Julen 1970 såg jag Gillo Pontecorvos, Norman Gants, Franco Solinas, Marlon Brandos och Evaristo Márquezs film ”Queimada” på bio. Besöket var oförglömligt. Alla som har sett ”Queimada” måste tycka att filmen är sevärd, men som sagt för mig är den oförglömlig. Varför?
Jag var en filmfantast som bestämde mig för att skriva en filmanalysbok vars utgivning förlagen skulle slåss om och som skulle leva långt efter att jag gått bort. Jag tackade nej till fester, åkte hundratals kilometer för att se en specifik film och att intervjua en särskild regissör eller manusförfattare, jag satsade helhjärtat på detta projekt.
Ljuset i salongen släcktes och filmvisningen av ”Queimada” började. Plötsligt, cirka fem minuter inne i handlingen hoppade filmremsan ut ur projektorns ledande kugghjul och stabiliserade sig så olyckligt att på duken visades fötter i den översta halvan och huvuden i den nedersta, med en svart linje däremellan. Ingen i biografen reagerade. Inte jag heller, åtminstone inte den första minuten, jag tänkte att biografmaskinisten kommer att märka detta. Sedan började jag busvissla och de som satt runtomkring mig tyckte inte direkt positiva tankar om mig, och lät mig även veta det. Men att deras filmupplevelse gick i stöpet, fann de, märkligt nog, inte alltför upprörande. Jag ville inte gå ut ur biosalongen för att påkalla maskinistens uppmärksamhet på hans ouppmärksamhet, eftersom jag inte ville missa något av filmen – jag tog som sagt skrivandet av min bok på allvar.
Efter ytterligare fem minuter gav jag upp. Jag gick en trappa ner till kassan, men kassörskan var inte där. Då vandrade jag till filmprojektionsrummet, som var inhyst i ett torn som man kom till genom biografens platta, hala tak. Jag hörde filmremsan smattra, jag hörde filmens dialog och musik. Jag knackade på, men ingen svarade. Jag öppnade dörren och fann att maskinisten samlagade med kassörskan och deras passionerat ljudliga uppförande blandades med filmens ljudslinga.
Kan jag någonsin glömma filmen ”Queimada” efter detta?
Även de som i dag inte lyssnar på Elvis Presley alltför ofta, även de är bekanta med den versionen av ”Are You Lonesome Tonight”, vilken han spelade in i Las Vegas i augusti 1969, då han okontrollerat skrattade sig genom låten, samtidigt som hans körflickor fortsatte sjunga som om ingenting hade hänt. Trots det eller kanske just på grund av det, finns denna ”misslyckade”, möjligen oplanerade framförande, med på en rad samlingsskivor, som exempelvis ”The Essential Elvis Presley”, ”Live in Las Vegas” och ”Elvis the King”.
Jag var tretton år gammal när jag rymde hemifrån. Jag gjorde det även tidigare, men det är denna rymning jag minns som den mest danande för min utveckling. Jag rymde inte för att jag var missnöjd med mina föräldrar eller lägenheten jag bodde i, utan på grund av att jag hade upptäcktsresande och äventyr i blodet. Jag föddes som Ibn Battuta som på trettonhundratalet reste genom hundratjugoentusen kilometer för att utöka sina kunskaper, lära känna olika seder och bruk, jag föddes som Christofer Columbus, fast utan behovet att förslava andra och beröva dem deras mark, naturrikedomar och värdighet, jag föddes som upplysningstidens James Cook, och jag föddes som Neil Alden Armstrong som den 24 juli 1969 var den första människan som landade på månen. Så långt tillbaka som jag kan minnas, menade jag att det inte finns tillräckligt med tid för att som en annan Oblomov, slösa bort mitt liv på att ligga på sofflocket.
Jag hamnade på en cirkus med folk från Sovjetunionen, Östtyskland, Ungern, Bulgarien, två colombianska indianer som uppträdde under namnet The Bolivars, en hel del romer, och naturligtvis folk från Tjeckoslovakien, ett land där denna cirkus var hemmavarande. Jag arbetade vid en av cirkusens flera ingångar och rev av kontrollfliken på inträdesbiljetter, jag skyfflade dynga, jag sprang småärenden, men mest av allt, var jag ihop med Diana, en femtonårig tjej, som jag träffade under påsken när hon och hennes cirkus besökte Bratislava. Cirkusens långa sommarturné började alltid på långfredagen och alltid i någon huvudstad, den här gången Slovakiens. Diana var tjeckiska, liksom hennes far och mor och hennes tvillingbror Daniel. Föräldrarna var bara sexton år gamla, eller snarare unga när de fick tvillingarna och Dianas mor såg ut som Dianas storasyster. Daniel liknade mest sin far, med framträdande stora öron, och familjen brukade skoja sinsemellan att det tack vare dessa öron som de var så succérika i sitt yrke. Hela familjen jobbade nämligen tillsammans som cirkusens välrenommerade trapetsartister. Jag tyckte att de var de mest våghalsiga människor jag någonsin träffat, de kunde sväva genom luften, de var mycket disciplinerade under sina träningar och uppträdanden och de litade med sitt liv på varandra.
