Yttrandefriheten och tidningarnas ansvar

I april 2016 redogjorde den internationella yttrandefrihetsorganisationen Reportrar utan gränser för en uppdatering av sitt årliga pressfrihetsindex.

Vi som har livliga kontakter med Finland, blev inte alls förvånade över att det chosefria Finland för sjätte året i rad rankades som pressfrihetens främsta. På andra platsen finner man Nederländerna, följt av Norge och Danmark. Och efter Danmark förväntar man sig troligen att Sverige skulle vara placerat, då vi landade på femte plats förra året. Men så är det dessvärre inte. Efter Danmark följer Nya Zeeland och sedan Costa Rica och efter det Schweiz och först på åttonde plats finnes Sverige, med nästan samma antal beräkningspoäng som Irland och Jamaica.   

Vad har hänt? 

Man försöker förklara yttrandefrihetens kräftgång i Sverige med stigande hot mot journalister… Som om Sverige var Eritrea och våra svenska journalister förföljdes och behandlades som den i Eritrea fängslade Dawit Isaak, eller som om våra journalister höll samma kritiska hållning mot våra inhemska orättvisor som Taslima Nasrin gjorde i sitt hemland och Sverige förhöll sig till sina kritiker som Bangladesh till sina. 

Sådant tänk liknar en synnerligen behändig undanflyktsmanöver, som är på väg att frånta tidnings- och radio- och tv-redaktionernas, liksom deras anställdas ansvar för deras bekväma samhälleliga slapphet. 

De skarpsynta och kritiska svenska journalisterna Andreas Cervenka, Sophia Djiobaridis, Hannes Råstam, Carolina Neurath och kanske ett tjugotal ansvarsmedvetna journalister till, är bevis på att i Sverige kan man lugnt vara kritisk både mot makten och skurkar, utan att riskera att utsättas för värre faror än inte alltför trevliga anonyma telefonsamtal och lika anonyma okvädningsord på sociala medier. 

Varken Cervenka eller Djiobaridis eller Råstam eller Neurath behöver eller behövdes skyddas av polisen eller bodyguards. Inte ens religionshistorikern och publicisten Torgny Segerstedt som med rak rygg och klar blick ledde den legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i hela 28 år ända fram till sin död år 1945 behövde något skydd. Och påtryckningar på honom var inte direkt negligerbara. (Vill du fördjupa dig i ämnet, läs gärna artikeln ”Att jag har lyckats här i Sverige har jag mina tänder att tacka för” och bekanta dig med standardverket ”Friheten i kulturen : Reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget”.)  

Nej, problemet bakom den inte alltför hedersamma placeringen på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex är inte hot mot journalister, problemet är medieredaktionernas och journalisternas girighet, bristande engagemang i samhällsutvecklingen, inneboende korruption, bekvämlighet, okunnighet och i många fall direkt oförstånd.

Hoten som inte skulle framkalla viss rädsla, skulle kännas meningslösa, och det går inte att förneka att det kan finnas en inneboende rädsla bland ett antal svenska journalister. De känner rädslan, dock inte för liknande repressalier som Dawit Isaak och Taslima Nasrin utsattes och fortfarande utsättes för. Utan rädslan som breder ut sig i Sverige är rädslan för att förlora jobbet. Som om det var viktigare att jobba som journalist än att jobba som vad som helst annat. 

Man vill, även för priset att förlora sin själ, behålla sin journalistiska yrkestitel och journalistens förmenta status. Men det anseende som namnkunniga och aktade skribenter och journalister tillkämpade sig i Sverige och utomlands under århundranden, håller på att försvinna i samma takt som journalisterna övergivit sitt främsta och viktigaste uppdrag, att vara en nagel i ögat på de starka och skurkaktiga, de som drar den breda allmänheten vid näsan för att skaffa fördelar åt sig själva.  

Den tredje statsmakten

Sedan 1830-talet pratar man i Sverige om massmedia som den tredje statsmakten. Betoningen ligger på ”makten”. 

Bekanta dig med den tjocksvarta tidningsrubriken: ”Det här är Årets Glass - Jminis megamaffiga glasstest.” 

Vad indikerar den? Hur och vad kan Jönköpings minsta e-tidning Jmini, påverka med sådan i glass grävande journalistik? Knappast samhället, när den inte ens kan påverka glassen, inte ens på den gatan där den megamaffiga glassen saluförs. 

Man pratar alltför ofta om tidningskrisen och tidskriftskrisen och förlagsbranschkrisen och … Jag håller med om att det råder sådana kriser, och jag har min uppfattning vad de beror på. De kallas så på grund av att journalisterna håller på att avskedas och redaktionerna och tidningarna håller på att läggas ner. På grund av att varken journalisterna eller redaktionerna utför sitt journalistiska uppdrag. 

Journalister borde bygga broar mellan den socialt et cetera svage, och den socialt et cetera starke, men journalisterna reser alltför ofta upp murar mellan dessa grupper i stället. Genom att avstå från att skriva om de skurkaktigheter som de mäktiga använder sig av, vidgas klyftan mellan de där uppe och alla de andra.

Annonscensurens piska

”Här kör de runt i den rosa ’polisbilen’: ’Det är väl kul att man vill vara polis’” och ”Krävde pengar för att lämna tillbaka katten”, är två på måfå valda rubriker från ovannämnda Jönköpingstidning. 

Något journalistiskt uppdrag som skulle ge en antydan om mediernas roll som den tredje statsmakten, finnes inte i dessa rubriker. Och inte heller i någon annan av denna tidnings ingresser. Det som finns här, är det som härskarna i det romerska imperiet uppfann för mer än 2000 år sedan, för att hålla sina underlydande lugna: Bröd och skådespel. Fast i det här fallet, är det bara skådespel, utan så lite som en enda skiva bröd.

Sådant kan inte kallas för annat än missbruk av journalistikens uppdrag.

Tidningar och tidskrifter undviker att ta in kritiska artiklar, eftersom deras ledning inte vill stöta sig med annonsörer. De som man redan lyckats knyta till sig och alla de andra, så att säga potentiella annonsörer. Det gäller många tidningar, men naturligtvis gäller det i högre grad de lokala tidningarna. Och ju mindre en tidning är, desto mer hukar dess undfallande ägare sig inför den förmodade annonscensurens straffande piska.    

Det är dock en missuppfattning att annonsörer per automatik skulle vilja bannlysa kritiska tidningar. Annonsörer är nämligen inte så sällan liknöjda med tidningarnas innehåll. Det som annonsörer är intresserade av är tidningens upplaga och spridningsradie. Annonsörer styrs mer av upplagans kvantitet och tidningens upptagningsområde, än dess innehåll. 

Så om en tidning finner det knep som kan öka dess upplaga, om tidningen finner det ämne som säljer… 

Det är obestridligt, att samhällskritik säljer

Dessutom appellerar samhällskritik till unga, till studenter, till de, som rent biologiskt evolutionärt, känner att de inte bara släpar sig genom upptrampade stigar, utan längtar efter förändring, och modernitet. 

Detta gäller inte bara på musikens och klädmodets område, som mången megamaffiga glasstestets redaktör verkar förmoda. 

Det är inte bara aktiekurser som styrs av förväntningar. Våra liv från det att vi blir medvetna om vår egen individualitet till det oundvikliga slutet styrs av förväntningar. Granskande, kritisk journalistik förärar läsarna förväntningar på förbättringar. Försök dock bygga ditt liv på förväntningen om megamaffigt glasstest. 

Det spelar inte någon roll vilket kulturområde man vänder blicken till, man kommer alltid att konstatera att det är samhällskritik som säljer bäst. I världen och i Sverige. Ta exempelvis svenska underhållare och stå upp komiker. Vilka är eller har varit, de mest kommersiellt gångbara? Det är Jonas Gardell, Magnus Betnér, Soran Ismail, Özz Nûjen, Gina Dirawi, Nour El Refai, Hasse och Tage, Galenskaparna och After Shave, Filip och Fredrik, Erik Blix och satirgruppen Public Service, det är med andra ord de mest politiserande och mest samhällskritiska rösterna.

De mest lästa och därmed mest kommersiella deckarförfattarna är också de mest politiserande, de med kritisk hållning till det svenska samhällets varande. Det är Stieg Larsson, det är Maj Sjöwall och Per Wahlö, det är Liza Marklund, det är Henning Mankell.

Till de mest minnesvärda i det långlivade radioprogrammet ”Sommar i P1”, hör de som framförde ett politiskt, nästan subversivt budskap: Lena Andersson, Athena Farrokhzad, Agnes Wold, Ulla Skoog, Hédi Fried.

Med detta vill jag inte nödvändigtvis säga att jag helt och hållet är emot den uppfattning som prövar världen under parollen konst för konstens egen skull, det vill säga att konstens ”fulländning” kan stå över budskapet och moralen. Jag har dock svårt att acceptera journalistik för enbart pengarnas skull.

Präster och journalister

Filmen ”Spotlight” berättar den sanna historien om hur ett journalistteam på tidningsredaktionen Boston Globe avslöjade den katolska kyrkans prästers sexuella övergrepp på barn, och kyrkans, den lokala politikerkårens och den lokala pressens systematiska mörkläggning av dessa straffbelagda kränkningar. När avslöjandet var ett faktum, ändrades en hel del inom kyrkan, lokalpolitiken och lokaljournalistiken, till det bättre, naturligtvis. Spotlight-journalisterna som på grund av sitt grävande i alltför mäktiga bakgårdar, förutspåddes att tvingas sätta punkt efter sina journalistiska karriärer och försvinna i vanärans svarta hål, blev internationella journalisthjältar, journalistikens förebilder och fixstjärnor i stället.   

Filmen belönades med Oscars för bästa film och bästa originalmanuskript på 2016 års Oscarsgala. Det är en lågmäld film som mestadels utspelar sig mellan fyra väggar, den har ingen spektakulär rollbesättning, men tack vare sin kritiska hållning mot en fredad, mäktig, lokal och global verksamhet, samt ett drivet berättande, spelade den in sina omkostnader redan innan den nominerades för sammanlagt 6 Oscars. Det i sammanhanget intressanta är, att Vatikanen och dess egen tidning L'Osservatore Romano inte försköt ”Spotlight”, utan tvärtom, filmen hyllades för dess uppgörelse med ”fruktansvärda realiteter”.

Jag hörde en lika falsk som historieokunnig förkunnare predika, att det är det så kallade bibelbältet och dess implikationer som mjukar upp de småländska skribenternas pennor. För mig låter sådan lärdom som en ren rappakalja, liksom för var och en som kan läsa och kan sin svenska historia. Jag nämner här bara två namn: Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. Fast det är klart, det är inte i Småland dessa stora debattörer och författare fick uppleva sina genombrott.

Apropå förkunnare. Jminis grundare och ägare är också pastor i en av Jönköpings kristna församlingar. Att vara distributör av det skrivna liksom det talade ordet är ingen ovanlighet, snarare tvärtom. Liksom det är givet att en predikant tar ställning. En predikare kan vara allt ifrån ärkekonservativ till synnerligen progressiv. Men en evangelist kan aldrig predika att Jesus var en människa som här på Jorden vandrade med böjd blick och mössan i handen. Utan stake, utan något rebelliskt budskap som krävde samhällsförändring, och som väjde för orättvisornas avslöjande, och inte drev månglarna ur templet.    

Men allt detta otänkbara säljer Jmini till sina läsare genom att konsekvent undvika, för att citera tidningens ägare, ”att stöta sig med någon”. I journalistiska sammanhang är sådant undfallet tänk och handling upprörande. Eftersom sånt tänk predikar fred som dödar.

“They who would give up an essential liberty for temporary security, deserve neither liberty or security”, är ett av Benjamin Franklins myriad av tänkvärda budskap. Franklin var en av de två som år 1751 grundade det första sjukhuset i det som skulle bli USA. Han deltog även i utarbetandet av USA:s självständighetsförklaring 1776, och trots att han var mer intresserad av uppfinningen av åskledaren än av pengar, återfinns hans porträtt sedan nästan 100 år tillbaka på 100-dollarsedeln. Liksom även mottot ”In God We Trust”.

Moneyteism rules

För cirka två år sedan föreslog jag Jminis ägare en serie artiklar om romska tiggare som oavsett väderförhållanden sitter med sina koppar utanför ganska så stort antal mat- men även andra affärer men även på andra fotfolktrafikerade ställen. Jag var beredd att intervjua dessa människor, berätta deras historia och eventuellt öppna även ett insamlingskonto åt dem i Jminis namn som ”tack för besväret”. Ägaren avböjde, och jag tänker på detta varje dag inte minst 6 gånger, det vill säga varje gång jag cyklar förbi dessa människor. 

I min naivitet trodde jag att jag erbjöd denna tidning något som den verkligen skulle vilja ha. Jag tänkte att äntligen skulle Jmini komma med något först, något som andra Jönköpingstidningar inte hann med innan. De romska tiggarna var och är fortfarande det mest lokala, ingen Jönköpingsbo kan eller kunde undvika dem inte ens om hen blundade. Samtidigt skulle detta mycket Jönköpingska ämne avspegla så gott som samtliga de romska tiggarnas öde och vardag i hela Sverige, eftersom jag tror att dessa människors öde och strävan efter bättre vardag är ganska så jämförbara. Namnet Jmini kunde då hamna även utanför Jönköpings begränsade radie.   

Mer utöver det tänkte jag att mitt förslag som inte bara skulle vara ett socialreportage utan även ett projekt som skulle hjälpa och omfamna utsatta medmänniskor, skulle tilltala en tidningens och kyrkans man i en och samma person. 

Jag trodde att en kyrkans och tidningens man skulle finna en gångbar jämförelse mellan tiggarens och kyrkans men även tidningarnas kollekt?        

(En del av Svensk film och teater och museiverksamhet, liksom en del radio, tv, och en rad tidningar och tidskrifter klarar inte av självförsörjning, utan är beroende av olika frivilliga eller lagstadgade bidrag: TV-avgifter, statlig stöd, subsidier, presstöd, gratismaterial under olika förevändningar, som exempelvis debatt- och insänt-artiklar, et cetera.)

Mitt förslag blev avvisat. Av rädslan att stöta bort potentiella annonsköpare. Det finns nämligen en rad affärsinnehavare som av olika, mer eller mindre objektiva skäl, inte är förtjusta i romska tiggare som hänger utanför deras butiker. 

Det är onekligen så att monetär korruption har sina egna moraliska regler.

Var och en bygger det samhälle som hen vill se?

Jmini bygger ett samhälle med rädda människor, och dessutom ett initiativlöst, imiterande, kopierande samhälle. 

Att driva en tidning, att skriva i den samma, bara för att tjäna sitt levebröd måste kännas allt annat än tillfredställande. Att inbilla sig att inte kunna vara granskande kritisk, att inte kunna bidra till ett mer humant samhälle, måste vara destruktivt för en själv, det måste väcka självförakt. Att sälja sin själ för några silverpenningar måste väcka självhat och självsmädelse. Och i förläggningen naturligtvis även förakt från andra. 

De så kallade fria och oberoende media har ett utomordentligt ansvar i ett samhälle. De fria och oberoende media borde mer än någon annan bruka sitt oberoende till kritisk granskande journalistik. Genom sitt kritiska granskande borde de vinna respekt hos offentliga som privata maktcentra, som i stället känner förakt för dem eftersom de är välmedvetna om att de med några annonsbeställningar kan hålla och även håller dessa så kallade fria och oberoende media i sina ekonomiska koppel.    

Jag har under många, många år undervisat och hållit kurser i skrivandet konst och journalistik både på och även efter gymnasienivån. I början av varje kurs brukade jag fråga var och en, hur hen kommer att vilja använda sig av sina nyvunna kunskaper. Jag minns inte att jag träffade på en enda som svarade att hen vill ägna sitt liv åt att rapportera om ”megamaffiga glasstest”. Jag minns klart och tydligt, att de flesta svarade med ett svar som går att sammanfatta med ”jag vill förändra världen”.

Den senaste fejden

Jminis ägare vill till varje pris undvika ”att stöta sig med någon”. Det är inte bara lättare sagt än gjort, när man äger en tidning, sådant mål med sitt liv är även dumt och kontraproduktivt. 

Jag har skrivit bokmanuskriptet ”Vad betyder FOREX Bank och annat skämt”, det är antaget redan och kommer ut den 20 maj det här året. Det är ett väl researchat bokmanuskript. Jag har mejlat med FOREX Banks ledning och deras anställda både på huvudkontoret och flera filialer, jag har personligen besökt flera kontor i research syfte, jag har gjort personliga intervjuer med flera FOREX Bank anställda, jag har testat bankomater med FOREX Banks betal- och kreditkort både i Sverige men även på 50 platser ute i världen. 

FOREX Bank har kontor även i Jönköping och jag har erbjudit Jmini att i en serie artiklar berätta om FOREX Bank. Inte minst nu, när Swedbank och Nordea figurerar i varenda tidning, skulle Jmini med dessa mina artiklar om FOREX Bank kunna för en gång skull visa att de inte alltid är journalistikens slappa svans utan alerta huvud. Under olika förevändningar, ingen av dem ens tillnärmelsevis relevant ur journalistikens synpunkt, blev stora delar av mitt erbjudande mjukt, dock ändå avvisat.               

”Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?” undrar den orädde och ständigt aktuelle Bertolt Brecht i mästerverket ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”). Med hänsyftning till det ovanskrivna kan man fråga sig, vad är brottet att ”råna” en tidningsredaktion mot brottet att grunda en tidningsredaktion?  

© vladimir oravsky

P.S. Jag använder i denna artikel Jmini för att konkretisera den farliga flodvågen av tidningar som försköt Sverige till en inte alltför hedrande åttonde plats i Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex.

Jag vet att Jmini med sin samhällsfarliga slapphet inte är ensamt bidragande till denna tillbakagång på sagda pressfrihetsindexet. Jag vet det eftersom jag inte bara följer en hel del tidningar och tidskrifter, jag har även medverkat i drygt 60 skandinaviska tidningar och tidskrifter. 

Här är min uppmaning till er journalister som förspiller er tid och ert liv på ”journalistik” som mestadels koncentrerar sig på att rapportera om ”megamaffiga glasstest”: Tänk om innan ni kommer att tvingas att tänka om. Numera kan nämligen en sådan ”journalistik” utföras av robotar.

Illustration © Ole Schwander