Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå

Hej kamrat. Tack för din välmenta kritik av min artikel ”Delad glädje är dubbel glädje”.

Jag tror att nu blir du överraskad när jag ger dig rätt. Du har fullständigt rätt i att texten ”Je suis theraphosidae” / ”Jag är fågelspindel” inte är min uppfinning, att jag ”bara” kopierade den. 

Jag vill dock påminna dig om att jag aldrig påstod att det är jag som hittade på den. Det står uttryckligen så här i min betraktelse: ”… De kunde inte identifiera den rätta spindeln. Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten ’Je suis theraphosidae’ / ’Jag är fågelspindel’.” 

I min artikel ”Delad glädje är dubbel glädje” återberättar jag således det som står på spindlarnas budskapsknappar.

Men varför är du så petig? Är du det bara mot mig eller samtliga som ”kopierar” andras välmenta meningar? 

Jag är övertygad om att jag skulle ta en större lärdom av din kritik, om du var åtminstone en aning mer specifik, det är ganska så svårt att förlita sig på en gissning. Vem menar du att jag har kopierat? 

Var det möjligen mina engagerade kolleger Adam Tensta, Gina Dirawi, Oskar Linnros, Paolo Roberto, Petter, Namo Marouf och Tomas Ledin, som framförde aktionen ”Jag är Jason” i vilken de ”återskapade” Jason ’Timbuktu’ Diakités tacktal som han höll i riksdagen 4 december 2013? 

Eller var det ”Je suis Charlie”, en slogan som skapades efter att terrorister utförde sin dödsaktion mot den franska satiriska tidskriften Charlie Hebdo den 7 januari 2015?

Eller var det en händelse som jag i den här stunden inte ens kan komma på?

År 2004 (tjugohundrafyra) kom min bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” ut för första gången. I den finns följande berättelse:

”Vi anade att Zlata Ibrahimovic snart skulle avhämtas, som om hon vore en kebabpizza, och vi började fundera på vad vi kunde göra för att hjälpa henne. Vi kunde ha gömt henne hemma hos någon av oss, men hur kul är det att sitta i husarrest?

Istället tog vi till andra medel; vi började klä oss som hon, vi klippte håret som hon, färgade håret som hon, till och med tatuerade oss som hon. 

Till en början var vi bara fyra-fem stycken, men efter hand hängde andra på det nya lokala modet. 483 stycken Zlata Ibrahimovics… Kan du tänka dig. 

Nämnde jag förresten att hon var brun i hyn som en neg­ress? Om inte, så kommer det här: Zlata Ibrahimovic lik­nade en negress. Detta innebar att under ett halvår använde vi mer smink än samtliga Othello-uppsättningar sedan år 4 före Kristus. Othello var alltså en teaterneger, men det hade du väl redan luskat ut antar jag. 

När polisen till slut kom för att hämta henne trodde de inte sina ögon. De tog till och med av sig sina svarta glasögon, som om det skulle hjälpa. Men det gjorde det förstås inte.

’Vad heter du?’ frågade en polis mig.

’Zlata Ibrahimovic’, svarade jag.

’Bingo’, sa polisen. ’Vid första försöket! Inte illa. Vilken talang jag är!’ 

De skulle precis gå in med mig i polisbilen, när en annan Zlata Ibrahimovic förlorade fattningen och kom skrikande efter oss:

’Det är jag som är Zlata Ibrahimovic!’

Först ville inte poliserna tro henne eller också ville de inte erkänna sitt misstag, förutom att de ville köra en av våra kompisar ut ur landet. Då reste sig en annan och sa:

’Jag är Zlata Ibrahimovic.’

Nu blev poliserna lite groggy och som om inte det var nog, så fortsatte det hela tiden poppa upp nya kandidater till det heta namnet Zlata Ibrahimovic. 

Tidningarna skrev om händelsen, lokalnyheterna filmade den. Det kom till och med en filmproducent och frågade om han fick köpa rättigheterna till denna fantastiska historia. Det fick han, och för pengarna anlitade Zlata Ibrahimovics familj en riktigt dyr och duktig advokat, och såna brukar ju alltid vinna. Deras sanningar är alltid de sannaste. Och den här gången gällde det inget annat än att bevisa att Zlata Ibrahimovic är en precis likadan människa som vilken an­nan nisse som helst i vår klass. Och det var ju inte så svårt att se, och till och med poliserna intygade att de inte kunde se någon skillnad på oss.”

Det där med filmrättigheterna var ett påhitt, eller möjligen en önskedröm. En sådan som kom till uppfyllelse: Nu, 12 år senare, år 2016, ligger jag i förhandlingar om en filmatisering av ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” med en av Sveriges ekonomiskt mest framgångsrika filmproduktionsbolag.

Hurra, hurra, jag vet att du gläds tillsammans med mig. Jag vet att du vet att delad glädje är dubbel glädje.

    

© Vladimir Oravsky

Delad glädje är dubbel glädje

Iakttagelsen att ”delad glädje är dubbel glädje”, formulerade Lao Zi, för cirka 2 600 år sedan, fast på kinesiska. På samma språk betyder Lao Zi ”den gamla mästaren”, och eftersom han betraktades som en gammal mästare redan under sin levnadsperiod, har vi svenskar kompletterat och aktualiserat denna hans observation och konstruerat ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg”. 

Jag skall uppehålla mig en svensk minut vid reflektionen ”delad glädje är dubbel glädje” och problematisera den, som man säger på modern innesvenska. 

Vad betyder ”delad”? 

”Delad” kan nämligen ha en hel del innebörd, allt ifrån ”kluvet”, till ”splittrat”. Jag väljer att tolka ”delad” i den här kontexten, som att göra även någon annan förutom sig själv, en delaktig part av det man ”delar med sig”.

Men samtidigt som jag gör denna tolkning av den gamla mästarens formulering, uppstår nästa osäkerhet: Hur många människor och djur kan jag dela min glädje med, för att det skall bli en dubbel glädje? 

Om jag delar den med tre personer eller djur, blir glädjen dubbel, eller blir den tredubbel? 

Och vad händer om jag delar den med nittiosju mottagare? Hur stor blir glädjen då? 

Och om den blir delad med så många, blir den fortfarande lika stark, lika intensiv, eller kommer jag känna mig mer eller mindre liknöjd av den? 

Men det motsatta är också möjligt: jag kan börja känna mig mallig, eller ännu värre, på gränsen till oövervinnerlig och diktatorisk. Tänk själv vad som utspelar sig i en människas huvud när hon delar med sig vetskapen om att hennes partikonvent föreslagit henne till presidentkandidat, och tusentals huvuden gapar besinningslöst sin hyllning till henne.      

Eller tänk vad som händer om jag delar min glädje med någon vars reaktion är inte glädje, inte hat, utan märkbar likgiltighet. Sånt kan ge men för livet. (Plötsligt hoppar min tanke till fredsprismottagaren av Nobelpriset Elie Wiesel, som skrev: ”Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Motsatsen till konst är inte fulhet, det är likgiltighet. Motsatsen till hopp är inte uppgivenhet, det är likgiltighet. Och motsatsen till liv är inte död, det är likgiltighet”.)

Jag fick ett mejl från en Oscar, som gjorde mig så pass glad, att jag inte tvekar att dela med mig av dess innehåll.

Oscar skriver att efter att han har läst mina artiklar om den omskrivna Jönköpingska fågelspindel som uppträdde i Jönköpings största matvaruhus, beslutade han sig att ta hela sin familj till Kolmårdens djurpark. Han hoppades att ha tur att få träffa mig där, då jag hade ärende dit med syfte att hämta min spindel.

Det blev inte så, och Oscar skriver att när han och familjen till slut skulle uppsöka djurparkens Tropicarium, var de mer eller mindre förhindrade att se spindlarna, eftersom det kröp av journalister från Jönköping där inne. 

De var där på ett grävande journalistiskt uppdrag, de ville intervjua spindeln återfunnen på Jönköpings största matvaruhus, de ville att spindeln skulle avslöja, vem människan är som ”dumpade” den där? 

Var det författaren och happeningsorganistören Vladimir Oravsky eller inte? Den obesvarade frågan verkar skava som en bit bortglömt sandpapper mellan skinkorna. 

Men Jönköpingsjournalisterna ställdes inför en svårighet, skriver Oscar:

De kunde inte identifiera den rätta spindeln.

Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten ”Je suis theraphosidae” / ”Jag är fågelspindel”. 

© Vladimir Oravsky

PS 

Vi håller på att ersätta våra välfungerande pengar med andra, ”modernare”. 

Den svenska tjugokronorssedeln pryddes mellan åren 1997 till den 30 juni 2016 med vår enda kvinnliga nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf, som dessutom är känd, aktad och läst över hela världen. Selma ersattes dock som bekant med Astrid Lindgren. Vem tjänar på detta byte, vill jag inte uttala mig om, men jag har min välunderbyggda teori. 

När vi nu håller på att ”modernisera”, att städa bort, att förskjuta och skjuta fram, då har jag ett förslag på vad som kan ersätta uttern som Smålands landskapsdjur. Vad sägs om en fågelspindel?

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva. 

Jag skall underlätta för dig förståelsen av de kommande raderna genom att summariskt berätta vad ”Man ska leva för varandra…” handlar om, men för en fördjupning av din upplevelse vill jag gärna hänvisa dig till att du själv bekantar dig med krönikans hela innehåll och budskap. 

I den största av Jönköpings matvaruhus hittades en fågelspindel sittandes på en frukthög för någon vecka sedan.

Sagda spindel beslutade sig att berätta varför den genomförde sin matvaruhusaktion och samtidigt passade den på att berätta om sin bakgrund, om dess hemmiljö som människorna totalförstörde, och om sin familj, som samma människor utplånade.  

En häst kan prata så mycket den än vill, en genomsnittlig människa får ändå inte så mycket från dess mun så länge det inte finns en mediator mellan hästen och människan, en som i folkmun kallas mannen som talar med hästar. Nästan varje djurart har en mänsklig förmedlare mellan den och människan, våra tv-kanaler svämmar över av folk som talar hundspråk och förstår sig på hönshjärnor. 

Spindeln som berättade ”Man ska leva för varandra…”, kan visserligen spinna en gripande berättelse, men den kan inte skriva. Därför valde den mig att vidareförmedla hans berättelse, och det gjorde jag.

Som sagt, många hörde av sig. Av olika anledningar. Jönköpings-Posten och SR P4 Jönköping hörde också av sig. Båda ville veta en och samma sak, något som än en gång bevisar att journalistiskt tänkande inte så sällan är stöpt av samma, för demokratin och det fria ordet inte alltför gynnande form. 

Frågan jag ställdes inför var, om det var jag, som placerade spindeln i butiken? 

Läste inte de fina och välbetalda redaktörerna ”Man ska leva för varandra…”? Står det inte i den hur spindeln tog sig till butiken? Står det inte tillräckligt klart och tydligt? 

Hej J-P, hej P4 Jönköping. Vill ni att jag berättar hur den lilla leksaken som finns inkapslad i Kinderägg kom dit, trots att ingen lucka eller en liten dörr syns?

Det kan jag göra. Men först tillbaka till den viktigaste frågan kring spindeln i ”Man ska leva för varandra…”

Spindeln berättade i ”Man ska leva för varandra…” om sin bakgrund, om dess hemmiljö som människorna totalförstörde, och om sin familj, som samma människor utplånade. Det är frågor kring denna och liknande händelser ni frågvisa och grävande journalister borde ställa, kamrater redaktörer. Då skulle jag vara hur vältalig som helst. Eftersom jag med egna ögon har sett hur människans gränslösa destruktivitet kan ställa sig över andra varelser, inklusive människor.  

© vladimir oravsky

Phone no 073 589 00 19

http://libris.kb.se/hitlist?q=oravsky&r=&f=simp&t=v&s=c&g=&m=10

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Vladimir%20Oravsky

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Oravsky

Man ska leva för varandra… Avslutningen

Först skrev alla lokala tidningar om mig, några timmar och dagar senare, även redaktioner utanför Jönköpingstrakten. Till och med riksteven tyckte att detta var en nyhet som varje välinformerad människa borde vara bekant med. 

Precis som jag förutspådde och hoppades på. 

Chefen för butiken som jag valde framträda hos, sade att ”någon hade dumpat” mig där. Fel buddy, här hade du fel. Jag blev inte dumpad, jag har målmedvetet placerat mig på det stället där du lätt, utan större ansträngning och under kamerabevakning kunde plocka upp mig och varsamt lägga i en rymlig genomskinlig förvaringslåda som din butik hade en trettioprocentig rabatt på.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar att min vän Vladimir kommer att hämta mig. 

Det är otvivelaktigt att han kommer att åtföljas av ett följe av berättelsehungriga journalister och fotografer och det kommer plåtas bilder med rubriker som Vladimir och hans trogna spindel, spindel och hans Vladimir, Vladimir med spindel, spindel bredvid Vladimir et cetera. Till och med den här berättelsen kommer att tryckas i olika tidningar, trots att det är ytterst sällan som spindlarna bereds tidningsutrymme.

Det är inte otänkbart att jag inte bara blir fotad utan även intervjuad. Sånt räds jag inte för, då jag redan vet vilka frågor jag får: Ett, hur jag trivs i Sverige? Två, om jag inte är rädd att nu när min identitet är känd att jag inte kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd. Och så tre, den mest obligatoriska frågan av den alla, hur kändes det att se sitt hem jämnas med marken och se sina släktingar brinna upp i lågor? 

Vladimir får äntligen frågor om sitt författarskap, men troligen och dessvärre kommer han återigen avsiktligt skjuta på tillfället att få prata om sina böcker och i stället kommer han koncentrera sig på att prata om det förfärliga ödet som tvingade mig till Sverige. Sån är han bara. Och när allt kommer omkring, är det allt annat än fy skam, eftersom, som det sjungs i sången, ”… för en gång finns bara minnen kvar”.

© vladimir oravsky

Man ska leva för varandra… Första fortsättningen

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Det trycks således ett överflöd av boktitlar. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det är ett utslag av demokrati. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en intellektuell förslappning … 

På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris. På varje Shakespeare går det sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex Kakor Hermanssons.

Jackie Arklöv, dömd och ökänd för folkrättsbrott och kallsinnigt mord på en polisman, hade vernissage på sina tavlor i hembygden Storuman i Västerbottens län. Hans Edlund, ordföranden i Ankarsunds intresseförening som anordnade detta omistliga kulturevenemang, vittnade om att han inte såg Arklövs utställningstavlor innan han tackade ”ja” till dem. Varför skulle han? Namnet Arklöv var visserligen inte direkt garant för tavlornas kvalité, men en förmodat och dessvärre även påtaglig garant för att evenemanget vida uppmärksammades. Och är inte det, til syvende og sidst, varje arrangörs och kulturproducents våta dröm? 

”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”, twittrade den uppburna åsiktsmaskinen Kakan Hermansson.  

För dig som inte minns, kan jag påminna att morden i Malexander begicks i maj 1999. Då Jackie Arklöv och hans två kumpaner, som kort dessförinnan rånat Östgöta Enskilda Bank i Kisa på 2,6 miljoner kronor, sköt polismännen Olle Borén (42) och Robert Karlström (30) med var sitt nackskott.  

  

Det hjälper ett konstnärskap och ett författarskap om det är stänkt med publik uppmärksamhet, och det är det jag ville skänka min vän Vladimir med min vida uppmärksammade och väl genomtänkta kupp. 

Jag tänkte att om jag sätter mig på en frukthög i Jönköpings största matvaruhus, då kommer det att vålla uppmärksamhet som räcker långt. 

Att jag valde frukten att sitta på och invänta mitt stora publika genombrott, var också väl genomtänkt. Skulle jag sätta mig på en bit falukorv, då skulle jag för det första frysa ganska så mycket och för det andra skulle inte någon någonsin grubbla huruvida jag ankom dit i ett lass från en korvtillverkare. Det gäller att ge näring till så många och så skilda spekulationer som möjligt…

Sagda dag kröp jag in i Vladimirs svarta ryggsäck som han alltid släpar med sig liksom en känguru sin pung. Jag gömde mig i det yttersta facket, det som inte har någon dragkedja. Väl framme i stormarknaden vid fruktdisken, kröp jag ut och hoppade ner. 

Ingen märkte något, inte ens Vladimir, som vanligtvis brukar ha skarpseende författarögon även på nacken.

Fortsättningen följer

© vladimir oravsky

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

För det första: Det var sommar, dagarna var slöa och tidningarna och tv törstade efter något att skriva om, gärna en rötmånadshistoria, en händelse som skulle sätta fart på tungan, det sista organet som ger upp när alla andra redan gjort det.

För det andra: Min avsikt. Jag var beslutsam att göra gott. För min vän och för mänskligheten. Jag skall återkomma till det skall du se.

För det tredje: Min bakgrund. Jag är invandrare. Och det var de yttre omständigheterna som tvingade mig att lämna mitt land.  

Som sagt: Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar på att min vän ska komma och hämta mig. Att han kommer att göra det är jag säker på. Eftersom jag inte har ens en mikroskopisk anledning att tvivla på det.

Hur vi möttes? 

Det var inte förutbestämt och ej heller var det helt odramatiskt. 

Den skog som jag bodde i höll på att skövlas. Inte bara min livsmiljö höll på att jämnas med marken, utan även hela min släkt höll på att utplånas. 

Det fanns ett tjugotal aktivister från hela världen som dokumenterade denna utrotning av ursprungligt liv, och de gjorde det med sina egna liv som insats. 

En av dem var Vladimir, som när han inte författade, reste världen runt som valobservatör och allt liknande annat, i syftet och förhoppningen att förhindra världen att skena mot sin undergång.

Jag kröp in i Vladimirs bagage och tio dagar senare gav jag mig tillkänna, trygg i hans lägenhet.  

Han fattade med det samma varför jag gjorde som jag gjorde och han lät mig leva på mina egna villkor. Jag var inte hans fånge, jag serverades inte mat, han vet väl att ingen varelse dag efter dag vill känna en tacksamhet för en bit mat skull. 

Som sagt, Vladimir var, eller snarare är, författare. Inte av den klass som Orhan Pamuk, men tveklöst i jämnhöjd med Leif G.W. Persson. Även om Vladimirs och Leif G.Ws böcker sålde nästan lika bra utanför Sveriges gränser, så var förhållandet mellan dessa två på den svenska bokmarknaden, som jämförelse mellan mig och en harlekinspindel, som aldrig kan bli mer än 6 millimeter stor eller snarare liten. Jag är också en spindel, en ganska så stor sådan, om än inte helt lika stor som en jättekrabbspindel med en benspann på trehundra millimeter.

Leif G.W. är en kändis, något som bidrar till försäljningen av hans böcker i Sverige, det är således inte hans författarskap som skänkte honom hans kändisskap. Skrivandets kvalité intresserar nämligen ingen, förutom möjligen Horace Oscar Axel Engdahl och Sara Maria Danius.

Fortsättningen följer

© vladimir oravsky

Missa inte

När jag i dag rensade vasken från oönskade, förstoppande och allmänt irriterande materia, damp ”Jönköping nu”, en oinbjuden reklamnedsmutsning, in i brevlådan. Fast i denna stund, väl lägligt. Från och med nu kommer jag tycka att ”Jönköpings nu” under vissa omständigheter kan vara ett användbart redskap.

Jag spred ut blaskan på det fuktiga golvet och blicken fastnade på en inte alltför vällayoutad helsidesannons ”Missa inte en enda lokal nyhet.”

Jag skall inte ta upp en radda negativa miljömässiga aspekter förorsakade av ”Jönköping nu”, eftersom jag antar att var och en som källsorterar och på annat vis försöker bidra till en bättre framtida livs- och levnadsmiljö, är välbekant med dessa.  

Jag skall dock ställa tre frågor som denna annons utlöste.

Ett: varför skall man inte missa en enda lokal nyhet?

Vad har man för glädje eller nytta av varenda lokal ”nyhet”? 

I en matbutik i Jönköping hittade man en spindel med fyra benpar. Enligt annonsen borde det för var och en vara solklart att denna lokala nyhet är absolut nödvändig att vara bekant med. 

En kvinna bjöd mig på en smakrik grilltillställning. Jag kände ett starkt behov att konversera spindelnyheten med henne och genom min totala kännedom av lokala nyheter, styvt imponera på henne. Men hon, som utan tvekan är lika späckad med kunskap som Bonniers inbundna trebandslexikon, kände inte till spindelnyheten, och fyyyyy, vad hon skämdes. Det var nära på att hon stoppade huvudet i den glödheta grillaskan.   

Fråga nummer två: vad är en lokal nyhet? Vem avgör det? Vem gör urvalet och på vilka grunder?

Varför är exempelvis en spindels ofrivilliga påhälsning i en matbutik en nyhet, samtidigt som ett välplanerat besök av en av Europas och kanske även världens stora filmregissörer hos mig, inte är någon nyhet? 

Och slutligen, fråga nummer tre: 

Det missljudande diktatet ”Missa inte en enda lokal nyhet”, kompletteras med ett råd, hur man bör bete sig, för att uppnå detta tillstånd av komplett kunskap om samtliga lokala nyheter, ungefär som den bantningsreklam som ger rådet att om man garanterat vill bli av med ”alla överflödiga kilon utan att röra sig mer och intensivare”, då bör man äta precis allt som alltid, och ovanpå det fodra sig även med en massa bantningspiller.

Ja, vad bör man göra om man inte vill missa en enda lokal nyhet?

Med feta bokstäver avslöjas tricket: ”Värva en vän som prenumerant. Få varsin surfplatta värde 799kr/st”

Det är alltså surfplattan som blir dig behjälplig med att inte missa en enda nyhet. 

Det var onekligen en nyhet. Och här kommer ännu en: Det finns även andra redskap förutom surfplattor som man kan nätsurfa med.

Extra! Extra! / Read all about it / The Pinball Wizard in a miracle cure! /

Extra! Extra! / Read all about it / EXTRA!

Om tidningsägarna skulle behöva anstränga sig för att tjäna sina förmögenheter, då skulle inte bara deras tidningar se annorlunda ut, utan även reklammaterialet i dessa tidningar.  

© vladimir oravsky