Donald Trumps attityd gentemot kvinnor verkar utgöra kanske den största barriären mellan honom och det ovala rummet i Vita huset. De värsta uttalanden på kvinnoförnedringstemat gjorde han ”privat”, ”inofficiellt”, enligt honom skulle dessa vara ett spontant ”locker room talk” grabbar emellan. Det är inte minst det sistnämnda han åberopar till sin ursäkt. Som om detta snack ”grabbar emellan” inte till fyllest sannfärdigt representerade hans syn på kvinnor.
Vem kan tro det, och på vilka någorlunda hållbara grunder?
En som tror det är Donald Trumps hustru Melania Trump. Hon sade det själv i flera intervjuer. Om det bara är läpparnas bekännelse från hennes sida, vet jag ingenting om, däremot tycker jag att det är ett fint karaktärsdrag att, for better or worse, ställa sig skuldra vid skuldra vid sin äkta hälft. Och förlåta honom. Liksom dåtidens First Lady of the United States Hillary Clinton, som förlät sin man president Bill Clinton att han (inte) hade “sexual relations with that woman, Miss Lewinsky”.
Att förlåta, är inte så sällan nobelt, men det på inget vis trollar bort det beteende och det faktum som föregick och avkrävde förlåtelsen.
Det som har skett, har skett - it’s real, and it’s out there – no matter what.
Magdaléna Debnárová är direktör för LITA, som är en sammanslutning för skydd av författarnas, dramatikernas et cetera rättigheter. Slovakiska och även utländska. LITA har funnits även under det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien och jag hade med LITA att göra redan då. Inte för min del – som socialismens ”förrädare” var jag och mina arbeten bannlysta i Tjeckoslovakien – utan jag hjälpte svenska författare och dramatiker – exempelvis Nationalteaterns Med Reventberg – att förhandla med LITA.
Numera ”representerar” LITA även mig, och tro mig, mot min egen vilja.
En Slovakisk teater som hade succé med en av mina pjäser redan år 2012, och som sedan dess turnerar med den världen över och skördar priser, undrade i april 2015 om jag skulle kunna tänka mig att förlänga mitt kontrakt med dem fram till januari 2021. Kontraktet sagda teatern och mig emellan skulle hanteras via LITA och LITA fick mitt godkännande redan i april 2015. Sedan dess skickar jag förfrågan till LITA cirka en gång i månaden: hur går det med förnyelsen av mitt kontrakt? undrade jag gång på gång. Det blev 17 mejl-förfrågningar sammanlagt som aldrig erhöll något som helst svar.
Så i veckan (oktober 2016) skrev jag till LITAs direktör Magdaléna Debnárová och bad henne att undersöka vad som har hänt med mitt kontrakt och att prata med Ľubica Višňovská, verksam på ”Licensing Department”, och som uppenbarligen struntade i mitt kontrakt och samtliga mina påminnelser.
I stället för ett svar från direktör Magdaléna Debnárová, fick jag svar från chefen för licensavdelningen Lucia Miklasová och hon har försäkrat mig om att ”Ľubica Višňovská är en utomordentligt samvetsgrann medarbetare som tar hand om samtliga ärenden noggrant och i tid” (”je veľmi svedomitý zamestnanec a všetky prípady rieši dôkladne a včas”). Men, fortsatte mejlet, just i mitt fall ”smög sig en kommunikationsnisse in” (”komunikačný škriatok sa vlúdil”).
Lucia Miklasová bad om ursäkt för det inträffade och lovade att hon kommer sörja för att i fortsättningen kommer allt fungera så som det borde redan för 18 månader sedan.
Jag svarade att jag är nöjd med hennes mejl, tackade henne för ursäkten, samtidigt som jag undrade varför det var hon som strödde aska över sig, i stället för denna Ľubica Višňovská, som under månader struntade i att utföra sitt jobb?
Jag mejlade mitt svar till Lucia Miklasová och en kopia till direktör för LITA, Magdaléna Debnárová.
Det tog på sekunden 4 minuter och jag drabbades av ett svar, den här gången från direktör Magdaléna Debnárová. Här är svaret, oavkortat i sin elaktalande helhet:
”försök tillsammans med Ľubica (Višňovská) sätta ihop något tillsammans som en ursäkt, så att hans ego sväller upp ... dock använd inte mycket aska ....” (”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....”)
Det blev mig omedelbart uppenbart, att det här mejlet inte borde nå mig, utan Lucia Miklasová.
Och mycket riktigt, 10 minuter senare, fick jag ett nytt mejl, återigen från direktör Magdaléna Debnárová, som förklarade för mig att det förra mejlet som hon sände i väg, inte var ämnat för mig, och att hon ber om ursäkt att det är jag som fick det (”omylom som Vám poslala mail, ktorý bol určený inej osobe”).
Några timmar senare fick jag återigen ett mejl från direktör Magdaléna Debnárová i vilket hon återigen upprepar att det första mejlet inte var ämnat att nå mina ögon, men att hon är sjuk och uppriktigt ledsen för det inträffade.
Och då är vi återigen vid Donald Trump och hans ”locker room talk”. Ursäktar det honom att hans allt annat än lämpliga uttalande inte var ämnade för den publik som sent omsider fick stifta avsky- och obehagframkallande bekantskap med?
Bör det kännas bättre för mig och mina kolleger, bland dem ett flertal svenska, att det förakt som direktör Magdaléna Debnárová utan minsta tvekan hyser mot LITAs tvångsanslutna som frivilliga medlemmar, inte var ämnat att lämna en insyltad sammansvuren skara?
Organisationen LITA består uteslutande av kvinnor, många kvinnor. Men det finns även en man på bygget, en tjeckisk fastighetsintendent. Det är kanske irrelevant i sammanhanget, men det kan inte helt uteslutas att även på LITAs enkönade kvinnliga arbetsplats också förekommer ett slags ”locker room talk”.
Inte så få gånger är LITAs personal – inte bara direktör Magdaléna Debnárová – sjuk och oanträffbar. Eller oanträffbar trots att deras automatiska svarsmejl skvallrar om att de borde vara tillbaka från tjänsteresan eller dylika frånvaron för flera dagar sedan.
Jag mejlade direktör Magdaléna Debnárovás feladresserade mejl ”skúste s ľubkou dať niečo dohromady ako ospravedlnenie, nech sa mu zväčší ego... ale zas toho popola veľa nemusí byť....” till samtliga anställda så att de skulle få vetskap om att deras direktör kan mena en sak men uttrycka dess motsats.
Jag fick svar. Inte från alla naturligtvis. Det intressanta med de svar jag fick var inte det att de inte hyste någon överdriven stor respekt för sin direktör och önskade att hon hade slutat för länge sedan, utan att de inte vågade kontakta mig via deras jobb-mejl, och använde sig av sina privata i stället. Trots att saken gällde jobbet och inget annat.
Det ovanskrivna är en berättelse som har sitt ursprung dels i USA och dels i Slovakien. I Sverige skulle en liknande berättelse förgäves söka någon som helst näring. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar