Alf Henrikson

Alf Henrikson 

I dag firar vi Alf Henrikson, skulle jag ha skrivit, om det förhöll sig så att han skulle ha fyllt år i dag. Men så är det inte. Han var nämligen född den 9 juli (1905). Jag tänker på Alf Henrikson i dag, eftersom en av mina kära väninnor, en utomordentligt väl beläst, charmig och därutöver humoristisk kvinna, fyller år i dag – sista gången som 50 plus. Hon älskar Alf Henrikson, eller snarare hans penna, och hon sade en gång när hon tog min puls, att en del av det som jag skriver påminner henne i mångt och mycket om Alf Henriksons tänk och exekvering. Jag tar detta som en stor komplimang, trots att Olof Lagercrantz skrev en gång ”… Eftersom jag ändå är i farten tillåter jag mig att undra över din uppskattning av Alf Henrikson. Denna förnumstighetens, trivialitetens och det reaktionära myssnackets mästare, vars penna löper i smör och som aldrig haft en aning om något sammanhang här i världen, är värd endast förakt.
Var skulle han passa om inte i Månadsjournalen.

Hu!” 

Citaten ovan skvallrar en smula om att Olof Lagercrantz inte var de subtila nyansernas noblaste mästare, utan tvärtom, att han snarare var de ogenomtänkta förolämpningarnas ivrige anhängare och det till och med långt innan de permanent inmutade sig ett voluminöst territorium på sociala mediers vidsträckta karta.

Ingmar Bergman skriver i sin bok Laterna magica: ”Denna mig högt beundrade Olof Lagercrantz, började förfölja mig. Då han så småningom blev kulturguru i Dagens Nyheter, tog hans angrepp groteska proportioner. Om Sommarnattens leende skrev han: ’en finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning, är de makter som skapat denna ’komedi’. Jag skäms att jag har sett den.’”

Bergman citerade inte hela texten, utan hoppat över exempelvis Lagercrantzs passage ”… en komedi där det inte finns nog av ande och spiritualitet att fylla en dockas fingerborg och där skämten och replikerna är av drängkammarmodell, fast de klätts i kostym (...).”

Bergman fortsätter, fortfarande i Laterna magica: ”I dag är detta en komisk kuriositet, den gången var det en förgiftad pil som anställde skada och lidande.”

Något tillspetsat sagt, är det på sätt och vis tur att Olof Lagercrantz skrev på detta gravt onyanserade vis: annars skulle det knappast finnas någon utanför hans närmaste familj, som fortfarande skulle minnas honom i dag. När det gäller Alf Henrikson, då verkar det som så, att den förnäme, adlige Olof Lagercrantz missunnade den ”simple” dagsverspoeten från Huskvarna titeln Professors namn.

När jag var liten, fick jag på söndagsmorgnar hoppa i mina föräldrars dubbelsäng. Jag lokaliserade mig bekvämt mellan min mor och far, på en av fars mycket muskulösa överarmar och han berättade för oss äventyr ur grekisk och romers mytologi. Modern, som var ryska, kontrade då och då med att berätta något från den ryska folkloren, som lät som om den var kalkerad på grekiska sägner. Med denna rika upplevelse i bagaget, var det för mig en ren fröjd att år 1981 inhandla Alf Henriksons (och Disa Törngrens och Lars Hanssons) mäktiga, ”sagolika uppslagsbok” Hexikon. Och tro det eller ej, jag öppnar den fortfarande, trots att jag har tillgång till Wikipedia och en radda utmärkta encyklopediska verk så som Ad de Vries Dictionary of Symbols and Imagery, (jag minns att jag nästan grät av ekonomisk smärta när jag år 1975 inhandlade den på Gleerupska bokhandeln i Lund för den för mig oerhörda summan av 286 kronor), Knaurs Lexikon der Symbole, som jag köpte år 1990 i München på ett antikvariat, inlämnad av någon som aldrig ens öppnat detta 600-sidiga minutiöst utredda uppslagsverk, och, för att ta ytterligare ett exempel, Erland Ehnmark och Jan-Öjvind Swahns Världens bästa myter och sagor i urval.

Varför jag föredrar att ständigt återkomma till Hexikon? Eftersom det påminner mig om min fars berättande. Det är generöst i sitt fabulerande och dessutom skiljer sig Henriksons redogörelser från redovisningar i en hel del andra uppslagsverk. Alf Henrikson broderar nämligen sin lärdom med så övertygande detaljer och utvidgningar, att man hellre vill tro honom än andra, ofta mera ”auktoriserade” och mera ”vetenskapliga” uttolkningar. Henrikson berättar det, som – antog han helt rätt – hans läsare gärna ville ”höra”. Och dessutom bjuder han på uppslagsord som man inte finner på andra ställen. Delvis på grund av att Hexikon då och då stavar på sitt eget, Hexikonska vis, och delvis tack vare att Hexikon verkar prioritera på sitt eget generösa sätt. Försök finna exempelvis uppslagsordet ”Meletele” på annat ställe än i Hexikon. Inte alltför lätt, eller hur? Och ändå ser vi ”Meletele” runt omkring oss, inte minst så här års. Hexikon skriver: ”Meletele, blomstergudinna hos hedna preussarna. Hon var flitigt sysselsatt med att sätta färg på blommorna”.

Alf Henrikson sätter med sina välordnade och välplacerade bokstäver färg på mitt och många andra människors tillvaro. Olof Lagercrantz har satt sin sista glykoalkaloida, solanin-stinna potatis år 2002. Dessvärre gror den fortfarande och det ohämmat.

”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skriver Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Färjesång. Jag tror inte på det. Jag vill inte tro på det. Jag tror mer på den ”själens obotliga ensamhet” som Hjalmar Söderberg frammanar i sin pjäs Gertrud. Jag tror på olikheter. Lagercrantz måste ha trott på Ekelöf. Lagercrantz sökte formuleringar som osvikligt skulle såra honom själv till depressionens mörkaste rand om någon kastade dem mot honom. Och när han fann dem, var han säker på att de var verksamma även på andra.

”Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte större än så”, är en av Alf Henrikson folkkära grukar, en som kanske är hans oftast citerade. Missta er dock ej att tro att skymfer och elakheter är något ”smått”, något som man borde ha överseende med. Inte ens när dessa spys ut av en adlig chefredaktör under förevändningen att han värnar om finkulturens yrvakna ögon och överkänsliga öron.

© vladimir oravsky