Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för att i radio göra reklam för den. Unisont sade de att den var alldeles utsökt och pedagogisk och underbar och på alla sätt och vis fantastisk. Så vem är jag att säga emot?
Men jag gör det ändå, mestadels på grund av att jag på mycket goda grunder tycker att det enda avsnitt som jag såg var motsatsen till vad Sveriges Radios kulturexperter tycker eller åtminstone sade.
Tv-tablån beskriver avsnittet som jag såg med följande ord: ”Konsthistorier. Svensk konstserie från 2017. Ockultism. Hilma af Klint och Johnny Johansson. Hilma af Klints gömde sina abstrakta verk och bestämde att de skulle vara bakom lås och bom i 20 år efter hennes död. Hennes liv och konst präglades av det ockulta, spiritistiska seanser, teosofi och antroposofi. I dag visas hennes målningar på världens främsta museer. Sveriges mest framgångsrika modeskapare Johnny Johansson har tolkat hennes verk i en kollektion. Nu vill han ta reda på mer om henne. I programmet medverkar även konstnärerna Tony Oursler, Christine Ödlund och konstvärldens mäktigaste curator, Hans-Ulrich Obrist.”
Jag har tre förmaningar rörande detta avsnitt. Ett: Programmets form. Men eftersom det råder konsensus kring ordspråket ”De gustibus non est disputandum”/”Om tycke och smak bör man ej tvista”, så hoppar jag över denna punkt, även om jag har några ganska så tunga argument, som lätt skulle kunna taga serien från den piedestal som den placerades på.
Återstår innehållet, som är en ren förfalskning av konsthistorien och dessutom en otillbörlig och oförtäckt reklam för modemärket Acne och familjen af Klints arvegods.
Visan ”Konserverad gröt” av Ulf Peder Olrog skapade talesättet ”allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt”, och den beskriver dessvärre, hur världen fungerar. Inte minst konst- och kulturvärlden. Världen och dess vardagar ingår i det som kallas evolution, och evolutionen brukar spy upp och stöta bort det som motverkar den. Trots att människor ofta vill och även blir bedragna och vilseledda. Denna selektion gäller lika mycket den ”hälsobringande” ”Radium schokolade” och samtliga andra på sin tid oerhört populära radiumprodukter, som den kommer att gälla Hilma af Klint, som enligt post-sanningens grötreklam är ”en för många okänd gigant i den svenska konsthistorien”. Okänd YES, gigant? Inte ens bland lilleputtarna.
Samma reklam påstår även om af Klint, att ”hennes abstrakta måleri förebådade konstnärer som Vasilij Kandinskij, Piet Mondrian och Kazimir Malevitj…”.
På vilket sätt ”förebådade” hennes måleri dessa eviga mästare? Enligt en av Hilma af Klints släktingar, ända fram tills nyligen, har ingen ens anat att dessa målerier skapade av en drömmande särling fanns till, eftersom de samlade damm på en släktings vind.
I avsnitt två av tv-programmet ”Konsthistorier” visades Acnes chefsdesigner Jonny (utan h) Johansson i arbete med sin senaste kollektion. T-shirts, scarfs, tröjor et cetera, samtliga med motiv ”lånade” från Hilma af Klints tavlor. Tv-reklamfilmens berättare upplyste oss om att af Klints verk, ”skakat om hela konsthistorien”. På vilket sätt det ”skakat om hela världen” avslöjades inte. Varför inte? Eftersom hela denna reklamfilm är en del av en konstkupp och inga kuppmakare avslöjar sina strategier.
Iris Müller-Westermann, fram till december 2016 intendent vid Moderna Museet i Stockholm, presenteras som en ledande expert på Hilma af Klint. Müller-Westermann förevisade en tavla bestående av en vit svan på svart botten, som med sin näbb vidrör en svart svan på vit botten. Yin och yang, förklarade den ledande experten på en svenska som motsvarade utläggningens oantastlighet.
Efter det nämndes några berömda konstnärer namn: Tony Oursler, Emma Kunz, Marcel Duchamp, detta för att vi skulle få en illusion av Hilma af K på något vis hade en inverkan på dessa, eller att de ingick i samma betydelsefulla konstnärliga krets med henne…
Nya expertutlåtanden följde om Hilma af Ks målningar, som exempelvis: ”Banbrytande verk”.
Vilken bana bröt Hilmas verk, frågar jag mig? Samtliga tavlor befann sig som sagt på en vind ända fram till nyligen. Är det där de åstadkom något banbrytande?
Hans-Ulrich Obrist, en av medredaktörerna för tidskriften Cahiers d'art, fick också uttala sig. Han sade att Hilma af Klint är ”en av de största konstnärer i vår tid”.
Jag vet inte när ”vår tid” börjar, inte heller vet jag hur många tusen konstnärer som ryms bland de ”största”, men jag vet, att när jag är bjuden på kalas, då brukar jag uttala mig uppskattande även om soppan som otvivelaktigt var lagad på en spik.
Stora summor och mycket tid satsas på att omvandla Hilma af Klint, denna något udda person till en storsäljare. Varför? Eftersom det är möjligt just nu. Just nu, mer eller mindre luras vi till att törsta efter kvinnliga ”martyrer” och kvinnliga oförstådda genier från svunnen tid, oavsett vad de pysslade med, film, dramatik, måleri eller svartkonst och svart magi – och just nu verkar allt vara gångbart. Och babblandet och bondfångeriet, kostar ofta ingenting, tvärtom, man får en hel del skatte- eller licensfinansierade anslag till det. Att man satsar stort på af Klint, anses vara en god investering: hon efterlämnade nära på 1000 (ett tusen) tavlor (!) efter sig, och vid dagens priser på verk av etablerade konstnärer skulle det räcka om ett enda verk lyckades gå under klubban på exempelvis Christie's, Sotheby's eller auktionshuset Weidler …
Mycket tyder på att man lyckas etablera af Klint och att de alltid idérika finansiärerna får tillbaka sina satsningar, inklusive en solid avkastning. Men till slut kommer det finnas många sådana som blir de stora förlorarna på denna satsning. Precis som det blev då när tulpanlökarna slutade värderas till tusentals gulden och luftslottet Fermenta AB, styrd av årets svensk år 1985, Refaat El-Sayed, upplöstes i luften.
”De kvinnliga begåvningarnas massaker”, är ett uttryck myntat av Ebba Witt-Brattström. Det handlar om alla dessa ”superbegåvade” kvinnor, som de vita, heterosexuella halvfeta, medelålders, tunnhåriga män raderade ut ur historien. Verkar Hilma af Klint höra bland de massakrerade?
Läs gamla böckers säljande baksidestexter. Förläggarna utlovar där mästerverk på mästerverk och de citerade recensenterna bräker med som aningslösa får. Hur många av dessa ”mästerverk” eller deras upphovsmän existerar i det kollektiva kulturella minnet i dag? På varje Mozart går det tolvtusen dussin Salieris, på varje Picasso går det sextio tusen skockar Hilma af Klint…
Experternas bästa vän är uppslagsverket ”Vem är vem?” där man mellan Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar, finner att Shakespeare, William och hans många, många, många systrar, också är potentiella namn att satsa på …
Experterna lutar sig bakåt i sina tjänstestolar och låter annat än kunskap och moral styra sina omdömen.
Har jag någorlunda rätt i det ovanbeskrivna?
Att ha rätt är inte tillräckligt. Giordano Bruno hade rätt i det mesta som han var känd för, men eftersom hans åsikter stred mot den katolska läran, brändes han på bål på ett frekventerat marknadstorg i Roms centrum och ”med tungan fängslad för sina galna ord”. Dessutom tvångshamnade alla hans arbeten på Index librorum prohibitorum. Att ha rätt är allt annat än tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar