HSB och rättshaveristerna

HSB och rättshaveristerna

”HSB och Hanlons rakkniv” var min 19:e observation om HSB Göta. I den rapporterade jag bland annat om att efter månader av misshandel medelst oljud, är Kristinas bostadsrättslägenhet äntligen befriad från denna barbariska tortyr.

”HSB och Hanlons rakkniv” alstrade cirka åttio mejl och telefonsamtal. Nästan undantagslöst gratulerades jag till min seger över HSB.

Men jag har inte krigat mot HSB, jag ville bara förmå den HSB-falang som vägrade att göra sitt överbetalda jobb, att skrida till verket, sluta trotsa, sluta använda sig av HSB som någon privat hämndorganisation, och utföra det som de är betalda för.

Om jag skulle betrakta mitt bidrag till att Kristina äntligen har en beboelig lägenhet som en seger, då skulle jag kalla den en Pyrrhusseger, då jag menar att Kristinas relation till mig fick sig en allvarlig och beklaglig törn. Orättvist, helt orättvist, dock ändå.

Jag fick också ett mejl från en big big shot från Sveriges Radio. Det upprörde mig. Inte på grund av dess innehåll, sånt tål jag, utan på grund av att Sveriges Radio hyser folk med hens klena hjärnkapacitet, och som jag dessutom tvingas utfodra med mina beslagtagna licenspengar. Hen skrev ”Grattis! Du har en del poänger, men får akta dig så att du inte blir kallad ’konspiratör’, möjligen ’rättshaverist’. Ursäkta men jag är brutalt ärlig. Ha det gott! underskrift”.

Hej, Ärlighet är en egenskap som jag aldrig skulle förknippa dig med, jag tror att du helt obefogat försöker smickra dig själv. Däremot är du okunnig, du är en medlöpare och du är en professionell rövslickare. Och så är du oerhört begåvad på att stjäla idéer från andra, utan att kreditera dem.

Du får gärna citera mig både i radio och sociala medier.

Hur bra är det för ett demokratiskt samhälle att en publicist låter sig styras av rådande förväntningar på grund av rädsla och andra tvångstankar? Det är inte alls bra. 

Tvärtom.Ingen bör kalla mig konspiratör. Konspiration är inte så sällan förknippad med coup d’état, statskupp, som oftast sker genom våld eller hot om det. Jag däremot, uteslutande argumenterar med ord, och principiellt vägrar att använda mig av andra än parlamentariska metoder.

Så mycket om konspiration. Nu till begreppet rättshaverist.

Varför skulle jag frukta att vara kallad rättshaverist? Är ”rättshaverist” inte snarare ett hedrande epitet, tröts att det i Sverige används i annat syfte?

Karl Gerhard-boken med politiska revytexter I skuggan av en stövel tillhör de litterära vittnesmålen som absolut inte kan viftas bort som gnäll eller en rättshaverists hämnd. Ändå kallades Karl Gerhard av en och annan just ”rättshaverist”.

I Samlaren, tidskriften för svensk litteraturvetenskaplig forskning, recenseras Anna-Karin Carlstoft Bramells doktorsavhandling Vilhelm Moberg tar ställning. En studie av hans journalistik och tidsaktuella diktning. Här kan man bland annat läsa ”Mobergs ställning som opinionsbildare är allra starkast under dessa år. Moberg betraktades då som en inofficiell JO och fick tusentals brev från människor som kände sig kränkta av myndigheterna. Samtidigt fick han mothugg, framför allt i socialdemokratiska Morgon-Tidningen, där han betecknades som en pösig ballong och där hans politiska kritik raljerades bort av tidningens kåsör. Bilden av Moberg som rättshaverist tonades också fram av hans motståndare.”

Toppsittarna uppfann begreppet ”rättshaverist” och inpyrde det med stinkande os, för att försäkra sig om att den som de etiketterar med sagda märklapp, inte skall kunna tas på allvar. Etiketten ”rättshaverist” är avsedd att tjäna som en verksam trollformel med magiska krafter. Slungar man den mot någon så kan man vara nästan säker på att man är skyddad mot denna ”rättshaverists” krafter…

Var har man kommit i kontakt med liknade taktik?

Nazisterna kallade exempelvis judar ”ohyra” och när denna benämning slog rot bland den breda massan genom ständig upprepning, var det nästan följdriktigt att även de så kallade vanliga människorna betraktade och även behandlade judar som just ohyra.

Först kallar man någon slampa och sedan behandlar man henne som sådan. Först hävdar man, eller snarare kvinna (Birgit Friggebo), att kosovoalbaner är stöldbenägna och sedan behandlar man dem som sådana.

Begreppet, trollformeln och skällsordet ”rättshaverist” har kläckts av makthavarna. Det är deras yttersta skydd, ett pansarglas, bakom vilket de hoppas gömma sig. Och ju mer de misshandlar sina motståndare, desto mer skyddade är de. Tror de. Och ändå har Sverige inte så få ”rättshaverister”, det vill säga människor som orkar stå emot överheten.

Skall jag damma av ditt minne? Vad sägs om exempelvis Ingvar Bratt, Anders ”Fången på fyren” Ahlmark, Sarah Wägnert? Vad sägs om jur.dr. Gustaf Petrén, den samme som etablissemanget stämplade som en mörkerman, den samme som blev Medborgarrättsrörelsens, organisationen som arbetar för att stärka de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, och att öka väljarnas inflytande på besluten i samhället, förste ordförande. (Läs gärna Krister Thelins bok Sverige som rättsstat.)

Peter Rosts bok The Whistleblower : confessions of a healthcare hitman heter i svensk översättning Sjuka pengar : en svensk insider skakar läkemedelsindustrin. Sjuka pengar är i och för sig en fyndig titel, men den är också missvisande. Pengar som bekant, luktar inte och ej heller är de sjuka… Anledningen till att översättaren Jan Wibom tog sig tid och kraft att hitta på denna titel är den brist som vårt svenska språk uppvisar. Och det är vi svenskar som styr och formar vårt språk. Det är ”vi” som uteslöt ordet ”nepotism” från en av dem tryckta upplagor av Svenska Akademiens ordlista. Det är ”vi” som i Svenska Akademins ordlista över svenska språket (SAOL 14) definierar mobbning som ”kamratförtryck”. Det krävs snille och smak för att komma på en sådan utförlig definition. En synonym till detta måste vara nazihumanism.

I Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO), den senaste, den som finns på nätet, finns uttrycket ”mobbning” överhuvudtaget inte med. Varför skulle den goda boken befatta sig med sådana arkaiska ord som betecknar något som vårt alerta samhälle utrotat ungefär samtidigt som smittkoppor, måste Svenska Akademien tänkt.

Och så här reagerar SAOB (Svenska Akademiens ordbok) när du söker på sökordet ”mobbning”: ”Sökningen på mobbning i SAOB gav inga svar”.

Sånt kallas snille och smak.

Det är vår moral och våra behov av den, som avspeglas i vårt språk. ”Rättshaverist är en person som påstridigt hävdar sin rätt”, upplyser SAOL. Det är Svenska Akademiens snille och smak som genom denna definition läxar upp alla de som tror sig kunna förbättra världen genom att våga kritisera den lumpna miljön som de är en del av.

Minns du filmerna Serpico, Silkwood, All the President’s Men och exempelvis The Pentagon Papers för att nämna en kvartett bland ett hundratal?

Dessa filmer handlar om Whistleblower-hjältarna Frank Serpico, Karen Silkwood, W. Mark Felt, mer känd som Deep Throat, och Daniel Ellsberg. Hur skulle Vietnam-kriget och USA och Sovjetunionen och världen ha utvecklats om Daniel Ellsberg inte presenterade de sjutusen sidorna, kända under namnet The Pentagon Papers för The New York Times? Hur skulle världen ha utvecklats om dåvarande presidenten Nixons ord till Kissinger angående Daniel Ellsberg blev verklighet? ”… people have gotta be put to the torch for this sort of thing…” “… let's get the son-of-a-bitch in jail”.

Hur många toppsittare försökte sig på att stoppa först The New York Times och sedan även Washington Post från publiceringen av Ellsbergs material? Nixon-falangen gav sig ej och saken hamnade i Högsta domstolen…

och det fria ordet vann.

Hur skulle världen ha sett ut i dag om majoriteten av de domare som utgör Supreme Court of the United States var rövslickare till salu?

Stanley Adams, Peter Buxtun, Richard Convertino, Cynthia Cooper, Sherron Watkins och Coleen Rowley, Allen Cutler, Joe Darby, Walter Denino, Satyendra Dubey, Duncan Edmonds, Sibel Edmonds, Janet Howard, Marlene Garcia Esperat, A. Earnest Fitzgerald, David Franklin, Bunnatine ”Bunny” H. Greenhouse, Katharine Gun, Cathy Harris, Marc Hodler, Douglas Keeth, Mark Klein, Karen Kwiatkowski, S. Manjunath, Hans-Peter Martin, Christoph Meili, Stewart Menzies, Russ Tice, Linda Tripp, Paul van Buitenen, John Paul Vann, Mordechai Vanunu, Frederic Whitehurst, Andrew Wilkie, James E Hansen, Jeffrey Wigand, Joseph Wilson, Dr Rita Pal, M.N.Vijayakumar, Clive Ponting, Samuel Provance, William Sanjour, Tanya Ward Jordan och Joyce E. Megginson och Pascal Diethelm och Jean-Charles Rielle som avslöjade professor Ragnar Rylanders svinaktiga ”forskning”, är ytterligare några namn på Whistleblowers eller ”rättshaverister”, som dimhöljda tankens svenskar föredrar att kalla dem. Vad skulle världen vara utan dessa modiga människor? Hur skulle den se ut i dag?

Har du tänk på att det inte är omöjligt att just du kanske inte ens skulle finnas till om någon annan inte funnit sitt mod? Eller att det kanske även var du som var neurosedyn- eller på annat vis skadad.

Atens folkförsamling gillade inte att Sokrates hade mage att ifrågasätta den politiska ledningen, och Sokrates fick sin dödsdom efter anklagelserna att han ”förlett ungdomen och försakat gudarna”. Ändå var det så att Platon, som även skrev ned Sokrates berömda försvarstal, hävdade att Sokrates i stället bidrog till att vägleda ungdomen till kunskap.

Den atenska demokratin var inte ens på pappret lika demokratisk som den svenska, men det medvetna eller möjligen omedvetna förtrycket från de högljudda mostpeople, som E. E. Cummings kallar dem, är gemensamt för båda statsskicken. Mostpeople är inte bara toppsittarnas, utan även sin egen intellektuella passivitetens offer… 

Den visa observationen “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing” – brukar tillskrivas den konservative 1700-tals filosofen, författaren och irländsk-brittiske statsmannen Edmund Burke. Tanken citerades med förkärlek av John F Kennedy och medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen om två delar Hitler: The rise of evil.

Rättshaverist är inget epitet man bör skämmas för. Vaclav Havel kallades oavbrutet rättshaverist under ett 10-tal år i Tjeckoslovakien. Det är ”ryggradslös” man absolut inte vill bli kallad. Men rättshaverist? I vårt samhälle bör det vara en hederstitel.

© vladimir oravsky