Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutandefolkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina hem och tvingar andra familjemedlemmar blint acceptera de beslut, som de som allmänt accepterade familjerepresentanter, fattar.
Efter den omtalade Brexit-omröstningen, kom ett större antal förståsigpåare, till och med de som är kända som ivriga EU-motståndare, till ”insikten” att beslutande folkomröstningar är till allmänhetens ondo.
Jag undrar: Låter det inte rimligt, att flera människor tillsamman borde veta mer, och ta för det givna tillfället även ett bättre beslut, än bara ett antal så kallade representanter?
Timothy Gowers, professor i matematik vid Cambridgeuniversitetet i England, har i sitt projekt kallad Polymath, beskrivit att den genialitet som en samlad hjärnkraft från flera matematiker tillsammans uppbär är större än den som några av de mest namnkunniga inom sina områden kan prestera. Och så är det på alla områden: Nästan ingen enskild människa kan gissa hur många små karameller som finns i en stor behållare, men om 150 människor var för sig gissar antalet och deras gissningar summeras och sedan divideras med 150, då blir resultatet mycket, mycket nära det exakta antalet. Ingen lyckades bevisa motsatsen.
Mina barnbarn hade ganska så stora spargrisar i form av krokodiler och de trivdes med dessa. Och det hände sig att från Riksbanken utgick ett påbud att alla pengar skulle växlas mot nya, men spargriskrokodilerna betedde sig som levande och vägrade att frivilligt ge upp det som de hade i sina magar. Så de fick var sitt slag med en hammare, och pengarna hamnade i det fria, liksom den inte helt obekanta mormodern ur vargens mage.
Och barnbarnen sade: Morfar, nu vill vi ha nya spargrisar, men med ett lås, så de slipper bli slaktade.
Morfar, det är jag i denna framställning, och barnbarnens beställning genererade två frågeställningar?
Hur skall dessa bössor se ut, för att de skall motsvara det krav som jag tycker de borde tillgodose – det rör sig trots allt om mina barnbarn, och varje föremål de kommer i kontakt med, borde öppna nya vyer för dem, förberedda dem för de kommande hundra åren, anser jag.
Den andra var, var skaffar jag dessa?
Först googlade jag. Sedan tog jag mig till staden och uppsökte de affärer som Google pekade ut. Och nu kom beviset på att den direkta demokratin är vida överlägsen den representativa: Google i detta konkreta fall representerar den representativa demokratin och den försåg mig med cirka 15, ganska så tråkiga tips. Men när jag frågade folket ute på stan, då fick jag tips, som förmådde mig att gapa av förvåning. Jag rekommenderar dig som läser detta, gör själv om detta eller liknande, kanske lite tidskrävande experiment, och upplev den kollektiva kunskapen. Spargrisar och kassaskrin kan man i lilla Jönköping, skaffa på ”otaliga”, i alla fall åtminstone 40, fysiska, ofta av mig helt opåtänkta ställen.
Här kommer några anteckningar från min köprunda: Äldre och ”annorlunda” sparbössor och små kassaskrin kan man bland andra ställen köpa även i butiker tillhörande Röda korset, Second hand, Myrorna, Erikshjälpen, pantbutiker, auktionskammare och flera privata antikhandlare. En av dessa hade flera sparbössor och ville sälja dem för 200, respektive 300 kr styck. Det är bara det att försäljaren inte hade några nycklar till dessa. Jag undrade vad jag har för glädje av sådana, det är som att ha en bil utan hjul.
Jag cyklade i alla fall till en låssmed och undrade om de kunde öppna dessa sparbössor och tillverka eventuellt eller på annat vis skaffa nycklar till dem?
Det entydiga svaret var NEJ.
Exakt samma sparbössor som denne antikhandlare erbjöd för 200, respektive 300 kr styck, erbjuds även på Blocket, Tradera och Facebook. Skillnaden är den, att där säljs de tillsammans med nycklarna och att de kostar mellan 40 – 60 kr styck.
Jag var ensam i denna butik och hade därför möjlighet att samtala med ägaren utan att störa affärsflödet. Han hade mellan 5 och 15 kunder om dagen, men, de flesta var som jag, sade han, de bara tittar och tjattar men köper precis ingenting.
Jag gick ut från butiken med dåligt samvete och tänkte att jag borde ha köpt dessa oanvändbara och överprissatta sparbössor. Men så tänkte jag att jag knappast skulle göra denna försäljare glad med mitt köp, utan snarare ledsen – han skulle knappast uppskatta att göra affärer med en oreflekterande galenpanna.
Men oreflekterande galenpannor måste det finnas gott om. Beviset är att ett litet kassaskrin i metall kan, erfor jag, kosta mellan 50 till 350 kr i en och samma Jönköpingska stadskärna. Samma skrin, samma allt.
Det råder fri prissättning i Sverige, men ändå? Vem köper in en pryl för 350 kr när hen kan köpa samma pryl för 50? Jag skulle inte göra det ens om jag kunde dra av inköpspriset från skatten som kontorsmaterial och dessutom få momsen i retur.
I en affär fann jag en insamlingsbössa av genomskinlig, ofärgad, hård plast med lås. Den skulle vara perfekt, tänkte jag. Mina barnbarn skulle se deras besparingars föränderlighet. Det skulle stimulera deras sparande och troligen även minska på deras glass- och godisätande.
Dessutom: transparens är sällan till ondo. Det borde alla politiker som representerar oss, tänka på, åtminstone då och då.
Men bössan var inte till salu. Jag kontaktade organisationen, till vilken insamlade pengar skulle gå, jag kontaktade alla som på något, även det mest avlägsna sättet skulle kunna ha att göra med denna insamlingsbössa, dock utan användbart resultat.
Jag tycker inte att detta är ett misslyckande, åtminstone inte för mig: jag har gjort mitt bästa. Men jag tycker också att organisationen till vilken dessa insamlade medel går, skulle kunna ta sig en funderare: om ni vill ha mitt bidrag, borde ni inte också visa lite ”goodwill”? Om inte annat, så rent företagsekonomiskt brukar goodwill löna sig.
Och slutligen. En kvinna, låt oss kalla henne Ester, visade mig en sparbössa i trä. Det står ”ek” på den, men jag vet att bössan är gjord av körsbär, jag har nämligen gjort ett 50-tal utbildningsvideor för Skogsstyrelsen. Denna sparbössa är utformad som en rebus, det vill säga den kan öppnas och stängas bara om man luskar ut hur, och var man bör trycka och vrida på den? Ungefär som en hemlig låda fiffigt gömd i en byrå. Ester demonstrerade för mig hur den funkar men hon lyckades inte att öppna den. Hon tryckte och vred och försökte och försökte.
Till saken hör att Ester är en baddare på att lösa ”gåtor” och rebus och sudoku och korsord och två och tredimensionella pussel, det är också därför hon ägde denna pryl, men som sagt, hon lyckades ej. Mig tog det tio sekunder att öppna den. Varför denna resultatskillnad?
Eftersom vi närmade oss uppgiften på olika sätt. Hennes var, hur skall jag öppna skrinet? min var, hur jag själv skulle konstruera en mycket enkel, liknande anordning? Och hade jag svar på den frågan, var dekonstruktionen en baggis.
Skillnaden mellan hennes och mitt sätt att lösa ett och samma problem är samma som mellan representativ och direkt demokrati. Och lyckas du inte fatta detta, då är det dags att du ändrar ditt tanketillvägagångssätt. Det är i längden mer konstruktivt än att slakta spargriskrokodilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar