Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Vem, för vad, och hur länge, bör darra?

Webbplatsen COLD CASE DIARY, “www.coldcasediary.com” vill komma fram till svaret på den för en del människor obekväma frågan ”What led to the arrest of Anne Frank and the others hiding in the annex on August 4, 1944?”

En tidigare utredning om orsakerna bakom Gestapos gripande av familjen Frank kom fram till att det högst sannolikt skedde av en slump. Det är naturligtvis många förräderi- och svekförövare som vill oss att tro att slumpen är historiens värsta skurk. Men som tur är, finns det folk som menar att det krävs mycket noggranna undersökningar och efterforskningar, innan man med någorlunda säkerhet kan hävda att det är djävulen, Mefistofeles eller slumpen som vållade eller påskyndade den eller den tragedin. 

Vince Pankoke, en pensionerad FBI-agent, är mannen COLD CASE DIARY och han har samlat kring sig 19 rätts- och rättsmedicinska experter som skall försöka finna en konkret mänsklig motsvarighet till det som än så länge betecknas som slump. Gruppen har redan funnit en rad dokument, som betraktades vara antingen försvunna eller påhittade och därmed icke existerande. Det har gått mer än 73 år sedan Anne Franks gripande, och det finns folk som menar att det är dags att gräva ner stridsyxan, och låta förövarna antingen vila i frid eller också dö i lugn och ro. Vince Pankoke är uppenbarligen inte en av dem. Vince Pankoke är nämligen en del av världens samvete. Vince Pankoke är en av dem som mänskligheten kommer att tacka för sin överlevnad. 

År 1983 gav den bolivianska regeringen äntligen efter, och ”le boucher de Lyon”, Klaus Barbie, utlämnades till Frankrike. Men då var han 70 år fyllda och hans krigsförbrytelser var preskriberade. Det har rests röster att Klaus Altmann, som slaktaren kallade sig, eftersom speciellt stolt kunde han knappast varit över sitt, av honom själv nedsmutsade släktnamn, skulle få leva resten av sina dagar i lugn och ro. Men så blev det inte, och år 1987 dömdes Barbie till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Fyra år senare dog han på en fångvårdsanstalt. 

År 2005 dömdes den 80-årige sågverksägande baptistpastor Edgar Ray Killen till 60 års fängelsestraff för ett brott som han och hans kumpaner begått redan år 1964, alltså 41 år tidigare. Även den här gången höjdes röster som menade att förövaren borde lämnas i fred. De som predikar förlåtelse för kallsinniga (mass)mördare, är på inget vis större humanister än du och jag, de är inte mera medkännande. En humanist, med betydelsen medmänsklig, kan nämligen inte bara hux flux glömma och avskriva från rättviseregistret de 800 franska judar och motståndsmän som Barbie lät deportera till Auschwitz, en humanist kan inte glömma och avskriva medborgarrättsaktivisterna Michael Schwerner, Andrew Goodman och James Chaney som Edgar Ray Killen och hans mobb bragt om livet, åberopande förövarnas höga ålder och med hänvisning till preskriptionstiden, som är inget annat än människans lika godtyckliga som tillfälliga påfund. 

De människor som på något vis förgriper sig på andra gör det för att de är helt säkra på, att de i något avseende är starkare än de som de angriper och förgriper sig på. Motsatsen är visserligen också möjlig, som i exempelvis Leonard Wibberleys satiriska roman och sedermera Peter Sellers-film The Mouse That Roared, men i det verkliga livet skulle bara oberäkneliga galningar eller självmördare angripa dem som uppenbart är de starkare. Starkare inte bara i fysisk mening, utan även politisk och med traditioner på sin sida.

En av anledningarna till att den starke ger sig på den svage är att den starke tror på ändlös status quo, att det tillstånd och de styrkeförhållandena som råder vid tidpunkten då dessa skurkaktiga förövare begår sina illdåd, förblir oförändrade för evigheternas evigheter eller åtminstone så länge de andas vår jordiska atmosfär.

Men så fungerar inte vår ständigt föränderliga, darwinistiska värld. Även en vålds- och trakasseribenägen människa med begränsad intelligens, måste ha märkt det, redan dagen efter att hon vuxit ut ur sina bajsiga blöjor.

”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade”, skaldade Matteus, känd bland annat för att vara skyddspatron för skatteindrivare, tulltjänstemän, bokhållare och växlare.

Konstnären och showmannen Andy Warhol lär ha sagt något i stil med att i framtiden blir varje människa känd i fem eller femton minuter. Men emedan 

Warhols vision pekade åt en utökad demokratisering av vår värld och en breddad jämlikhetsställning mellan människor, är den alltjämt kortare och kortare livslängden på våra debatter, en bild av och kanske även ett resultat av medborgarnas ökade ointresse och oengagemang i samhälleliga frågor. I dag har följaktligen varje påkommen och avslöjad makthavare råd att göra bort sig fullständigt, eftersom fem eller femton minuter senare är något helt annat på skammens agenda, och tack vare det, är allt glömt, och hans eller hennes gloria är troligen återigen där den fanns innan avslöjanden. Det är mycket man kan gå till kemtvätt med, ett obefläckat rykte får man emellertid med hjälp från sina partners in crime. De som inte fallit än.  

”... They'll call our crimes a work of art / You'll never take us alive / We'll live like spoiled royalty, lovers and partners / Partners in crime”, sjunger Set It Off.

Det finns starka krafter i vårt samhälle som uppmanar vänner av ordning att hålla käft, att ställa sig i den oförsvarligt långa länga som bildas av dem som inte bryr sig. Vi bör hålla käft och sänka våra blickar mot marken. Sikta mot stjärnorna är en tv-lek avsedd för barn. Den som apar sig bäst blir belönad. Bara de få utvalda kan omvandla sin prägel till en fördel. Även den nyfödda beröms mest för sin likhet med förlagorna. Förutsatt att de inte är ”oäktingar”. Orätt verkar vara det enda rätta. 

Det finns alltför många så kallade perfect crime, det vill säga brott vars förövare inte blir dömda för. Det gäller våldtäkter på barn och vuxna, det gäller ekonomisk brottslighet, det gäller mord på John Fitzgerald Kennedy, det gäller mordet på Olof Palme.

Jag är dock långtifrån övertygad om att det ovannämnda är exempel på bevis på ”perfekta brott”, det vill säga brott utförda av brottslingar med överlägsen intellektuell förmåga. Jag är övertygad om att det snarare förhåller sig så att det finns krafter som tjänar på att vissa brott blir ouppklarade, respektive att det finns brott för vilka andra än de verkliga förövarna blir dömda och straffade. Och resten tar preskriptionstiden, som enligt mig så gott som alltid är på förövarnas sida, hand om. Men som sagt, saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Klaus Barbie, ”le boucher de Lyon”, misste så småningom sin imunitet. Så även Adolf Eichmann, John Demjanjuk, Reinhold Hanning, László Csatáry, Franz Stangl, Milivoj Ašner, Erich Priebke, Nuon Chea, Khieu Samphan, Ieng Sary, Ratko Mladić, Hugo Sánchez Marmonti, Pedro Barrientos Núñez… Alla de ställdes inför rätta till slut. Trots att de under många, långa år beskyddats av mäktiga vänner och åsiktssupportrar, trots att några av dem hunnit träda in i Metusalems höga ålder, trots att de gömde sig på ställen var de trodde att ingen någonsin skulle kunna identifiera dem, trots att de i några fall försökte gömma sig bakom plastikoperationer, namnbyten och nya vanor. Justitia må vara försedd med ögonbindel, men hon är en baddare på att gå segrande ur kurragömman. 

© Vladimir Oravsky