Hur och varför jag minns Ingvar Holm

Det var över tjugo personer på mitt party. Mestadels skådespelare, och två professorer, båda även riktiga kändisar från TV-rutan. Vi hade utomordentligt kul och jag serverade några slovakiska varmrätter, bland annat en gjord på surkål och kallrökt grishuvud, och en på komage. Det vattnas i munnen på mig nu när jag skriver det. Du dock, är det inte helt omöjligt, behöver ha en hink bredvid dig för alla eventualiteter. 

Jag tillagade och serverade även en vallmostrudel med sviskon, fikon och russin, allt dränkt i riktigt lagom mycket sockerrörsrom. Och så en hel del kalla smårätter, ty festar man nästan tolv timmar i sträck, så krävs det en hel del fast föda för att binda den flytande delen av festen i kroppen. 

Ett av dessa tilltugg bestod av ett stort fat cylindriska och konformade flaskkorkkorkar, som jag hela tiden fyllde på, allt eftersom festen pågick och nya flaskor öppnades. Jag skivade de väldoftande korkkorkarna, och ställde upp dem på ett ansenligt uppläggningsfat som vackra kanapéer med ett flertal smakliga, och låt mig säga oantastliga gourmandpålägg, så som azerbajdzjansk kaviar, sniglar med vitlök och persilja, foie gras, hummer, kallrökt lax, och olika dessertostar, med vitlök- och gräslökssmörbas. En av mina väninnor, numera skribent på Svenska Dagbladet, gick runt med faten och bjöd. Kanapéerna gick åt som Fermentaaktier i mitten av 80-talet, och min väninna som visste vad hon serverade, hade lika roligt som solen Refaat el-Sayed hade innan han kom i kontakt med trollkarlen Björn Gillberg och blev omvandlad till en pannkaka. Min gode vän och välgörare, känd som bland annat programledare för TV-klassikern ”Kvitt eller dubbelt — Tiotusenkronorsfrågan”, sa till mig att kanapéerna var väldigt goda och troligen det mest annorlunda han ätit hos mig, och att någonstans smakade de av vinbouquetinpyrd kork. Jag minns att jag frågade honom när han åt kork sist, eftersom han mindes smaken så väl. 

När jag kvällen därpå städade festplatsen, fann jag där mer saker och skräp än vad som ryms i en fullvuxen kos mage: 

En nyckelknippa – jag undrar fortfarande var damen la sin trötta lekamen efter festen? En sko; det hände mig även nyligen att en studierektor gick hem iklädd bara en sko, förutom sina kläder så klart. Några pjäsmanus och ett föreläsningsmanus, två par glasögon – det var då jag kom på att en viss promille alkohol i blodet korrigerar grav närsynthet, översynthet och astigmatism. Vidare fann jag en pipa, som av alla kvarglömda artiklar eftersöktes först, vilket påvisar att tobaken stärker både minnet och handlingsförmågan. Jag fann även – sanningens ögonblick är inne – kanske ett dussin kanapékorkstommar, några hela, några uppätna bara till hälften. Några real nice people, sådana som äter till och med grisfötter med bestick och ändå tvättar sina händer efter toalettbesöket, hade helt enkelt plockat ut russinet ur kakan, tillskansat sig den läckra kanapéns överkast, slickat i sig det godaste goda och lämnat resten, möjligen med tanke på nästkommande party. 

Vad är nu det långa festtalets korta mening om inte, att käk är så mycket mer än föda. Det är ett sätt att leva, ett sätt att umgås med folk, ett sätt att med alla sinnen uppleva inte bara maten utan även omgivningen och tillställningen.

En av professorerna på ovannämnda fest, var Bertram Broberg, professor i hållfasthetslära vid dåvarande Lunds tekniska högskola. Jag är utbildad maskinteknisk ingenjör, så vi hade mycket att prata om, inte minst under våra veckolånga vandringsturer i Kungsleden och Sarek. Bertram dog redan i maj 2005 bara 80 år ung. Det var han som glömde sin pipa på min fest.

Den andra professorn var Ingvar Holm, drama-teater-film-professor vid Lunds universitet, född 1923, avliden i februari 2017. Bortsett från min egen far, och mina barn, är det få människor som har lärt mig så mycket som Ingvar. Och inte bara om teater och litteratur, utan om hur man undervisar, förmedlar sin lärdom vidare till andra, hur man trollbinder sin omgivning med sin ödmjukhet och förmågan att bilda gemenskaper. Det är inte klokt vad många av oss som skrev in sig på Ingvars Drama-teater-film-linje bara för att bredda sin allmänbildning, blev fast i yrket, tack vare Ingvar och hans sätt att vara med oss och förmedla sitt vetande. 

Sara Granath, Henrik Holmberg, Eva Remaeus, Lars Lönroth, Ninne Olsson, Bengt C W Carlsson, Clas Göran Svensson numera Söllgård, Karl Levander, Margareta Skantze, Michael Segerström, Björn Wallde, Svante Grundberg, är bara en liten skara av oss alla, som på något vis har att tacka Ingvar. 

© vladimir oravsky

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner. 

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den. 

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé. 

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.” 

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget. 

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för. 

           

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?” 

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.   

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för. 

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.

   

© Vladimir Oravsky

Axel Munthe

Det finns en hel del filmer som heter ”Förbjuden kärlek”. En av dem är sammanställd av Anders Wahlgren och den visades på SVT2 i början av januari 2017. Wahlgrens ”Förbjudna kärlek” har undertitel ”Drottning Victoria och Axel Munthe”.

Det är inte en av världens snabbast berättade filmer och jag hade således gott om tid att fundera på annat, med anknytning till Axel Munthe. Det är ingen kritik, tvärtom, jag tycker att det är helt okej att en film, bok et cetera ger utrymme för tankar och funderingar.   

I Guinness Rekordbok kan man läsa att år 1968 när Richard Dodd återlämnade en bok till ett bibliotek i Cincinnati som hans farfarsfar hade lånat, hade boken varit på irrvägar i 145 år. Om en något kortare utlåningstid läste jag i den utmärkta tidningen The Straits Time som jag kom i kontakt med efter att den återtryckte en av mina betraktelser: Margaret Wilcox återlämnade en bok till Madisons allmänna bibliotek efter 63-års lånetid. Hon fann låneboken hos sig redan för 40 år sedan, men hon var då rädd att lämna tillbaka den p.g.a. straffavgiften på 2 cent/dag. Samvetet tvingade henne emellertid att till sist bekänna överträdelsen. Boken i fråga heter ”The story of San Michele” som den svenske författaren Axel Munthe skrev på engelska år 1929, så den måste ha varit pressvarm när den lånades ut till Margaret Wilcox. 

Jag har själv, lustigt nog, hjälpt till, att en bortkommen Munthe kommit till rätta. Det var faktiskt på Capri, där Munthes villa San Michele majestätiskt tronar, som min hustru och jag fann ett välläst pocketexemplar av ”The story of San Michele”, bortglömd på ett café, tillsammans med ett instucket oöppnat eller kanske oavsänt brev. Efter att ha jämfört det engelska originalet med den svenska översättningen, sände vi fyndet till samma adress som det oöppnade eller kanske inte avsända brevet var adresserat till. Något tackbrev fick vi aldrig. Men det kan komma än, bara mottagerskan kommer över den första rädslan att vi möjligen tillhör den kategorin, som kan tänka sig att kräva henne på porto.

Det skiljer 7 mil och 50 år och 14 dagar mellan Axel Munthes och Astrid Lindgrens födelseorter och födelsedagar. Båda celebriteterna var stora beskyddare av djur – Munthe kallades den moderne helige Franciskus (av Assisi) – och båda skrev böcker. Munthes ”The Story of San Michele” / ”Boken om San Michele”, lär enligt encyklopediska källor vara 1900-talets mest spridda bok skriven av en svensk författare, och torde enligt den väl påläste Bengt Jangfeldts bok ”Drömmen om San Michele : en resa i Axel Munthes fotspår”, ha getts ut i fler upplagor och i fler länder än både ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och böckerna om Pippi Långstrump. Men så är både Munthes och Jangfeldts böcker utgivna på Bonnier, Pippi däremot, blev av Bonnier, liksom "Fröken Julie”, en pjäs om en annan stark hongestalt, visad på porten. Kan forskningen i enstaka fall vara tendensiös? I Aisopos fabel ”Räven och druvorna”, säger räven om druvor som den inte kan komma åt, att de ändå är sura. Och det är bakgrunden till det svenska ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären”.

© vladimir oravsky

Bob Dylan, Patti Smith, ett opassande samlag och andra minnesvärda händelser

Julen 1970 såg jag Gillo Pontecorvos, Norman Gants, Franco Solinas, Marlon Brandos och Evaristo Márquezs film ”Queimada” på bio. Besöket var oförglömligt. Alla som har sett ”Queimada” måste tycka att filmen är sevärd, men som sagt för mig är den oförglömlig. Varför? 

Jag var en filmfantast som bestämde mig för att skriva en filmanalysbok vars utgivning förlagen skulle slåss om och som skulle leva långt efter att jag gått bort. Jag tackade nej till fester, åkte hundratals kilometer för att se en specifik film och att intervjua en särskild regissör eller manusförfattare, jag satsade helhjärtat på detta projekt. 

Ljuset i salongen släcktes och filmvisningen av ”Queimada” började. Plötsligt, cirka fem minuter inne i handlingen hoppade filmremsan ut ur projektorns ledande kugghjul och stabiliserade sig så olyckligt att på duken visades fötter i den översta halvan och huvuden i den nedersta, med en svart linje däremellan. Ingen i biografen reagerade. Inte jag heller, åtminstone inte den första minuten, jag tänkte att biografmaskinisten kommer att märka detta. Sedan började jag busvissla och de som satt runtomkring mig tyckte inte direkt positiva tankar om mig, och lät mig även veta det. Men att deras filmupplevelse gick i stöpet, fann de, märkligt nog, inte alltför upprörande. Jag ville inte gå ut ur biosalongen för att påkalla maskinistens uppmärksamhet på hans ouppmärksamhet, eftersom jag inte ville missa något av filmen – jag tog som sagt skrivandet av min bok på allvar. 

Efter ytterligare fem minuter gav jag upp. Jag gick en trappa ner till kassan, men kassörskan var inte där. Då vandrade jag till filmprojektionsrummet, som var inhyst i ett torn som man kom till genom biografens platta, hala tak. Jag hörde filmremsan smattra, jag hörde filmens dialog och musik. Jag knackade på, men ingen svarade. Jag öppnade dörren och fann att maskinisten samlagade med kassörskan och deras passionerat ljudliga uppförande blandades med filmens ljudslinga.  

Kan jag någonsin glömma filmen ”Queimada” efter detta? 

Även de som i dag inte lyssnar på Elvis Presley alltför ofta, även de är bekanta med den versionen av ”Are You Lonesome Tonight”, vilken han spelade in i Las Vegas i augusti 1969, då han okontrollerat skrattade sig genom låten, samtidigt som hans körflickor fortsatte sjunga som om ingenting hade hänt. Trots det eller kanske just på grund av det, finns denna ”misslyckade”, möjligen oplanerade framförande, med på en rad samlingsskivor, som exempelvis ”The Essential Elvis Presley”, ”Live in Las Vegas” och ”Elvis the King”.

Jag var tretton år gammal när jag rymde hemifrån. Jag gjorde det även tidigare, men det är denna rymning jag minns som den mest danande för min utveckling. Jag rymde inte för att jag var missnöjd med mina föräldrar eller lägenheten jag bodde i, utan på grund av att jag hade upptäcktsresande och äventyr i blodet. Jag föddes som Ibn Battuta som på trettonhundratalet reste genom hundratjugoentusen kilometer för att utöka sina kunskaper, lära känna olika seder och bruk, jag föddes som Christofer Columbus, fast utan behovet att förslava andra och beröva dem deras mark, naturrikedomar och värdighet, jag föddes som upplysningstidens James Cook, och jag föddes som Neil Alden Armstrong som den 24 juli 1969 var den första människan som landade på månen. Så långt tillbaka som jag kan minnas, menade jag att det inte finns tillräckligt med tid för att som en annan Oblomov, slösa bort mitt liv på att ligga på sofflocket. 

Jag hamnade på en cirkus med folk från Sovjetunionen, Östtyskland, Ungern, Bulgarien, två colombianska indianer som uppträdde under namnet The Bolivars, en hel del romer, och naturligtvis folk från Tjeckoslovakien, ett land där denna cirkus var hemmavarande. Jag arbetade vid en av cirkusens flera ingångar och rev av kontrollfliken på inträdesbiljetter, jag skyfflade dynga, jag sprang småärenden, men mest av allt, var jag ihop med Diana, en femtonårig tjej, som jag träffade under påsken när hon och hennes cirkus besökte Bratislava. Cirkusens långa sommarturné började alltid på långfredagen och alltid i någon huvudstad, den här gången Slovakiens. Diana var tjeckiska, liksom hennes far och mor och hennes tvillingbror Daniel. Föräldrarna var bara sexton år gamla, eller snarare unga när de fick tvillingarna och Dianas mor såg ut som Dianas storasyster. Daniel liknade mest sin far, med framträdande stora öron, och familjen brukade skoja sinsemellan att det tack vare dessa öron som de var så succérika i sitt yrke. Hela familjen jobbade nämligen tillsammans som cirkusens välrenommerade trapetsartister. Jag tyckte att de var de mest våghalsiga människor jag någonsin träffat, de kunde sväva genom luften, de var mycket disciplinerade under sina träningar och uppträdanden och de litade med sitt liv på varandra. 

Att utföra ett till synes oplanerat misstag där högt uppe under tältets tak var det som de tränade mest på, och utvecklade denna del av sin akt till oförglömliga publikupplevelser. Deras felsteg och misslyckanden verkade vara uppkomna i stunden, alltid hundraprocentigt övertygande. De arbetade efter hegeliansk eller som vi i Tjeckoslovakien trodde var marxistisk teori, om varje utvecklings tre avgörande faser: tes, antites och syntes. 

Många artister förlitade sig på att åskådarna var medvetna om hur farligt, riskabelt, svårt, et cetera deras jobb var, men dessa mina bekanta trapetsartister ville först demonstrera det för publiken, låta dem bevittna och uppleva det, och på så vis locka fram publikens högsta uppskattning när de till slut lyckades med sitt nummer. 

Hela Dianas familj klättrade upp till sina positioner, samtidigt som tio romer, cirkusens allt i allo, sprang in i manegen och sträckte ut ett säkerhetsnät under familjen och deras akt. De höll i nätet allt vad de orkade, i fall att…

Familjen utförde några konster enligt alla regler, och så var det dags för numrets höjdpunkt. Cirkusdirektören kom in och på blandad rysk-tjeckiska beskrev han hur farligt, svårt och unikt det som skulle komma var, han bad om extra eller till och med största möjliga tystnad. Virveltrumman började frenetiskt virvla, men familjens överhuvud avbröt numret genom att ropa på männen som höll det utsträckta säkerhetsnätet under honom, att avlägsna sig. Dessa tittade på direktören som satsade hela sin pondus på att förhindra detta, att de skulle stanna kvar på sina poster, eftersom man kan aldrig veta, tillade han.

Den spänningsskapande virveltrumman satte ånyo i gång, åskådarna vred upp sina nackar på gränsen till fara för pisksnärtsskada, familjefadern ställde sig på tårna och hoppade mot… 

Han misslyckades. Folk skrek av fasa, men som tur var, hamnade han i det utsträckta säkerhetsnätet. Folk applåderade i avspänning över att han överlevde och till och med förblev oskadd, och den sovjetiske direktören bugade sig och tog även han emot publikens erkännande. 

Detta eggade upp trapetsartisten, han klättrade upp än en gång, och hela misslyckandenumret upprepades till punkt och pricka förutom att han inte ställde sitt krav på att avlägsna säkerhetsnätet.

Han var en människa som inte skulle ge sig, och han började klättra upp mot det höga tältets kupol för tredje gången, men nu ingrep direktören och förbjöd honom att göra det, han gav order på att trapetsnumret skulle avbrytas, han skickade ut folket med säkerhetsnätet ut ur manegen, men fadern fortsatte ändå att klättra upp. 

Publiken visste inte hur den skulle förhålla sig till detta. Å ena sidan ville de helst inte vara med om att trapetsartisten skulle förolyckas och kanske även förlora sitt liv, å den andra sidan, direktören var en ryss samtidigt som trapetsartisterna härstammade från Tjeckoslovakien, och publiken var trött på att skåda att de starka sovjetiska på oss påtvingade vännerna från öst, alltid skulle bestämma över allt och över alla i vårt eget Tjeckoslovakien.      

Familjefadern ställde sig på tårna och en del av publiken började skrika ”Nej! Nej!”, några vägrade att titta upp, föräldrarna i publiken täckte för sina barns ögon och det fanns faktiskt sådana som spydde upp all den glass och sockervadd och grillad korv som de ätit innan föreställningen. 

Numret avslutades dock i en fullständig perfektion och hyllningarna av trapetsartisterna ville aldrig ta slut.

Ryktet spred sig snabbt men under de kommande föreställningarna upprepades inte tricket, utan man väntade med upprepningen någon dag eller till och med någon vecka.

Efter att det tillkännagavs att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur, väcktes många frågor och några av dem cirkulerar obesvarade ända tills dags dato. Skulle han ta emot det, skulle han tacka Akademien för ynnesten, vad han tycker om priset, kommer han till utdelningen, kommer han klä sig i frack, vit väst, vit fluga och lackskor eller kommer han ha cowboyhatt på huvudet, hur oförskämd får han ”egentligen” vara, vem tror han ”egentligen” att han är, kommer han personligen framföra sin Nobelföreläsning i Stockholm i april 2017 et cetera. 

Under tiden njöt och njuter Dylan av uppmärksamheten och gjorde och gör med sin tystnad det som var och är hans jobb, nämligen att med sin talande tystnad promota Nobelpriset och även sig själv. Det skrevs och pratades och bloggades och gissades, några blev så förbannade att de svor på att han aldrig igen ska få ett pris i litteratur i Alfred Nobels ära. 

Är det någon annan mottagare av Nobelpriset i litteratur du minns lika väl? Är det någon annan Nobelprismottagare som var lika mycket omskriven i Sverige och utanför?   

År 1970 såg jag Tom Stoppards pjäs “Rosencrantz and Guildenstern are Dead”, på Old Vic i London. Det är en pjäs som bygger på Shakespeares ”Hamlet”. Publiken höll på att skratta på sig, eftersom Stoppards karaktärer begick ett mängd ”fel”. De ”glömde” repliker och de sa det rakt ut… För sin uppriktighet fick de erkännandeapplåder, och efter det hittade de på nya repliker och upptåg, och publiken visste till slut inte vilket som var en olyckshändelse i arbetet, vilket som var en ingivelse i stunden och vilket som var en del av pjäsen. Det är också anledningen till varför denna femtio år gamla teaterklassiker lockar ständigt nya publikskaror till sig, samtidigt som filmatiseringen av pjäsen försvann ganska så snabbt från repertoaren, trots att den hade Tim Roth, Gary Oldman, Richard Dreyfuss, Iain Glen och Ian Richardson i huvudrollerna.

“Rosencrantz and Guildenstern are Dead” är så underhållande som den är, eftersom den bygger på karaktärer som nära på alla i publiken är bekanta med. Och så arbetar även röstimitatörer. Även röstimitatörer väljer att imitera de som nästan alla i publiken är bekanta med. Skulle de imitera en anonym kassörska i min närbutik, så skulle deras imitationsansträngning gå till spillo, oavsett hur lyckad imitationen skulle vara.

Under Nobelprisutdelningen 2016 framförde Patti Smith Dylans välkända “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” som släpptes i maj 1963 på LPn ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Alla jag känner kan den sången både genom Dylans otaliga framträdanden och genom nyinspelningar av Joan Baez, Pete Seeger, Bryan Ferry, Faust, Leon Russell, The Dead, Dead & Company, Robert Plant & The Band of Joy, Jimmy Cliff…

Patti Smith avbröt sitt framförande av “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” under Nobelprisceremonin, hon sade att hon var mycket nervös och bad om ursäkt för det. Publiken applåderade henne uppskattande. Några rördes till tårar.

Jag känner personligen en skådespelare, lika gammal som Patti Smith, född 1946. Han var inte lika känd som Patti, men han var långtifrån okänd. En dag blev han, helt utan förvarning, alltför nervös på scenen och därtill oförmögen att ta fram sina repliker, trots sufflösens ihärdiga ansträngningar. Han gick av scenen, slutade skådespela, gick i terapi, försökte allt möjligt, scenframträdandet återupptog han aldrig. 

Så visst kan det ha varit precis så som Patti Smith berättade för sin nobla Nobelpublik och i otaliga intervjuer, och även själv skrev i en uppmärksammad artikel i The New Yorker under den bob-dylandska titeln ”How Does It Feel”.  

“How does it feel / How does it feel / To be on your own / With no direction home / Like a complete unknown / Like a rolling stone.”

Patti Smiths framträdande blev lika mycket en världsnyhet som att Bob Dylan inte hörde av sig till Svenska Akademien på flera dagar efter tillkännagivandet. Knappast någon kommer att glömma denna händelse. 

I samtliga årskrönikor under december 2016 och 1 januari 2017 som jag såg och hörde på min dator, tv och radio, nämndes Patti Smiths-händelsen med samma nödtvungna värdighet och uppmärksamhet som 2016-års omtalade terrorattacker, Brexit och presidentvalet i USA.

Patti Smith och Bob Dylan känner varandra väl, de har till och med turnerat tillsammans i december 1995, något som kan beskådas i Michael Stipes fotobok ”Two Times Intro: On the Road with Patti Smith”.  

Tänk om Bob Dylan och Patti Smith kokade ihop denna plan som gick ut på det som världen bjöds på från Stockholms Konserthus den 10 december 2016. 

Vad skulle Patti Smith eller Bob Dylan eller någon annan förlora på det? Hon fick uppskattning för sin ”miss,” precis som den tjeckiske trapetsartisten fick för sin, hon visade hur svårt det är att uppträda framför en celeber publik, och framför kameror som i realtid sprider budskapet över hela världen. Hon framförde ett lika medeltida som samtida moralitetspel som ögonblickligen gjorde henne till en lika stark som evig, nästan mytologisk hjälte, en fågel Fenix som okuvligare än någonsin reste sig upp och besegrade sin egen sårbarhet, förbrändhet och aska…    

Skulle det kunna klassificeras som lurendrejeri? Varför i så fall? Är det inte en artists plikt att leverera upplevelser som är nära på oförglömliga? Med eller utan falluckor, med eller utan skyddsnät, med eller utan trollerihjälpredor. 

Är det inte bland annat även för denna förmåga att leverera lika oförutsedda som oförglömliga upplevelser som både Bob Dylan och Patti Smith tilldelades var sitt Polarpris och Bob Dylan dessutom ett Nobelpris?

© vladimir Oravsky

Johan Ehrenbergs Jönköpingskoppling

De flesta välinformerade människor i Sverige vet vem Johan Ehrenberg är. Han har skapat tidningsrubriker de senaste 40 åren, han finns rikligt representerad på nätet och så både pratar och skriver han gärna om sig själv och sina gärningar, senast i boken ”Falska minnen”. Jag gillar Johan om än inte för allt vad han gjort. 

Jag gillar inte konkurser som hans bolag var med om, eftersom de betydde att någon annan fick betala med sin tid och sitt anletes svett för dessa. Inte heller gillar jag att exempelvis under 2015 fick hans ”18 bolag nästan 23 miljoner kronor i driftsstöd”. Ty jag är ingen anhängare av tänket att ändamålet helgar medlen. Ty jag är ingen anhängare av tänket att på vägen mot ett utstakat mål, måste man acceptera ”sidoskador”, det vill säga offer av mer eller mindre oskyldiga, (även om jag är medveten om att vem som är oskyldig är inte så sällan en ideologistyrd definitionsfråga).  

Därmed blir det klart, att jag inte heller är någon anhängare av politiska ismer, eftersom samtliga använder sig av en mekanisk ångvält i stället för den av mig prioriterade handstyrda pincetten som rekryterings- och arbetsverktyg. Jag sprider inte de politiska ismernas budskap, oavsett dess hållbarhet eller sanningshalt. Min röst lägger jag i stället på döttrar och söner till Spartacus och Robin Hood och Juro Jánošík och Corisco och Jesse James och Emiliano Zapata och Francisco ’Pancho’ Villa och Salvatore Giuliano och Nikola Shuhaj och Oleksa Dovbuš och Stenka Razin och Sándor Rosza och András Juhász och Lampião och Diego Corrientes och Mandrin och Rob Roy … 

Johan Ehrenberg är en synnerligen produktiv och därjämte arbetsupptagen person. Ändå hinner han svara på mina mejl, läser mina artiklar, låter sin personal recensera mina böcker. Sådan uppmärksamhet kan man i den svenska tidningsbranschen förvänta sig bara från vänner, bekanta och de som tror sig och kalkylerar med att få profitabel utdelning av det. 

Numera ingår även mediekooperativet Fria Tidningar i Johans ETC, som fristående bolag ETC Fria AB. Även Fria har publicerat en rad av mina artiklar och recenserat mina böcker. 

År 2011 startade ett samarbete mellan Smålands Folkblad, en lokal socialdemokratisk tidningsförening och ETC. Den gemensamma satsningen lades ner år 2015. 

Tillsammans med mina senaste två artiklar ”Journalister som går i koppel” och ”Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare”, har jag skrivit cirka tio artiklar i vilka jag rapporterar om att Mediehuset Hallpressen som ingår i Herenco AB, ger ut så gott som alla tidningar som ges ut i Jönköping med omnejd: Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Smålands Dagblad, Värnamo Nyheter, Smålänningen, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet, Skaraborgs Läns Tidning, Finnveden nu, Höglandet nu, Skövde Nyheter, Tranås Aktuellt, Smålänningens Veckoblad och Jnytt och Jönköping nu. Och som om denna förkrossande tidningsburna åsiktsdominans inte var tillräckligt problematisk ur demokratisynpunkt, så vågar konkurrenterna, typ Jmini, inte visa någon som helst kritisk ståndpunkt gentemot Jönköpings-Posten och dess klonade syskonskara, antagligen på grund av att de själva vill ingå i denna klonfamilj. 

Jag mejlade mina mediekritiska Jönköpingsartiklar till Johan Ehrenberg. Han hörde av sig både skriftligen och även med ett nytt utspel: han skall våren 2017, återigen börja ge ut en veckotidning i Jönköping, den här gången under namnet ETC Jönköping.   

Jag är tämligen säker på att Jönköping är den medelstora svenska stad, som har flest lokala tidningar. Till dessa tillkommer lokala radiostationer- och lokala tv-sändningar. Jönköpings-Postens telefonförsäljare irriterar en i tid och otid genom att försöka pracka på en gratisprenumeration under varierad tidsperiod. Annars kostar J-P pengar. Generellt kan man säga att Jönköpings-Posten får in inkomster både från annonsbeställare och de som via köpet av J-P än en gång betalar för dessa annonser. Samtliga övriga lokala tidningar, pappersburna som digitala är inte bara gratis i Jönköping, utan de levereras även till ditt hem och tvingar dig att olästa släpa dem till pappersinsamlingen. Detta, tillsammans med att det politiska Jönköping inte är Sveriges rödaste stad, talar mot, att ETC Jönköping kommer att lyckas. 

Men det finns även ett annat sätt att se på det. Samtliga Jönköpingstidningar liknar varandra vad gäller det skrivna ordets utbud – de lånar varandras innehåll, inklusive faktafel och felstavningar och de är irriterande rundhänta med annons- och reklamutrymme. ETC Jönköping har således ett lika mastodont som heroiskt  arbete att utföra i Jönköping. Att städa rent augiasstallet är en baggis i jämförelse. Men då måste ETC Jönköping ta sig an uppgiften som en Rob Roy eller en Spartacus och inte bara som de förutsägbara rödgrönas enstämmiga megafon.

Lycka till Johan.

© vladimir Oravsky

Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare

Tidningen Kulturen publicerade min artikel ”Journalister som går i koppel” i vilken jag beskriver Anders Rydell ofria och hårt styrda arbete som kulturchef i Jönköpings-Postens kedjeförsedda hundkoja. ”Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare mitt vittnesmål, inte heller någon hemlighet” skrev jag.

Man skulle eventuellt kunna tolka min artikel ”Journalister som går i koppel” att jag i den beklagar mig över att Jönköpings-Posten inte publicerar mina alster. En sådan tolkning vore felaktig. Jag har nämligen inget som helst behov att vara publicerad någonstans och därmed inte heller i Jönköpings-Posten, om behovet skulle vara närd av mitt behov av inkomst eller kändiskapsfaktor. Jag tjänar hyfsat på min penna och mina alster spelas och publiceras i ganska så många länder utanför Sverige.

Jag skrev ”Journalister som går i koppel” av andra, principiella och även  allmängiltiga, orsaker.       

Att jag ändå i ”Journalister som går i koppel” skriver om mig, är på grund av, att om jag skrev om någon annan då skulle mina rikt exemplifierade argument inte härstamma direkt från hästens mun, och jag skulle inte kunna belägga allt med hundraprocentig äkthetsstämpel.

Varför Anders Rydell och Emilia Söelund låter sig ledas i koppel kan jag bara spekulera i, men jag antar att min gissning sammanfaller med sanningen, att ingen av dessa ”journalister” någonsin skulle kunna försörja sig på sin penna, och ingen av dem kan tänka sig att försörja sig på annat vis. Och då föredrar de den förnedring som anställning vid Jönköpings-Postens dressyrbärstång tvingar dem till. De antar nämligen att självaste titeln ”journalist” skänker dem status. Men den typen av tvångströja-journalism skänker dem i själva verket inget annat än förakt. Samma förakt som de koppelförsedda ”journalisterna” i kommunistiska länderna fick utstå. Men de var ställda inför bara tre val: att skriva det som partipiskan tvingade den till, att hamna i fängelse, eller att jobba med något där deras intellektuella kapacitet på inget vis togs tillvara. Bohumil Hrabal och Václav Havel är två även i Sverige kända exempel på de sistnämnda.

Det förefaller att Jönköping är den medelstora stad i Sverige, som har flest lokala tidningar. Så länge Jnytt och Jönköping nu och JKPG Live inte blev uppköpta, så fanns det, rent teoretiskt, en förmodad demokratisk nytta med denna ”mångfald”. 

Mediehuset Hallpressen som ingår i Herenco AB, ger ut så gott som allt som ges ut i Jönköping med omnejd: Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Smålands Dagblad, Värnamo Nyheter, Smålänningen, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet, Skaraborgs Läns Tidning, Finnveden nu, Höglandet nu, Skövde Nyheter, Tranås Aktuellt, Smålänningens Veckoblad och Jnytt och Jönköping nu.

Herencos finansnetto, det vill säga resultatet från dess finansiella aktiviteter, intäkter minus kostnader var år 2015, 292 899 000, en ganska så hyfsad summa. Fast det är inte denna väl tilltagna verksamhetsvinst som är något som bör granskas, åtminstone inte från demokratiaspekten.

Som jag skriver i ”Journalister som går i koppel”, styrs ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund av en lista med svartlistade journalister. Hur stor och omfattande denna lista är vet jag inte då den är hemlig. Att jag och den forne kulturredaktören Svante Svärd skulle vara de enda på den, är svårt att tro, inte minst med hänsyn till det långa antal tidningstitlar som Mediehuset Hallpressen styr och ställer över. 

Listor med oönskade personer är inte lagliga i Sverige, oavsett om det är ett mediehus som upprättar dem eller Polisen. 

Jönköping har förutom de ovannämnda ”tidningarna”, två som fortfarande inte är uppköpta av Hallpressen. Den ena ägs av Éric Moreau, den andre av Daniel Bacelj. Moreau refererar till min artikel ”Journalister som går i koppel” i reportagethttp://moreau.nu/hard-kritik-mot-jonkopings-postens-kulturjournalister/ . Daniel Bacelj, Jminis chefredaktör, ansvarig utgivare och delägare samt vd:n Mats Ottosson låtsas som om ingenting har hänt. Daniel Bacelj, Mats Ottosson och Jmini är konkurrenter till Jönköpings-Posten. Redan det är anledning nog, att liksom Moreaus, referera till min artikel ”Journalister som går i koppel”. Men då skall deras av mig förmodade ambition inte vara att låta sig köpas av Mediehuset Hallpressen. De måste antagligen tro att om de visar sin undergivenhet gentemot Jönköpings-Posten, då kommer deras strävan få bättre utgång. 

Denna betraktelsens rubrik är ”Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare”. Varför? Eftersom jag är ganska så övertygad om att ”journalisterna” av Anders Rydells och Emilia Söelunds typ bär ansvaret för rekrytering av SD-anhängare. 

Inte så få människor tror att alla de som röstar på Sverigedemokraterna, som enligt den senaste Sifo väljarbarometern har stöd av 15,6 procent, är ”rasister” eller invandrarfientliga eller på annat vis demokratifientliga. Så är det naturligtvis inte. De är ”bara” marginaliserade av typer som ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund. De är ”bara” trötta på att vara på någons svarta lista. 

© vladimir oravsky

Journalister som går i koppel

Följande rader handlar om journalister som jag ger hållbara prov på att de går i koppel. Det är Jönköpings-Postens journalister, men inte vilka som helst, utan de som jobbar och ansvarar för Jönköpings-Postens kultursida, ett område som per definition borde vara det mest fria och därjämte oberoende.

Under de senaste månaderna skrev jag och mejlade cirka tjugo artiklar till Jönköpings-Postens kulturredaktion. Samtliga till följande tre olika adresser: kultur@jonkopingsposten.se; emilia.soelund@jonkopingsposten.se; anders.rydell@hallpressen.se. Artiklarna blev aldrig publicerade i J-P, något som är OK, det som däremot var en smula irriterande, var att jag aldrig fick en endaste bokstav i retur. Som om mina artiklar inte ens var värda en refusering. 

Möjligen nådde inte mina artiklar J-P:s extremt höga journalistiska standard, men de dög definitivt till för exempelvis Göran Greiders Dala-Demokraten och Guido Zeccolas Tidningen Kulturen, som uppenbarligen har en bristande kvalitetskontroll. 

Jag sökte J-P:s tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund på hennes arbetsplats, en, två et cetera gånger, utan framgång, den 28 november 2016 lyckades jag dock med denna nära på polisiära bedrift.

Mina frågor till henne var inte alltför intrikata: Har vi träffats någon gång tidigare eller har vi på något vis varit i kontakt med varandra tidigare, eller vad annars kan vara anledningen till att du behandlar mig med din monumentala tystnad?

Svaret jag fick var överraskande: Min chef Anders Rydell, sade Emilia Söelund, vill inte att jag tar emot dina artiklar och han sagt till mig att han meddelat det till dig.

Innan vi skildes, bad jag fru kulturredaktör att hälsa Anders Rydell att han är en lögnare, eftersom han aldrig kontaktat mig varken via mejl eller telefon eller på annat vis, och att jag tänker skriva en artikel om den apartheidkultur som råder på J-P:s kulturredaktion.

Naturligtvis har jag förväntat mig att efter en sådan anklagelse skulle herr kulturchef Anders Rydell kontakta mig, för att klargöra sin ståndpunkt, så skedde dock ej. Att fru kulturredaktör skulle våga förtiga min iakttagelse för honom, är knappast troligt. 

Anders Rydell är författare till två faktaböcker. Om Emilia Söelund talade sanning att det var Anders Rydell som förbjöd henne att ha kontakt med mig, och att han även meddelat detta till mig, då är det högst sannolikt att Anders Rydells talade som skrivna ord inte är mycket att lita på, inte ens när de är tryckta i böcker som utger sig att vara faktadokumentära.   

Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund låter sig ledas i Anders Rydells koppel. Vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i?

Du får göra dig en egen uppfattning baserad på följande:

År 1985 fick jag en tjänst som dramaturg på Jönköpings länsteater. Samtidigt utgavs några böcker skrivna av mig. De recenserades på J-P:s sidor, eftersom det var J-P:s policy att man skrev om vad som helst oavsett kvalité, så länge det hade koppling till Jönköping och dess omnejd. Fröken Yvonne Teiffel, som jobbade på J-P:s kulturredaktion, bjöd in mig för ett samtal och frågade om mina planer. Jag svarade att jag jobbade på att bli erkänd dramatiker och författare. Hon menade att man alltid kan ha drömmar men att ”inte ens jag” har lyckats med det. Inte ens hon… 

Sedan dess har jag kommit i personlig kontakt med Y. Teiffel bara en gång, då när jag undrade om J-P skulle kunna tänka sig att recensera min bok ”Friheten i kulturen” som var omtalad på många ställen inklusive Sveriges Radios P1. Teiffel bläddrade i boken och undrade ”Finns jag med?” 

”Känns det som om du borde vara med?” svarade jag. 

”Var finns jag, på vilken sida?”  

Förutom detta möte, skrev jag två gånger om hennes journalistiska (o)gärningar nerlusade med ofattbart många faktafel. En av mina artiklar avslutade jag med orden ”’Recensenten’ Yvonne Teif-fels namn var nog det enda som var felbefriat.”

Jag blev ändå ”adopterad” av Herenco-koncernens och därmed även Jönköpings-Postens huvudägare, Christina Hamrin. Jag fick i uppdrag att skriva hur många artiklar som helst åt J-P, jag var bjuden på J-P:s fester, och C. Hamrin kallade mig ”renässansmänniska”, och ville sammanställa ett porträtt om mig. Allt var frid och fröjd mellan oss ända tills det uppstod en spricka, som vidgades och vidgades ända tills vår ojämna vänskap sprack och omvandlades till dess motsats, och i stället för att vara hennes guldgosse blev jag persona non grata på Herenco.

”Konsten att tråka ut är att berätta allt”, skrev Voltaire, så här skall jag nämna bara några incidenter som så grundligt kylde ner C. Hamrins varma arbetsgivarkänslor.

-        Hon ville att jag skulle skriva negativa recensioner om Jönköpings länsmuseum som hon var på krigsstigen med, något som jag kategoriskt vägrade.

-        Hon betalade visserligen för mina artiklar, men mindre än vi kom överens om, hon menade att redan det att jag obegränsat fick skriva på hennes sidor borde jag uppfatta som ett privilegium, som många andra gärna till och med skulle betala för. Jag höll inte med henne och hon betalade alltid den begärda mellanskillnaden. 

-        Hon ville att J-P skulle göra ett intervjuporträtt med mig både när jag belönades med Jönköpings kommuns kulturpris, Jönköpings landstings kulturpris, samt något annat pris, men jag avböjde, helt och hållet av privata skäl.

Spiken i vänskapskistan blev när hon var på väg att avskeda dåvarande kulturredaktör Svante Svärd. Jag slogs för Svante, både för att han var riktigt kunnig, för att han inte gick i någons ledband och för att J-P handplockat honom och övertalat honom att lämna sitt jobb på Stadsbiblioteket i Jönköping. Jag menade att något ansvar måste även en mäktig arbetsgivare känna för sina anställda… Både Svante och jag flyttades ut i kylan och Svante flyttade dessutom till Kalmar, bort från Jönköping.   

  

J-P slutade recensera mina böcker, de omnämndes inte ens. Jakob S. Jónsson, en recensent som J-P anlitat flitigt, skrev till mig följande: ”(…) och fick en mycket anmärkningsvärd reaktion, som jag fortfarande funderar på vad man kan göra med. Yvonne Teiffel svarade och så fort jag nämnde ditt namn gick hon fullständigt i baklås. ’Honom publicerar vi ingenting om! Han har gjort bort sig här! Honom kommer JP inte att skriva om!’ var ungefär vad budskapet gick ut på. Inte fick jag veta vad det förskräckliga var Du ska ha gjort, men jag tycker reaktionen är av sådant principiellt intresse, att Du bör veta om den.”

Jakob S. Jónsson flyttade till Island.

Jag har hundratals artiklar trycka i ganska så många tidningar och tidskrifter, däribland även i Jönköpingslokala Jnytt och Jönköping Nu. Men samma dag som dessa tidningar köptes upp av Hallpressen, som ingår i Herenco ab, blev det totalt stopp för mig även där. Tänk på detta, om och när du kommer på idén att tycka att flera tidningar skapar större mångfald, vidgar informationsfälten och främjar demokratin. Det är inte alltid helt korrekt. Det enda som skapas är ett större annonsutrymme.   

Om någon skulle mot all förmodan hävda att Jönköping har inte bara fri press utan även en pressmångfald, så kan du på heder och samvete intyga att den friheten och den pressmångfalden som Jönköping bjuder på, är exakt den samma som det kommunistiska Tjeckoslovakien som jag rymde ifrån, bjöd på.

Andreas Söderlund delägde Jönköpings nyhetssajt ”JKPG Live”. När J-P:s kulturredaktör Nina Marjavaara tog ut sin mammaledighet, då ersattes hon tillfälligt med Andreas Söderlund. Även han fick direktiv att hålla mig och mina artiklar borta ifrån J-P. Hur vet jag det? Den 27 juli d.å. skrev han till mig att han gillade min text mycket, men att han inte vågade publicera den. Andreas Söderlund har således klarat av Jönköpings-Postens lydnadstest och utnämndes följaktligen till sociala medier-chef inom Hallpressen. Jag får önska lycka till Andreas och ännu större lycka till Hallpressen. Det måste kännas skönt att kunna rekrytera en sådan lydig medarbetare. Sverige har nästan allt, men det råder fortfarande en liten brist på ja-sägare. Sociala medier kan hjälpa till att avskaffa den. Exempelvis genom att uppmana folk att sluta tänka och i stället lajka så mycket som möjligt.

Jag vore orättvis om jag inte tillstod att Jönköpings-Posten faktiskt skrev om mig. Det gjorde den när jag fick sparken från tjänsten som Umeås kulturchef. Då tilldelades jag utrymme minsann, det rapporterades generöst om mitt förmodade misslyckande. Trots att J-P visste precis ingenting om vad som verkligen utspelat sig i Umeå bakom lyckta och på glänt öppna dörrar – all information som de lyckades samla på sig var ett resultat av den knappast tillförlitliga klippa och klistra metoden. Jag blev ingalunda tillfrågad att kommentera detta eller att ge min version…

Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av korruption, det vill säga missbruk av makt för privat vinning. 

Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av mutor, det vill säga tjänster eller andra förmåner som ges för att mottagaren skall se förbi sina åligganden och i stället tillmötesgå givarens krav.

Kulturen på Jönköpings-Postens kultursida präglas av nepotism, som är favorisering av släktingar eller vänner. Broder Anders Rydell, syster Nina Marjavaara, broder Andreas Söderlund, syster Emilia Söelund och stora syster Yvonne Teiffel är släktingar med varandra, då de alla är släkt med de som kan köpas att utföra ett journalistiskt jobb som inte är förenligt med oberoende journalism, åtminstone inte i ett fritt demokratiskt land.  

Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare detta vittnesmål, inte heller någon hemlighet.

Att en journalist går i någons koppel är liknande anomali som att en mö försörjer sig som prostituerad. 

Jag tillsände denna artikel till Jönköpings-Postens samtliga avdelningar och varenda en chef. Jag fick ett svar. Från kulturredaktionen: ”Vi kommer inte att publicera denna artikel…” 

I år högtidlighåller Sverige 250 år av Tryckfrihetsförordningen.

© vladimir oravsky