Renässansmänniskan fyller år

Den som umgås med renässansmänniskor kan i bästa fall mottaga en smula av deras snillrikhet och i sämsta fall drabbas av insikten att oavsett vad hen företar sig, blir hen aldrig annat än en av de gängse folkmiljarderna. 

De flesta människor kan komma i kontakt med renässansmänniskor bara via böcker, berättelser och andra kulturella artefakter, eftersom renässansmänniskor är ytterst sällsynta. Jag umgicks en hel del med Leonardo da Vinci och han skänkte mig inte bara oförglömliga stunder utan även en ansenlig påse dukater, som numera inte är präglade av guld. Min bok ”Mona Lisas leende”, om Leonardo da Vincis arbete med modellen Mona Lisa, säljer nämligen över förväntningarna, och då skall det infogas att mina förväntningar sällan tillbakahålles av några ödmjukhetsbojor.

George Hron, numera verksam i Kalifornien, är en renässansmänniska. Hans far designade det stora huskomplexet i Bratislava i vilket både jag och George växte upp, och George och jag planerade att tillsammans rymma från det instängda socialistiska Tjeckoslovakien, till den fria världen framför järnridån. Vi höll på att egenhändigt bygga ett flygplan som skulle föra oss till friheten. Det slutade med att vi båda hamnade i ett fängelse som socialismens otacksamma förrädare.

Sedan var det Sykora, även han en George. Han var också en renässansmänniska och bodde också i Bratislava. Under gymnasietiden fantiserade vi om att ha sex med skolans sexigaste lärarinnor, något som vilken tölp som helst kan ägna sig åt, skillnaden var att vi även fick omsätta våra planer i regelbunden praktik och utan att hamna i finkan. 

George S drömde också om den fria världen och hamnade i Windsor Ontario, Kanadas sydligaste stad, med Ambassador Bridge förenad med Detroit, Michigan. George S dog dessvärre för ett par veckor sedan mitt i en kycklingsoppa som hans hustru Monika hade lagat. George och jag skajpade med varandra nästan varje vecka och jag kan inte minnas det samtal vars innehåll inte innehöll en rejäl ögonöppnare.

Och så umgås jag med Wilhelm som också är en renässansmänniska och som just i dag, lever ut sin 54:e födelsedag. Wilhelms fulla namn kan jag inte avslöja här, eftersom hans levnads- och verksamhetsmotto, esse non videri, att vara, ej (blott) synas, känt från tragöden Aischylos tidiga pjäs, ”De sju mot Thebe”, ägs inte bara av familjen Wallenberg. 

”Så sade han och bar med lugn sin sköld,
fullviktig koppar men på bilder tom,
ty han vill vara tapprast, icke synas.
Hans tanke plöjer djupt i själens mylla,
där ädla rådsluts skördar växa upp.” 

Vad är det som är så renässansmänniska-aktigt med Wilhelm?

Bedöm själv.

Karln har författat, designat och på eget bokförlag gett ut över 80 boktitlar under olika pseudonymer kvinnliga som manliga, svenskt som utländskt klingande. Dessutom ger han ut även andra inkomstbringande författares arbete. Hans böcker handlar om allt, jag menar allt: reseskildringar, turistguider, berömda byggnader, mat och kokböcker, tekniska innovationer, vin och vindistrikt, djur och blommor, konstnärer och segelfartyg, kläder och mode, hälsa och matrecept, skilda dieter och träning, virkning och stickning, manualer och handböcker om och till allt som människa kan tänka sig.

Men det räcker inte för honom. Han designar dessutom interaktiva appar för pc:er och mac:ar och paddor och smarta telefoner, gärna sådana som kan hjälpa människor med handikapp och underlätta deras vardag. Han vill hjälpa människor och det inte bara här och nu, utan även i framtiden och på ställen utanför vår omedelbara närhet. Han har startat budfirmor, cykelbudfirmor, eftersom det där med global uppvärmning är för honom mer än bara ett slagord man kan göra karriär på och tjäna pengar på. 

Han har startat försäljningsställen mitt i cityn men även på nätet så klart och där hans hustru Annika Elisabeth vd:ar eftersom Wilhelm är feminist inte bara på pappret. Här säljer de tillsammans utvald vintage från gångna decennier, och nya retro-kläder, kvalitetsgarner och mönster med stil. 

Där jag använder mig av köpta och licensierade datahård- och mjukvara, där är Wilhelm helt inriktad på Linux och andra Open sources. Inte så att han inte har råd med betalvaran, utan Wilhelm har principer. Där jag använder mig av sökmotorn Google eller liknande, där använder sig Wilhelm av DuckDuckGo, ”The search engine that doesn't track you. A superior search experience with smarter answers, less clutter and real privacy.”

Vad jobbar Wilhelm på just nu? 

En renässansmänniska trälar inte bara på ett projekt, då en renässansmänniskas hjärna har flera förgreningar än Amazonas delta. Men det han knogar mest ihärdigt på är att genmodifiera fästingar. Han vill att de suger fett i stället för blod. Han vill bevisa att även de mest avskydda varelser kan bli våra vänsälla allierade… 

Trots alla Wilhelms otaliga projekt, har han alltid tid för att slänga käft med sina kompisar och medarbetare. Att sörpla i sig en kopp kaffe i hans sällskap håller en vaken för bra lång stund och det beror inte bara på koffeinets inverkan.

När jag nu med dessa enkla rader grattar Wilhelm, då vill jag passa på att gratta även hans Annika Elisabeth, som fyller år en dag efter Wilhelm. Det är därför de alltid skär i tårtan vid tiden mellan sina födelsedagar klockan 24 noll noll.

Jag lovar att vara närvarande.

© vladimir oravsky