HSB och Hanlons rakkniv

HSB och Hanlons rakkniv

”… HSB har fått sig en ordentlig knäpp på näsan och du kan vara säker på att senast den 20 september är oljudet borta”, sade hen, och jag tackade för engagemanget.

Den 20 november åt jag en ordentlig frukost på Scandic Portalen och sedan cyklade jag till Kristina. På ingångsdörren till trappuppgången till hennes lägenhet stod ett anslag att den 20 november vattnet kommer att bli avstängt i denna trappuppgång. Men vattnet hos Kristina rann obehindrat och dessutom var oljudet i Kristinas lägenhet borta. Och det hade inte återkommit sedan dess. Hela reparationen utfördes på NOLLTID, utan några som helst störande ingrepp, rivningar eller annat tidskrävande eller kostsamt ingripande?

Allt det som gjordes för att Kristina skulle kunna bruka sin bostadsrättslägenhet enligt bostadsrättstadgar kunde göras på några minuter för flera, nästan outhärdliga månaders sedan. Varför vägrade HSB att åtgärda detta hälsoskadliga oljud redan i september, varför lät HSB eskalera denna helt och hållet onödiga och till maximum utdragna vägran att göra sin plikt?

Jag har ett svar, men nu när oljudet äntligen är borta, då gräver jag när den undersökande journalistikens stridsyxa, och nöjer mig med att förklara HSB avskyvärda och synnerligen klandervärdiga uppträdande med principen kallad Hanlons rakkniv, som postulerar ”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity”. ”Tillskriv aldrig illviljan det som tillfredsställande går att förklaras med dumhet”.
Substantivet ”dumhet” lätt kan innefatta ett helt universum och således kan det helt enkelt stå för HSB:s handlingsförlamade, okunniga och overksamma ledning.

Dessa föregående månader av stridigheter under vilka HSB ville bevisa att det inte finns någon som kan ge HSB ”order”, präglades av ett enormt slöseri av människans potential. Av människors krafter och hälsa. Inte bara Kristinas. Utan även mina.
Jag har ingen lust att spendera min tid på sådana som HSB. Jag kunde under samma tid som jag lade ner på HSB ha skrivit en ny Den störda utflykten, en mycket omtyckt ungdomsbok, och tjänat riktiga pengar på den samma. Jag kunde under samma tid även ha skrivit Till dig jag vänder åter… : en kostymroman utan kläder, en historisk roman översatt till flera språk och tjänat en hel del pengar även på den.

Men nej, jag offrade min tid på skriverier om HSB i stället.

Och varför?

Eftersom jag är invandrare, något jag inte finner alltför lätt att vara. Jag måste kunna säga till mig själv att det var rätt beslut att lämna mitt land, mitt språk och min kultur eftersom här i det svenska kungariket inte finns någon korruption, att här jobbar folk inte bara för sin egen vinning, utan även för det gemensamma, att här slösar inte folk dyrbara människoresurser på kamp mot despotiska maktgalningar et cetera. Det som HSB Göta iscensatte under de senaste månaderna borde inte finnas här i Sverige, det är något som fanns i det kommunistiska, eller vad det nu var, Tjeckoslovakien.
Och där ville jag inte bo.

Hur och när flyttade det numera begravda tjeckoslovakiska ohållbara sättet till dagens Sverige?

I går nar jag cyklade från hotellet Scandic Portalen till Kristina, hörde jag på radio, att ”svensk publik sviker svensk film”. Det var en mycket högt uppsatt kulturpotentat som beklagade sig på detta lögnaktiga vis, och en känd kulturjournalist accepterade detta påstående som en förklarande sanning, att det är publiken som sviker filmen. Att det är publiken som bär ansvaret för att det går åt pipan med svensk biograffilm.

Men svenskar och huvudsakligen svenska ungdomar har aldrig tidigare suttit så mycket på bio som nuförtiden. Det är inte de som sviker film, det är den svenska filmen som sviker publiken genom att den gör den besviken.
Så är det HSB. Det är inte de som klagar på er orimliga oförmåga att göra sitt jobb som sviker er, det är ni HSB, som sviker de som ger er ert bröd.

If someone stood up in a crowd / And raised his voice up way out loud

And waved his arm and shook his leg / You'd notice him

If someone in the movie show / Yelled “Fire in the second row / This whole place is a powder keg!” / You'd notice him

And even without clucking like a hen / Everyone gets noticed, now and then,

Unless, of course, that personage should be / Invisible, inconsequential me!

Cellophane / Mister Cellophane / Shoulda been my name

Mister Cellophane / 'Cause you can look right through me / Walk right by me

And never know I'm there...

I tell ya / Cellophane / Mister Cellophane / Shoulda been my name / Mister Cellophane / 'Cause you can look right through me / Walk right by me /And never know I'm there... sjunger karaktären Amos Hart i John Kanders och Fred Ebb träffande musikalnummer Mr Cellophane i Chicago.

På samma vis ignorerade HSB-kommissariatet både Kristina och mig, respektive mina skriverier. HSB-kommissariatet försköt oss in i tystnadens och depressionens labyrint.
Dessutom ville HSB-kommissariatet sätta en kil mellan Kristina och mig. Det är så kommissariatet ville lösa problemet med oljudet i Kristinas lägenhet. Och Kristina, en samtida svensk Pollyanna, lät sig snaras i denna falska fälla.

Människor som handlar utan att kunna föreställa sig i vad deras handlingar kan resultera i, är de farligaste av människor. Bland annat för att de sällan tar ansvar för sina handlingar. Också andra världskrigets desertören Eddie Sloviks för tidiga död vittnar om det: De som dömde honom till döden trodde inte att han skulle avrättas eftersom verkställigheten av sådana domar inte var kutym på den tiden. Och de tolv som höll i gevären ville inte heller mörda, utan de sköt på Sloviks mindre vitala kroppsdelar. Inget av detta räddade Slovik.

Oljudet är borta och jag skall summera vad som har hänt.
I mitten av mars 2019 ringde Kristina till HSB för att anmäla att vattnet på 8:e våningen där hon bor, inte rinner som det ska. Vattentrycket saknades, man kunde inte duscha, inte tvätta håret etcetera. Hon fick veta att detta kommer att åtgärdas, och 20 minuter senare skulle vattnet rinna som det skulle.
Tre dagar senare upprepades samma vattenbristhändelse med samma förlopp, och denna kurragömma eller vad det nu var, pågick i inte färre än två månader, med en, två eller tre dagars mellanrum.

Då och då fick Kristina veta att någon av hennes grannar redan hunnit ringa före henne, och att någon av teknikerna redan var på väg att ”skruva på” de nödvändiga kranarna.

Varför HSB höll på med detta ”vi-sätter-på-kranarna-och-vi-stryper-dem-samma-dag” under hela två månader, vet jag ej. Men det kan hända att HSB jagade statistik, att HSB ville ha dokumentation på att de tvingas studsa fram och tillbaka som en guttaperkaboll i otaliga ärenden för att serva de som betalar deras löner från morgon till kväll.

Sedan slutet av maj månad 2019 har Kristina inget problem med vattentrycket, och min gissning är att någon av Kristinas grannar sade till HSB på skarpen att såhär får man inte ha det.

I början av juni 2019 uppstod det ett nytt problem: Ett oljud, beskrivet i mina tidigare rapporter, tog över Kristinas lägenhet och därmed även det förväntade och stadgade lugnet i den.
Kristinas tyckte att detta var övermåttan irriterande, men hon gjorde ingen anmälan och jag förstår anledningen:
Oljudet var så pass förtretligt att hon tog för givet att HSB själva skulle upptäcka det och stoppa det genom att vidta nödvändig åtgärd.
Dessutom utgick hon ifrån att någon granne skulle anmäla det, eftersom hon var ovetande om att det bara var hon som drabbats av denna allvarliga olägenhet.
Dessutom var det sommar, och Kristina spenderade mestadels av sin tid i sin trädgård, så det gräsliga oljudet bekymrade henne inte nämnvärt.
9 september 2019 anmälde hon oljudet till HSB den första av otaliga gånger, dock utan att få någon hjälp.

När jag exakt en månad senare, den 9 oktober 2019, ringde till HSB på 077 110 10 30, fick jag veta att HSB ”glömt” diarieföra Kristinas anmälan den 9 september. Istället var den första anteckningen om anmälan som fanns diarieförd i HSB annaler från den 16 september. Vidare fanns där anteckningar om att Kristina ringde ytterligare tre gånger om samma sak. Det berättade damen på HSB-numret 077 110 10 30 för mig. Men även detta var inkorrekt. Den olustiga verkligheten var att Kristina ringde och påminde om sin anmälan var 2:a, var 3:e dag.

Margareta Josefsson, som på 077 110 10 30 tar emot felanmälan åt HSB Götas räkning, ringde till en av sina HSB-kollegor, och denne berättade för henne att Kristina eller om det var hennes ärende, var ”MISSHANDLAT”!. (Se avsnittet ”HSB = Här Struntar vi i Bostadsrättsinnehavarna”.)

Jag ringde till Elin Rydberg, ordförande HSB Göta, Reine Johansson, vd HSB Göta samt allt möjligt annat folk i HSB Götas ledning och undrade vad problemet var, varför hade HSB fortfarande, efter veckor av även av HSB-folkets konstaterat oljud i Kristinas lägenhet, inte åtgärdat detsamma? Min undran togs inte på allvar, utan HSB försökte lösa problemet på samma vis som översittare gärna gör, HSB sköt på budbäraren. (Se avsnittet ”HSB försöker lägga locket på min granskning”.)

Den 06 oktober skrev jag en lång artikel till en etablerad nättidskrift om HSB:s inställning till Kristina och hennes lägenhetsproblem. Jag mejlade länken till den publicerade artikeln till

Elin Rydberg, ordförande HSB Göta, elin.rydberg@hsb.se; och

Reine Johansson, vd HSB Göta, reine.johansson@hsb.se;

Och jag mejlat den även till Anders Svensson, vd för HSB, Sofie Roy Norelid, vice vd, affärsområdeschef förvaltning (HSB), Charlotte Svalstedt, HR-chef (HSB), Anders Joachimsson, affärsområdeschef fastigheter (HSB), Johan Ström, chef strategisk tjänsteutveckling (HSB), [anders.svensson@hsb.se; sofie.roy-norelid@hsb.se; charlotte.svalstedt@hsb.se; anders.joachimsson@hsb.se; johan.strom@hsb.se].

Jag mejlade denna länk också till andra mer eller mindre högtuppsatta, strunta-i-våra-lönebetalare-HSB:are, exempelvis till sandra.bergqvist@hsb.se; john.johansson@hsb.se; ulrika.malmsten@hsb.se; ann-sofie.kindbomuddh@hsb.se; ann-sofie.kindbomuddh@hsb.se; anders.johansson@hsb.se; linus.danling@hsb.se; conny.fredriksson@hsb.se; jimmy.gotesson@hsb.se; daniel.nordgren@hsb.se; hakan.engstrom@hsb.se; stefan.langstrom@hsb.se; fredrik.swardh@hsb.se; eva.petersson@hsb.se; katarina.bokinge@hsb.se; cecilia.petraeus@hsb.se; johan.lindkvist@hsb.se; jorgen.gustavsson@hsb.se; magnus.gustavsson@hsb.se; mikael.kilen@hsb.se; daniel.e.johansson@hsb.se; peder.lindstrom@hsb.se; fredrik.f.olsson@hsb.se; dennis.mccrady@hsb.se; madeleine.a.andersson@hsb.se; johannes.fred@hsb.se;

Ingen av dessa verkade bry sig. Linus Danling avslutade sin tjänst hos HSB så småningom, och Lise-Lei Hugosson samt Jörgen Gustavsson, tog inte emot mina mejl med länkar till mina artiklar sedan den 12 november 2019.

Mellan den 6 oktober 2019 och 11 november 2019 skrev jag 18 inlägg om HSB. Dessa är:

Det sker ett överlagt mord framför våra ögon

HSB:s vedervärdiga experiment med människors hälsa

”HSB, jävla nazisvin!”

HSB = Här Struntar vi i Bostadsrättsinnehavarna

HSB och kriminalitet

HSB försöker lägga locket på min granskning

HSB:s bottenlösa självkännedom

HSB:s maktmissbruk kommer ut i bokform

HSB och Guinness World Records

HSB och krossade drömmar

HSB:s egenartade tidsuppfattning

HSB och Münchhausen by proxy

HSB och medicinering

HSB och samvetet

HSB stöds av Ardalan Shekarabi

HSB och tredje statsmakten

HSB:s manschettdarrning

Vem behöver HSB?

Samtliga dessa är publicerade och länkar till samtliga mejlade jag till HSB-folket enligt ovan.

Eftersom jag inte fick något svar och eftersom det mycket störande oljudet bara fortsatte, tolkade jag det som så, att ingen av dessa ovannämnda HSB:are, brydde sig om HSB rykte.

Eller också var dessa HSB:are mycket säkra på att mina skriverier på intet vis skulle kunna hota deras herravälde.
(Att HSB folket bedrar sig på den här punkten, är jag skäligen säker på. Det finns många exempel på händelser som bestrider HSB-folkets resonemang. De kommunistiska pamparna i Tjeckoslovakien underlät all kritik av dem, då de trodde sig vara oberörbara och oantastliga och rustade mot alla angrepp från det vanliga folket. Sedan kom 1989.

Mina äldre skriverier lyckades också penetrera pamparnas rustningar till och med i Sverige. Läs exempelvis avsnittet ”HSB:s maktmissbruk kommer ut i bokform.”)

Att inte agera när man får chans, att låtsas som om ingenting har hänt när man påträffas med båda fötterna vadande i skiten, att bemöta upplysande och varnande journalistik med föraktfull tystnad, är inte alltför bra strategi och den resulterar ytters sällan, om ens någon gång, i optimala lösningar. Jag tar här upp bara ett exempel på denna totalt felbedömda tystnadsarrogans. I detta exempel stod mycket mer på spel än i HSB-fallet, men det är just denna ”överdimensionering” som gör det till ett bra exempel.
Att det var Japan som utan någon krigsförklaring anföll USA på morgonen den 7 december 1941 genom en fruktansvärd attack mot Pearl Harbor är allmänt känt. I början av maj 1945 var andra världskriget avslutat, dock bara i Europa. I juli – augusti 1945 hölls på Potsdams slott Cecilienhof den historiska Potsdamkonferensen. Närvarande var USA:s president Harry S. Truman och utrikesminister James F. Byrnes, Sovjetunionens Josef Stalin och utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Storbritanniens Winston Churchill och utrikesminister Anthony Eden. Senare även Clement Attlee, som i juli 1945 vann stort i valet i Storbritannien, och hans utrikesminister Ernest Bevin.
Under Potsdamkonferensen utfärdades även Potsdamdeklarationen, undertecknad av Harry S. Truman, Winston Churchill och den kinesiske armégeneralen och presidenten Chiang Kai-shek. I deklarationen uppmanades Japan att kapitulera. Om inte, skulle det japanska kejsardömet underkastas ”prompt and utter destruction”. Japansk premiärminister Kantarō Suzuki svarade med “mokusatsu”, där ”moku” betyder tystnad och ”satsu” döda. Suzuki ville döda detta Potsdamultimatum med tystnad.

USA svarade då med första atombomben över en stad, Hiroshima, den 6 augusti 1945. Trots att 90 procent av alla hus i Hiroshima förstördes vid explosionen och att det dog mellan 50 000 – 150 000 män, kvinnor och barn, vidhöll Kantarō Suzuki sin mokusatsu och USA fällde ”Fat Man” över Nagasaki, 3 dagar efter Hiroshimas ”Little boy”. Först efter dessa handlingar som helt hade kunnat undvikas, kapitulerade Japan den 15 augusti och kapitulationshandlingarna undertecknades 2 september ombord på det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Tokyobukten. Krigscirkeln blev sluten.

Två HSB:are, vars namn jag inte får nämna, upplyste mig om något som jag hittills absolut inte tänkt på. Nämligen att några HSB:are är tysta och overksamma för att de är uppriktigt trötta på HSB och dess ledning, och att de hoppas att min publicitet kommer att sätta i gång den ändring som de själva inte vågar driva fram, på grund av det hierarkiska och vedergällande systemet som håller HSB i sitt makt-grepp.

Det är först nu jag fattade att det var så det måste förhålla sig. Att det dessvärre råder en organisatorisk och disciplinär sjukdom på HSB Göta. I en organisation där harmoni och inte rädsla råder, finns det arbetsglädje och så gott som alla gör sitt bästa för att göra sina kunder nöjda.

Den attityd som HSB har till sina kunder påminner i mångt och mycket om den översittarattityd som pamparna hade i diktatoriska länder. Den finns överallt på HSB, och jag tror inte att HSB ens reflekterar över den. Ta till exempel sättet hur HSB-folket förannonsera sina aktiviteter:
”Vi kommer någon gång mellan kl. 07:00 – 16:00”.

Hur många gånger har Kristina fått vänta på HSB-folket mellan kl. 07:00 – 16:00 utan att HSB-folket dök upp? Och det utan någon som helst förklaring eller ursäkt.

Tid är pengar. Lika mycket för Kristina som för HSB-folket. Men Kristinas tid, respekteras inte. HSB har inte respekt för andra i sin DNA. De andra de är värdelösa i HSB:s ögon. Det är det som är HSB:s kultur.
Läs avsnittet ”HSB:s manschettdarrning”. Där kan du se en autentisk flyer riktad ”Till samtliga lägenhetsinnehavare i Brf Fornkullen.
Filterbyte samt kontroll av blandare, brandvarnare och wc.
På torsdagen den 7/11 2019 mellan kl. 07:00-16:00”

Din läkare ger dig eller erbjuder dig en betydligt mera exaktformulerad tid för ditt besök, gör hen inte det?

Det är av respekt för dig.
Din hårfrisör är inte sämre. Eller är hen? Och bilbesiktningsfirman och så vidare, och så vidare. Överallt gäller striktare tidsöverenskommelser parterna emellan. Men när det gäller HSB, då finns det ingen som helst tidsöverenskommelse, bara en ensidig DIKTAT. Take it, or take it!

Ett fungerande samhälle kan fungera tack vare samhällets anpassning till ett tidschema som använder sig av tidens vedertagna enheter. Därför finns det en klocka på din telefon, din padda, din dator, din kamera, din radio, din handled.
Mera om HSB:s besynnerliga inställning till klocktider finner du i avsnittet ”HSB:s egenartade tidsuppfattning”.

I avsnittet ”HSB och Guinness World Records” finns ett fotografi föreställande två pågående byggen samt ett gammalt förfallet hus. Mellan nybyggen och stället där jag stod med min mobil för att ta denna bild, fanns cirka tjugo små hus. Alla, förutom ett, är historia, de revs. Jag tog bilden den 15 oktober 2019 på Barnarpsgatan vid Jordbrorondellen i Jönköping.

När oljudet i Kristinas lägenhet började, då fanns det inget nybygge på Barnarpsgatan vid Jordbrorondellen. Bara små hus. Sedan dess har husen rivits ned, allt bråte har forslats bort med lastbilar, en ny väg har anlagts så att byggarbetare och deras maskiner skulle kunna börja bygga, två husgrunder för två hus har grävts fram, husgrunderna har gjutits i betong, ett hus har börjat byggas och bredvid det ett annat. Man ser att husen inte är några små sommarstugor, att det ena huset har tio våningar och det mindre åtta, och man ser hur långt man har kommit.

Vad har HSB ”reparatörer” åstadkommit under samma tid?

Ur Kristinas perspektiv, ingenting. Precis ingenting. Förutom en illaluktande bukett av tomma löften.

Nedan finns ett foto på samma byggen. Husen är nästan färdiga. Det här fotografiet är taget den 28 oktober 2019. Och vad har HSB åstadkommit under samma tid?Ur Kristinas perspektiv, ingenting. Precis ingenting. Förutom en illaluktande bukett av tomma löften.

Den 19 november: Vad har HSB åstadkommit fram till den 19 november?
Ur Kristinas perspektiv, ingenting. Precis ingenting. Förutom en illaluktande bukett av tomma löften.
Först den 20 november blev problemet med oljudet åtgärdat. Och det kunde lätt ha åtgärdats redan den 9 september.

Jag tänkte kontakta även människor utanför HSB. Exempelvis Uppdrag Granskning, PLUS, Svenska Nyheter, Ring P1!, Studio 1, Godmorgon, världen!, P1-morgon, Plånboken, Kaliber, Kluvet land och Kropp & själ.

Jag tänkte kontakta finansmarknads- och bostadsministern, till socialministern, till socialförsäkringsministern, till jämställdhetsministern samt ministern med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation. Jag tänkte att Inspektionen för vård och omsorg borde vara underrättad.

Och Tidskriften ETC och tidningarna Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet. Fackförbundstidningar så som Publikt, Jusektidningen, Journalisten, Kommunalarbetaren, Sekotidningen, Handelsnytt är också på min mejlinglista. Även tidningarna Hemma i HSB och Hem & Hyra och Fastighetsfolket skall få mitt mejl med samma innehåll. Och Fastighetsvärden. Och Hyresgästföreningen och Miljö- och hälsoskyddskontoret - Jönköpings kommun.

Det är inte uteslutet att någon eller några kommer att reagera och ställa sig till Kristinas försvar.

Slutligen kom ett samtal: ”… HSB har fått sig en ordentlig knäpp på näsan och du kan vara säker på att senast den 20 september är oljudet borta. Jag tackar för engagemanget.”

Gör jag rätt som kontaktar så många personer och organisationer i detta till synes inte alltför krångliga ärende? Se det så här: Det handlar om att lyckas förhindra ett överlagt mord. Är det inte min plikt att sprida ett nödrop, att väcka ett så stort engagemang som över huvud taget är möjligt?

Don't do the crime / If you can't do the time, uh uh

Keep your eye on the sparrow / When the going gets narrow

Don't roll the dice / If you can't pay the price

No, don't do it

Don't run your feet / Down no dead-end street

Keep your eye on the sparrow / When the going gets narrow

(Don't do it)

komponerade Morgan Ames och Dave Grusin i den Bibelinspirerade hitten Keep Your Eye on the Sparrow.

© vladimir oravsky