Det sker ett överlagt mord framför våra ögon

Det sker ett överlagt mord framför våra ögon 

Jag heter Vladimir Oravsky. Jag är författare, kulturproducent och debattör. Jag har skrivit flera tiotal böcker, teaterpjäser och filmmanus. Dessutom skriver jag på uppdrag å andras vägnar. Exempelvis tal till politiker som ”inte hinner” skriva och inte ens tänka ut sina egna tal och löften, och så skriver jag överklagan till myndigheter som ger avslag till personer som inte har lärt sig skriva så att de tas på allvar. Och så skriver jag åt personen som inte har kraft att kämpa för sin rätt eftersom deras motståndare tar sig rätten att behandla dem som en katt behandlar en tillfångatagen mus.

Jag tar betalt för mina tjänster, men vissa uppdrag utför jag pro bono, om den person som ber mig om det, befinner sig på gränsen till sammanbrott. Det här nedanbeskrivna fallet är ett sådant. 

Kristina, kvinna som håller på att utsättas för allt det som du finner nedan och mycket mer därtill, är förtidspensionerad med tillhörande urusel pension. Hon är psykiskt ostabil, har sömnsvårigheter, och naturligtvis medicinerar hon mot allt detta enligt läkarnas ordination. Kristina är ”snäll”, alltför snäll, för att det skulle kunna gagna hennes eget bästa. Hon ”vill inte bråka med någon och dessutom orkar jag inte. Det är hennes egna ord.

Varje psykisk ansträngning slår ut fötterna under henne och hon blir ännu mer passiv än vanligt. Hon våndas av lungsjukdomen KOL, men en intensiv rökning verkar lindra den smärta som i detta fallet HSB pinar henne med. ”Vad skall jag göra?” undrar hon halvt hostande och halvt harklande, när jag påpekar det självdestruktiva i hennes beteende. ”Det är snart den enda lindring som jag har kvar.”

Och jag, som aldrig skulle ta en cigarett i munnen, förstår henne, liksom alla andra som söker ”tröst” i allehanda bedövningsmedel när omgivningen helt omotiverat attackerar dem.

Dessutom har hon närapå slutat äta, trots att hon har förhöjda sockervärden, ett tillstånd som kräver regelbundna matintag. När jag såg henne i går efter cirka en vecka sedan sist, blev jag med all rätt oroad: hon ser ut som ett trött, livlöst spöke. 

Sedan åtminstone 25 år tillbaka äger hon en bostadsrättslägenhet i ett HSB-bygge på Gräshagen i Jönköping. Hon är inte med i föreningens styrelse, hon går inte på föreningens fester, hon är nämligen inte den sociala typen, utan tvärtom, hon är introvert och i hög grad tillbakadragen.

Men för det försummar hon inte att betala hyran och vatten och el och alla försäkringar och det alltid i tid, hon sorterar som man bör, hon lämnar tvättstugan efter sig i tiptop skick. Hon är på inget vis till besvär för någon och det är alltid hon som backar, och dessvärre även då när det är helt uppenbart, att hon inte borde göra det. 

För flera år sedan fick hon en fuktskada i vardagsrummet från våningen ovan. Skadan är inte åtgärdad till dags dato, eftersom HSB inte prioriterar detta. Hon säger att hon skall själv åtgärda skadan omedelbart hon får ork och en förbättrad ekonomi. Hon bedrar sig själv, eftersom alla andra bedrar henne och för henne är detta det enda normala.  

Förra året hade hon översvämning i badrummet, troligen förorsakat av trånga och förstoppade vattenledningar. HSB ställde badrummet i ordning. Men i en sådan snigeltakt, att om man byggde Stockholm i samma avslappnade tempo skulle dagens Stockholm kunna ge lägenheter åt kanske 100 000 invånare i stället för de 1,6 miljoner som har sitt boende där i dag.

Först när inget annat än installeringen av ljusarmaturen och elkontakten återstod, påbörjade HSB leta efter en el-specialist. Och slutligen kom han och så gick han efter några minuter eftersom kakelsättaren murade in och satte kakel ovanpå de ställen där belysningen och kontakten skulle sitta.  

Men allt detta och mycket, mycket mer är redan nästan glömt och dessutom förbleknar det i jämförelse mot det pågående anfallet som HSB riktar mot Kristinas hälsa.

Vad är problemet?

I hennes lägenhet går det knappast att vistas. Med jämna mellanrum susar det där. Intensivt och överallt. Man kan inte gömma sig någonstans och man kan inte ”stoppa” oljudet varken genom att ha en påslagen radio eller tv eller hög musik i hörlurar. Eftersom det är ett ljud som tränger genom allt. Det är inte högt, åtminstone inte i jämförelse med exempelvis crescendot i ”Mars, krigsbringaren” i Holsts ”Planeterna”. Men det hörs ändå mera genomträngande.

Jag har en Eco-Drive Skyhawk-klocka med alla slags funktioner. Bland annat med två väckningsvariabler. När jag provade väckningsfunktionen direkt i affären, anmärkte jag att den klockan ej passar mig eftersom man knappast kan höra väckningsljudet. Jag fick då en livslång garanti, att om jag försover mig en enda gång när klockan är rättinställd, då skall de returnera pengarna till mig och jag får behålla klockan. Jag köpte den i New York för fem år sedan och än så länge funkar väckningssignalerna överallt, på flyg, tåg, bussar och i bullriga hotellrum i alla världens metropoler.

Det är nästan samma genomträngliga ostoppbara ljud som kommer från HSB väggarna.

På nätterna, mellan kl. 23 och 07, angriper ljudet Kristinas lägenhet regelbundet inte färre än 6 gånger, natt efter natt, inklusive lördagar, söndagar och helger. På dagen sker ljudangreppen otaliga gånger, så att man inte ens kan sova då, för att åtminstone lite lätta på den dimma som en konstant trötthet sänker över hjärnan och kroppen. Efter så många nätter med störd sömn, klarar man inte ens somna om, mellan de ihärdigt regelbundna genomborrande sömnstörningarna.  

Kristina har kontaktat HSB cirka 15 gånger i detta specifika ärendet. Hon beskrev problemet noggrant och hon fick upprepade gånger svar att folket jobbar på det, alternativt, att de fortfarande jobbar på det. Trots att ingen syntes till i det här huset. HSB tillämpar antagligen tyst och verkningslöst diplomati, HSB jobbar uppenbarligen i det fördolda. 

Under alla dessa plågsamma veckor uppsöktes Kristina 5 gånger av olika ”reparatörer” i olika konstellationer om 2 eller tre personer. Ingen åstadkom något. Det ständigt återkommande svaret var ”vi kan inte finna något fel”. Och detta utan att ha någon sökplan eller någon strategi. Men varenda gång sade de att om det störande ljudet ändå inte har försvunnit, så borde Kristina anmäla felet på nytt.

Hur skulle det ”försvinnande” gå till? Hur skulle oljudet kunna försvinna utan några som helst åtgärder? Tror HSB-folket verkligen att om något går sönder och slutar fungera ”av sig själv” eller slutar fungera på grund av ålder och användningsslitningar, då skall det också reparera sig själv?  

Den tredje gången en reparationsdelegation var i Kristinas lägenhet, konstaterade delegationen att de fann en list som inte var tillräckligt hårt skruvad i ett rum. De visste inte om listen var problemet, men om det inte var det, då skulle Kristina ringa och anmäla felet än en gång.

HSB-folket vägrar att stanna i Kristinas lägenhet för att själva övertyga sig om att de återigen inte åstadkommit någon som helst förbättring, och att ljudet dånar oändrat. 

Vid femte besöket har HSB:arna sagt att troligen behöver man lufta golvvärmelementen. De beordrade Kristina att ta ut och ställa undan alla saker under diskbänken, för att kunna komma åt elementventiler, en fullständig absurditet i sammanhangen, men Kristina trodde på den. Reparatörerna själva trodde dock inte det minsta på denna uppenbarliga undanmanöver, eftersom de aldrig ens återkom för att lufta värmeelementen.  

HSB folket antingen inte kan eller avsiktligt inte vill hjälpa Kristina. Om de inte kan, då har dessa människor möjlighet att anlita annat folk. Och då kan de anlita de som skulle klara av denna enkla uppgift, eller sådana som de vet att de garanterat inte kommer att klara av den.

HSB:arna valde att anlita sådana som inte kunde klara av uppgiften. Varför? Eftersom de inte vill framställa sig själva som de värsta klåpare som inte kan något. De valde att anlita sådana som inte kunde klara av uppgiften, eftersom de behöver förbättra sin uttryckningsstatistik. De vill visa ledningen att de behövs. Att de har såååå många anmälningar och såååå många uttryckningar. Att dessa inte leder till något som helst resultat? Vem bryr sig? Uppenbarligen inte HSB ledningen. Men statistiken är förbättrad, eftersom i HSB-värld är statistiken och inte de boende som står i centrum.

Fy fan vad vi är eftertraktade säger detta folk och pekar på statiskkurvan. Och cheferna låter sig luras i stället för att på allvar ifrågasätta sina anställdas kompetens och vidta nödvändiga åtgärder.

Om en sådan sak som detta oljud kräver 5 uttryckningar och problemet ändå inte är åtgärdat, då måste även en inte alltför begåvad chef fatta att något är ruttet i HSB-världen.   

Hur många friska levnadsdagar och levnadsår går förlorade på grund av detta oljud? Försök du, HSB-människan, leva med ständig irritation och påtvingade minnes- och koncentrationsproblem på grund av detta oljud. Försök du att ständigt tänka på att du på grund av det oljud kan drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.

Redan en förlorad natts sömn påverkar humöret och välbefinnandet. Minnet fallerar, kreativiteten sjunker, immunförsvaret vänder en ryggen. Ämnesomsättningen och hungerkänslorna spårar ut och det är bevisat att faran för övervikt är stor. Stresshormonet kortisol firar sina juldagar varje dag efter varje förspilld natt. Blodsockernivåerna stiger, något som kan vara livsfarligt för diabetiker. Jag upprepar: Blodsockernivåerna stiger, något som kan vara livsfarligt för diabetiker. 

Detta är de allmänt kända verkningarna av dålig sömn, och det är möjligen bara HSB-folket som inte är bekanta med dem. Det senaste är, att långvarigt störd sömn kan leda till blodproppar. Vad är långvarigt? Är inte alla dessa veckor som Kristina kämpar med HSB långvariga?

Vakna HSB, och låt de som betalar era löner sova på nätterna. 

Till allt detta tillkommer Kristins egenupplevda plågor. Kristina berättar: Oljudet i sig och dessutom HSB:s bagatellisering av det, äter mig inifrån. Jag har ont i magen och värst är det i solarplexusområdet. Ständiga smärtor i axlarna och nacken och huvudet av oavbruten anspänning. Det är uppenbart att Kristinas smärtbesvär inte slutar här, men jag vill inte utmana den tårögda med flera frågor.  

Jag har personligen uppsökt Vvs-Teknik i Jönköping AB på Södra Strandgatan 5. Pratade med en ung trevlig människa. Jag bekantade honom med problematiken och han visste med detsamma vilket hus jag pratade om, när jag nämnde HSB på Gräshagen. Så här sa han. Om man har ritningar över hur vattenledningar i huset är sammankopplade, då ser man med detsamma vilka lägenheter ”hör ihop” och ”påverkar” varandra. Det kan röra sig om 4 lägenheter, men sällan fler än 6. Man sänder ut 2 tekniker, den ene lyssnar i den lägenheten där ljudstörningen pågår och den andra uppsöker lägenhet efter lägenhet tills det blir identifierat vilken lägenhet i fråga som stör. Om man har otur och är oerfaren, då blir det den sista, och i så fall tar hela proceduren max 20 minuter.

20 minuter för att identifiera felet. Men HSB vägrar att ta fram ritningar och vägrar att kontakta de potentiella störningskällorna. HSB har nämligen andra rutiner. De har rutiner som kostar överdrivet mycket tid och pengar och andra människors hälsa. 

Sedan gäller det att åtgärda felet, fortsatte personen från Vvs-Teknik i Jönköping AB lära ut. Han kunde dock inte ge mig ett besked om, hur lång tid det tar att avhjälpa felet, eftersom det är flera faktorer som bestämmer arbetsinsatsen, bland annat i vilket skick, stammen befinner sig i. Jag berättade att stammen för cirka ett år sedan var renoverad med så kallad relining. Detta tyckte Vvs- mannen var bra, under förutsättningen att arbetet var rätt utfört. 

Ett besök på 20 minuter behövs för att identifiera felet. HSB däremot håller på med detta i långa, upprepade veckor.

Jag tänkte, 2 personer à 20 minuter plus uttryckningsavgift kan inte vara så himla dyrt, det kan jag betala ur egen ficka. När felet blir identifierat, då kan HSB inte längre hävda att de inte kan hitta det.

Men det gick inte för sig. Mannen sade att i HSB-byggnader, måste sådant skötas genom HSB. 

HSB skriver på sin hemsida

”HSB har, och kommer alltid att ha, höga ambitioner kring boendet. Det handlar om hur vi bygger våra bostäder, det handlar om vår fastighetsförvaltning och det handlar om en grundläggande trygghet för de boende.”  

”Grundläggande trygghet för de boende.”

Är allt detta som HSB utsätter Kristina för ett exempel på begreppet trygghet?  

”HSBs vision” är enligt HSB:s egen webbplats:

”Vi är den aktör som har det bästa anseendet när det gäller boendet.”

HSB uttrycker sin vision i fullbordad presens, som om HSB redan uppnådde målet. Är det seriöst HSB?   

Jag har efter de första 3 lönlösa besöken från HSB:s ”reparatörer” erbjudit mig att skriva om fallet. Då svarade Kristina ”att dessa människor måste få en chans”. Hon tycker synd om dem, och troligen identifierar hon sig med deras totala oförmåga. Det liknar i mångt och mycket stockholmssyndromet, som uttrycker en traumarelaterad identifikation med förövaren. Hon tror att hon med sitt tålamod som kostar henne hennes fysiska hälsa och hennes sunda förnuft, kommer att så småningom omvända HSB till de rätta tankarna. Hon tror.

Baptistprästen Glynn Wolfe trodde också. Bland annat på det lyckliga äktenskapet. Han gifte sig monogamt inte färre än 29 gånger. Tre gånger gifte han sig till och med med kvinnor från vilka han tidigare skilt sig. Han var bland annat även gift med Bonnie Lee Bakley, som själv var gift 10 gånger och som till slut blev skjuten. Baptistprästens sista legala fru var Linda Wolfe, född Linda Essex, som tidigare var gift 22 gånger.

När Glynn Wolfe dog, nästan 89 år gammal, då bevistade ingen av hans 29 kvinnor som han var legalt gift med hans begravning, och av hans 40 barn, var det bara ett som fann sig tid för att närvara.

Några lär sig aldrig, och tror avbrutet på det som gång efter annan visade sig vara en felsatsning och ett rejält misslyckande. 

Hur stor är sannolikheten att HSB blir den aktör som har det bästa anseendet när det gäller boendet?

Ungefär densamma som att äktenskapet mellan Glynn Wolfe och Linda Essex skulle vara harmoniskt, långlivat och lyckligt.   

Häromdagen hade Kristina tvättid. Hon gick ned i tvättstugan, men glömde ta tvätten med sig. Hon var för trött i huvudet, sömntörstig och trött på väntan på HSB-folket som lovade att uppsöka hennes lägenhet samma dag.

Några dagar tidigare kunde Kristina inte hitta sin cykelnyckel. Det händer vem som helst, kan man kanske hävda. Men under de förutsättningar under vilka denna kvinna lever, kan det också hända, att hon glömmer hur många sömn- eller andra tabletter hon får ta åt gången. Eller att hon glömmer att rött på en vägkorsning betyder att man skall stanna och vänta på grönt.

Men varför skulle HSB bekymra sig om allt detta, så länge hon betalar och står för deras oförtjänta löner. 

Man läser i tidningar och hör på radio, tv, att den och den stack ett antal personer med en kniv, till synes oprovocerat. Alla i gärningsmannens omgivning intygar att detta var totalt oväntat, att gärningsmannen var den snällaste personen i världen, åtminstone fram till denna tragiska händelse. Och troligen var hen det. Men droppen urholkar stenen, och det blev troligen alltför många nästan osynliga droppar som urholkade gärningsmannens förstånd. Till slut brister det även hos en djupt troende person och även hos en inbiten pacifist. HSB leker med elden även om jag innerligt hoppas att inget oåterkalleligt inträffar. 

HSB dränerar Kristina systematisk och överlagt på hennes livskraft och hennes tålamod och rationellt tänkande. HSB tänker inte på att till och med en helt frisk människa kan drivas bakom desperationens gräns.   

Djur, vilda som tama, övergivna djur och förvildade, har hur många beskyddare som helst. De medellösa, de utstötta, de kraftlösa verkar inte ha några alls. Och de kraftlösa tvingas bli ensamma utan några som helst allierade. De kan inte bilda fackföreningar, de kan inte enade gå samman mot HSB eller andra som medvetet utnyttjar de svagas ställning. HSB-folket vet det. HSB-folket är välmedvetet om det. HSB-folket utnyttjar det. Det är omoraliskt och avskyvärt. Det är tragiskt. 

Jag skickar denna min betraktelse till Jönköpings-Posten, Jönköping nu, J-nytt, P4 Jönköping, SVT Jönköping, Tidningen etc, tidningen Hemma i HSB, tidningen Hem & Hyra, Hyresgästföreningen, Miljö- och hälsoskyddskontoret - Jönköpings kommun, Anders Svensson, VD för HSB, Sofie Roy Norelid, Vice vd, Affärsområdeschef Förvaltning (HSB), Charlotte Svalstedt, HR-chef (HSB), Anders Joachimsson, Affärsområdeschef Fastigheter (HSB) och Johan Ström, Chef Strategisk tjänsteutveckling (HSB), eftersom dessa högtuppsatta HSB-beslutsfattare verkar inte ha en aning ens om vilka oegentligheter och vilken smutskastning av HSB:s rykte och HSB:s varumärke utspelar sig där ute på fältet.

Jag skall skicka mitt inlägg till HSB:s styrelse, valberedning och övrig ledning. Jag skall skicka det även till Uppdrag Granskning, PLUS, Svenska Nyheter, Ring P1!, Studio 1, Godmorgon, världen!, P1-morgon, Plånboken, Kaliber, Kluvet land och Kropp & själ.

Jag skall skicka det till finansmarknads- och bostads­ministern, till social­ministern, till socialförsäkrings­ministern, till jämställdhets­minister samt ­ministern med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation. Jag skall skicka det även till Inspektionen för vård och omsorg och jag skall sprida det på nätet. Det är inte omöjligt att någon kommer att reagera till Kristinas försvar och fördel. Jönköpings-Posten, Jönköping nu, J-nytt blir det dock troligen inte, eftersom en sådan berättelse knappast kan sälja annonser. Dock blir Kristina glad om jag kommer få fel.

Gör jag rätt att jag kontaktar så många personer och organisationer i detta tillsynes inte alltför krångligt ärende? Se det så här: Det handlar om att lyckas förhindra ett överlagt mord. Är det inte min plikt då, att sprida ett nödrop, att väcka ett så stort engagemang som över huvud taget är möjligt? 

Kristina heter egentligen något annat. Hon vill inte figurera med sitt eget namn. Hon skäms för att vara misshandlad under så lång tid, säger hon.

Är det klokt att det är hon som är illa behandlad som behöver skämmas? Det är förövarna som borde skämmas och så delvis även de som låter sig behandlas illa utan att de ljudligt kämpar emot. För att travestera Madeleine Albright, det finns en särskild plats i hall of shame för människor som inte står för sina rättigheter.   

© vladimir oravsky