Iakttagelsen att ”delad glädje är dubbel glädje”, formulerade Lao Zi, för cirka 2 600 år sedan, fast på kinesiska. På samma språk betyder Lao Zi ”den gamla mästaren”, och eftersom han betraktades som en gammal mästare redan under sin levnadsperiod, har vi svenskar kompletterat och aktualiserat denna hans observation och konstruerat ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg”.
Jag skall uppehålla mig en svensk minut vid reflektionen ”delad glädje är dubbel glädje” och problematisera den, som man säger på modern innesvenska.
Vad betyder ”delad”?
”Delad” kan nämligen ha en hel del innebörd, allt ifrån ”kluvet”, till ”splittrat”. Jag väljer att tolka ”delad” i den här kontexten, som att göra även någon annan förutom sig själv, en delaktig part av det man ”delar med sig”.
Men samtidigt som jag gör denna tolkning av den gamla mästarens formulering, uppstår nästa osäkerhet: Hur många människor och djur kan jag dela min glädje med, för att det skall bli en dubbel glädje?
Om jag delar den med tre personer eller djur, blir glädjen dubbel, eller blir den tredubbel?
Och vad händer om jag delar den med nittiosju mottagare? Hur stor blir glädjen då?
Och om den blir delad med så många, blir den fortfarande lika stark, lika intensiv, eller kommer jag känna mig mer eller mindre liknöjd av den?
Men det motsatta är också möjligt: jag kan börja känna mig mallig, eller ännu värre, på gränsen till oövervinnerlig och diktatorisk. Tänk själv vad som utspelar sig i en människas huvud när hon delar med sig vetskapen om att hennes partikonvent föreslagit henne till presidentkandidat, och tusentals huvuden gapar besinningslöst sin hyllning till henne.
Eller tänk vad som händer om jag delar min glädje med någon vars reaktion är inte glädje, inte hat, utan märkbar likgiltighet. Sånt kan ge men för livet. (Plötsligt hoppar min tanke till fredsprismottagaren av Nobelpriset Elie Wiesel, som skrev: ”Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Motsatsen till konst är inte fulhet, det är likgiltighet. Motsatsen till hopp är inte uppgivenhet, det är likgiltighet. Och motsatsen till liv är inte död, det är likgiltighet”.)
Jag fick ett mejl från en Oscar, som gjorde mig så pass glad, att jag inte tvekar att dela med mig av dess innehåll.
Oscar skriver att efter att han har läst mina artiklar om den omskrivna Jönköpingska fågelspindel som uppträdde i Jönköpings största matvaruhus, beslutade han sig att ta hela sin familj till Kolmårdens djurpark. Han hoppades att ha tur att få träffa mig där, då jag hade ärende dit med syfte att hämta min spindel.
Det blev inte så, och Oscar skriver att när han och familjen till slut skulle uppsöka djurparkens Tropicarium, var de mer eller mindre förhindrade att se spindlarna, eftersom det kröp av journalister från Jönköping där inne.
De var där på ett grävande journalistiskt uppdrag, de ville intervjua spindeln återfunnen på Jönköpings största matvaruhus, de ville att spindeln skulle avslöja, vem människan är som ”dumpade” den där?
Var det författaren och happeningsorganistören Vladimir Oravsky eller inte? Den obesvarade frågan verkar skava som en bit bortglömt sandpapper mellan skinkorna.
Men Jönköpingsjournalisterna ställdes inför en svårighet, skriver Oscar:
De kunde inte identifiera den rätta spindeln.
Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten ”Je suis theraphosidae” / ”Jag är fågelspindel”.
PS
Vi håller på att ersätta våra välfungerande pengar med andra, ”modernare”.
Den svenska tjugokronorssedeln pryddes mellan åren 1997 till den 30 juni 2016 med vår enda kvinnliga nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf, som dessutom är känd, aktad och läst över hela världen. Selma ersattes dock som bekant med Astrid Lindgren. Vem tjänar på detta byte, vill jag inte uttala mig om, men jag har min välunderbyggda teori.
När vi nu håller på att ”modernisera”, att städa bort, att förskjuta och skjuta fram, då har jag ett förslag på vad som kan ersätta uttern som Smålands landskapsdjur. Vad sägs om en fågelspindel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar