OJ, vad skall vi ta oss till
nu?
I flera av dagens tidningar (2019-06-25)
läste jag något som troligen förmörkade semesterns bekymmerslösa tillvaro hos
en och annan missbrukare av religiösa ryter. Så här stod det på ett ungefär. Nu bryts en lång och årlig tradition i SVT. Det blir
inte några nya avsnitt av Morden i Midsomer efter Allsång på Skansen
den här sommaren.
Jag är bekant med
deckarlitteraturen främst genom alla dessa otaliga filmatiseringar som visas på
tv. Och under dessa, i mina ögon ofta trista visningar märkte jag att
deckargenre har hisklig mycket med religion att göra. Och då tänker jag inte
bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt, det vill säga utfrågning
av vittnen och misstänka, absolution, det vill säga fällande eller friande dom
et cetera, utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre
tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara –
med det menar jag att den troende intalar sig att hen tror på en mängd
fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar – så måste
en läsare/åskådare av en deckare oreserverat tro på alla de ”avslöjanden” som
författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby et cetera, bjuder på. Det
ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och
avslöjanden får hjälpande hand av något ”övernaturligt”, en deus ex machina,
som är latin och betyder ”gud ur en maskin”. Liksom i religionen.
Vore det inte så, så skulle
varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelsens ”gåta” långt innan
bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det
förekommer så många präster och munkar och kloster och kyrkor i
deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Änglar och demoner och Da
Vinci-koden till Brian Moores The
Statement. Och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum
att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison,
regissören av Jesus Christ Superstar
och Agnes of God regisserade den, och
att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte
Rampling.
Jag är ingen expert på deckare,
men de jag känner, mestadels från tv, de är parodier. Per definition. Ta
exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat 122
olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott
som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller
hans/hennes offer. Och Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i
grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och
tillbaka och försöker komma på var hans närmaste granne bor. Det ställs frågor
vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå, sim sala bim, allt
faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade ett sexuellt
förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta
som en spillt spermie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar