”Bröderna Lejonhjärta” och ockupationen av Tjeckoslovakien 1968

”Bröderna Lejonhjärta” och ockupationen av Tjeckoslovakien 1968

I maj det här året ger bokförlaget Rabén och Sjögren ut Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i en ny utgåva. 

”Bröderna Lejonhjärta är en fantasy-/äventyrsroman av Astrid Lindgren som publicerades hösten 1973. I likhet med flera av Lindgrens andra böcker behandlar boken, för genren, ovanligt tunga och mörka teman som: sjukdom, död, självmord, tyranni, förräderi och förtryck som kräver uppror. Framträdande är också ljusa och varma teman som: syskonkärlek, lojalitet, hopp, mod och pacifism”, upplyser oss uppslagsverket Wikipedia. 

I boken Rebellen från Vimmerby : om Astrid Lindgren och hemstaden, återger Jens Fellke, Helena Egerlid och Rebecca Forsgren Malmström, några nyhetsnotiser ur Wimmerby Tidning, som kunde ha inspirerat Astrid i hennes författarskap: ”Femåringen hade ej hissats upp på en stång av lekkamraterna” (Emil och Ida), ”Tvenne bröder innebrända vid eldsvåda” (Bröderna Lejonhjärta)”.

Astrid Lindgren arbetade många år på Bröderna Lejonhjärta. Utgångspunkten var, enligt henne själv, en gravsten som hon såg på Vimmerby kyrkogård. ”Här vilar de späda bröderna Phalén”, angav minnesstenen. 

Astrid sökte ett hållfast innehåll till sin berättelse, gärna med politiska förtecken. År 1968 ockuperade Warszawapaktens ”fredsbevarande” styrkor det tjeckiska och slovakiska brödrafolket. Många blev offrade, några fick offra sig. 16 januari 1969 satte den tjeckiske motståndsmannen Jan Palach eld på sig, bara 20 år ung. Tre dagar senare dog han av sina brännskador. 

En månad efter Palachs begravning släppte Jan Zajíc Katlas eld löst och brände sig till döds. 

År 1973 kom Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta ut. 

I augusti 1975 skrev 35 länder på Helsingforsdeklarationen, Declaration on Principles Guiding Relations between Participating States. 

Den tjeckoslovakiska medborgarrättsorganisationen Charta 77 bildades som en motreaktion på, att den sovjetkuvade tjeckoslovakiska regeringen inte efterlevde de 10 deklarationspunkterna från Helsingforskonferensen. 

Bröderna Lejonhjärta uppfattades av det officiella Tjeckoslovakien, den som värnade om medborgarnas psykiska väl och ve, som inte bara som en politisk, utan även som en osund och farlig bok. Klassad så, fick den naturligtvis inte ges ut på något officiellt sanktionerat förlag. Men den gavs ut i en samizdatutgåva av Charta 77-medlemmar. Numera är Bratři Lví srdce, som Bröderna Lejonhjärta heter på tjeckiska, utgiven på Albatros, förlag som äger exklusiv utgivningsrätt på samtliga Astrid Lindgrens böcker i Tjeckien.

© Vladimir Oravsky

Några tjeckiska och svenska paradoxer

Några tjeckiska och svenska paradoxer

Efter det som kallas Pragvåren, flydde år 1968, mången ”tjeckoslovak” till Sverige, och Sverige och svenskarna tog emot oss med både öppna hjärtan och välkomnande armar. Tjecker och slovaker har integrerats väl i Sverige, vilket ingalunda betyder att tjecker och slovaker slutade att umgås med varandra och avstod från att bilda nationella föreningar. Det tjeckiska och slovakiska föreningarnas riksförbund i Sverige är ett talande exempel på det.
De brukar anordna träffar, exempelvis den i Kyrkekvarn som alltid hålls under fyra dagar runt Kristi himmelsfärds dag. Det här året var det för 36:e gången.

För flera år sedan fick jag under en sådan träff en grön pikétröja i gåva av en av det musikaliska sällskap som brukar gästa denna tillställning. Gruppen heter Kapela starých časů och deras namn och logo finns snyggt broderat på den gröna tröjans översta vänstra sida. Snart erfor jag att denna logga och detta namn fungerar som en samtalskapare i Sverige. Jag fick nämligen svara åtminstone 113 gånger under årens lopp på frågan ”Vad betyder Kapela starých časů?” och ”Vilket språk är detta skrivet på?” Och jag svarar naturligtvis alltid på tilltalet och förklarar att Kapela starých časů är namn på en tjeckisk musikensemble, och att det tjeckiska namnet betyder De förflutna tidernas orkester, och att gruppen, bestående av fem sångare, tillika multiinstrumentalister, spelar och sjunger mestadels äldre tjeckiska och slovakiska sånger med folkmusiktouch.
Bandet började spela tillsammans år 2002, alltså efter kommunismens fall i de tjeckoslovakiska länderna, men förkortningen av namnet Kapela Starých Časů är KSČ, något som varken i Tjeckien eller Slovakien står för Kennedy Space Center, utan det står för Komunistická strana Československa, det vill säga den marxism–leninistiska Tjeckoslovakiens kommunistiska parti, grundat i maj 1921 och upplöst i november 1990. I namnet Kapela Starých Časů (KSČ) gömmer sig således en paradox, att en djupt antidemokratisk enväldesregim kunde ge upphov till en älskad och varaktig musikalisk skatt.
Min gröna tröja med gruppens namn är nästan utsliten och vid årets möte fick jag en ny, nu i brandgul färg.

Foto: Vladimir Oravsky, i grön Kapela starých časů-tröja, föräras en ny, den här gången brandgul tröja. Klarinettisten och saxofonisten Aleš Juráček i blå T-shirt, gitarristen och banjoisten Luboš Zahradník i svart T-shirt.

På sammankomsten i Kyrkekvarn närvarade det här året även Tjeckiens ambassadör. Och nu är jag vid paradoxen nummer två. Han, ambassadören, är en 54-årig, utan tvekan trevlig, välutbildad och initiativrik man, som bor i Sverige sedan februari 2016, det vill säga längre än två år. Icke desto mindre låter han sig tilltalas med sin titel ”herr ambassadör” och ”ers excellens” och människor konsekvent niar honom.
Någon tycker kanske att detta är en självklarhet, att verbala nigningar och bugningar äro artiga och hör till god umgängeston, i mina ögon äro dessa ovädrade teatraliteten en anakronism, som definitivt stjälper betydligt mer än hjälper.
Jag som hade mycket mer än nog av herrskap-och-tjänstefolket förhållanden i den socialist-kommunistiska, på pappret jämställda Tjeckoslovakien, valde att emigrera till just Sverige, efter att jag på sommaren 1967 läste om Medicinalstyrelsens ordförande Bror Rexed och hans du-reform. Sedan dess är Bror min andlige bror och representerar ett ljust Sverige.
Jag är nämligen övertygad om att Bror Rexeds reform bidrog till det goda Sverige, något som Sverige onekligen är.

I Kyrkekvarn träffas tjecker och slovaker bosatta inte bara i Sverige, utan även tjecker och slovaker från andra länder, inte minst från Tjeckien och Slovakien. Det rör sig mestadels om våra syskon eller mera avlägsna släktingar som inte hade mod eller möjlighet att lämna sitt födelseland. Och här kommer paradox nummer tre. Vi som bor i Sverige mår betydligt bättre än våra släktingar som stannade kvar, och vi ser definitivt yngre ut och ser mindre slitna ut än våra något yngre anförvanter.
Det kan naturligtvis vara en slump eller en chimär men faktum är att Sverige ligger på nionde plats i Världshälsoorganisationens rankning av medellivslängden av olika länders invånare – år 2016 var medellivslängden 84 år för kvinnor och knappt 81 år för män i Sverige – Tjeckien dock befinner sig först på plats 33 och Slovakien på plats 46.
Vi som kom hit till Sverige, borde egentligen inte ha så mycket lättare att ta sig fram genom livets kringelikrokar, då vi var tvungna att lära oss vårt nya språk, våra nya seder, t o m våra nya yrken et cetera, innan vi blev välmående och respekterade professorer, musiker, konstnärer, lärare, läkare, översättare, datatekniker, entreprenörer, uppfinnare, författare, guldsmeder, optiker, vd:ar, skådespelare och så vidare.

På årets ovannämnda möte fanns även ett gift ungt, till och med mycket ungt par, som kom till Sverige för två år sedan. Båda är läkare utbildade i Tjeckien och båda har numera fast jobb i Sverige. De båda är välformulerade, välartikulerade och välorienterade. De jobbar som läkare, dock inte på samma klinik. Ändå delar de samma åsikt baserad på egna erfarenheter. Enligt dem är Sverige ett paradis och dessutom är Sverige ett arbetsparadis. De menar att i jämförelse med tjeckiska förhållanden är läkarnas arbetsbelastning så minimal och därmed skonsam att det är rena glädjen att ge sig till jobbet, att en svensk läkare skulle klara av den tjeckiska sjukvårdens tempo troligen bara en vecka innan hen skulle känna att arbetet var en så pass stor börda att hen skulle överväga att sluta med sitt yrke och ägna sig åt något annat. Och här är paradox nummer fyra: Jag läser och hör inte så sällan att svensk sjukvård går på knäna på grund av arbetsbelastningen och jag läser och hör nästan dagligen att lärare och poliser och skådespelare och offentligt- och privatanställda och politiker och journalister känner sig utarbetade och slitna och deppiga och sjukliga och överutnyttjade. Icke desto mindre pekar alla prognoser på att både svenska kvinnor och svenska män kommer att i genomsnitt leva ännu längre och att det nya 80 blir det gamla 50. Kan det vara så, att vad som uppfattas som hårt och intensivt arbete är något som är subjektivt och inte objektivt mätbart? Kan det vara så, att hårt och intensivt arbete förädlar människan åtminstone i Sverige, eller kan det vara så att prognosen att det nya 80 blir det gamla 50 är lika optimistisk som den som menar att sommaren blir solig och varm och julen fridfull, vit och rik.
© Vladimir Oravsky

Vad skulle jag annars svara?

Vad skulle jag annars svara?

Jag lever på bokstäver som jag radar i ord och meningar, som i sin tur bildar avsnitt och kapitel och böcker.

Jag lever gott på denna verksamhet. 

Inte lika gott som Camilla Läckberg och Liza Marklund, men jag är inte känd från tv.

Dessutom behöver varken Camilla eller Liza bruka stora delar av sin skrivartid på att bråka med redaktioner och förlag för att erhålla det överenskomna gaget, inte heller behöver de försvara sina präntade tankar et cetera. (Nyligen skulle ett av mina manuskript ges ut i bokform. Jag läste igenom korrekturet och snubblade över meningen ”Man lär sig av historien”. 

Hela boken beskriver hur min huvudgestalt gång på gång upprepar sina misstag utan att ta lärdom av dem, något som han själv reflekterar över i slutet av boken. Jag ändrade således meningen ”Man lär sig av historien” till ”Man lär sig inte av historien”, alltså till samma ordalydelse som stod i det antagna manuskriptet. Den kvinnliga förlagschefen svarade att hon inte går med på utsago att man inte lär sig av historien och om jag inte kan acceptera hennes ändring, blir boken inte av.)

I dag fick jag ett mejl. Här är det i sin helhet: 

”Hej! Vi får se om det blir något tomt utrymme där ett kåseri av den här typen kanske kunde passa.

Men jag förstår inte varför du skriver som om du vore en kvinna, eller är det ett internt skämt att din far kallar dig ’flicka lilla’? Det kommer ju inte att överensstämma med skribentens namn åtminstone.” 

Undertecknad av tidskriftens kvinnliga chefredaktör. 

Så här svarade jag i ett vändande mejl:

Hej igen. 

Som du vet, har jag författat cirka 80 böcker. Några av dem är fabler där olika djur kommer till tals och de uttrycker sig som om det var de som var berättare, författare. Här följer jag en tradition i vilken exempelvis Aisopos och Ovidius och Jean de La Fontaine och Ivan Krylov och Karel Čapek verkade. 

Andra av mina böcker är berättade ur en kvinnas eller flickas perspektiv. Det är bland annat mina tre böcker om Zlata Ibrahimovic, det är min bok ”Från Astrid till Lindgren”, det är mina tre böcker om Marie-Antoinette, det är min mycket populära bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”…

Att en man skriver som om han var en kvinna är inte mitt påfund. Gustave Flaubert, fadern till ”Madame Bovary” hävdade till och med att ”Madame Bovary, c’est moi”.

Jag vet att du väntar på svar, så jag skall här, direkt från minnet, ange andra manliga författare som skrev i kvinnlig förklädnad: Jean-Jacques Rousseau (”Julie eller Den nya Héloïse”), Lev Tolstoj (”Anna Karenina”), Theodor Fontane (”Effi Briest”), Hjalmar Bergman (”Flickan i frack”), Federico García Lorca (”Yerma”, ”Bernardas hus”), Henrik Ibsen (”Hedda Gabler”, ”Fru Inger till Östråt”, ”Ett dockhem”), Prosper Mérimée (”Carmen”), Antoine François Prévost (”Manon Lescaut”), Eugène Scribe (”Den stumma från Portici”)…

Denna litterära ”könsappropriering” kan naturligtvis problematiseras eller till och med angripas och fördömas. 

Plötsligt drar jag mig till minnes en litterär tankenöt:

De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard. 

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”. 

Hur förklarar man allt detta?

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklaren John Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.

Så mycket om gåtans George.

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin. Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under. Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell. 

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana. Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen. 

Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar. 

J. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman ”The Cuckoo's Calling” var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert…

Jag föreslår således att du antingen bifogar denna min snabbtecknade förklaring varför jag skriver som om jag var en flicka, eller också byter du ut mitt namn mot Zlata Ibrahimovic. Jag har faktiskt skrivit en bok, ”På väg – berättelser av Zlata Ibrahimovics”, under detta artistnamn.

Vännenligen

Vladimir Oravsky, alias Zlata Ibrahimovic  

© Vladimir Oravsky