Ny Tid

Skörden av dagens postutdelning bestod av ett God Jul-vykort, som kom lite för tidigt om den ska glädja mig julen 2017, eftersom 2016-års julutgåva är inte bara passerad utan även alla dess gåvor, förutom en meterlång god numera uppäten korv, även är utbytta mot andra, något bättre passande. 

Och så har Postnordsfarbrorn levererat ett mindre antal räkningar och dessutom tre tidskrifter. 

Jag tänker skriva några rader om en av dem.  

”Ny Tid Göteborgsområdet”, är en veckovis socialdemokratisk nyhetstidning, och det är inte den jag tänker skriva om i denna betraktelse.  

Det finns en veckovis tidning som heter ”Nya Tider”, som jag antar alla som lyssnar på radio, ser på tv, läser tidningar eller besökte den senaste bokmässan i Göteborg, måste ha hört om, både en och två och till och med tre gånger. ”Enligt uppgifter från Tidningsstatistik för 2014 är Nya Tider den tidning som vuxit snabbast av alla papperstidningar i Sverige”, står det på Nya Tiders webbplats. Inte heller den tidningen tänker jag skriva om här.

Jag tänker skriva om ”Ny Tid” utgiven i Finlands huvudstad Helsingfors. På dess webbsida presenterar sig ”Ny Tid” med följande ord: ”’Ny Tid’ är en partipolitiskt obunden vänstertidskrift med fokus på kultur, samhälle, politik och miljö. Tidskriften värnar om den långa och långsamma journalistiken och blandar utrikesreportage med personporträtt, essäer, recensioner och konst- och kulturdebatt. Bland tidningens medarbetare finns några av Nordens intressantaste frilansjournalister och kolumnister.” 

Anledningen till mitt intresse för ”Ny Tid” är att den är läsvärd, att dess chefredaktör Janne Wass redaktionsarbete skiljer sig från de svenska chefredaktörernas som jag personligen eller per korrespondens är någorlunda bekant med, att den i enstaka fall både recenserar och skriver om mina böcker, och slutligen, att den även publicerar mina artiklar.

”Ny Tid” grundades redan under andra världskriget och år 2013 tilldelades den ”Kulturtidskrifternas kvalitetspris” av Finlands undervisnings- och kulturministerium. ”Ny Tids” dåvarande chefredaktör Fredrik Sonck, skrev på tidningens webbsida ”Den erkänsla vi nu får vill vi dela med alla frilansande medarbetare”. 

”’Ny Tid’ premieras för att den är kritisk, analytisk, för en dialog och är villig att förnya sig.” I prismotiveringarna citeras också Svenska Akademiens Horace Engdahl: ”Ny Tid” är det enda massmedium på svenska som på allvar har tagit till sig den sensationella idén att Europa betyder hela Europa och inte endast väst.

Jag har erfarenheter av tidnings-, tidskrifts-, media-redaktörer verksamma förutom i Sverige även öst om Sverige, väst om Sverige, söder om Sverige och norr om Sverige. Om jag skall generalisera, och i detta fall tvingas jag till det av utrymmesskäl, då kan jag säga, att det finns följande tre huvudtyper av redaktörer. 

Ett: Redaktörer som bryr sig om de tidningar, tidskrifter et cetera, som de basar över. De vill att deras produkter präglas av högsta kvalité. När de refuserar något, något som är ett måste i varje verksamhet, gör de det så, att man fattar varför. Deras refuseringar lutar sig inte mot klyschor som de köper i butiker med färdigkomponerade vykort à la ”God Jul!!”. De motiverar sina refuseringar och de föreslår omskrivningar som guidar en till ett bättre resultat.

Två: Redaktörer som inte svarar över huvud taget, eller refuserar med en prefabricerad mening av typ ”God Jul!!” eller ger råd som på inget vis döljer deras okunskap i ämnet och oengagemang i publikationen som de är tillsatta att sköta. Det är redaktörer som styrs av ett patologiskt behov att demonstrera sin makt eller också behärskas av behovet att övertyga sig själva och möjligen även någon annan att deras befattning, deras närvaro på jobbet, behövs, trots att det är uppenbart att de skulle kunna ersättas av en vingklippt papegoja. Ofta samspelar kombinationen av dessa två behov nämnda i detta avsnitt med varandra.     

Tre: Redaktörer som styrs av klassificerande svarta listor grundade och upprättade på könstillhörighet, etnisk tillhörighet-, trosuppfattningstillhörighet och sexuell läggning tillhörighet.
Eller också styrs de av listor grundade och upprättade efter graden av fjäsk, ryggkliande, hyckleri, svansande och allt det övriga som ingår i den rymliga lydnadsfaktorsverktygslådan.

Svarta listor är inte det värsta redskapet som en redaktör kan använda sig av, under förutsättningen att hen själv sätter ihop dem baserat på sina egna erfarenheter. Det finns svarta listor som är värre än de egna. Det är de svarta listor som redaktörerna ”ärver” från sin föregångare, redaktörgeneration efter redaktörgeneration, utan att ens veta dess ursprung och betydelse. Det är dessa svarta listor som väcker största förakt mot dem som blint låter sig styras av dem.

På Jönköpings-Posten finns en svart lista som styr ”kulturredaktionens” verksamhet under åtminstone de senaste fyra generationernas kulturredaktörer, och den senaste redaktören hade ingen aning om varför. Jag har pratat med henne själv, så min förebråelse grundar sig inte på hörsägen. Men vad skall hon göra om hon vill undvika att själv hamna på en svart lista och sparkas ut i kylan? Ta till sig mod och journalistisk etik kanske? En absurd tanke. Det är nämligen inte de egenskaper man söker när man hyr någon till Jönköpings-Postens ”kulturredaktion”. 

Så den trettioåriga gamla svarta listan är och förblir hennes lag och bibel.

Vi har precis vinkat av det gamla året, och det är det nya som regerar. På Jönköpings-Posten är dock ingen ny tid på antågande. Glöm ej att Jorden är platt, står det i Jönköpings-Postens arbetsdirektiv och J-P:s kulturredaktörer verkar inte finna någon anledning att ifrågasätta det. Jönköpings-Posten kommer knappast få ett kvalitetspris av våran svenska kulturminister Alice Bah Kuhnke, eller någon annan för den delen, för ”att den är kritisk, analytisk, för en dialog och är villig att förnya sig.” 

Det är det som är den mest väsentliga skillnaden mellan Jönköpings-Posten och ”Ny Tid”. ”Ny Tid” redaktör bryr sig om sin tidning, dess bidragsgivare och dess läsare.

Första gången jag figurerade i ”Ny Tid” var under rubriken ”Något ruttet i Umeå?” år 2003. Det var i en intervju med förläggaren Johan Hammarström, som bland många läsvärda boktitlar utgav även en rad av mina. 

Johan H: ”Journalisten Calle Hård frågade i Västerbottens-Kuriren hur länge Oravsky skulle kritisera det socialdemokratiska partiet och ändå ’jobba under en kulturnämnd med s-majoritet’.” 

Avslöjade inte Calle Hårds ”journalistiska” fråga en av de allvarliga bristerna i den svenska demokratin? Vad ville den förespråka? Att man varje gång som man genom demokratiska val skiftar en regering, exempelvis att den rödgrönas byts ut mot alliansens, bör även samtliga departementens anställda bytas ut, eftersom deras politiska preferenser borde harmonisera med den sittande regeringens partifärger. Verkar det vara en förnuftig politik? Bör en åsiktsenhetlighet vara överordnad allt annat, och förskjuta till periferin allt ifrån kunskap och vetande till erfarenhet? 

Det fanns tider och länder där denna brunsvarta idé sattes i verk. Samtliga totalitära styren styrdes av detta tvångsmässiga tänk. Några av dessa regimer försvann tämligen snabbt, några klarade sig ovanpå ytan under ganska så lång tid. Men både det ena som det andra förstörde miljontals människoliv. Och till vilken annan än de styrandes personliga nytta? 

        

Senast jag uppträdde på Ny Tids sidor är i dess senaste nummer, det som kom med dagens post. I mitt bidrag ifrågasätter jag nyttan av journalister som, köpta för trettio silverpenningar, går i sina uppdragsgivares koppel. Naturligtvis erbjöd jag det till Jönköpings-Posten, och redaktörens uteblivna reaktion bekräftar mitt ovannämnda konstaterande om tre huvudtyper av redaktörer.  

Liknande positiva omdöme som jag här ger finska Ny Tid, kan jag även ge den finska Kuriren, Vasabladet, Nya Argus och Hufvudstadsbladet där ovannämnde Fredrik Sonck står för kulturdelen. 

  

© vladimir oravsky