Till minne av en kämpande historiker
Mina minnen av Miloš Hájek går tillbaka till barndomen. Våra familjer kände varandra, brukade åka på gemensam semester och hade gemensamma evenemang. På detta sätt lärde jag känna Miloš söner, av vilka Radko senare studerade tillsammans med mig på filosofiska fakulteten i Prag och med vilken vi grundade den Revolutionära ungdomsrörelsen. Vi var en grupp ungdomar mot den sovjetiska ockupationen och för många av oss var förebilden gruppen Předvoj (Förtrupp), som kämpade illegalt mot den tyska ockupationen och en av dess medlemmar var just Miloš Hájek. Några medlemmar av denna organisation avrättades i Terezín den 5 maj 1945, ett par dagar innan Tredje rikets kapitulation. Miloš Hájek som satt i Pankrác, ett fängelse i Prag, räddades dock av upproret som utbröt där just den 5 maj.
Politiskt tillhörde Miloš vänstern, dess rättvisa och humana del. Och där var han alltid en outtröttlig kritiker, rebell och konstruktiv skapare. Han tillhörde de radikala reformisternas flygel i kommunistpartiet, organiserade den hemliga partikongressen under ockupationen 1968, och under den så kallade normaliseringen blev han naturligtvis utesluten ur partiet och fick yrkesförbud som historiker. Men han arbetade som historiker trots alla förbud. Hans ”illegala” verksamhet gick ut på publicering av de kulturbevarande självutgivningarna, ”samizdats” historiska tidskrifter, böcker och andra publikationer, samt deltog i historiska diskussioner med vänner som Vaclav Kural, Jan Kren, Vilem Kahan och andra. På grund av hans klara positioner mot varje totalitarism hatades han av både stalinister och nazister. Man kallade honom skymford som ”högervriden”, ”vänstervriden”, eller ”sudettyskarnas älskare”, beroende på vem som kände sig träffad av hans precisa verk. Att bli en talesman för Charta 77 var en handling av stort mod, det innebar att han blev det primära målet för hela regimens förtryckarapparat.
När jag kunde återvända till Prag efter sammetsrevolutionen deltog jag i ett möte av Obroda (Pånyttfödelse) skapad bland annat av Miloš Hájek. Det var en reformkommunistisk - socialdemokratisk sammanslutning, många av dess medlemmar är idag socialdemokrater. Mötet gick under parollen " Vår revolutions inriktning“. På mötet ironiserade jag om att reformisternas prat om revolutionen kommer bara när den bryter ut. Miloš bara skrattade. Kanske mindes han vårt möte hos Kahan i norra Böhmen där han hade sin stuga i Drchlava, strax före min avresa i exil, där vi festade och sjöng långt in på natten, inklusive de ryska revolutionära sångerna, naturligtvis med en ironisk undertext. Och som det brukade vara, Miloš lade sig sedan ned på golvet och spelade där på sitt dragspel. Förresten, detta instrument har sin egen historia, den berättade en annan historiker för mig, professor Wolfgang Eichwede i Göttingen. När Gestapo arresterade Miloš, plundrade de hans lägenhet och dragspelet stals. Av en slump dök det upp efter kriget, det hittade Miloš i en annan lägenhet som tidigare ockuperades av Gestapo efter en judisk familj. Det var tydligen Gestapotjuven som bodde där.
Charta 77 var ett politologiskt unikt fenomen. Hela det politiska spektrets grupperingar kunde hitta ett gemensamt språk och till och med utfärda gemensamma dokument om många samhällsfrågor. Så mötte Miloš poeterna och den absurda konstens komiker, sångare och musiker Jan Vodňanský och Petr Skoumal, författade med dem ett par skämtrim och deltog i deras happenings.
Vid detta tillfälle minns jag även hans fru Hana Mejdrová som dog 2011. Även hon stod alltid på den rätta sidan mot skurkarna och kompletterade honom mycket väl med historiska böcker, sång och livsstil. Jag kände också hans första fru Alena Hájková, även hon – som Miloš – av Israel förklarad ”vän bland nationerna”. De båda räddade, som medlemmar i sin motståndsgrupp, judiska familjer från förintelsen.
För Miloš var hans ödmjukhet med vilken han åt hårt bröd signifikant. Han brukade säga att det var hans vana från fängelset och att något annat bröd inte smakade honom. Det var ett hårt sätt att tacka för det donerade nya livet, det liv som han trott redan var förlorat. Han brukade också varje år fira två födelsedagar, en normal, den andra vid årsdagen för hans befrielse från dödscellen.
Det var ett rikt och kreativt liv Miloš levde. När han var 94 år publicerade han sin sista bok. Det säger mer om honom än några nekrologer.
Och nu ser jag att man i denna beskrivning kan se en mäktig kämpe, medan Hájeks fysiska konstitution inte var särskilt iögonfallande och att hans personlighet snarare var blyg och anspråkslös. Men man behöver inte vara någon Herkules och högt skrikande bjässe, så mäts inte modet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar