Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda:
”… Jag fick Ulf Gran i stället. Det var nog inte så givande…” och
”… Din bästa fest var den du ordnade utomhus när det snöade. Aldrig har väl varma potatisar smakat så bra…” et cetera.
Men jag fick även följande: ”… kul att läsa om festen, men Ingvar var väl inte precis ödmjuk? Och inte alltid så trollbindande heller. Jag minns honom nog mest som en stor skurk à la Claudius i Hamlet…”
Det är just den sistnämna underrättelsen som förorsakade min fundering.
Människan som delade med sig av denna shakesperianska observation känner jag väl. Hon (hon som människa, inte som könsbenämning) har jag känt lika länge som mina egna barn, hon satt med mig i skolbänken på Ingvars föreläsningar et cetera och hennes framträdande egenskap är att hon alltid hellre vill fria än fälla. Hon är med andra ord, i regel positivt generös gentemot sina medmänniskor.
Ändå är hennes uppfattning att Ingvar liknande Claudius och min att han mest liknade Pollyanna. Säg, hur kommer det sig?
Jag känner två bröder. Båda är erkända konstnärer och dessutom är de tvillingar, om än inte enäggs. Den ene tycker att de hade världens bästa uppväxt med världens bästa föräldrar, den andre tycker att det är ett mirakel att han och brorsan inte begick självmord redan i blöjåldern, som en reaktion på deras familjeförhållanden. Säg, hur kommer det sig?
Att någon tycker att en viss maträtt är det bästa som finns, och därför skulle avstå från den, som den sista måltiden innan sin avrättning, för att inte ödelägga sitt minne av den,
och en annan skulle i samma situation välja just den rätten för att för sista gången överbevisa sig om att livet stinker, är någorlunda lätt att förstå,
liksom även att någon tycker att hans land är det bästa landet i världen och en annan tycker att det borde behandlas som Karthago, vars väl och ve stötte på Cato d.ä:s framtidsplan att ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”,
är någorlunda lätt att förstå.
(Karthagoexemplet kan förklaras med det svenska ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”, trots att det på inget vis antyder varför man bäddar som man bäddar.)
Fullständig samstämmighet är omöjlig att uppnå, det spelar ingen roll vad frågan gäller. Uppkomsten av vissa skillnader är dock lätt att förklara, andra är nästan omöjliga att fatta. För att komma förbi detta problem har man uppfunnit partipiskan.
Partipiskan är kanske inte demokratins främsta verktyg, men uppfattas ändå som ett nödvändigt ont. Det är således det onda som skall åstadkomma det goda. Ont ska med ont fördrivas, ett ordspråk som vi svenskar använder oss av sedan den mörka medeltiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar