Efter det som kallas Pragvåren, flydde år 1968, mången ”tjeckoslovak” till Sverige, och Sverige och svenskarna tog emot oss med både öppna hjärtan och välkomnande armar. Tjecker och slovaker har integrerats väl i Sverige, vilket ingalunda betyder att tjecker och slovaker slutade att umgås med varandra och avstod från att bilda nationella föreningar. Det tjeckiska och slovakiska föreningarnas riksförbund i Sverige är ett talande exempel på det.
De brukar anordna träffar, exempelvis den i Kyrkekvarn som alltid hålls under fyra dagar runt Kristi himmelsfärds dag. Det här året var det för 36:e gången.
För flera år sedan fick jag under en sådan träff en grön pikétröja i gåva av en av det musikaliska sällskap som brukar gästa denna tillställning. Gruppen heter Kapela starých časů och deras namn och logo finns snyggt broderat på den gröna tröjans översta vänstra sida. Snart erfor jag att denna logga och detta namn fungerar som en samtalskapare i Sverige. Jag fick nämligen svara åtminstone 113 gånger under årens lopp på frågan ”Vad betyder Kapela starých časů?” och ”Vilket språk är detta skrivet på?” Och jag svarar naturligtvis alltid på tilltalet och förklarar att Kapela starých časů är namn på en tjeckisk musikensemble, och att det tjeckiska namnet betyder De förflutna tidernas orkester, och att gruppen, bestående av fem sångare, tillika multiinstrumentalister, spelar och sjunger mestadels äldre tjeckiska och slovakiska sånger med folkmusiktouch.
Bandet började spela tillsammans år 2002, alltså efter kommunismens fall i de tjeckoslovakiska länderna, men förkortningen av namnet Kapela Starých Časů är KSČ, något som varken i Tjeckien eller Slovakien står för Kennedy Space Center, utan det står för Komunistická strana Československa, det vill säga den marxism–leninistiska Tjeckoslovakiens kommunistiska parti, grundat i maj 1921 och upplöst i november 1990. I namnet Kapela Starých Časů (KSČ) gömmer sig således en paradox, att en djupt antidemokratisk enväldesregim kunde ge upphov till en älskad och varaktig musikalisk skatt.
Min gröna tröja med gruppens namn är nästan utsliten och vid årets möte fick jag en ny, nu i brandgul färg.
Foto: Vladimir Oravsky, i grön Kapela starých časů-tröja, föräras en ny, den här gången brandgul tröja. Klarinettisten och saxofonisten Aleš Juráček i blå T-shirt, gitarristen och banjoisten Luboš Zahradník i svart T-shirt.
På sammankomsten i Kyrkekvarn närvarade det här året även Tjeckiens ambassadör. Och nu är jag vid paradoxen nummer två. Han, ambassadören, är en 54-årig, utan tvekan trevlig, välutbildad och initiativrik man, som bor i Sverige sedan februari 2016, det vill säga längre än två år. Icke desto mindre låter han sig tilltalas med sin titel ”herr ambassadör” och ”ers excellens” och människor konsekvent niar honom.
Någon tycker kanske att detta är en självklarhet, att verbala nigningar och bugningar äro artiga och hör till god umgängeston, i mina ögon äro dessa ovädrade teatraliteten en anakronism, som definitivt stjälper betydligt mer än hjälper.
Jag som hade mycket mer än nog av herrskap-och-tjänstefolket förhållanden i den socialist-kommunistiska, på pappret jämställda Tjeckoslovakien, valde att emigrera till just Sverige, efter att jag på sommaren 1967 läste om Medicinalstyrelsens ordförande Bror Rexed och hans du-reform. Sedan dess är Bror min andlige bror och representerar ett ljust Sverige.
Jag är nämligen övertygad om att Bror Rexeds reform bidrog till det goda Sverige, något som Sverige onekligen är.
I Kyrkekvarn träffas tjecker och slovaker bosatta inte bara i Sverige, utan även tjecker och slovaker från andra länder, inte minst från Tjeckien och Slovakien. Det rör sig mestadels om våra syskon eller mera avlägsna släktingar som inte hade mod eller möjlighet att lämna sitt födelseland. Och här kommer paradox nummer tre. Vi som bor i Sverige mår betydligt bättre än våra släktingar som stannade kvar, och vi ser definitivt yngre ut och ser mindre slitna ut än våra något yngre anförvanter.
Det kan naturligtvis vara en slump eller en chimär men faktum är att Sverige ligger på nionde plats i Världshälsoorganisationens rankning av medellivslängden av olika länders invånare – år 2016 var medellivslängden 84 år för kvinnor och knappt 81 år för män i Sverige – Tjeckien dock befinner sig först på plats 33 och Slovakien på plats 46.
Vi som kom hit till Sverige, borde egentligen inte ha så mycket lättare att ta sig fram genom livets kringelikrokar, då vi var tvungna att lära oss vårt nya språk, våra nya seder, t o m våra nya yrken et cetera, innan vi blev välmående och respekterade professorer, musiker, konstnärer, lärare, läkare, översättare, datatekniker, entreprenörer, uppfinnare, författare, guldsmeder, optiker, vd:ar, skådespelare och så vidare.
På årets ovannämnda möte fanns även ett gift ungt, till och med mycket ungt par, som kom till Sverige för två år sedan. Båda är läkare utbildade i Tjeckien och båda har numera fast jobb i Sverige. De båda är välformulerade, välartikulerade och välorienterade. De jobbar som läkare, dock inte på samma klinik. Ändå delar de samma åsikt baserad på egna erfarenheter. Enligt dem är Sverige ett paradis och dessutom är Sverige ett arbetsparadis. De menar att i jämförelse med tjeckiska förhållanden är läkarnas arbetsbelastning så minimal och därmed skonsam att det är rena glädjen att ge sig till jobbet, att en svensk läkare skulle klara av den tjeckiska sjukvårdens tempo troligen bara en vecka innan hen skulle känna att arbetet var en så pass stor börda att hen skulle överväga att sluta med sitt yrke och ägna sig åt något annat. Och här är paradox nummer fyra: Jag läser och hör inte så sällan att svensk sjukvård går på knäna på grund av arbetsbelastningen och jag läser och hör nästan dagligen att lärare och poliser och skådespelare och offentligt- och privatanställda och politiker och journalister känner sig utarbetade och slitna och deppiga och sjukliga och överutnyttjade. Icke desto mindre pekar alla prognoser på att både svenska kvinnor och svenska män kommer att i genomsnitt leva ännu längre och att det nya 80 blir det gamla 50. Kan det vara så, att vad som uppfattas som hårt och intensivt arbete är något som är subjektivt och inte objektivt mätbart? Kan det vara så, att hårt och intensivt arbete förädlar människan åtminstone i Sverige, eller kan det vara så att prognosen att det nya 80 blir det gamla 50 är lika optimistisk som den som menar att sommaren blir solig och varm och julen fridfull, vit och rik.
© Vladimir Oravsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar