Karaktären Noah Cross säger i den för bästa filmmanus Oscarbelönade filmen ”Chinatown”, ”Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.”
En människa som jobbar hårt, alltid på sin högsta prestationsnivå, uthålligt och under många år, kommer så småningom uppmärksammas och prisas för det, oavsett vad hon håller på med - hen kan vara vissångare eller trädgårdsmästare, mor eller morfar.
Det är inte något som jag nyligen kom på, men i dagarna manifesterade sig det även för mig om än i liten, liten skala.
Det är boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?” / ”Vem bestal mig på min bror?”, som ånyo väckte uppmärksamhet, trots att den är så pass gammal att den inte kan räknas ens bland mina 10 senast skrivna böcker. Varför har den efter 8 år på marknaden återigen väckt uppmärksamhet, har jag ingen aning om – en boks popularitet kan som bekant styras av en högre dos egensinnigheter än en författares ämnesval.
Att en ägare till en pytteliten på tjeckiska sändande radiostation i australiensiska Perth skulle höra av sig angående ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, skulle jag knappast kunna dikta upp och ännu mindre med avsikt att bruka det i någon berättelse.
År 2012 blev jag uppmanad att hämta ett postpaket i en tobaksaffär. Det innehöll en bok från det tjeckiska förlaget King och ett brev från förlagets ägare och förläggare Josef Král, vars efternamn betyder King på engelska. Herr Král tillsände mig helt gratis sin nyaste bok ”Střemhlavý let v kleci” / ”Huvudstupa flygtur i en bur” och anledningen till denna generositet var att han läst boken ”Kdo mě okradl o mého bratra?”, blev förtjust i den, och ville därför visa sin uppskattning och eventuellt även knyta, oss kolleger emellan, kontakt med mig. Dessutom hoppades han på, att jag skulle fatta tycke för hans sätt att rada bokstäver och ord efter varandra i sin bok. Det gjorde jag då och det gör jag fortfarande. Utan förbehåll.
Josef Král, född 1933, är en berest och beläst, sällsamt skarp observatör av den ängsliga och därför opålitliga kommunistiska människan, och han serverar sina iakttagelser på ett poetiskt och samtidigt även dokumentärt sätt. Som läsare av ”Střemhlavý let v kleci” drabbas man av eftertanke, skratt och dessvärre även av tårar, trots att hans berättarsätt på inget vis är manipulativt sentimental.
Då, år 2012, började herr Král och jag korrespondera med varandra, och i går fick jag en påkostad, drygt 100-sidig, rikt illustrerad publikation från honom, med det flertydiga namnet ”Kalmanach 2016/2017”. Den innehåller en späckad blandning av texter och den som jag först gav mig på, är författad av professor Bohumil Nuska och heter ”Dionýsovský mýtus a jeho cyklické prvky” / ”Dionysosmyten och dess cykliska grundämnen”.
Ett av de längre bidragen heter ”Švédske dopisy – korespondence se švédským spisovatelem Vladimírem Oravským, původem ze Slovenska” / ”Svenska brev - korrespondens med den svenske författaren Vladimir Oravsky, ursprungligen från Slovakien”.
Slovakien blev för första gången i slovakernas historia en ”självständig” stat krigsåret 1939 och förblev så till 1945. Det ”fria” Slovakien leddes av antisemiten, politikern, katolska prästen och pronazisten Jozef Tiso, avrättad som landsförrädare år 1947.
Den 1 januari 1993, upphörde Tjeckoslovakien och Slovakien blev återigen självständigt. Separationen skedde för 23 år sedan, men den påminns vi om så gott som dagligen på båda sidor av gränsen.
Titeln ”Svenska brev” är en hänsyftning till Karel Čapeks berömda resereportageböcker ”Brev från England”, ”Brev från Italien” och ”Resan norrut”, som innehåller utsökta reseskildringar från Danmark, Sverige och Norge. ”Švédske dopisy” bjuder på en försmak på en bok med brevsamtal mellan författaren och konstnären Josef King och mig.
Josef Král gav ut redan tidigare mycket läsvärda samtals- och brev-böcker: Med den även till svenska flitigt översatte Bohumil Hrabal, och så med diktaren och konstnären Emil Juliš, som erhöll nobelpristagaren Jaroslav Seiferts-priset, som delas ut av Nadace Charty 77 / Charta 77 stiftelse, som grundades i Stockholm år 1978 av František Janouch, med beskyddare som PEN klubbens Per Wästberg, VD:n på SF Kenne Fant, FiB/Kulturfronts ombudsman Peter Larsson, protestsångaren Jaroslav Hutka, fysikern Giacomo Morpurgo och den mest kände av dem alla, författaren, dramatikern och presidenten för PEN International, Arthur Miller.
Jaroslav Seiferts-priset är inte den enda pris Nadace Charty 77 delar ut, utan František Kriegel-priset är ett annat, Josef Vavroušek-priset ett tredie och Tom Stoppard-priset är en fjärde.
Ett författarskaps popularitet är oförutsägbar, liksom även vem som uppmärksammar det.
Vem minns inte BBC och HBO TV-serien ”Parade's End” och filmerna “Brazil”, ”Rosencrantz & Guildenstern Are Dead” och ”Shakespeare in Love”? Alla dem och många fler, är skrivna, ofta i samarbete, av Oscarmottagaren Tom Stoppard, född år 1937 som Tomáš Straussler i den nu sedan 23 år sedan upplösta Tjeckoslovakien och Sir Tom Stoppard tillhör mina stora författar-, dramatiker- och filmmanusförfattarhjältar.
Tom Stoppard-priset delas bara ut till författarna av tjeckiskt ursprung. Det tycker jag är synd. Å andra sidan, man vet aldrig. Luck may strike one equally unexpected as the well-deserved Nobel Prize struck Bob Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar