De odöda

De odöda

Av Johan Egerkrans

B. Wahlströms Bokförlag

Människan älskar att bli skrämd och att skrämmas. Människan täcker ett spädbarns huvud med en lätt duk och precis innan barnet hinner bli oroligt och börjar gråta, lyfter hon upp handduken och säger tittut eller bu och barnet skrattar och tackar sin gud för att leken inte slutade värre än så. Och lite senare sätter vi barnet på en karusell och barnet mår först illa och uselt men vänjer sig vid detta och tänker att sånt är livet, det är detta som gör livet kuligare och uthärdligare, och skrattar återigen. Sedan drar vi barnet in i skräckens hus och på berg och dalbana och där under åket byter vi på det de mörkfuktiga blöjor en eller två gånger och sedan skrattar barnet återigen. Liksom det skrattar när vi läser för det Hans och Greta och Pelle Snusk och Snövit med en hårt straffande och kompromisslös Bogeyman.

Och barnet växer upp och bär skräckens stämpel i sina ögon och sin själ och önskar sig alltmer att få vara med och uppleva ständigt förnyad spänd förväntan och satsar på hästar och lotto och aktier och kryssar valsedlar på regeringar som konsekvent och livet ut kommer att skrämma dem med rövarskatter, dålig sjukvård, osäkra anställningsförhållanden och en pension som knappast täcker ens inköp av ett rep att hänga sig i och som hägrar som en frälsare från hungerdöden.

Det är skillnad mellan de odöda och de odödliga. Josef Stalin, Vladimir Lenin, Adolf Hitler, Mao Zedong och Karl Marx, för att nämna bara en kvintett på avskräckande, skräckinjagande exempel, verkar vara odödliga och i viss mån dessvärre även odöda, och deras syn på oliktänkande och inte evinnerligt bugande människor väcks ständigt till liv. De skrämmer genom att döda och utrota. De har det inskrivet i sina manifest på olika men alltid likamenande vis: ”Ett spöke går runt Europa”. Kommunismens och nazismens spöke. ”Spöken och andra förgörare i alla länder, förena er!” uppmanar dem.

Kristendomens upphovsman, den kringvandrande judiske predikanten Jesus, är dock både odödlig och levande och även odöd då han enligt Nya testamentets flera namngivna personer som mötte honom efter hans död uppstod. Om han fortfarande lever även som människa, så måste han vara omkring 2023 år gammal, och borde således ha ganska stora chanser till att beredas plats på äldreboendet i de flesta svenska kommuner.

Johan Egerkrans ger sina läsare att läsa och betrakta hans bok De odöda med alla slags ögon, allt ifrån de estetiska till de politiska. Det är bra. Inte minst med tanke på att han är en skicklig konstnär och en bra berättare.

Det som John Bauer gjorde för svenska troll och tuvstarr i det förra århundrandet, det gör Johan Egerkrans för de odöda i dag. Hans bok är underhållande, tankeväckande och troligen även långlivad.

© Vladimir Oravsky

Höger är vänster, vänster är höger, söder är norr

Höger är vänster, vänster är höger, söder är norr

Läser du rubriken ovan, att höger är vänster och vänster är höger, så kan du lätt förledas till att tro att jag här nedan kommer att skriva om våra politiska partier och dess ledare, som i sin iver att komma till regeringsställning och därmed kunna eventuellt titulera sig statsråd, glömmer den politiska orienteringen på vilken de sökte och erhöll väljarröster. 

Den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström gav i dag (2018-10-16) råd till den maktsugne statsministerkandidaten Stefan Löven i Sveriges Radio att slakta heliga kor, att man inte skall vara ideologisk utan strategisk, att det är fyra år till nästa val, och att då ingen kommer exakt ihåg nuvarande väljaropinion.

Om detta kommer jag att inte skriva nu, eftersom det svek som inte så få av våra politiker så gott som dagligen gör sig skyldiga till, vet du käre läsare minst lika mycket om som jag.

Jag skall skriva om en annan desorientering. I dag (2018-10-16) valde jag att promenera på en för mig okänd gata. Jag valde den eftersom jag såg flera grävmaskiner på den och jag har lärt mig att gilla dessa outtröttliga arbetskolosser sedan mina barnbarn har lärt mig så gott som allt om dessa: vad de väger, vad de heter, vad de kan, hur snabba de är et cetera. 

Bakom grävmaskinerna fanns en busshållplats och på den fanns ett anslag som upplyste hågade resenärer att hållplatsen är tillsvidare flyttat cirka 50 m söderut. 

Jag visste inte åt vilket håll var söderut. Var det till vänster om hållplatsen eller till höger om den? Den syntes nämligen inte varken åt det ena eller det andra hållet eftersom grävmaskiner körs av människor och dessa människor behöver ha många mobila bekvämlighetsbyggnader i sin närhet för att känna sig någorlunda bekväma. Det var dessa anläggningar som skymde den nya ambulerade busshållplatsen.

Med blicken sökte jag efter ett stort träd med en stor myrstack bredvid eftersom jag fick för mig att myrorna ofta bygger sina stackar på trädens södra sida. Men några myrstackar såg jag inte, trots att det var mitt på dan. 

Jag stoppade mitt högra eller var det vänstra pekfinger i munnen min och lyfte upp det i hopp om att få känna sunnanvinden som gärna blåser från söder – därav namnet – men den uppenbarligen hade bättre för sig. 

Sedan kom jag på, att snö smälter först bara fläckvis från sydsluttningarna men jag fann varken någon snö, någon sydsluttning eller den vår som detta råd är mest applicerbart på under. 

Men det kom en människa till min undsättning, en som otvivelaktigt var en baddare på väderstreck och därtill närliggande mätbara områden. Han tittade i en av sina mätinstrument och pekade tvärs över den till hälften uppgrävda gatan och sade, där har du din söder. Ja han sade, din söder, som om den inte tillhörde oss alla. 

Och i stället för att vara tacksam, sade jag, men om man tar bussen tvärs över gatan, då kör man tillbaka till stan och inte från den. Och mannen svarade, det är rätt, den som tillverkade detta informationsanslag, hade ingen aning om var söder eller annat väderstreck ligger.

Det spelar kanske inte någon roll heller, sade jag, om fyra år är det ingen som kommer exakt ihåg vad som stod på anslaget.

© Vladimir Oravsky

Beatles LOVE ME DO fyller femtiosex år

Beatles LOVE ME DO fyller femtiosex år

”Love Me Do” var The Beatles första singel. I Storbritannien gavs den ut 5 oktober 1962 (Parlophone 45-R 4949).

Det finns tre händelser i mitt liv som märkbart påverkade det. 

-       Mina döttrars födelse, 

-       min flykt från hemlandet och 

-       ”Love Me Do”, det vill säga Beatles som i oktober 1962 via Parlophone Records startade sin exempellösa erövring av världen, efter att skivmärket Decca gjort sitt största misstag någonsin, genom att vänligt dock bestämt tacka NEJ till The Beatles. 

År 1962 var ett händelserikt år: Marilyn Monroe hittades död och dessutom naken i sin säng med en tömd behållare avsedd för sömntabletter bredvid sig, 

Betty Friedans bok ”The Feminine Mystique” / ”Den kvinnliga mystiken” beskrev den amerikanska kvinnosituationen, 

amerikanarna lyckades äntligen sända en människa, John Glenn, ut i rymden och runt jorden, 

Chubby Checker introducerade ”Twist” i Europa efter att danserna ”The Mashed Potato”, ”The Bird”, ”The Watusi” och ”The Locomotion” försvunnit från världens dansgolv lika snabbt som de skapa­des, 

Edward Albees pjäs ”Who's Afraid of Virginia Woolf” / ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” fick sin premiär, 

i Storbritannien dog 60 människor inom tre dagar av smog och luftföroreningar,

Rachel Carsons bok ”Silent Spring” / ”Tyst vår” väckte en stor debatt om miljögifter,

Der Spiegel-affären i Västtyskland ledde till regeringskris, 

president John F Kennedy hotade invadera Cuba i fall Chrusjtjov inte desarmerade sina kubanska missiler, 

samme John F sände militärer till Sydvietnam, 

Algeriet blev självständigt, 

liksom även Uganda, Ruanda och Burundi, 

samt Katanga återförenades med Kongo efter FN:s insats mot Moise Tshombes legosoldater. 

Trots alla dessa händelser och begivenheter är det ändå The Beatles och den påföljande Beatlesmanin som påverkade dåtidens ungdom mest. 

Musiken blev annorlunda,

ungdomars utseende, det vill säga hår stil och kläder / mode, blev sig olikt, 

vårt beteende och sätt att leva blev annorlunda. 

Och vi, det var tonåringar i öst och väst, i Japan, Moskva och i Mexiko.

John Lennon på kompgitarr, Paul McCartney med basgitarr, George Harrison på sologitarr, Ringo Starr på trummor och den femte Beatlesmedlemmen, producenten och pianospelaren George Martin, skapade under de åtta år som de spelade och komponerade tillsammans, 17 nummer-ett-singlar, och 90 procent av alla deras låtar kom in på top-10-listan. Bara i Storbritannien låg de hela 432 veckor på listan med 25 top-10-hits. 24 hits i rad! Utan något avbrott! 

Kungen av Rock'n'roll var Elvis Presley ändå tills Beatles beträdde scenen. År 1962 hade han fyra nummer-1 singlar: ”Good Luck Charm”, ”Return To Sender”, ”She's Not You” och ”Rock-A-Hulas Baby”. Även andra amerikanare dominerade rock- och popscenen, Ray Charles sjöng sin ”I Can't Stop Loving You” och instrumentalgruppen B. Bumble and the Stingers gjorde om Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” till en omåttligt populär ”Nut Rocker”.  

I Storbritannien var den största stjärnan Cliff Richard som år 1962 släppte sin stora nr 1-hit ”The Young Ones” och liksom Elvis, uppträdde även Cliff Richard som skådespelare, Cliff Richard i filmen ”Summer Holiday”. 

En annan brittisk grupp som det gick utomordentligt bra för år 1962 var The Tornados. Deras hit ”Telstar” såldes i åtminstone sex millioner exemplar, den låg på top twenty nära fem månader och användes som signaturmelodi i otaliga radio- och tv-program. 

Men den musikaliska Storbritannien var ända tills nu mestadels synonym med London. Liverpool, som år 1962 hade 400 registrerade popband, var fortfarande bara en stad mest känd för sin hamn, skeppsvarv, stålverk och galoppbanan Aintree Racecourse, där Grand National avgörs varje år i april. 

I dag är Liverpool en välkänd kulturstad. Och allt började för femtiosex år sedan med ”Love Me Do”. 

Paul McCartney minns: ”That's what we want to get back to - simplicity. You can't get anything simpler, yet more meaningful than "love, love me - do". That's just what it means. I think I slagged off school to write that one with John when we first started.” Det var en skolkdag som borde förevisas på varje pedagogiskt museum världen över. 

Att kalla sin grupp The Wings, det vill säga vingarna, är att skryta för omvärlden med att utan hans, Paul McCartneys, insats skulle de berömda beatlarna, det vill säga skalbaggarna, aldrig lyft. Namnen på en rad popgrupper, konstnärsgrupper och dylikt har ett intrikat ursprung och avslöjande etymologi. Exempelvis The Beatles. John Winston Lennons stora idol var den förtidigt bortgångne sångaren och kompositören Buddy Holly, vars kompgrupp hette The Crickets, vilket på svenska betyder syrsorna. Lennon ville ge sin grupp ett namn i samma anda. Det blev The Beatles, fast med ”bea” som i Buddy Hollys låt ”Heartbeat”. Och Beat är benämningen på den sorts musik som Beatles är en värdig representant för.

Dessvärre blev gruppen The Beatles skjuten till döds den 8 december 1980 genom mordet på John Lennon. År 1995 var det mycket säljande att vara en död musiker. Detta utnyttjade även The RestBeatles som då förbrödrades med den tragiskt mördade John Winston Lennons kvarlåtenskap, och på så vis äntrade de forna skalbaggarna återigen världshitlistorna, nu som likmaskar.

PS: Love, love me do / You know I love you, / I'll always be true, / So please, love me do / Whoa, love me do

Det är inte alltid lätt att vara helt trovärdig med sina data. Anledningen är att det finns hur många källor som helst och uppgifterna i dessa varierar. Bara ett av flera exempel: den ovannämnda, inflytelserika Betty Friedans bok dateras numera till år 1963, et cetera. Jag beskriver problematiken i min bok ”I skuggornas hetta : Tvärkulturella filmanalyser” (Studentlitteratur, 1983, 1984, 1992) på följande vis: Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske att verifiera författarens tillförlitlighet mot fakta. I sin ”Introduction to 1983-84 Edition” av ”TV Movies” (1982), beskriver redaktör Leonard Maltin på flera sidor de vedermödor han hade för att få de exakta uppgifterna till produktionsdata för de filmer verket tar upp. Trots sina ansträngningar daterar Maltin USA-premiären på Michael Curtizs ”Casablanca” (1943) felaktigt till är 1942, ett årtal som likaledes uppges av Andrew Sarris (”The American Cinema”, 1968).  

Även jag har lagt ner ett omfattande arbete på att kontrollera bokens data, men ett garderande förbehåll bör ändå vara på sin plats: 

Regissören Robert Wienes klassiker från år 1919 omnämnes i Siegfried Kracauers avhandling ”From Caligari to Hitler” (1946) som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”, och så gör även Björn Rasmussen i sin bok (Verdens bedste film, 1970) och även Leif Duprez och Gerth Ekstrand (”Se på film”, 1975) och Gerhard Lamprecht (”Deutsche Stumfilme, band 5, 1919, 1968) etc. 

Även i manuskriptet till filmen, utgivet av Lorrimer (1972), stavas det tyska ”Das Kabinett" med ”C” och ett ”t”. 

Ulrich Gregor och Enno Patalas stavar dock i deras verk ”Geschichte des modernen Films” (1965) doktor Caligaris omtvistade kabinett med ”K” och två ”t”, och så gör även Georges Sadoul (Histoire de l'art du cinéma des origines à nos jours”, 3. Utgåva, 1953) och Raymond Durgnat (”Films and Feelings”, 1967) och Peter Cowie (”A Concise History of the Cinema, part l, Before 1940”, 1971) och Jean Mitry (”Histoire du cinema, del 2, 1915-1925”, 1969) och Jerzy Toeplitz (”Geschichte des Films, del l, 1895-1928, 1975) och Lotte Eisner ”The Hounted Screen”, engelsk utgåva av ”L'Ecran démaniaque”, 1973) och Roger Manvell & Heinrich Fraenkel (”The German Cinema”, 1971) etc. 

Dessvärre hade jag inte möjlighet att kontrollera uppgiften mot filmen, men ett val blev jag ändå tvungen att göra. (På filmens originalaffisch från år 1919 anges filmens titel som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”. Det finns en reproduktion av affischen i Lotte Eisners ovannämnda bok, något som författarinnan måste ha förbisett.) 

© Vladimir Oravsky

Dagmardagen

Dagmardagen 

Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och damer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsnamnet Dagmar. 

Namnet är sammansatt av substantivet ”dag” och adjektivet ”mar”. Dag betyder dag och mar betyder berömd. 

Att vara berömd är att vara känd av dem som inte känner dig, lyder en av Nicolas Chamforts maximer, tack vare vilka han själv blev en stor berömdhet, beskyddad av självaste Marie Antoinette. Den 21 September 1792 avkortades både hennes kropp och även liv av en professionell skarprättare, och 13 april 1794 dog Chamfort av egna självmordsskador han åsamkade sig 7 månader tidigare. Så här gick det till: medveten om att han skulle fängslas, sköt han sig rakt i ansiktet. Han sköt bort sin näsa och haka, och när han konstaterade att han fortfarande inte var i himlen, tog han fram en papperskniv och stack sig med den i halsen upprepade  gånger. Inte ens det hjälpte, och detta verktyg visade sig vara odugligt även när han stack sig med det i bröstet. Hans tjänare hittade honom badandes i sitt eget blod, men hans tillstånd verkade inte vara värre, än att han med eget blod kunde underteckna den sedermera välkända förklaringen ”Jag, Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort, förklarar härmed, att jag hellre dör som en fri man, än att jag lever som en slav i ett fängelse”. 

Här är det en lämplig paus för reklam, och jag nyttjar den till att rekommendera dig min bok ”Till dig jag vänder åter”, där du stiftar en intim bekantskap inte bara med de ovannämnda, utan även med Axel von Fersen, Gustav III, Maximilien Robespierre, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais och naturligtvis med Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som markis de Sade. 

”A splendid time is guaranteed for all” som the Beatles sjunger i ”Being for the Benefit of Mr. Kite!”

Men åter till den här betraktelsens huvudperson, det vill säga Dagmar.

Till Norden kom namnet genom prinsessan av Böhmen, det vill säga Tjeckien. Dagmar gifte sig år 1205 med Valdemar, det vill säga Vladimir Sejr, och blev här känd som Dagmar av Böhmen.

Dagmar av Böhmen sägs vara mycket omtyckt, något som får belägg även i faktumet att hon skänktes den ofta sjungna folkvisan ”Dronning Dagmars død”:

”… Dronning Dagmar rejser sig af båren op, / hendes øjne er blodige røde.
’O ve, o ve, min ædelig herre, / hvi gjorde i mig den møde?’
Udi Ringsted hviles dronning Dagmar //
’Nu er det tid jeg farer herfra / jeg kan ikke længe lide.
Nu ganger himmerigs klokker for mig, / Guds engle efter mig bide.’Udi Ringsted hviles dronning Dagmar …”

   

En annan Dagmar, som är känd i Sverige, Norge och Finland är den som härjade i dessa länder under julhelgen 2011. Då kallades hon eller den, Stormen Dagmar. Det finns ingen balad om den inte.

På Dagmardagen 1984 beslutade Sveriges riksdag om den så kallade Dagmarreformen och Dagmarförhandlingarna och den årliga Dagmaröverenskommelsen, men allt detta är du mycket kunnig om, så det finns ingen anledning att orda om det. 

Den här lilla notisens folkbildande uppdrag är dock att medvetengöra dig om ytterligare en Dagmar, hon som går under namnet Dagmar Daggmask, och som är huvudpersonen i den synnerligen underhållande lärdomssagan betitlad ”Dagmar Daggmask”. 

Och var hittar du den? 

Den ingår i den lättillgängliga boksamlingen ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn”.  

Skänk den till din älskade oavsett om det är en hon eller han.

Hen som upplyser dig om allt detta är Dagmar Daggmasks fader lystrande till namnet 

vladimir oravsky.

Jorden är rund och här kan allt ske

Jorden är rund och här kan allt ske

Ett av mina lillbarnbarn visste vem Peter Madsen var långt innan hela världen fick veta att han är en mördare. För många små danska pojkar var Peter Madsen en spännande uppfinnare med egen ubåt och med ögon siktande mot stjärnorna. Men sedan kom den första chocken, den som avslöjade att även en ubåtskonstruktör kan vara en skurk, en som mördar. Den andra chocken var ännu svårare att bearbeta. Hur kommer det sig att det finns folk som kan gilla skurkar.

Frågeställningen infann sig efter att det blev allmänt känt att den morddömde Peter Madsen, som har den svenska journalisten Kim Wall på sitt samvete, inledde en kärleksrelation med en 40-årig mor till två pojkar, som arbetade som fängelsevakt på Vestre Fængsel, där Madsen hölls inspärrad.

Relationer mellan kvinnor och farliga män är lika gamla som relationerna mellan dessa två kön.    

I Shakespeares lärorika stycke Life and Death Of King Richard III mördar den psykiskt och fysiskt vanskapte flerfaldige mördaren Richard, som vid den tiden bara kan tituleras Duke of Gloster, Lady Annes man, Henry VI:s son, Edward, Prince of Wales. 

Detta berättar Duke of Gloster direkt till oss, det vill säga publiken och sedan inviger han oss i mysteriet att ett mord är det bästa sättet att erövra en kvinnas hjärta. Och innan vi, det vill säga publiken, hinner vakna från chocken, förför han Lady Anne på hennes döde och enligt hennes eget utsago även älskade mans kista. Lady Anne gifter sig med sin mans mördare Duke of Gloster, eftersom hon vill vara mäktig och nu när hennes avdöde man Prince of Wales inte kan bli kung ens för de maskar han när, men Richard däremot kan bli det om han mördar eller låter mörda tillräckligt många vuxna och barn… 

Soldaten Urias hustru Batseba blev gravid med monarken David och för att snygga till saken skickades den bedragne äkta mannen med vad som idag kallas uriebrev till Elyseiska fälten. Därefter gifte sig Batseba med David.

I Woody Allens underbara, hoppingivande musikallärostycke Everyone Says I love You är flickan Skylar, gestaltad av den sensuella Drew Barrymore på väg att gifta sig med Holden, en medkännande och offervillig mjukis vars roll gestaltas av en av USA:s mest mångsidiga aktörer Edward Norton. Men Skylar råkar träffa Tim Roths karaktärslösa karaktär Charles Ferry, en självcentrerad mördare på tillfällig permission och hon faller för honom ursäktande sig med att hon aldrig tidigare kysst en psykopat. När sedan Holden, utklädd till djävulen med lång svans mellan sina ben och farliga horn i pannan återigen möter Skylar, så faller hon naturligtvis för honom. 

Åter till Danmark: Gertrud, Hamlets mor, gifte sig med sin mans mördare, trots att Hamlet inte var alltför förtjust i tanken.

Den verkliga världen är nerlusad av förhållanden mellan riktigt stygga vargar och oskyldiga rödluvor: Danny Rolling var känd för att han på det mest brutala och utspekulerat utdragna sätt mördat fem kvinnor innan han blev stoppad i säkert förvar. Han kunde hugga sina kvinnooffer med 40 knivhugg i överkroppen samtidigt som han högg dem med sin bångstyriga penis i underlivet. Sedan högg han av kvinnornas huvud och placerade det så att det fick titta på när han fortsatte att tillfredsställa sina lustar på hennes kropp. Innan han avrättades år 2006 mottog han hur många friarbrev som helst, jag återkommer till det.

Lyle och Eric Mendez blev riktiga kändisar när de mördade båda sina rika föräldrar med ett oräkneligt antal skott. Sedan ringde de polisen för att anmäla brottet och efter det njöt de av arvet. Till slut avslöjades de dock och nu är de mantalsskrivna bakom lås och bom. Båda bröderna gifte sig under tiden som de avtjänar sitt straff, Lyle var först gift med modellen Anna Erickson, senare med Rebecca Snead.

Richard Ramirez, känd som The Night Stalker, blev dödsdömd för 13 mord, 5 mordförsök, 11 våldtäkter och 14 inbrott. Det sägs att han kunde döda kvinnor på samtliga uttänkliga vis. Hans variationsrikedom på att omvandla sprudlande ung, med hopp och framtidsplaner fyllt liv till smärta, död och sorg var av det obegripligaste slaget. Men inte ens han behövde vara ogift alltför länge. Han fick hur många äktenskapserbjudande som helst. Doreen Lioy vann den spännande kärlekskampen om honom. Pressen var samlad and she was happy. Hon var oskuld när de gifte sig eftersom han ville ha en oskuld. Hon vigde sitt liv åt honom och lever fortfarande i obefläckat celibat, trots att han dog av ”naturliga orsaker” 53 år gammal.

”Jag vet i varje detalj vad han gjorde, men han är en gentleman”, sade en av de lyckliga som fick gifta sig med sin förbrytare. Hon vann kampen om massmördaren och kvinnohataren Willie Turner i konkurrensen med, observera att detta är dokumenterat sant, den kvinnliga psykolog som gjorde långa tester med honom i fängelset. Willie kunde få liv i sin willie och även full utlösning utan att röra den, bara med viljans kraft. Sådan mänsklig kvalité måste imponera på en kvinnlig psykolog, nicht war? Willie borrade visserligen sin stake i psykologen på hennes arbetstid gång efter annan, men avstod från djupare, äktenskapligt engagemang. Att gifta sig med henne vore att håna äktenskapet, sade han. 

Ted Bundys sista mord var den 12-åriga flickan Kimberly Leach. Bundy

slog ner sina offer med en kofot för att sedan strypa dem till döds. Därtill utövade han våldtäkt och nekrofili.  

Alla dessa ovannämnda exemplar på skapelsens krona, plus exempelvis Åmselemördaren Juha Valjakkala, Knutbypastorn Helge Fossmo,den österrikiske incestpappan Josef Fritzl och den till döds torterade Bobbys styvpappa Eddy Larsson, fick upp till 500 beundrar- och frieribrev från unga, vackra, fria och hävdar de själva, trogna kvinnor i månaden. Månad efter månad och år efter år. Det är mer än vad Ringo Starr fick under Beatles glansdagar.     

Så Peter Madsen är långtifrån den ende mördare som väckte en kvinnas åtrå.

Anders Behring Brevik mördade sammanlagt 77 människor i Oslo och på Utøya.

Tror någon att han saknar beundrarinnor? En svenska är mest känd av dem eftersom hon lär skriva till honom åtminstone en gång i veckan. En annan som blev känd för sin kärlek till honom är en tyska som ihärdigt hävdar att hon är Breiviks flickvän och hon har gripits efter att hon försökt ta sig in till honom. Breivik dock, sägs det, vill sällskapa med kvinnor från Östeuropa.

Det är mycket som ter sig nära på obegripligt för ett litet barnbarn. Vi vuxna har slutat förvånas för länge sedan. Eftersom livet har lärt oss att jorden är rund och här kan allt ske.

© vladimir oravsky

Aretha Franklin vs Linda McCartney

Aretha Franklin vs Linda McCartney

I dag mejlade jag till Omniredaktionen följande: 

Hej, 

I er artikel ”Kändisarnas hyllningar på Twitter: ’RESPECT’”, skriver ni: ”Många väljer att posta sina hyllningar under hashtagen #QueenofSoul, bland dem fotografen Linda McCartney, som bifogar några av sina egna bilder på Franklin.”

Linda McCartney, fotografen och sångaren, gift med Paul McCartney, dog för 20 år sedan, den 17 april 1998, 56 år ung.

Vänligen 

Vladimir Oravsky

Som alltid, fick jag omgående ett svar med det sedvanliga innehållet:

Hej!

Tack för påpekandet. Helt riktigt, ber om ursäkt för detta. Nu korrigerat.

/Anders, Omni

© vladimir oravsky

50 år efter ockupationen

50 år efter ockupationen

Tjeckoslovakien var medlem i Warszawapaktens militärallians, som skulle manifesteras i broderlig vänskap, uppoffrande samarbete och ömsesidigt bistånd. Den skulle vara för evigheternas evigheter som den lugnande slogan synlig i samhällets alla hörn försäkrade och försäkrade om.

Trots allt detta positiva, var det tjeckoslovakiska folket inte helt nöjt, utan hittade på något så bakslugt som socialism med mänskligt ansikte, och som om den vanliga våren inte räckte till, uppfann det också Pragvåren. 

Vänskap är vänskap och om någon försöker ta sig ur denna, måste rebellen tvingas till återanpassning, kosta vad kosta vill. Det låter absolut rimligt och jag tror att även den milda och toleranta Brezjnevdoktrinen ger mig här rätt i detta.  

Så den 21 augusti 1968 påbörjade Warszawapaktens styrkor återanpassning av Tjeckoslovakien. Alla var närvarande, förutom de fega rumänska soldaterna.

Jag kallar denna invasion ”Den lyckliga ockupationen”. 

Varför? 

Eftersom jag för mitt vidkommande, vill se detta desperata övergrepp som lyckligt. Redan det att jag kunnat forma mitt liv i ett fritt demokratiskt samhälle och kämpa för en bättre tillvaro på nästan samma villkor som de flesta som lever här, betraktar jag som en lycka. Utan Warszawapaktens militära intrång i mitt land skulle mitt liv sett annorlunda ut, fast liknande påståenden kan alla människor fälla eftersom det troligen finns en kausalitet mellan i princip allt som fyller ett liv. Jag hävdar att mitt liv är fyllt av och styrt av tillfälligheter trots att jag alltid haft planer, alternativa planer, mål och delmål och även lyckats följa dem. Det kallas livets paradox.  

Boken ”Vladimir Oravskys Den lyckliga ockupationen: sensuella recept från naturens eget kök och en läsebok för alla åldrar och många smakriktningar, om honom själv och om invandrade och inhemska människor och djur”, gavs ut 30 år efter ockupationen och Svensk bokhandel skrev ”Samhällskritik för det 21:a århundradet. En vass dokumentär av en synnerligen skarpögd invandrare som mött det svenska samhället. Med frenesi, humor och ett otal exempel visar författaren på all den inkompetens och maktmissbruk han under trettio år mött inom den svenska statsapparaten.”

Till 40-års jubileum av ockupationen beredde jag och kamraterna Tomas Kramar, Jaroslav Suk med mera boken ”Utbrytarkungens knep : eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige”. Tidningen Kulturen sammanfattar boken i sin långa recension i rubriken ”Ny bild av Sverige” och skriver ”… Förutom redaktör Oravskys egen berättelse, intar hans långa och informativa förord en särställning i den stundtals omtumlande och starkt tankeväckande jämförelsen mellan Tjeckoslovakien och Sverige”.  

”Utbrytarkungens knep” gavs ut på olika förlag under årens lopp, senast som e-bok på förlaget Posiphone och kan köpas och lånas på otaliga ställen, exempelvis på Sveriges Riksdags bibliotek https://riksdagsbiblioteket.elib.se/Books/Details/1041210

  

Den tjeckiska boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?”/ ”Vem har bestulit mig på min bror?” är en fördjupning och utökning av ”Utbrytarkungens knep”. Den kom ut år 2014 och tillhör sedan dess de oftast och därmed även flest utlånade böcker på det berömda Stadsbiblioteket i Prag(http://web2.mlp.cz/koweb/00/04/05/97/99/kdo_me_okradl_o_meho_bratra.pdf)

Lagom till ockupationens 50-årsjubileum ger förlaget Posiphone ut boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” än en gång. På Sveriges Riksdags bibliotek 

https://riksdagsbiblioteket.elib.se/Books/Details/1073689beskrivs boken med orden: ”Boken är full av fakta och berättelser från flera slovakiska-svenska-tjeckiska författare. Dyk in i insikter, relationer mellan personer och personligheter, nationer och stater, verkliga och svindlande öden.
Boken bjuder även på en redogörelse om en man som inte flydde från Slovakien, utan rånade sin utvandrade bror på allt arv. Sådana fall är legio, många fler än en anständig människa kan föreställa sig. Boken avslöjar denna sida av emigrationsskandaler och försöker ge svar på frågan om var ursprunget till denna destruktiva omoral finns.”

© vladimir oravsky