Att utföra ett till synes oplanerat misstag där högt uppe under tältets tak var det som de tränade mest på, och utvecklade denna del av sin akt till oförglömliga publikupplevelser. Deras felsteg och misslyckanden verkade vara uppkomna i stunden, alltid hundraprocentigt övertygande. De arbetade efter hegeliansk eller som vi i Tjeckoslovakien trodde var marxistisk teori, om varje utvecklings tre avgörande faser: tes, antites och syntes.
Många artister förlitade sig på att åskådarna var medvetna om hur farligt, riskabelt, svårt, et cetera deras jobb var, men dessa mina bekanta trapetsartister ville först demonstrera det för publiken, låta dem bevittna och uppleva det, och på så vis locka fram publikens högsta uppskattning när de till slut lyckades med sitt nummer.
Hela Dianas familj klättrade upp till sina positioner, samtidigt som tio romer, cirkusens allt i allo, sprang in i manegen och sträckte ut ett säkerhetsnät under familjen och deras akt. De höll i nätet allt vad de orkade, i fall att…
Familjen utförde några konster enligt alla regler, och så var det dags för numrets höjdpunkt. Cirkusdirektören kom in och på blandad rysk-tjeckiska beskrev han hur farligt, svårt och unikt det som skulle komma var, han bad om extra eller till och med största möjliga tystnad. Virveltrumman började frenetiskt virvla, men familjens överhuvud avbröt numret genom att ropa på männen som höll det utsträckta säkerhetsnätet under honom, att avlägsna sig. Dessa tittade på direktören som satsade hela sin pondus på att förhindra detta, att de skulle stanna kvar på sina poster, eftersom man kan aldrig veta, tillade han.
Den spänningsskapande virveltrumman satte ånyo i gång, åskådarna vred upp sina nackar på gränsen till fara för pisksnärtsskada, familjefadern ställde sig på tårna och hoppade mot…
Han misslyckades. Folk skrek av fasa, men som tur var, hamnade han i det utsträckta säkerhetsnätet. Folk applåderade i avspänning över att han överlevde och till och med förblev oskadd, och den sovjetiske direktören bugade sig och tog även han emot publikens erkännande.
Detta eggade upp trapetsartisten, han klättrade upp än en gång, och hela misslyckandenumret upprepades till punkt och pricka förutom att han inte ställde sitt krav på att avlägsna säkerhetsnätet.
Han var en människa som inte skulle ge sig, och han började klättra upp mot det höga tältets kupol för tredje gången, men nu ingrep direktören och förbjöd honom att göra det, han gav order på att trapetsnumret skulle avbrytas, han skickade ut folket med säkerhetsnätet ut ur manegen, men fadern fortsatte ändå att klättra upp.
Publiken visste inte hur den skulle förhålla sig till detta. Å ena sidan ville de helst inte vara med om att trapetsartisten skulle förolyckas och kanske även förlora sitt liv, å den andra sidan, direktören var en ryss samtidigt som trapetsartisterna härstammade från Tjeckoslovakien, och publiken var trött på att skåda att de starka sovjetiska på oss påtvingade vännerna från öst, alltid skulle bestämma över allt och över alla i vårt eget Tjeckoslovakien.
Familjefadern ställde sig på tårna och en del av publiken började skrika ”Nej! Nej!”, några vägrade att titta upp, föräldrarna i publiken täckte för sina barns ögon och det fanns faktiskt sådana som spydde upp all den glass och sockervadd och grillad korv som de ätit innan föreställningen.
Numret avslutades dock i en fullständig perfektion och hyllningarna av trapetsartisterna ville aldrig ta slut.
Ryktet spred sig snabbt men under de kommande föreställningarna upprepades inte tricket, utan man väntade med upprepningen någon dag eller till och med någon vecka.
Efter att det tillkännagavs att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur, väcktes många frågor och några av dem cirkulerar obesvarade ända tills dags dato. Skulle han ta emot det, skulle han tacka Akademien för ynnesten, vad han tycker om priset, kommer han till utdelningen, kommer han klä sig i frack, vit väst, vit fluga och lackskor eller kommer han ha cowboyhatt på huvudet, hur oförskämd får han ”egentligen” vara, vem tror han ”egentligen” att han är, kommer han personligen framföra sin Nobelföreläsning i Stockholm i april 2017 et cetera.
Under tiden njöt och njuter Dylan av uppmärksamheten och gjorde och gör med sin tystnad det som var och är hans jobb, nämligen att med sin talande tystnad promota Nobelpriset och även sig själv. Det skrevs och pratades och bloggades och gissades, några blev så förbannade att de svor på att han aldrig igen ska få ett pris i litteratur i Alfred Nobels ära.
Är det någon annan mottagare av Nobelpriset i litteratur du minns lika väl? Är det någon annan Nobelprismottagare som var lika mycket omskriven i Sverige och utanför?
År 1970 såg jag Tom Stoppards pjäs “Rosencrantz and Guildenstern are Dead”, på Old Vic i London. Det är en pjäs som bygger på Shakespeares ”Hamlet”. Publiken höll på att skratta på sig, eftersom Stoppards karaktärer begick ett mängd ”fel”. De ”glömde” repliker och de sa det rakt ut… För sin uppriktighet fick de erkännandeapplåder, och efter det hittade de på nya repliker och upptåg, och publiken visste till slut inte vilket som var en olyckshändelse i arbetet, vilket som var en ingivelse i stunden och vilket som var en del av pjäsen. Det är också anledningen till varför denna femtio år gamla teaterklassiker lockar ständigt nya publikskaror till sig, samtidigt som filmatiseringen av pjäsen försvann ganska så snabbt från repertoaren, trots att den hade Tim Roth, Gary Oldman, Richard Dreyfuss, Iain Glen och Ian Richardson i huvudrollerna.
“Rosencrantz and Guildenstern are Dead” är så underhållande som den är, eftersom den bygger på karaktärer som nära på alla i publiken är bekanta med. Och så arbetar även röstimitatörer. Även röstimitatörer väljer att imitera de som nästan alla i publiken är bekanta med. Skulle de imitera en anonym kassörska i min närbutik, så skulle deras imitationsansträngning gå till spillo, oavsett hur lyckad imitationen skulle vara.
Under Nobelprisutdelningen 2016 framförde Patti Smith Dylans välkända “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” som släpptes i maj 1963 på LPn ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Alla jag känner kan den sången både genom Dylans otaliga framträdanden och genom nyinspelningar av Joan Baez, Pete Seeger, Bryan Ferry, Faust, Leon Russell, The Dead, Dead & Company, Robert Plant & The Band of Joy, Jimmy Cliff…
Patti Smith avbröt sitt framförande av “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” under Nobelprisceremonin, hon sade att hon var mycket nervös och bad om ursäkt för det. Publiken applåderade henne uppskattande. Några rördes till tårar.
Jag känner personligen en skådespelare, lika gammal som Patti Smith, född 1946. Han var inte lika känd som Patti, men han var långtifrån okänd. En dag blev han, helt utan förvarning, alltför nervös på scenen och därtill oförmögen att ta fram sina repliker, trots sufflösens ihärdiga ansträngningar. Han gick av scenen, slutade skådespela, gick i terapi, försökte allt möjligt, scenframträdandet återupptog han aldrig.
Så visst kan det ha varit precis så som Patti Smith berättade för sin nobla Nobelpublik och i otaliga intervjuer, och även själv skrev i en uppmärksammad artikel i The New Yorker under den bob-dylandska titeln ”How Does It Feel”.
“How does it feel / How does it feel / To be on your own / With no direction home / Like a complete unknown / Like a rolling stone.”
Patti Smiths framträdande blev lika mycket en världsnyhet som att Bob Dylan inte hörde av sig till Svenska Akademien på flera dagar efter tillkännagivandet. Knappast någon kommer att glömma denna händelse.
I samtliga årskrönikor under december 2016 och 1 januari 2017 som jag såg och hörde på min dator, tv och radio, nämndes Patti Smiths-händelsen med samma nödtvungna värdighet och uppmärksamhet som 2016-års omtalade terrorattacker, Brexit och presidentvalet i USA.
Patti Smith och Bob Dylan känner varandra väl, de har till och med turnerat tillsammans i december 1995, något som kan beskådas i Michael Stipes fotobok ”Two Times Intro: On the Road with Patti Smith”.
Tänk om Bob Dylan och Patti Smith kokade ihop denna plan som gick ut på det som världen bjöds på från Stockholms Konserthus den 10 december 2016.
Vad skulle Patti Smith eller Bob Dylan eller någon annan förlora på det? Hon fick uppskattning för sin ”miss,” precis som den tjeckiske trapetsartisten fick för sin, hon visade hur svårt det är att uppträda framför en celeber publik, och framför kameror som i realtid sprider budskapet över hela världen. Hon framförde ett lika medeltida som samtida moralitetspel som ögonblickligen gjorde henne till en lika stark som evig, nästan mytologisk hjälte, en fågel Fenix som okuvligare än någonsin reste sig upp och besegrade sin egen sårbarhet, förbrändhet och aska…
Skulle det kunna klassificeras som lurendrejeri? Varför i så fall? Är det inte en artists plikt att leverera upplevelser som är nära på oförglömliga? Med eller utan falluckor, med eller utan skyddsnät, med eller utan trollerihjälpredor.
Är det inte bland annat även för denna förmåga att leverera lika oförutsedda som oförglömliga upplevelser som både Bob Dylan och Patti Smith tilldelades var sitt Polarpris och Bob Dylan dessutom ett Nobelpris?
