Allt går igen

Allt går igen 

För några år sedan, blev jag bjuden till en svensk beskickning för att hålla ett föredrag. Naturligtvis var jag väl införstådd med ämnet jag skulle föreläsa om, annars skulle jag antagligen inte erbjudas detta prestigefulla uppdrag. Icke desto mindre lade jag veckor på att förbereda mig, eftersom mina föräldrar inpräntat i mig att man alltid skall prestera på topp av sin förmåga.

Dagen för avfärden kom, och jag tog mig till Nässjö, var jag skulle byta tåg mot Kastrup. Liksom varje flykting, är även jag en van resenär, så därför valde jag att ta ett på tok för mycket tidigt tåg – man skall alltid gardera sig mot eventuella eventualiteter.

Tåget mot Kastrup var sin SJ-vana troget, försenat. Först 15 minuter, sedan ytterligare 30 minuter et cetera, ändå fram till den tidpunkten då mitt flyg från Kastrup lämnade danskt luftrum, och det utan att jag var inkluderad bland dess passagerare.

Men tro inte att jag passivt surade i Nässjö. Långtifrån. Jag ringde till SJ vid flera tillfällen och först bad jag dem att sätta in bussar i stället för tåget och när det började bli riktigt tajt då undrade jag om jag kunde ta taxi så att jag skulle hinna med planet. Och det fick jag, men som det något stressade kundservice sade, jag skulle inte inbilla mig att det skulle vara SJ som skulle stå för den. 

Jag har missat mitt föredrag – för första gången i mitt liv. Jag har förlorat pengar på en förfallen SAS-biljett, jag har förlorat betalningen för första natten på hotellet, jag har förlorat tur och returbiljett Nässjö – Kastrup eftersom jag alltid köper det billigaste, dvs. oåterbetalbara alternativet.

Så jag påbörjade korrespondens och telefonpåringningar med SJ och försäkringsbolag et cetera. SJ hänvisade mig till min hemförsäkring, min hemförsäkring hänvisade mig till min reseförsäkring, min reseförsäkring hänvisade mig till mitt kreditkort som också inkluderade en försäkring, och mitt kreditkort hänvisade mig till SJ. Passningsspelet mellan dessa penningstinna aktörer var det inget fel på, det är bara ett för mig tillfredsställande avslut, som saknades. För att slippa trötta ut dig med flera detaljer, skall jag direkt berätta för dig hur det slutade, trots att du sannolikt inte är född i går, och därför har du redan inte bara räknat ut det, utan antagligen även dragit dig till minnes de gånger som du svär på att du aldrig mer skall köpa någon försäkring och alltid ta bil i stället för tåg.  

Ingen ville ta ansvaret för min missade föreläsning, ingen ville ta ansvaret för tågförseningen. Ingen ville över huvud taget företa sig något, det enda som samtliga aktörer önskade sig, var att slippa höra mina argument och därtill följande berättigade krav.

Men, cirka ett halvt år senare, blev jag ändå kontaktad av en professionellt tränad SJ-folkförledare, och denne meddelade mig, att den dag som vi har kommunicerat om de senaste 6 månader, hade SJ inga som helst förseningar och dessutom, SJ har ändå satt in ersättningsbussar, inte minst för de resenärer som skulle åka till Kastrup.

Yes, du läser rätt och no, jag har inte missuppfattat något.

En bra skribent, en Beckett eller en Ionesco, skulle säkerligen kunna skriva om denna händelse så att den skulle framstå som absurd.  

Ändå åker jag fortfarande tåg. Men jag köper inga resebiljetter. Och jag blir aldrig uppmanad att uppvisa några. Som om samtliga tågkonduktörer som passerar förbi mig, visste att SJ är skyldig mig pengar. Mycket pengar. Och eftersom de är samvetsgranna medborgare, vill de kompensera mig på detta sätt utanför boxen. Nu återstår bara cirka 300 långresor och sedan är SJ och jag kvitt.  

Mellan skärtorsdagen och annandag påsk anno 2019, reste jag till mina barnbarn för att fiska, busa, paddla, grilla, leta påskägg i skogen och busa ännu mer. Jag satte mig på tåget, tog fram mina hörlurar som jag förankrade i min laptop, stoppade Quiet, det vill säga två morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i mina näsborrar för att undvika att förbittras av medpassagerarnas autogenererade eller ”döljande” odörer och började botanisera i SVT Plays och andra streamingtjänsters filmutbud. Jag såg flera filmer. Jag såg Dome Karukoskis Leijonasydän, (Lejonhjärtat på svenska), jag såg Lucía Puenzos Wakolda, vilket är en benämning på ett slags övergud, men på svenska fick filmen heta Den tyske läkaren eftersom SVT utgår ifrån att svensken inte har ork att fortbilda sig. Jag såg Orson Welles Stranger, jag såg Dietrich Brüggemanns Kreuzweg, som på svenska fick heta Marias väg, eftersom för oss sekulära svenskar säger Via Dolorosa, Smärtans väg, det är vad Kreuzweg betyder, precis ingenting. Jag såg Christian Petzolds Phoenix, jag såg Mélanie Laurents Respire, som fick den svenska titeln Breathe, jag såg Fritz Langs Scarlet Street och jag såg Lê Văn Kiệts Diu Dang, på ”svenska” Gentle, en film som bygger på Fjodor Dostojevskij novell Кроткая, Den ödmjuka, (min översättning). Den ödmjuka var filmad flera gånger: ryssen Aleksander Borisov filmade den, så även polacken Mariusz Treliński, så även indiern Mani Kaul, så även fransk-israelen Raphaël Nadjari, så även srilankesen Prasanna Vithanage, så även den världsberömde fransmannen Robert Bresson, som kallade sin version Une femme douce. Slovaken Stanislav Barabáš filmade den också och skördade flera fina internationella priser med sin filmatisering. Jag blev riktigt förtjust i Diu Dang, den vietnamesiska versionen av Dostojevskij, och håller den som min favorit bland alla dessa filmatiseringar av Den ödmjuka just nu.  

Jag tänkte att denna långa tur-och-returtågtid inklusive alla förväntade och inplanerade och alla oförväntade förseningar, var välutnyttjad, definitivt mer väl nyttjad än den tid för några år sedan som jag tvingades att spendera i den kalla, ogästvänliga och dessutom proppfulla Nässjö tågstation, där jag oåterkalleligen förlorade många timmar till att ringa till SJ:s riktigt svåråtkomliga och totalt oengagerade kundcenter.

Och filmerna satte igång flera funderingar. Som exempelvis den om Maurice Utrillo som omnämndes i en av filmerna. 

För oss konsthistorieamatörer är Maurice Utrillo mest känd för sina målningar med Parismotiv, vilka han ofta kopierat från inköpta vykort. Det intressanta i detta sammanhang är att Utrillos målningar är i dag vida spridda och reproduktionerna säljs som billiga vykort samtidigt som originalen genererar låga men ändå åttasiffriga summor. 

I denna interaktion mellan ”fiktion” och realitet, blir det påhittade och det dokumentära på samma gång varandras ursprung och alster.

Mina tankar drogs automatiskt till tillblivelsen av Les Noces Rouges, Claude Chabrols film från 1973 som på svenska fick heta Blodsbröllop. Chabrol inspirerades av en verklig händelse, en så kallad ”le crime passionnel”, och som i sin tur fått näring från en av de tre dåvarande filmatiseringarna av James M. Cains debutroman The Postman Always Rings Twice från 1934, samtidigt som den hårdkokte (hard-boiled) Cain fann grundmaterialet till sin roman (och dramatiseringen av den) i Emile Zolas naturalistiska roman (1867) och dramaskildring (1873) Thérèse Raquin. 

André Mouézy-Éon omvandlade år 1930 Georges de La Fouchardières roman La Chienne till en pjäs. Bara ett år senare, år 1931, hade en av målaren och skulptören Auguste Renoir tre söner, filmregissören Jean Renoir, premiär på filmen La Chienne. Som de flesta filmer som Jean Renoir gjorde, blev även denna riktigt succérik och år 1945 hade den tyske regissören Fritz Lang, USA premiär på Renoirs remake kallad Scarlet Street eftersom hela filmens intrig påbörjar på en gata med detta namn. På svenska heter denna svart-vita klassikern Kvinna i rött, som om denna film förevisades i Sverige med en nylonstrumpa framför duken. 

I Scarlet Street spelar Hollywoodlegendaren Edward G. Robinson den olyckligt gifte och olyckligt förälskade amatörmålaren med det betydelsebärande för- och efternamnet Christopher Cross. Hans tavlor blir stulna och hans hustru får syn på dem i skyltfönstret hos den fashionabla galleristen Dellarowe. Ovetande om att det är hennes mans originaltavlor, anklagar hon honom för att vara en bedragare, en simpel kopist.

Han försvarar sig då med att hävda att även Maurice Utrillo kopierade sina tavlors motiv, då från billiga vykort, och att Utrillo ändå betraktas som en stor konstnär.

Katharine 'Kitty' March, hon som stal tavlorna från Cross, blir genom en serie omständigheter betraktad som tavlornas verkliga skapare och allt som bär hennes namn bedömes hädanefter som en stor konst, inte minst efter hennes plötsliga, tragiska frånfälle. Till och med den inflytelserike och aktade konstkritiker Damon Janeway, intygar tavlornas äkthet, och han bestyrker, att han med egna ögon sett konstnärinnan Katharine March, egenhändigt signera tavlorna. Så mycket om konstexperternas konstexpertis.

Trots att filmen Scarlet Street är uttagen till Motion Picture, Broadcasting and Recorded Sound collection of the Library of Congress, är den genom en miss inte längre skyddad av rättighetslagar och vem som helst kan numera saluföra den i vilken omredigerad version som helst.  

Ja, så är det. Allt går igen. Nästa år blir det återigen påsk, liksom den gladde oss redan tusentals år tidigare, även om den hette något annat då och inte förknippades med målade ägg och en mans återuppståndelse.

SJ förblir sig likt även om de kommer att förfina sina metoder att slippa taga något som helst ansvar för sin lumpna otillräcklighet. SJ kommer alliera sig med den så kallade artificiella intelligensen och då kommer alla klagomål automatiskt vidarebefordras till den.

Forskare och tekniker konstruerar och programmerar AI med de bästa intentionerna för sina inre blickar, men som historien visade hur många gånger som helst förr, blir de även den här gången överraskade över människans påhittighet att missbruka och pervertera deras uppfinningar.

Den som minns Tredje Mosebokens 16 kapitlet, minns även raderna Detta skall Aron föra med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall klä sig i en helig tunika av linne och bära linnebyxor för att skyla sig, binda ett linneskärp om livet och vira en linneturban om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och han skall bada innan han tar dem på sig. Av israeliternas menighet skall han få två getabockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.

Även i framtiden kommer vi ha syndabockar på vilka vi kan skylla allt mellan himmel och jord. Det blir AI som kommer agera syndabockar och bära hundhuvudena. Och liksom nu, kommer även i framtiden ansvariga aldrig att straffas, eftersom AI inte kommer att kunna straffas och eftersom den oskrivna lagen säger att allt kommer och går igen.  

Jag hör dig invända, vad i bövelen menar jag? Straffas kanske inte dagens ansvariga? Fick inte kanske Birgitte Bonnesen gå från sina välbetalda poster?

Är detta ett straff? Hon fick 21,5 miljoner kronor i avgångsvederlag, plus flera andra feta ”kompensationer” och hon kan spendera resten av sitt liv på världens mest luxuösa rekreationsort med daglig fullkroppsmassage, huvudschamponering, pedikyr och manikyr.

De som tar straffet för Birgitte Bonnesens ogärningar, är inte Birgitte Bonnesen utan precis alla andra oavsett om de har sina slantar i Swedbank eller ej.

Men, Birgitte Bonnesen jobbade åt det privata, kommer du att anmärka, det förhåller sig på annat vis i det offentliga.

Gör det det?

Maud Olofsson, Sveriges näringsminister mellan 2006 och 2011 och vice statsminister mellan åren 2006 och 2010. Hur mycket har hon inte kostat dig och mig? Bredvid henne är Birgitte Bonnesen bara en trollkarls mediokra lärling. Sverige, alltså du och jag, kommer behöva måååååååååååååååååånga och ytterligare måååååååååååååååååånga skattebetalande arbetsår för att fylla på det finansiella gap som Maud Olofssons i bästa fall aningslösa schackrande har förorsakat. Hur har hon fått sona sina ogärningar? Om hon åtminstone skämdes, om hon åtminstone gav någon slant till dem som blev arbetslösa och kanske även sjuka på grund av hennes monstruösa handlingsmönster.  

Det finns åtminstone två åtgärder som vi måste tillkämpa oss till om vi vill ha ändring i den samhälleliga oreda som kan rubriceras med ”Allt går igen”.

Ett är att det alltid måste finnas en som är ansvarig, utan att denne välter ansvaret på sina kolleger, andra institutioner, Gud, AI eller någon annan riktig eller ”symbolisk” syndabock.

Två: den som är ansvarig måste också betala priset för de missförhållanden hen åstadkommit. Anders Ygeman var mellan åren 2014–2017 inrikesminister. Det gick som bekant inte så oerhört bra. Så man flyttade på honom för att han skulle ”lära sig en läxa” att misstagen ”kostar”, och han blev riksdagens gruppledare för Socialdemokraterna 2017–2019 med bibehållen ministerlön. Sedan 2019 är Anders Ygeman energi- och digitaliseringsminister med ansvarsområden digitaliseringspolitik, energi och digital offentlig förvaltning. Inte så illa, eller hur? Det går inte en vecka utan att man får läsa att något gick snett just inom hans ansvarområde. Det senaste som jag råkade snubbla över är bara några dagar gammalt: ”Socialdemokraternas Twitter kapat – inlägg om Löfvens avgång”.  

Att vara ansvarig, brukade mina föräldrar säga, betyder att man har och även tar ansvar. Googla på det om du inte tror mig.

Att bli ”bestraffad” är inte det samma som att vara belönad. Googla på det om du inte tror mig.  

Filmer, nya som gamla, de som jag såg på tåget mellan skärtorsdagen och annandag påsk det här året, speglar bristen på ansvar och på ansvarets förskjutningar på någon annan, en syndabock:

I Scarlet Street är det en man som mördar Katharine 'Kitty' March, men det är en annan som döms till döden för det. I filmen Kreuzweg svälter sig den unga Maria till döds, men hennes djupt troende föräldrar tröstar sig med att det var Guds vilja. I filmen Respire, som har mycket att tacka Shakespeares Othello, kväver Charlie Sarah, en väninna bredvid vilken även Othellos ”trogne vän” Jago, ser ut att vara en ljus och positiv gestalt. Vem bär ansvaret? Det är uppenbart: samtliga som Charlie kom i kontakt med. Samtliga, det vill säga ingen. Och det blir Charlie som kommer korsfästas.

I Phoenix söker Nelly strax efter andra världskrigets slut, efter bevis på att det var hennes man som angav henne för nazisterna, så att hon hamnade i koncentrationslägret, och erfar att hennes man är lika oförbätterlig och opålitlig, profitsökande, karaktärslös amöba nu som då.

I Stranger söker krigsförbrytelsekommissionen efter en ökänd nazi-demagog som efter andra världskriget gömmer sig i USA och som fortfarande hoppas på att den överlägsna ”teutoniska rasen” till slut kommer att segra.

Den tyske läkaren utspelar sig i Argentina där Josef Todesengel Mengele fortsätter med sina alltid extremt plågsamma och oftast dödliga experiment på levande människor, vilka han påbörjade i Auschwitz. Allt går således igen. Israeliska Mosad är visserligen honom på spåret, men som den övergud som han är, lyckas han, till skillnad från exempelvis Adolf Eichmann, återigen undfly.

I Lejonhjärtat tillhör Teppo Salminen och hans bror, finska nynazisterna. Både filmen som dess pressreleaser kallar Teppos organiserade grupp, nynazister. Jag finner denna benämning lika verklighetsfrämmande som problematisk. Det finns nämligen inget nytt i nynazismen, utan allt som finns, finns i den ursprungliga nazismen. Det är samma antisemitism, samma högerextremism, samma förnekelse av förintelsen och andra brott mot mänskligheten, samma tro på obefogad överlägsenhet över människor med annan hudfärg än deras egen, etcetera. Allt går med andra ord återigen, även om man med adjektivet ”ny” anstränger sig att ge ett sken av framåtskridande och modernitet. 

Dessutom har nazismen och den så kallade nynazismen en hel del gemensamt med exempelvis SJ och försäkringsbolag och mången folkvald politiker. Det rör sig först och främst om människoförakt. Förakt för andra människors tid, förakt för våran värdighet, förakt för vår egendom, förakt för vår intelligens. Allt detta strippas vi ifrån och vi svär gång efter annan medan vi igen och igen och igen bedyrar för oss själva ”aldrig mer!”. 

Det spelar inte någon större roll att vi har högspelande hörlurar i våra öron, det spelar inte någon större roll att vi skymmer våra blickar med filmer och annan förströelse, det spelar inte någon större roll att vi har morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i våra näsborrar, vi kommer ändå drabbas av den värld som luktar skämt eftersom den styrs av Maud Olofsson, Birgitte Bonnesen, Anders Ygeman, Erik Bengtzboe, Emma Carlsson Löfdahl, Lars Idermark plus en nästan oändligt lång rad likafuntade. 

Maurice Utrillo var Suzanne Valadons son. Men vem var hans okände fader? Det är inte skvallerpressen som vill veta det, utan konsthistorisk forskning. Det pratas om många kandidater, allt ifrån Renoir till Degas, men eftersom inte samtliga påtänkta kan vara det, blir det ingen i stället. Eftersom Gud kan det knappast vara, han har redan tagit på sig ett faderskap.

© vladimir oravsky