Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbagge- prisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som lät talas om sig, inte minst på grund av att en välskriven pjäs kräver inte längre skrivartid i anspråk än en pjäs skriven för att framföras på SR Drama.
Det var ingen anspråkslös pjäs jag skrev, utan den krävde duktiga mimare, balettdansare, en uppsjö av marionettdockor, stavdockor, bunrakudockor och skuggspel, flera dockförare, kostymer som inte skulle misskläda ens en kostymfilm av Fellini samt specialkomponerad orkestermusik.
En sådan extravagans hade bara de rikaste teatrar råd med.
Året var 1985 och den mest kända Europeiska dockteatern på den tiden var en av Polens äldsta teatrar, Teatr Miniatura i Gdańsk.
Jag skickade pjäsen dit och tre veckor senare var det klart att de inte bara ville köpa in min pjäs och spela den, utan de lovade även att låta deras mest talangfulle regissör, en jugoslav, att iscensätta den.
Och här kommer den första överraskningen: Denne begåvade jugoslav hette Vojo Stankovski och bodde, tro det eller ej, i Sverige.
Som de flesta ambitiösa människor, drev även han en massa projekt spridda över halva Europa, och bland annat hade han även en egen liten dockteaterscen, kallad Totem, verksam i Uppsala.
Att han verkligen lyckats med att sätta upp min pjäs med bravur, stöds av faktumet att denna uppsättning gästade scener och festivaler i Israel, Japan, Tyskland, Spanien, Marocko, flera länder i Latinamerika inklusive Mexiko, USA och även Sverige.
En del av vår överenskommelse mellan mig och teatern, respektive regissören var att jag skulle få en videoupptagning av denna uppsättning. Inget påkostad sådan, med inspelningar från flera föreställningar för att kunna välja de bästa tagningarna, inga flerkamerainspelningar, ingen redigering mellan närbilder och helbilder…, utan en enkel inspelning av helheten, så att resultatet skulle likna det som en åskådare som sitter på femte raden ser.
Det gick någon månad och jag hade inte fått någon inspelning. Och en dag var Vojo död. Cancer tog honom. Det var år 1989.
Ett år senare, skrev jag till premiärteatern och undrade om de hade någon inspelning? Sedan kontaktade jag praktiskt taget alla människor som på något vis skulle kunna komma i kontakt med denna uppsättning: musikkompositöreskan, skådespelarna, Vojos släkt som tog hand om hans kvarlåtenskap, hans vänner och väninnor, teaterkritiker som skrev om föreställningen, polsk ”teater union” och ”polsk teater arkiv”, jag lämnade inga luckor.
Men människor är mobila, de som föddes i Sverige flyttade till Makedonien, en hel del polacker lämnade landet och det tog tid att spåra dem, åren gick och jag gav mig inte, inte minst på grund av att en av mina filmer som jag gjorde i Danmark år 1980 var också totalt försvunnen, trots att jag lade åtskilliga timmar på att spåra den, men plötsligt, och helt oväntat, år 2006, kontaktades jag av Lone Scherfig som var påtänkt att regissera Lars von Triers manus ”De unge år: Erik Nietzsche sagaen del 1” och hon berättade att ett avsnitt av min försvunna film kommer att användas i Lasses och hennes Nietzsche-film… Lars fann den. Efter 26 år. Inte illa.
Jag letade således vidare efter min ”polska pjäs”.
I myten om Pandora kan man läsa att Pandora öppnade den ask som hon inte borde öppna och från den flög ut en mängd olyckor och otäcka sjukdomar och spreds över världen. Så Pandora tillslöt asken så snabbt hon kunde, men den var redan närapå tom, kvar på botten fanns bara Hoppet. Därav ursprunget till ordspråket att hoppet är det sista som överger människan.
Att världen inte var alltför skojig att ha göra med var troligen ingen överdrift, och Pandora släppte därför ut även Hoppet, så småningom, och gjorde därmed världen till en lika kul plats att bo på, som vi känner till den både till var- som helgdag.
Genom 256 osannolika som sannolika led, kom jag så småningom i kontakt med en äldre chilensk, mycket trevlig kvinna, som för länge, länge sedan jobbade med Vojo. Och hon, liksom nästan alla andra, lovade att kontakta mig, när hon kommit över inspelningen av min pjäs. Fjorton månader senare, det vill säga förrförra veckan kontaktades jag av denna kvinna. Hon fick en vhs-kassett på vilket det stod mitt namn, hon visste dock ej vad kassettens innehåll bestod av, eftersom hon inte kunde spela den. Varför det inte gick, visste hon inte.
Jag bad henne att posta den till mig och jag kom snabbt underfund med varför den var ospelbar: någon hade öppnat dess slutna konstruktion och tagit ut delar ur dess mekanism. Varför? Min tolkning är att detta ”sabotage” var i syfte att ordentligt skydda den tunna analoga plastremsans innehåll, så att bara den som verkligen var engagerad, kunde spela den.
Med hjälp av en annan kassett från vilken vi tog ut allt det som behövdes och två duktiga finmekaniker, restaurerade vi kassetten, och häromdagen, efter 27 år av eftersökning, kunde jag äntligen se inspelningen av min pjäs, fast bara under förutsättningen att det var den som kassetten innehöll.
Och det gjorde det.
Åtminstone nästan.
Och här är det plats för att dra sig till minnes den kända lärdomssagan om två änglar, av vilka den äldste alltid svarade på den yngstes enkla frågor om moralen i den äldstes handlingar, med visdomsorden ”saker och ting är inte alltid vad de verkar vara”.
Det var inte min pjäs så som den framfördes på Teatr Miniatura i Gdańsk på kassetten, men det var ändå något som var uttänkt av mig: Innan Vojo började regissera mitt virrvarr av karaktärer och händelser i Polen, förberedde han sig till uppgiften genom att ta ut en enda scen från pjäsen, och sätta upp den, utan någon som helst rekvisita och påkostade kläder och sofistikerad ljussättning och orkestrerad musik, på sin lilla, lilla scen på teater Totem i Uppsala. Ändå ansågs resultatet så pass lyckat, att UR Media filmade det år 1988 under titeln ”Himlen”. Var så god, här kan ni skåda Himlen.
Min scen blev filmad av UR Media, utan att jag blev tillfrågad vad min inställning var till det.
Min, på sin tid berömda pjäs heter ”Miniatury o życiu i miłości” på polska och ”Miniatyrer om livet och kärleken” på svenska. Den var 90 minuter lång, ”Himlen” är 20 minuter kort och utgör bara en av flera parallellhandlingar i ”Miniatury o życiu i miłości”, som inte så sällan utspelade sig samtidigt på scenen.
Min spaning efter min pjäs ”Miniatury o życiu i miłości” som flytt, fortsätter.
År 1992 sattes min ”Miniatury o życiu i miłości” upp på nytt, även den här gången i Polen, nu i regi av Leon Krzycki, som var en av skådespelarna i Stankovskis ursprungliga uppsättning.
Jag blev återigen inte tillfrågad om lov, och ej heller fick jag någon som helst ersättning. Allt sker hysch-hysch, bakom upphovsmannens rygg, eftersom det är billigast så och ger tjuvarna störst vinst.
Jag skulle vilja ropa ”Nie pozwalam!” (”Det tillåter jag ej!”) som i en äkta polsk riksdag, men år 2016 skulle det föga hjälpa mig. Det är andra lagar som gäller. Ännu mer kaotiska.
Jag har återigen kontaktat alla möjliga, låga som höga, en, två, tre, fyra, … gånger, utan resultat. Jag kontaktade även den nuvarande teaterchefen och den chef som regerade sagda teater år 1992 och även den chef som blev förtjust i min pjäs i mitten av 80-talet. Ingen svarar någonsin på mina frågor och min kontenta är, att polacker är och förblir polacker, oavsett om de lever bakom järnridån eller mitt i EU. Man kan inte rubba dem eller deras (o)vanor. På gott och ont, skulle man kunna säga, om det var så, vilket det inte är. Det är nämligen bara på ont.
Det sorgliga är, att när det gäller stöld av immateriell egendom, då är enligt mina personliga erfarenheter, alla, svenskar, danskar, holländare, tyskar, slovaker, alla, förutom amerikanare, lika polska som polackerna.
Jag är medveten om att jag generaliserar här. Att det åtminstone rent teoretiskt måste finnas något förlagshus, någon förläggare, någon teaterchef, någon litterär- eller någon teateragent, någon filmproducent och någon filmproduktionsbolag, som med sin guldsked eller träslev inte mer eller mindre försiktigt skummar av författarnas och regissörernas royalties, bryter kontrakt, förnekar löften, tar emot olika utgivnings- och spelstöd som de stoppar i ”egna” fickor et cetera.
Enligt Johannesevangeliet lär Jesus ha sagt att ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. Enligt min uppmaning till den som känner sig orättvist utpekad av mina rader här, säger jag ”Den av er som inte känner sig skyldig till handlingar som jag beskriver ovan - och som jag dessvärre är alltför välbekant med genom egna mörka erfarenheter - får kasta sin egen guldsked eller träslev efter mig.
Det är tid för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar