Tidningen Kulturen publicerade min artikel ”Journalister som går i koppel” i vilken jag beskriver Anders Rydell ofria och hårt styrda arbete som kulturchef i Jönköpings-Postens kedjeförsedda hundkoja. ”Jönköpings-Postens tillförordnade kulturredaktör Emilia Söelund går i Anders Rydells koppel. Och vems koppel går Jönköpings-Postens kulturchef Anders Rydell i, är tack vare mitt vittnesmål, inte heller någon hemlighet” skrev jag.
Man skulle eventuellt kunna tolka min artikel ”Journalister som går i koppel” att jag i den beklagar mig över att Jönköpings-Posten inte publicerar mina alster. En sådan tolkning vore felaktig. Jag har nämligen inget som helst behov att vara publicerad någonstans och därmed inte heller i Jönköpings-Posten, om behovet skulle vara närd av mitt behov av inkomst eller kändiskapsfaktor. Jag tjänar hyfsat på min penna och mina alster spelas och publiceras i ganska så många länder utanför Sverige.
Jag skrev ”Journalister som går i koppel” av andra, principiella och även allmängiltiga, orsaker.
Att jag ändå i ”Journalister som går i koppel” skriver om mig, är på grund av, att om jag skrev om någon annan då skulle mina rikt exemplifierade argument inte härstamma direkt från hästens mun, och jag skulle inte kunna belägga allt med hundraprocentig äkthetsstämpel.
Varför Anders Rydell och Emilia Söelund låter sig ledas i koppel kan jag bara spekulera i, men jag antar att min gissning sammanfaller med sanningen, att ingen av dessa ”journalister” någonsin skulle kunna försörja sig på sin penna, och ingen av dem kan tänka sig att försörja sig på annat vis. Och då föredrar de den förnedring som anställning vid Jönköpings-Postens dressyrbärstång tvingar dem till. De antar nämligen att självaste titeln ”journalist” skänker dem status. Men den typen av tvångströja-journalism skänker dem i själva verket inget annat än förakt. Samma förakt som de koppelförsedda ”journalisterna” i kommunistiska länderna fick utstå. Men de var ställda inför bara tre val: att skriva det som partipiskan tvingade den till, att hamna i fängelse, eller att jobba med något där deras intellektuella kapacitet på inget vis togs tillvara. Bohumil Hrabal och Václav Havel är två även i Sverige kända exempel på de sistnämnda.
Det förefaller att Jönköping är den medelstora stad i Sverige, som har flest lokala tidningar. Så länge Jnytt och Jönköping nu och JKPG Live inte blev uppköpta, så fanns det, rent teoretiskt, en förmodad demokratisk nytta med denna ”mångfald”.
Mediehuset Hallpressen som ingår i Herenco AB, ger ut så gott som allt som ges ut i Jönköping med omnejd: Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Smålands Dagblad, Värnamo Nyheter, Smålänningen, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet, Skaraborgs Läns Tidning, Finnveden nu, Höglandet nu, Skövde Nyheter, Tranås Aktuellt, Smålänningens Veckoblad och Jnytt och Jönköping nu.
Herencos finansnetto, det vill säga resultatet från dess finansiella aktiviteter, intäkter minus kostnader var år 2015, 292 899 000, en ganska så hyfsad summa. Fast det är inte denna väl tilltagna verksamhetsvinst som är något som bör granskas, åtminstone inte från demokratiaspekten.
Som jag skriver i ”Journalister som går i koppel”, styrs ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund av en lista med svartlistade journalister. Hur stor och omfattande denna lista är vet jag inte då den är hemlig. Att jag och den forne kulturredaktören Svante Svärd skulle vara de enda på den, är svårt att tro, inte minst med hänsyn till det långa antal tidningstitlar som Mediehuset Hallpressen styr och ställer över.
Listor med oönskade personer är inte lagliga i Sverige, oavsett om det är ett mediehus som upprättar dem eller Polisen.
Jönköping har förutom de ovannämnda ”tidningarna”, två som fortfarande inte är uppköpta av Hallpressen. Den ena ägs av Éric Moreau, den andre av Daniel Bacelj. Moreau refererar till min artikel ”Journalister som går i koppel” i reportagethttp://moreau.nu/hard-kritik-mot-jonkopings-postens-kulturjournalister/ . Daniel Bacelj, Jminis chefredaktör, ansvarig utgivare och delägare samt vd:n Mats Ottosson låtsas som om ingenting har hänt. Daniel Bacelj, Mats Ottosson och Jmini är konkurrenter till Jönköpings-Posten. Redan det är anledning nog, att liksom Moreaus, referera till min artikel ”Journalister som går i koppel”. Men då skall deras av mig förmodade ambition inte vara att låta sig köpas av Mediehuset Hallpressen. De måste antagligen tro att om de visar sin undergivenhet gentemot Jönköpings-Posten, då kommer deras strävan få bättre utgång.
Denna betraktelsens rubrik är ”Journalister som bär ansvar för rekrytering av SD-anhängare”. Varför? Eftersom jag är ganska så övertygad om att ”journalisterna” av Anders Rydells och Emilia Söelunds typ bär ansvaret för rekrytering av SD-anhängare.
Inte så få människor tror att alla de som röstar på Sverigedemokraterna, som enligt den senaste Sifo väljarbarometern har stöd av 15,6 procent, är ”rasister” eller invandrarfientliga eller på annat vis demokratifientliga. Så är det naturligtvis inte. De är ”bara” marginaliserade av typer som ”journalisterna” Anders Rydell och Emilia Söelund. De är ”bara” trötta på att vara på någons svarta lista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar