligt, tro mig.

Detta naturligtvis ger mig inte något svar jag kan förhålla mig till. Jag funderar högt: kan det vara så att HSB letar utanför Jönköpings kommuns stadskärna? När det gäller HSB, så kan det vara så, men det vore helt onödigt.
Kan HSB leta utanför Kristinas hus? Mitt svar på denna fundering är det samma som ovan.

Kan HSB leta efter oljudets källa i Kristinas trappuppgång? Det vore det mest rationella, men det är inte där HSB letar. Den 23 oktober 2019 knackade jag på dörrar i samtliga lägenheter. Min fråga till de människor som öppnade var enkel. När senast var de kontaktade av HSB:s reparatörer, eller representanter?
Bara två var det under den senaste månaden och bara en, damen som bodde ovanpå Kristina, som kontaktades av HSB på grund av oljudet.
Kan man dra något annat slutsats av denna enkla undersökning än att HSB:s folk systematiskt ljuger? Jag kan inte göra det.

Jag sa till den tekniske chefen Daniel Johansson:
– Du lovade mig för fjorton dagar sedan att ni kommer lappa lägenheter för att få tillgång till dem. Varför har ni inte gjort det?
– Det har vi gjort, svarade han.
– Det har ni inte, sade jag. ”Jag har kollat varenda dag”.
– Man behöver inte lappa, vi kanske ringde upp alla i stället, sade han.
– Jag har inte frågat alla, men de jag frågat, de sade att de överhuvudtaget inte var kontaktade av HSB.
– De kanske var kontaktade på annat vis, sade HSB:s tekniske chef Daniel Johansson
– Lyssnar du inte på vad jag säger? De som jag frågat, sade att de överhuvudtaget inte var kontaktade av HSB.

Den 21 oktober 2019 pratade jag med HSB Götas vd Reine Johansson. Han spelade in vårt samtal och bad mig att prata högre, något som jag naturligtvis gjorde. Vi är jo vänner inte sant?

Jag frågade Reine Johansson, vad är hans syn på att hans tekniske chef Daniel Johansson under fjorton dagar inte brydde sig om Kristinas upprepade klagomål. Han svarade att HSB och bostadsrättsföreningen Fornkullens styrelse har ett mycket bra samarbete och att HSB alltid levererar det som styrelsen beställer.
-Så det är möjligt, sade HSB Götas VD Reine Johansson, att bostadsrättsföreningen Fornkullens styrelse bad oss att lägga Kristinas ärende på is under dessa fjorton dagar.
– Menar du att det verkligen är så att den styrelse som är vald för att representera varje bostadsrättsföreningens delägare, skulle be HSB att lägga ner Kristinas anmälan?”
– Jag sade inte att det är så, jag sa att det är möjligt att det är så, sade den hale verkställande direktörn. Vi har ingen skyldighet att rapportera till dig vad som sker här, inte minst när du skriver i tidningar om oss. Och du kan skriva så mycket du vill, sade han, 100% säker på att mina skriverier inte kommer göra någon skillnad.
Och så är det kanske. HSB Götas VD Reine Johansson har kanske en hållhake på HSB:s ordförande Elin Rydberg, något som passiviserar och slår ut hennes ordföranderoll.

4/ Mormödrar

Fyra eller fem författare saluförde var sin bok om sin mormor. Det förvånade mig lite eftersom jag härstammar från ett land där efterkrigsgenerationen ofta inte hade några andra släktingar än sina av krig påverkade föräldrar. Varför skriver dagens författare, i femtioårsåldern om sina mormödrar? Jag är övertygad om att ett möjligt svar är längtan efter en oskuldsfull tid, en tid då människor var rena, intrigfria, sanningsenliga, utan karriäristiska baktankar.

Jag träffade på denna lilla bokmässa en 63-årig kvinnlig journalist klädd och klippt och hårfärgad som en tonåring. Detta är naturligtvis hennes eget val och jag borde inte slösa någon anmärkning på det, då jag intet har att göra med hennes apparition. Det är bara det, att den berättar en del om hennes självuppfattning.

En författarinna och jag stod och samtalade med varandra när denna ”journalist” avbröt oss på ett okänsligt och självupptaget sätt genom att sälla sig till oss. Detta var helt ok, detta kan jag inte ha något emot även om jag menar att det kanske vore lämpligare om hon inväntade ”sin tur”. Under de följande minuterna fick jag bland andra för en journalist graverande åsikter, även veta att denna kvinnliga journalist ”hatade”, och hade ”mycket svårt med manliga självupptagna konstnärer som tror sig vara genier”.

Nu vet jag inte hur hon kan veta vad andra uppfattar sig själva som, då inte ens Bob Dylan någonsin sagt om sig själv att han är ett geni. Jag menar dessutom att det är svårt att hitta några manliga (men även kvinnliga) konstnärer värda namnet, som inte är självupptagna: Ulf Lundell, Bob Hansson, Joakim Thåström, Mikael Wiehe, jag, Lars von Trier, Ernst Billgren alias Wilhelm von Kröckert, Jockum Nordström, Jonas Gardell, Özz Nûjen, Alex Schulman, Fares Fares, Thorsten Flinck, Mikael Persbrandt, Rolf Lassgård, Björn Wiman, Karl Ove Knausgård, Leif G.W. Persson, Jan Guillou, vem man än tänker på, är denne på något vis självupptagen. Eftersom man inte kan skapa, och samtidigt beskriva världen om man inte känner sig själv någorlunda väl, och låter även världen veta det.

Självupptagenhet är ett skällsord bara i uppblåsta dömande huvuden som aldrig någonsin själva åstadkommit något. Det behövs ingen kunskap, inget kunnande och inga egna prestationer för att slänga ifrån sig omdömen om andra, likt denna ”journalist” demonstrerade.

Återigen: jag tycker att denna ”journalist” får ha vilken snedvriden åsikt hon än vill, vad jag däremot inte är förtjust i, och ljudligt protesterar mot, är att hon ”recenserar” och skriver om de som hon inte har förutsättningar att bedöma. Journalistik bör vid alla tillfällen försöka sig på någorlunda objektiv rapportering eller bedömning. Och har man förutfattade och dessutom stinkande meningar…

Det är inga seriösa tidningar och tidskrifter som skickar ut en tondöv och halvblind recensent med djup aversion mot opera, att recensera den sexton timmar långa operatetralogin ”Nibelungens ring”. Eftersom en sådan recensent eller rapportör inte skulle skriva rättvist om tillställningen ens om Georg Solti dirigerade och Birgit Nilsson sjöng Brünnhildes roll. Det enda som skulle komma från en sådan ”journalist”, är konstaterande att Richard Wagner var upplåst och självupptagen till den grad att han ingick i Hitlers innersta krets.
Även om denna ”journalist” jobbar på en minitidning utan någon möjlighet att skada eller baktala någon, tycker jag att tidningens redaktör borde se sig om någon som är villig att se världen med öppet sinne.

Det fanns en författare på mässan som gav ut sina böcker på Carlsson Bokförlag. Carlsson var det förlag som hade det högsta anseende på denna mässa. Sedan fanns där en författare med böcker utgivna på Lind & Co, även det förlaget kan betraktas som etablerat. Resten var antingen självutgivna böcker på egna privata förlag, eller utgivna via förlag som mot betalning hjälper en att ge ut sin bok. Dessa sistnämnda förlag har jag inte mycket till övers med.

Jag har pratat med flera som gav ut sina böcker på sådana förlag. Några tog till och med lån för att kunna bekosta sin bok. Varför skall man mata människor som inte bidrar med något med pengar? Och ändå tyckte åtminstone två författare att anlita ett sådant ”förlag” kändes som en bra investering. De sade att de får större andel av försäljningssumman än hos traditionellt förlag. Men ingen av de tillfrågade fick tillbaka ett enda öre än.

Jag frågar, är det inte bättre att få 30 % av royaltys när dessa utgår på 150 000 kronor, än 50 % av precis ingenting?
De som skriver, har drömmar. Drömmar om att bli lästa, bli kända, bli beundrade. Dessa 50-50 procent-förlag, lever gott på de pengar som de på falska premisser tagit från de naiva författarna, och dessutom har de bestulit dessa på deras drömmar.

HSB har inte gjort sitt jobb, det är uppenbart. De har svikit de som betalar deras löner. Icke desto mindre har Kristina inte tappat tron på dem.
– Du skall se att de kommer och gör det som de är betalda för så småningom, säger hon till mig.
Det är dessa människor som har tron kvar, som göder sådana skurkar som HSB med sitt eget blod.

Jag mötte en författare som hade framför sig tre boktitlar i samma tematiska serie. Alla vara tjockare än tegelstenar, alla var formgivna med yttersta noggrannhet, alla var bundna och hade hårda pärmar. De var lika vackra som Hermann Brochs ”Vergilii död” i översättning och förord av Harry Järv som Atlantis gav ut i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Bara att hålla sådana böcker i händerna är en fröjd. Jag var imponerad.
– Vad är det för förlag som fortfarande ger ut så vackra böcker, undrade jag.
– Det är jag själv, sade den stolte författaren.
– Hatten av. Hur länge har du jobbat på dem?
– I 24 år.
– I 24 år?
– Ja.
– Jag antar att inte hela trilogin kom på en och samma gång. Du måste ha fått bra mottagande på den första och den andra boken innan du skrev den tredje, eller hur?
– Ingen redaktion var intresserad att recensera mina böcker än så länge, svarade han.

Det sägs att tro kan flytta berg, och jag unnar denne författare att hans tro och hans bokutgivning kommer att leda till respons. Men då gäller det inte bara att kunna skriva och kunna förlägga, då måste han även anamma den framfusighet som framgångsrika manliga självupptagna konstnärer onekligen besitter.

© vladimir oravsky