Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen och inte alltför sällan längre än 20 minuter åt gången. Anledningen till mitt nyvakna intresse är det ständigt återkommande påståendet att ”Sommar” är det svenskaste som finns, till och med mer svenskt än de krusbär som blott Sverige har, och den kaviar som enbart Kalle frambringar i sina äggstockar.
En aktad höjdare på Sveriges Radio berättade att ”Sommar” är personliga program som hålls av sommarvärdar som får tala om ”i princip vad som helst”, något som åtminstone två av årets värdar förnekade och hävdade att de av SR utsättes för påtryckningar och censur. Jag tror att dessa duktiga, klagande entreprenörer, inte fattade betydelsen av den omfattande inskränkningen som ”i princip vad som helst” per definition och därmed alltid, innebär.
Inom vetenskapen är ”princip” ett allmängiltigt och därför en oföränderlig grundsats, inom byråkratin är ”princip” något som är på ”modet”, något som överheten kräver att andra följer för att de själva skall kunna behålla sina makthavarförmåner.
Sånt borde man förstå lika mycket i Trier som i Skara.
Att skryta och förhäva sig är det mest osvenska som finns, har jag hört sedan dag ett efter det att jag lyckades klättra över den skyddsmur som omgärdar Sverige. Så glöm det jag skrev om ”Sommar” några rader högre upp, att ”Sommar” är det mest svenska som finns, eftersom de ”Sommar” jag har lyssnat på, presenterar något som måste uppfattas som det mest osvenska som finns.
”Sommar” har nämligen en mycket strikt hållen dramaturgi, som mig veterligen alla godkända pratare underordnar sig med liknande självpåtagna lydnad som de noga utvalda talarna under de Nationella folkkongresserna i Folkrepubliken Kina.
”Sommar” består av fyra huvudingredienser.
Ett:
Man skall skryta och skryta och skryta. Om sig själv och sin förträfflighet och sina egna bedrifter ända tills man är såpass uppblåst att ett enda skryt till, och vederbörande skrytpelle eller skrytmaja spricker.
Sommar- och vinterpratets aktörer får nämligen kissa och svära evig trohet till den 32 årige baron von Münchhausen som porträttlikt avbildats av von G. Bruckner anno 1752, innan de får lov att med sina muntliga framställningar, våldföra sig på en synnerligen tålig mikrofon.
Nummer två: motgångar.
Den här sektionen är en variant på den föregående. Fast först skall åhörarna mjukas upp med en snyfthistoria i vilken berättaren drabbas av ett öde som skulle knäcka även den oövervinnerlige Herakles, men som ändå reser sig, för att till slut, under oändliga applåder och hurra-rop, utföra en segerdans på livets arena.
Exempel: När jag hade som mest bråttom till min massör, gick min skoklack av. Jag trodde att jag skulle dö av skam. Men sedan visade det sig att i klacken fanns en miljon kronor i sedlar, som jag fick behålla. Och ovanpå det, fick jag ett helt nytt par liknande skor av min Östermalmsbutik.
Nummer tre:
I det här avsnittet skall sommar- och vinterskrytarna mildra den aversion som deras självgodhet frammanat, genom att presentera en rad levnadsråd som mänskligheten bör ta till sig om den vill kalla sig gudfruktig. Exempelvis: Man skall inte spotta på andras smörgås på en lördag, man skall inte äta kött om det kommer från djur som någonsin hade en mor, man skall leva i harmoni med naturen även när det regnar, man skall inte raka av katternas morrhår med trubbiga rakblad ens om man äger katten och så vidare.
Och slutligen nummer fyra: musik.
Man måste spela musik i sitt ”Sommar” och låtsas att ”Sommar” sänds i musikkanalerna P2, P3 eller P4. Man måste spela musik även om man lyder av obotlig melofobi, det vill säga känner stark skräck för allt som liknar musik, till och med Pia Sundhages och Carl Bildts Fyra Bugg och en Bob Dylan.
Man får spela i princip vilken musik som helst. Meningen med den är nämligen att från åhörarnas tankar städa bort åtminstone delar av det sagda, eftersom programproducenterna är väl medvetna om, att ingen svensk över en och trettio lång, kommer någonsin att klara av att ta emot dessa enkelriktade monologer längre än 7 svenska minuter åt gången.
Om det ovannämnda låter som ett problem, så deppa inte.
Det finns nämligen inga problem som inte går att lösa.
Det finns inga problem som inte går att lösa. Det vill säga, om viljan finns.
Detta gäller problemkomplex på samtliga områden, världsliga som andliga.
Du som är skeptisk eftersom du är övertygad om att det bara finns två slags väder, det mycket dåliga och det ännu sämre, du kommer troligen genomgå en hundrasjuttiofemgradig omvändning efter att du bekantat dig med mitt sätt att lösa följande exempel på problem hämtade direkt från helvetets nionde krets, där Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av mänsklighetens störste välgörare, renhållningsarbetaren, farbror Satan.
Det finns sådana, som liksom Sartre, hävdar att helvetet är andra människor, och att det finns lyckta dörrar…
Inte fan är det på det viset, vill jag hävda. Människor är i regel det bästa man kan möta på en trestjärnig restaurang, och dörrar där som är lykta, är det för luktens skull.
Det sägs att man bör välja sina fiender. Det sägs att man bör välja sina fiender, men det sägs inget om att man själv bör välja sina problem. Jag förstår inte denna inkonsekvens och föreslår därför att om någon vill befatta sig med några problem, själv bör få välja dem. Punkt slut, inget tjafs här inte. Utdragna diskussioner i ett slags demokratianda kring denna anbefallning undanbedes å det bestämdaste.
Här kommer ett exempel på ett till synes olösligt problem som jag till slut löste alldeles själv, utan forskningsanslag och liknande ”hjälpredor”, vars ansökningshandlingar kräver 14 dagars intensiv pappersexercis i anspråk.
Jag köpte en deodorant ”48 timmar”, det vill säga en deodorant med 48 timmars luktdödande verkan.
Men jag duschar minimum en gång var 24:e timme, vilket betyder att min renlighetsvana inte går direkt hand i hand med den långverkande deodoranten. Bör jag inte duscha under armarna varje gång jag duschar? Eller är deodoranten duschtålig utan att det står på den?
En 48 timmars deodorant är åtminstone dubbelt så dyr som en vanlig 24-timmars deodorant. Inte först och främst på grund av att den är dubbelt så verksam, utan huvudsakligen på grund av att tillverkaren behöver pengarna för att kunna finansiera den massiva TV-reklam som deodoranten får. Man blir helt svettig bara man tänker på den.
Fast egentligen är vi tv-tittare tacksamma för reklamen eftersom vi behöver den. Vi vill springa in i köket och på toan var 10:e minut utan att riskera att missa delar av de tråkiga program som TV-kanalerna outtröttligt bjuder på. Reklam har således samma lekande funktion som musikavbrotten i ”Sommar”. (Har du tänkt på det mysterium som uppfanns av tv-programsättarna och som går ut på att det spelar ingen som helst roll hur många kanaler du har, en eller åttahundra, du kommer utsättas för samma intetsägande program i alla kanaler.)
Jag kom på en exceptionellt bra lösning på problemet med 48 timmars deodoranten, om jag själv får betygsätta mig som om det här var ett sommarprogram. Jag kladdar på den varannan dag i vänster armhåla, och varannan dag i den högra.
Och så duschar jag varannan dag den högra och varannan dag den vänstra.
Visst är det en lika smidig som genial lösning på problemet?
Du som svarade ”ja” på frågan ovan, du upptäckte inte att den presenterande lösningen inte alltid är 100 procentigt fungerande.
Det har hänt nämligen, att jag förväxlade dagarna och kladdade deodoranten två dagar efter varandra i samma armhåla och inte nog med det, jag till och med duschade samma armhåla två dagar i sträck.
Naturligtvis, hur annars, fann jag lösningen även på detta problem: Jag blandar matfärg i deodoranten. Matfärgen är ätlig, så man kan även ta sig en klunk av deodoranten. Inte så illa.
Varning: använd samma färg på deodoranten som din skjorta eller klänning för dagen. Byxornas färg påverkas däremot ej.
Säg, bör inte denna episod hamna i ett ”Sommar”? Självklart bör den det!
Det finns inga problem som inte går att lösa, än en gång
Våra svenska ordspråk är oerhört användbara, men man måste ha våra svenska välvilliga inställningar till livets vardag för att till fullo kunna ta lärdom från dem.
För någon vecka sedan drabbades norra Kina av regn och översvämningar som påverkade miljoner människor. Vad fullständigt onödigt. Om de bara tog till sig vårt svenska tänk, att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder.
Inte minst i radio, inte minst i program som ”Ring P1!” och ”Sommar” får man gång på gång höra hur stressade människor är nuförtiden.
Det förstår jag över huvud taget inte. Stress är nämligen ett resultat av dålig planering och feldisponerad tid.
Jag skulle kunna hålla en hel ”Sommar” med råd som garanterat skulle svepa bort alla dessa stress-problem som ett Kinesiskt översvämningsregn. Men det förutsätter att folk lyssnar.
Exempelvis: använd din medfödda förmåga till multikapacitet. Den hjälper dig spara tid och minimerar därmed din stress. Man måste lära sig utföra flera saker samtidigt, om man vill spara tid. Ta till exempel en morgonrutin. Hur ofta hör man inte klagan över att morgonen är hur stressig som helst? Svårt att förstå varför?
Läs vidare och ta lärdom.
Under tiden som min chaufför kör mig till jobbet, intar jag frukost som han har inhandlat på vägen till mitt residens. Medan jag intar frukosten, rakar jag mig, lyssnar på radio för att vara uppdaterad med de senaste nyheterna och tar emot våran au pair-flickas rapport att barnen är avlämnade i skolan.
Alla behov förknippade med toabesök, sköter jag direkt i blöjan. Man skall tämja den moderna teknologin och nyttja den till sin fördel. I dag håller en kvalitetsblöja tajt i 24 timmar, och inom kort kommer den att hålla inte mindre än 48 timmar.
Jag har klart och tydligt visat dig att jag på en halvtimme utfört lika mycket som en annan, som inte planerar lika omsorgsfullt som jag, kastar bort åtminstone 2 stressfulla timmar på.
Så säg, bör inte dessa råd hamna i ett ”Sommar”? Självklart bör de det!
Pengar och ekonomi
Hur många gånger har man inte hört henne, men förvånansvärt även honom, beklaga sig över sin ekonomi och penningsituation? Jag vill inte dra alla över en kam, men jag är ganska övertygad om, att deras ekonomiska situation avspeglar inget annat än deras entreprenörspassivitet, med andra ord att de bör skylla sig själva.
Bara människor som inte har funnit de rätta affärerna, klagar att de har alltför mycket pengar på slutet av räkenskapsåret.
Jag har en bekant som köpte en armbandsklocka för 415 tusen och så har han mage att klaga på att han har för mycket pengar och vet inte vad han skall göra med dem nu när inlåningsräntan är låg.
”Den schweiziske urmakaren Louis-Ulysse Chopard har tillverkat en klocka med 874 ädelstenar på totalt 201 karat. Senaste utropspriset på denna Chopard var 25 miljoner dollar. En köpeskilling som ger dig inte bara en fin och exakt klocka utan även utgör en investering som ger en mycket bra avkastning, eftersom folk står på kö för att bli av med sina pengar.” Det är de exakta ord jag sa till bekantingen.
Så säg, bör inte dessa råd hamna i ett ”Sommar”-program? Självklart bör de det!
Välgörenhet
Ett annat, beprövat sätt att dämpa sitt bekymmer över vad man skall ta sig till med alla sina pengar nu när till och med Panamaplaceringar ifrågasättes trots att där finns ett superbt klimat året om, är att satsa på välgörenhet. För mig är filantropi ett kall: jag har en ung svenska, en thailändska och en nigerianska som jag kallar på när jag känner på mig att de behöver min uppmärksamhet. De får bo helt gratis i mina lägenheter, jag betalar till och med städningen, efter inrådan av min revisor som också i mångt och mycket är en välgörare. Tänk dig själv: så många års studier bara för att oegennyttigt hjälpa folk att planera sin ekonomi och på det sätt och vis göra rätt för sig.
Bör inte dessa ord hamna i ett ”Sommar”, så säg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar