tisdag 25 juni 2019

OJ, vad skall vi ta oss till nu?


OJ, vad skall vi ta oss till nu? 

I flera av dagens tidningar (2019-06-25) läste jag något som troligen förmörkade semesterns bekymmerslösa tillvaro hos en och annan missbrukare av religiösa ryter. Så här stod det på ett ungefär. Nu bryts en lång och årlig tradition i SVT. Det blir inte några nya avsnitt av Morden i Midsomer efter Allsång på Skansen den här sommaren.  

Jag är bekant med deckarlitteraturen främst genom alla dessa otaliga filmatiseringar som visas på tv. Och under dessa, i mina ögon ofta trista visningar märkte jag att deckargenre har hisklig mycket med religion att göra. Och då tänker jag inte bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt, det vill säga utfrågning av vittnen och misstänka, absolution, det vill säga fällande eller friande dom et cetera, utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara – med det menar jag att den troende intalar sig att hen tror på en mängd fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar – så måste en läsare/åskådare av en deckare oreserverat tro på alla de ”avslöjanden” som författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby et cetera, bjuder på. Det ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och avslöjanden får hjälpande hand av något ”övernaturligt”, en deus ex machina, som är latin och betyder ”gud ur en maskin”. Liksom i religionen.

Vore det inte så, så skulle varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelsens ”gåta” långt innan bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det förekommer så många präster och munkar och kloster och kyrkor i deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Änglar och demoner och Da Vinci-koden till Brian Moores The Statement. Och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison, regissören av Jesus Christ Superstar och Agnes of God regisserade den, och att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte Rampling. 

Jag är ingen expert på deckare, men de jag känner, mestadels från tv, de är parodier. Per definition. Ta exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat 122 olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller hans/hennes offer. Och Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och tillbaka och försöker komma på var hans närmaste granne bor. Det ställs frågor vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå, sim sala bim, allt faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade ett sexuellt förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta som en spillt spermie. 


lördag 22 juni 2019

Berättelser som ingen kan hitta på


Berättelser som ingen kan hitta på

Följande har hänt mig för 30 minuter sedan.
I en affär med allt möjligt, plockade jag upp två vattenmeloner och gick med dem till kassan, eftersom den stod mellan mig och utgången. En mörkhyad ung kassör lät melonerna rulla fram till en våg framför honom och sade ”74 kronor, tack. Vill du ha kvitto?”
”Ja tack.”
I samma ögonblick dök hans chef fram, en svensk kvinna, modell jag vet allting bäst. ”Har du vägt varje melon för sig själv?” förhörde hon kassören.
”Nej”: svarade denne, eftersom han inte hunnit anamma visdomen att vissa frågor kräver ett till frågan anpassat svar.
”Det måste du så klart!” predikade den överordnade med emfas.
Nu blev jag nyfiken. ”Varför måste man väga varje melon för sig själv?” undrade jag, eftersom jag tänkte att nu kommer jag lära mig något som jag aldrig reflekterat över.
”Får jag dina meloner”, beordrade hon, ”jag skall visa dig varför”.
Melonerna vilade redan i min ryggsäck, glada över att slippa tiotals främmande händer banka och knacka på dem och kasta dem hit och dit, som om de inte hade några känslor, men jag plockade ändå upp dem och överlämnade dem till kvinnan. Hon lade dem på kassavågen och beordrade mig att komma bakom kassan. ”Ser du?” sade hon och pekade på melonerna.
”Jag ser, men vad borde jag se?” undrade jag.
”Den ena melonen är utanför vågen, ser du inte det?”
”Jo, en del av den ena melonen är det, so what?”
”So what?” upprepade hon ganska så förvånat. ”Du har fått en del av melonen gratis! Skall affären stå för den delen, kanske?”
Det ville jag naturligtvis inte, men jag ställde ändå en, i sammanhanget kanske inte helt genomtänkt fråga. ”Kommer din badrumsvåg visa två olika värden beroende på om du ställer dig på den rakt upp och ner, och om du lyfter upp båda armarna så att de är parallella med golvet och armarna sträcker sig en bra bit utanför badrumsvågen?”
”Titta här:” Hon placerade en av melonerna på vågen. ”Den här lite ljusare melonen kostar 41 kronor, och den här lite mindre 33. Nå, och vad fick du betala?” undrade hon segerrikt.
Jag överlämnande mitt kvitto till henne. ”Varsågod. Jag betalade de 74 kronorna som det står på kvittot. 41 och 33 är ungefär 74, inte sant?”
”Då är du inte skyldigt nåt”, sade hon till mig. ”Men det var ändå onödigt att diskutera min vikt!”
Kvinnan vände sig till den mörkhyade kassören och sade på engelska: ”Do not listen to this man and weigh every melon separately!”
Här kommer en annan självupplevd, korrekt återgiven skildring.
Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända ner till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm. Följaktligen satte jag mig på min tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i stan.
Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?
I varuhuset fanns det stuprör i olika material och färger, längder och dimensioner. De flesta var 3 och 4 meter långa, men det fanns även en kortare, avsågad bit cirka 1,6 m lång. Således fanns här inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag lätt kunde transportera på min cykel.
Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en närstående kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Samtidigt som jag förgäves spanade efter en annan expedit. Men till slut blev det ändå min tur.
”Jag behöver en bit stuprör”, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.
”De finns där”, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.
”Ja, jag vet”, svarade jag. ”Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?”, frågade jag.
”Nej, det går inte”, riposterade expediten.
”Nähä, varför inte det?”
”Eftersom vi inte brukar göra så?”, upplyste hon pedagogiskt.
”Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.”
”En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er”, sa expediten och tillade ”Ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal”, och hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå att ett viktigt samtal som hon väntade på, kommer att dyka upp från den där telefonen.  
”Nu förstår jag ännu mindre”, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?”
”Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.”
”OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten. Den kommer väl till pass om 20 år, när jag återigen skall dränera huset.”
”Ni är så välkommen så”, avslutade hon. 

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en halv minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.
”Man betalar i kassan där borta”, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.
”Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…”
”Småbitar betalas alltid vid utgången”, konstaterade hon och jag var helt på det klara att denna kvinna var ännu mindre flexibel än det stuprör som jag höll i. 

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.
Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.
Jag anmärkte: ”Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör”.
”Det är fyra meter”, svarade kassörskan, ”det ser jag här”. Hon pekade på sin kassaapparat.
”Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter”, försökte jag och kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden, och sedan tittade på mig segervisst, som om hon ville säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon ”ser ni, det är fyra meter!”.
Det är på inget vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa ”Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden, så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är etthundra sextioåtta centimeter lång…”
Vid det här läget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.
En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det, ”alla blir glada och nöjda”.
Jag är invandrare och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.
Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio. ”Hej, det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt”, rapporterade hon och jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.
”Du skall använda streckkodsläsaren”, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.
”Det har jag gjort! Vad tror du!” biktade sig kassörskan en smula illa berörd.  
”Och hur långt är det?” förhörde den osynlige allvetaren.
”Fyra meter”.
”Enligt streckkoden?”
”Ja! Enligt streckkoden!”
”Men då är det väl fyra meter, är det inte det?” utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.
Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde ”Hörde ni vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?” 

Du som inte fattar varför de ovan nedtecknade köpenskapserfarenheter var värda min skrivartid, kan sluta läsa här.
Du som däremot fattar vad jag är ute efter med dessa vittnesmål från det verkliga livet, kan också sluta läsa här. Eftersom du redan har kommit till samma konklusion som jag, att människor som är övertygade om att objektiva fakta kan ignoreras och ledigt anpassas till deras egna behov, finns överallt bland oss. Några är partiledare eller bankdirektörer och styrelseordföranden, eller domare och nämndemän, ministrar och försäkringsbolags vd-ar och så vidare. Ingen av dem vill annat, än att göra sitt bästa. Men de följer sina och sina grupptillhörigheters modifierade fakta, och dessa överensstämmer inte alltid med den objektiva verklighetens fakta. 

Låt oss avsluta denna läsövning med ett leende på läpparna och lite musik. När den renommerade bengalisk-indiske sitarvirtuosen Ravi Shankar satt på scenen på The Monterey International Pop Music Festivalen den 18 juni 1967, applåderade publiken lika vilt som uppskattande redan efter några minuter. Ravi Shankar blev något förbluffad och bemötte ovationerna med de idag bevingade orden Ni får gärna vänta med applåder tills jag stämt färdig min sitar och ni hört mig spela.

Skrivet till tonerna av Don't You Ever Wash That Thing?  
 

 

måndag 3 juni 2019

Franz Kafka än en gång



Franz Kafka dog den 3 juni och föddes den 3 juli. Inte undra på att många offentliga medier vill förknippas med denna litterära celebritet i dessa dagar. Någon som heter Gunnar Bolin presenterade Kafka i dagens P1 kultur (2019-06-03) med det utbredda och i mina öron absurda påståendet om Kafkas önskemål att få alla sina verk förstörda. Jag har en annan uppfattning därom, se mina funderingar betitlade ”Bör vi lita på Franz Kafkas påstådda testamente?” https://www.jpsmedia.se/2019/05/23/bor-vi-lita-pa-franz-kafkas-pastadda-testamente/ 

I samma radioprogram talade en litteraturvetare om Kafka och nämnde hans ”Das Schloss”. Det är rätt att romanen heter ”Slottet” på svenska. Problemet är att titeln ”Slottet” inte röjer det som den tyska och den tjeckiska titeln ”Zámek“, avslöjar. ”Das Schloss” kommer av ordet ”sluta”, schliesen – schloss – geschlossen, och står för både ”slott” och ”lås”, en dubbelhet som onekligen hjälper en att tolka handlingen. 

På SVTs kulturprogram kunde man höra att Kafkas verk var förbjudet i Tjeckoslovakien. Mig veterligen var det aldrig förbjudet att tala om Kafka i Tjeckoslovakien, och hans alltid på tyska skrivna arbeten utkom i Tjeckoslovakien både i tjeckisk och slovakisk översättning. Jag äger själv en slovakisk översättning av ”Das Schloss” från 1965 och ”Der Prozess” från 1964. Det är antikvariska exemplar som jag köpte i Bratislava år 1982 för futtiga 12 tjeckoslovakiska kronor.

Varför man inte tryckt samtliga Kafkas verk i ständigt nya upplagor kan ha en sådan prosaisk orsak som ett svalt publikintresse och begränsad ekonomi. Rättigheterna till Kafka låg som bekant hos Schocken Books Inc., New York, USA och deras handelsvaluta hette knappast, socialistiska kronor från Tjeckoslovakien. Tittar man i tjeckiska eller slovakiska litterära handböcker, exempelvis i den av mig ägda ”Encyklopedia spisovateľov sveta” / ”Författarnas världsencyklopedi” finner man lätt Kafka där. 

Som man brukar säga när det gäller något som kommer från publik service: Lita inte på allt du hör.