fredag 5 oktober 2018

Beatles LOVE ME DO fyller femtiosex år

Beatles LOVE ME DO fyller femtiosex år

”Love Me Do” var The Beatles första singel. I Storbritannien gavs den ut 5 oktober 1962 (Parlophone 45-R 4949).

Det finns tre händelser i mitt liv som märkbart påverkade det. 
-       Mina döttrars födelse, 
-       min flykt från hemlandet och 
-       ”Love Me Do”, det vill säga Beatles som i oktober 1962 via Parlophone Records startade sin exempellösa erövring av världen, efter att skivmärket Decca gjort sitt största misstag någonsin, genom att vänligt dock bestämt tacka NEJ till The Beatles. 
År 1962 var ett händelserikt år: Marilyn Monroe hittades död och dessutom naken i sin säng med en tömd behållare avsedd för sömntabletter bredvid sig, 
Betty Friedans bok ”The Feminine Mystique” / ”Den kvinnliga mystiken” beskrev den amerikanska kvinnosituationen, 
amerikanarna lyckades äntligen sända en människa, John Glenn, ut i rymden och runt jorden, 
Chubby Checker introducerade ”Twist” i Europa efter att danserna ”The Mashed Potato”, ”The Bird”, ”The Watusi” och ”The Locomotion” försvunnit från världens dansgolv lika snabbt som de skapa­des, 
Edward Albees pjäs ”Who's Afraid of Virginia Woolf” / ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” fick sin premiär, 
i Storbritannien dog 60 människor inom tre dagar av smog och luftföroreningar,
Rachel Carsons bok ”Silent Spring” / ”Tyst vår” väckte en stor debatt om miljögifter,
Der Spiegel-affären i Västtyskland ledde till regeringskris, 
president John F Kennedy hotade invadera Cuba i fall Chrusjtjov inte desarmerade sina kubanska missiler, 
samme John F sände militärer till Sydvietnam, 
Algeriet blev självständigt, 
liksom även Uganda, Ruanda och Burundi, 
samt Katanga återförenades med Kongo efter FN:s insats mot Moise Tshombes legosoldater. 
Trots alla dessa händelser och begivenheter är det ändå The Beatles och den påföljande Beatlesmanin som påverkade dåtidens ungdom mest. 
Musiken blev annorlunda,
ungdomars utseende, det vill säga hår stil och kläder / mode, blev sig olikt, 
vårt beteende och sätt att leva blev annorlunda. 
Och vi, det var tonåringar i öst och väst, i Japan, Moskva och i Mexiko.
John Lennon på kompgitarr, Paul McCartney med basgitarr, George Harrison på sologitarr, Ringo Starr på trummor och den femte Beatlesmedlemmen, producenten och pianospelaren George Martin, skapade under de åtta år som de spelade och komponerade tillsammans, 17 nummer-ett-singlar, och 90 procent av alla deras låtar kom in på top-10-listan. Bara i Storbritannien låg de hela 432 veckor på listan med 25 top-10-hits. 24 hits i rad! Utan något avbrott! 
Kungen av Rock'n'roll var Elvis Presley ändå tills Beatles beträdde scenen. År 1962 hade han fyra nummer-1 singlar: ”Good Luck Charm”, ”Return To Sender”, ”She's Not You” och ”Rock-A-Hulas Baby”. Även andra amerikanare dominerade rock- och popscenen, Ray Charles sjöng sin ”I Can't Stop Loving You” och instrumentalgruppen B. Bumble and the Stingers gjorde om Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” till en omåttligt populär ”Nut Rocker”.  
I Storbritannien var den största stjärnan Cliff Richard som år 1962 släppte sin stora nr 1-hit ”The Young Ones” och liksom Elvis, uppträdde även Cliff Richard som skådespelare, Cliff Richard i filmen ”Summer Holiday”. 
En annan brittisk grupp som det gick utomordentligt bra för år 1962 var The Tornados. Deras hit ”Telstar” såldes i åtminstone sex millioner exemplar, den låg på top twenty nära fem månader och användes som signaturmelodi i otaliga radio- och tv-program. 
Men den musikaliska Storbritannien var ända tills nu mestadels synonym med London. Liverpool, som år 1962 hade 400 registrerade popband, var fortfarande bara en stad mest känd för sin hamn, skeppsvarv, stålverk och galoppbanan Aintree Racecourse, där Grand National avgörs varje år i april. 
I dag är Liverpool en välkänd kulturstad. Och allt började för femtiosex år sedan med ”Love Me Do”. 
Paul McCartney minns: ”That's what we want to get back to - simplicity. You can't get anything simpler, yet more meaningful than "love, love me - do". That's just what it means. I think I slagged off school to write that one with John when we first started.” Det var en skolkdag som borde förevisas på varje pedagogiskt museum världen över. 

Att kalla sin grupp The Wings, det vill säga vingarna, är att skryta för omvärlden med att utan hans, Paul McCartneys, insats skulle de berömda beatlarna, det vill säga skalbaggarna, aldrig lyft. Namnen på en rad popgrupper, konstnärsgrupper och dylikt har ett intrikat ursprung och avslöjande etymologi. Exempelvis The Beatles. John Winston Lennons stora idol var den förtidigt bortgångne sångaren och kompositören Buddy Holly, vars kompgrupp hette The Crickets, vilket på svenska betyder syrsorna. Lennon ville ge sin grupp ett namn i samma anda. Det blev The Beatles, fast med ”bea” som i Buddy Hollys låt ”Heartbeat”. Och Beat är benämningen på den sorts musik som Beatles är en värdig representant för.
Dessvärre blev gruppen The Beatles skjuten till döds den 8 december 1980 genom mordet på John Lennon. År 1995 var det mycket säljande att vara en död musiker. Detta utnyttjade även The RestBeatles som då förbrödrades med den tragiskt mördade John Winston Lennons kvarlåtenskap, och på så vis äntrade de forna skalbaggarna återigen världshitlistorna, nu som likmaskar.

PS: Love, love me do / You know I love you, / I'll always be true, / So please, love me do / Whoa, love me do
Det är inte alltid lätt att vara helt trovärdig med sina data. Anledningen är att det finns hur många källor som helst och uppgifterna i dessa varierar. Bara ett av flera exempel: den ovannämnda, inflytelserika Betty Friedans bok dateras numera till år 1963, et cetera. Jag beskriver problematiken i min bok ”I skuggornas hetta : Tvärkulturella filmanalyser” (Studentlitteratur, 1983, 1984, 1992) på följande vis: Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske att verifiera författarens tillförlitlighet mot fakta. I sin ”Introduction to 1983-84 Edition” av ”TV Movies” (1982), beskriver redaktör Leonard Maltin på flera sidor de vedermödor han hade för att få de exakta uppgifterna till produktionsdata för de filmer verket tar upp. Trots sina ansträngningar daterar Maltin USA-premiären på Michael Curtizs ”Casablanca” (1943) felaktigt till är 1942, ett årtal som likaledes uppges av Andrew Sarris (”The American Cinema”, 1968).  
Även jag har lagt ner ett omfattande arbete på att kontrollera bokens data, men ett garderande förbehåll bör ändå vara på sin plats: 
Regissören Robert Wienes klassiker från år 1919 omnämnes i Siegfried Kracauers avhandling ”From Caligari to Hitler” (1946) som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”, och så gör även Björn Rasmussen i sin bok (Verdens bedste film, 1970) och även Leif Duprez och Gerth Ekstrand (”Se på film”, 1975) och Gerhard Lamprecht (”Deutsche Stumfilme, band 5, 1919, 1968) etc. 
Även i manuskriptet till filmen, utgivet av Lorrimer (1972), stavas det tyska ”Das Kabinett" med ”C” och ett ”t”. 
Ulrich Gregor och Enno Patalas stavar dock i deras verk ”Geschichte des modernen Films” (1965) doktor Caligaris omtvistade kabinett med ”K” och två ”t”, och så gör även Georges Sadoul (Histoire de l'art du cinéma des origines à nos jours”, 3. Utgåva, 1953) och Raymond Durgnat (”Films and Feelings”, 1967) och Peter Cowie (”A Concise History of the Cinema, part l, Before 1940”, 1971) och Jean Mitry (”Histoire du cinema, del 2, 1915-1925”, 1969) och Jerzy Toeplitz (”Geschichte des Films, del l, 1895-1928, 1975) och Lotte Eisner ”The Hounted Screen”, engelsk utgåva av ”L'Ecran démaniaque”, 1973) och Roger Manvell & Heinrich Fraenkel (”The German Cinema”, 1971) etc. 
Dessvärre hade jag inte möjlighet att kontrollera uppgiften mot filmen, men ett val blev jag ändå tvungen att göra. (På filmens originalaffisch från år 1919 anges filmens titel som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”. Det finns en reproduktion av affischen i Lotte Eisners ovannämnda bok, något som författarinnan måste ha förbisett.) 

lördag 22 september 2018

Dagmardagen

Dagmardagen 

Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och damer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsnamnet Dagmar. 
Namnet är sammansatt av substantivet ”dag” och adjektivet ”mar”. Dag betyder dag och mar betyder berömd. 
Att vara berömd är att vara känd av dem som inte känner dig, lyder en av Nicolas Chamforts maximer, tack vare vilka han själv blev en stor berömdhet, beskyddad av självaste Marie Antoinette. Den 21 September 1792 avkortades både hennes kropp och även liv av en professionell skarprättare, och 13 april 1794 dog Chamfort av egna självmordsskador han åsamkade sig 7 månader tidigare. Så här gick det till: medveten om att han skulle fängslas, sköt han sig rakt i ansiktet. Han sköt bort sin näsa och haka, och när han konstaterade att han fortfarande inte var i himlen, tog han fram en papperskniv och stack sig med den i halsen upprepade  gånger. Inte ens det hjälpte, och detta verktyg visade sig vara odugligt även när han stack sig med det i bröstet. Hans tjänare hittade honom badandes i sitt eget blod, men hans tillstånd verkade inte vara värre, än att han med eget blod kunde underteckna den sedermera välkända förklaringen ”Jag, Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort, förklarar härmed, att jag hellre dör som en fri man, än att jag lever som en slav i ett fängelse”. 

Här är det en lämplig paus för reklam, och jag nyttjar den till att rekommendera dig min bok ”Till dig jag vänder åter”, där du stiftar en intim bekantskap inte bara med de ovannämnda, utan även med Axel von Fersen, Gustav III, Maximilien Robespierre, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais och naturligtvis med Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som markis de Sade. 
”A splendid time is guaranteed for all” som the Beatles sjunger i ”Being for the Benefit of Mr. Kite!”

Men åter till den här betraktelsens huvudperson, det vill säga Dagmar.
Till Norden kom namnet genom prinsessan av Böhmen, det vill säga Tjeckien. Dagmar gifte sig år 1205 med Valdemar, det vill säga Vladimir Sejr, och blev här känd som Dagmar av Böhmen.
Dagmar av Böhmen sägs vara mycket omtyckt, något som får belägg även i faktumet att hon skänktes den ofta sjungna folkvisan ”Dronning Dagmars død”:
”… Dronning Dagmar rejser sig af båren op, / hendes øjne er blodige røde.
’O ve, o ve, min ædelig herre, / hvi gjorde i mig den møde?’
Udi Ringsted hviles dronning Dagmar //
’Nu er det tid jeg farer herfra / jeg kan ikke længe lide.
Nu ganger himmerigs klokker for mig, / Guds engle efter mig bide.’
Udi Ringsted hviles dronning Dagmar …”
   
En annan Dagmar, som är känd i Sverige, Norge och Finland är den som härjade i dessa länder under julhelgen 2011. Då kallades hon eller den, Stormen Dagmar. Det finns ingen balad om den inte.

På Dagmardagen 1984 beslutade Sveriges riksdag om den så kallade Dagmarreformen och Dagmarförhandlingarna och den årliga Dagmaröverenskommelsen, men allt detta är du mycket kunnig om, så det finns ingen anledning att orda om det. 

Den här lilla notisens folkbildande uppdrag är dock att medvetengöra dig om ytterligare en Dagmar, hon som går under namnet Dagmar Daggmask, och som är huvudpersonen i den synnerligen underhållande lärdomssagan betitlad ”Dagmar Daggmask”. 
Och var hittar du den? 
Den ingår i den lättillgängliga boksamlingen ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn”.  
Skänk den till din älskade oavsett om det är en hon eller han.

Hen som upplyser dig om allt detta är Dagmar Daggmasks fader lystrande till namnet 



torsdag 23 augusti 2018

Jorden är rund och här kan allt ske


Jorden är rund och här kan allt ske

Ett av mina lillbarnbarn visste vem Peter Madsen var långt innan hela världen fick veta att han är en mördare. För många små danska pojkar var Peter Madsen en spännande uppfinnare med egen ubåt och med ögon siktande mot stjärnorna. Men sedan kom den första chocken, den som avslöjade att även en ubåtskonstruktör kan vara en skurk, en som mördar. Den andra chocken var ännu svårare att bearbeta. Hur kommer det sig att det finns folk som kan gilla skurkar.
Frågeställningen infann sig efter att det blev allmänt känt att den morddömde Peter Madsen, som har den svenska journalisten Kim Wall på sitt samvete, inledde en kärleksrelation med en 40-årig mor till två pojkar, som arbetade som fängelsevakt på Vestre Fængsel, där Madsen hölls inspärrad.

Relationer mellan kvinnor och farliga män är lika gamla som relationerna mellan dessa två kön.    
I Shakespeares lärorika stycke Life and Death Of King Richard III mördar den psykiskt och fysiskt vanskapte flerfaldige mördaren Richard, som vid den tiden bara kan tituleras Duke of Gloster, Lady Annes man, Henry VI:s son, Edward, Prince of Wales. 
Detta berättar Duke of Gloster direkt till oss, det vill säga publiken och sedan inviger han oss i mysteriet att ett mord är det bästa sättet att erövra en kvinnas hjärta. Och innan vi, det vill säga publiken, hinner vakna från chocken, förför han Lady Anne på hennes döde och enligt hennes eget utsago även älskade mans kista. Lady Anne gifter sig med sin mans mördare Duke of Gloster, eftersom hon vill vara mäktig och nu när hennes avdöde man Prince of Wales inte kan bli kung ens för de maskar han när, men Richard däremot kan bli det om han mördar eller låter mörda tillräckligt många vuxna och barn… 
Soldaten Urias hustru Batseba blev gravid med monarken David och för att snygga till saken skickades den bedragne äkta mannen med vad som idag kallas uriebrev till Elyseiska fälten. Därefter gifte sig Batseba med David.
I Woody Allens underbara, hoppingivande musikallärostycke Everyone Says I love You är flickan Skylar, gestaltad av den sensuella Drew Barrymore på väg att gifta sig med Holden, en medkännande och offervillig mjukis vars roll gestaltas av en av USA:s mest mångsidiga aktörer Edward Norton. Men Skylar råkar träffa Tim Roths karaktärslösa karaktär Charles Ferry, en självcentrerad mördare på tillfällig permission och hon faller för honom ursäktande sig med att hon aldrig tidigare kysst en psykopat. När sedan Holden, utklädd till djävulen med lång svans mellan sina ben och farliga horn i pannan återigen möter Skylar, så faller hon naturligtvis för honom. 
Åter till Danmark: Gertrud, Hamlets mor, gifte sig med sin mans mördare, trots att Hamlet inte var alltför förtjust i tanken.

Den verkliga världen är nerlusad av förhållanden mellan riktigt stygga vargar och oskyldiga rödluvor: Danny Rolling var känd för att han på det mest brutala och utspekulerat utdragna sätt mördat fem kvinnor innan han blev stoppad i säkert förvar. Han kunde hugga sina kvinnooffer med 40 knivhugg i överkroppen samtidigt som han högg dem med sin bångstyriga penis i underlivet. Sedan högg han av kvinnornas huvud och placerade det så att det fick titta på när han fortsatte att tillfredsställa sina lustar på hennes kropp. Innan han avrättades år 2006 mottog han hur många friarbrev som helst, jag återkommer till det.
Lyle och Eric Mendez blev riktiga kändisar när de mördade båda sina rika föräldrar med ett oräkneligt antal skott. Sedan ringde de polisen för att anmäla brottet och efter det njöt de av arvet. Till slut avslöjades de dock och nu är de mantalsskrivna bakom lås och bom. Båda bröderna gifte sig under tiden som de avtjänar sitt straff, Lyle var först gift med modellen Anna Erickson, senare med Rebecca Snead.
Richard Ramirez, känd som The Night Stalker, blev dödsdömd för 13 mord, 5 mordförsök, 11 våldtäkter och 14 inbrott. Det sägs att han kunde döda kvinnor på samtliga uttänkliga vis. Hans variationsrikedom på att omvandla sprudlande ung, med hopp och framtidsplaner fyllt liv till smärta, död och sorg var av det obegripligaste slaget. Men inte ens han behövde vara ogift alltför länge. Han fick hur många äktenskapserbjudande som helst. Doreen Lioy vann den spännande kärlekskampen om honom. Pressen var samlad and she was happy. Hon var oskuld när de gifte sig eftersom han ville ha en oskuld. Hon vigde sitt liv åt honom och lever fortfarande i obefläckat celibat, trots att han dog av ”naturliga orsaker” 53 år gammal.
”Jag vet i varje detalj vad han gjorde, men han är en gentleman”, sade en av de lyckliga som fick gifta sig med sin förbrytare. Hon vann kampen om massmördaren och kvinnohataren Willie Turner i konkurrensen med, observera att detta är dokumenterat sant, den kvinnliga psykolog som gjorde långa tester med honom i fängelset. Willie kunde få liv i sin willie och även full utlösning utan att röra den, bara med viljans kraft. Sådan mänsklig kvalité måste imponera på en kvinnlig psykolog, nicht war? Willie borrade visserligen sin stake i psykologen på hennes arbetstid gång efter annan, men avstod från djupare, äktenskapligt engagemang. Att gifta sig med henne vore att håna äktenskapet, sade han. 
Ted Bundys sista mord var den 12-åriga flickan Kimberly Leach. Bundy
slog ner sina offer med en kofot för att sedan strypa dem till döds. Därtill utövade han våldtäkt och nekrofili.  
Alla dessa ovannämnda exemplar på skapelsens krona, plus exempelvis Åmselemördaren Juha Valjakkala, Knutbypastorn Helge Fossmo,den österrikiske incestpappan Josef Fritzl och den till döds torterade Bobbys styvpappa Eddy Larsson, fick upp till 500 beundrar- och frieribrev från unga, vackra, fria och hävdar de själva, trogna kvinnor i månaden. Månad efter månad och år efter år. Det är mer än vad Ringo Starr fick under Beatles glansdagar.     
Så Peter Madsen är långtifrån den ende mördare som väckte en kvinnas åtrå.
Anders Behring Brevik mördade sammanlagt 77 människor i Oslo och på Utøya.
Tror någon att han saknar beundrarinnor? En svenska är mest känd av dem eftersom hon lär skriva till honom åtminstone en gång i veckan. En annan som blev känd för sin kärlek till honom är en tyska som ihärdigt hävdar att hon är Breiviks flickvän och hon har gripits efter att hon försökt ta sig in till honom. Breivik dock, sägs det, vill sällskapa med kvinnor från Östeuropa.

Det är mycket som ter sig nära på obegripligt för ett litet barnbarn. Vi vuxna har slutat förvånas för länge sedan. Eftersom livet har lärt oss att jorden är rund och här kan allt ske.

torsdag 16 augusti 2018

Aretha Franklin vs Linda McCartney

Aretha Franklin vs Linda McCartney

I dag mejlade jag till Omniredaktionen följande: 
Hej, 
I er artikel ”Kändisarnas hyllningar på Twitter: ’RESPECT’”, skriver ni: ”Många väljer att posta sina hyllningar under hashtagen #QueenofSoul, bland dem fotografen Linda McCartney, som bifogar några av sina egna bilder på Franklin.”

Linda McCartney, fotografen och sångaren, gift med Paul McCartney, dog för 20 år sedan, den 17 april 1998, 56 år ung.
Vänligen 
Vladimir Oravsky

Som alltid, fick jag omgående ett svar med det sedvanliga innehållet:
Hej!
Tack för påpekandet. Helt riktigt, ber om ursäkt för detta. Nu korrigerat.
/Anders, Omni

måndag 30 juli 2018

50 år efter ockupationen

50 år efter ockupationen

Tjeckoslovakien var medlem i Warszawapaktens militärallians, som skulle manifesteras i broderlig vänskap, uppoffrande samarbete och ömsesidigt bistånd. Den skulle vara för evigheternas evigheter som den lugnande slogan synlig i samhällets alla hörn försäkrade och försäkrade om.
Trots allt detta positiva, var det tjeckoslovakiska folket inte helt nöjt, utan hittade på något så bakslugt som socialism med mänskligt ansikte, och som om den vanliga våren inte räckte till, uppfann det också Pragvåren. 
Vänskap är vänskap och om någon försöker ta sig ur denna, måste rebellen tvingas till återanpassning, kosta vad kosta vill. Det låter absolut rimligt och jag tror att även den milda och toleranta Brezjnevdoktrinen ger mig här rätt i detta.  
Så den 21 augusti 1968 påbörjade Warszawapaktens styrkor återanpassning av Tjeckoslovakien. Alla var närvarande, förutom de fega rumänska soldaterna.
Jag kallar denna invasion ”Den lyckliga ockupationen”. 
Varför? 
Eftersom jag för mitt vidkommande, vill se detta desperata övergrepp som lyckligt. Redan det att jag kunnat forma mitt liv i ett fritt demokratiskt samhälle och kämpa för en bättre tillvaro på nästan samma villkor som de flesta som lever här, betraktar jag som en lycka. Utan Warszawapaktens militära intrång i mitt land skulle mitt liv sett annorlunda ut, fast liknande påståenden kan alla människor fälla eftersom det troligen finns en kausalitet mellan i princip allt som fyller ett liv. Jag hävdar att mitt liv är fyllt av och styrt av tillfälligheter trots att jag alltid haft planer, alternativa planer, mål och delmål och även lyckats följa dem. Det kallas livets paradox.  
Boken ”Vladimir Oravskys Den lyckliga ockupationen: sensuella recept från naturens eget kök och en läsebok för alla åldrar och många smakriktningar, om honom själv och om invandrade och inhemska människor och djur”, gavs ut 30 år efter ockupationen och Svensk bokhandel skrev ”Samhällskritik för det 21:a århundradet. En vass dokumentär av en synnerligen skarpögd invandrare som mött det svenska samhället. Med frenesi, humor och ett otal exempel visar författaren på all den inkompetens och maktmissbruk han under trettio år mött inom den svenska statsapparaten.”
Till 40-års jubileum av ockupationen beredde jag och kamraterna Tomas Kramar, Jaroslav Suk med mera boken ”Utbrytarkungens knep : eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige”. Tidningen Kulturen sammanfattar boken i sin långa recension i rubriken ”Ny bild av Sverige” och skriver ”… Förutom redaktör Oravskys egen berättelse, intar hans långa och informativa förord en särställning i den stundtals omtumlande och starkt tankeväckande jämförelsen mellan Tjeckoslovakien och Sverige”.  
”Utbrytarkungens knep” gavs ut på olika förlag under årens lopp, senast som e-bok på förlaget Posiphone och kan köpas och lånas på otaliga ställen, exempelvis på Sveriges Riksdags bibliotek https://riksdagsbiblioteket.elib.se/Books/Details/1041210
  
Den tjeckiska boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?”/ ”Vem har bestulit mig på min bror?” är en fördjupning och utökning av ”Utbrytarkungens knep”. Den kom ut år 2014 och tillhör sedan dess de oftast och därmed även flest utlånade böcker på det berömda Stadsbiblioteket i Prag(http://web2.mlp.cz/koweb/00/04/05/97/99/kdo_me_okradl_o_meho_bratra.pdf)
Lagom till ockupationens 50-årsjubileum ger förlaget Posiphone ut boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” än en gång. På Sveriges Riksdags bibliotek 
https://riksdagsbiblioteket.elib.se/Books/Details/1073689beskrivs boken med orden: ”Boken är full av fakta och berättelser från flera slovakiska-svenska-tjeckiska författare. Dyk in i insikter, relationer mellan personer och personligheter, nationer och stater, verkliga och svindlande öden.
Boken bjuder även på en redogörelse om en man som inte flydde från Slovakien, utan rånade sin utvandrade bror på allt arv. Sådana fall är legio, många fler än en anständig människa kan föreställa sig. Boken avslöjar denna sida av emigrationsskandaler och försöker ge svar på frågan om var ursprunget till denna destruktiva omoral finns.”
© vladimir oravsky

måndag 23 juli 2018

Och till slut blev alla nöjda

Och till slut blev alla nöjda

TT Nyhetsbyrån skriver om sig själv ”Om du frågar någon vem som är Sveriges mest trovärdiga nyhetsförmedlare är chansen stor att svaret blir ’TT’. Sedan 1921 har vi varit en oberoende aktör i Mediesverige med mottot snabbt, korrekt och trovärdigt. Vi gör andra bättre.”
Den 23 juli 2018 skickade jag följande mejl till redaktionen@tt.se

Hej kamrater,
Filmen ”Brokeback Mountain” har inget med regissören och manusförfattaren Gus Van Sant att göra.
Filmen fick en Oscar för bästa regi och regissören heter Ang Lee. 
”Brokeback Mountain” fick Oscar även för bästa manus och manusförfattarna heter Larry McMurtry och Diana Ossana. Manuset bygger på en kortroman av Annie Proulx. 
”Brokeback Mountain” fick Oscar även för bästa musik, kompositören heter Gustavo Santaolalla.
Ni är välkomna att rätta till era uppgifter, gärna med angivelse om vem som var den som uppmärksammade er om detta misstag.

Ett filmmanus brukar cirkulera mellan olika produktionsbolag och åtskilliga regissörer. Detta tillhör snarare regel än undantag. Under ett tidigt stadium, visade flera regissörer intresse för manuset till ”Brokeback Mountain”. Bland de mest kända var Joel Schumacher och Gus Van Sant.

Artiklar från TT Nyhetsbyrån når många redaktioner och naturligtvis var det en massa andra aktörer som felaktigt angav Gus Van Sant som ansvarig för filmen ”Brokeback Mountain”. Detta eftersom en majoritet av mediaaktörer pysslar med klippa-och-klistra-journalistik. De kontrollerar intet. De menar att who cares? De menar att deras skriverier knappast håller ens några få timmar och som The Rolling Stones sjunger “Who wants yesterdays papers … Nobody in the world // Living a life of constant change / Every day means the turn of a page …” 

Jag skickade min rättelse även till Omni. Efter cirka 30 minuter fick jag ett mejl från Omni: ”Hej Vladimir, Tack för för ditt mejl. Jag har uppdaterat texten nu. Mvh Ines, redaktör” 

TT svarade efter drygt en timme:
Hej Vladimir! Indiewire-intervjun som vi hänvisar till i artikeln hävdar inte att van Sant har regisserat filmen, utan bara att han var tänkt att göra det. I vår text kan det dock uppfattas som att han faktiskt har regisserat ’Brokeback Mountain’.
Vi har skickat ut en korrigering där vi förtydligar att det är Ang Lee som har regisserat.
Tack för din skarpsynthet! Tyvärr kan vi inte uppmärksamma att det är du som har gjort oss varse om otydligheten i artikeln.
Allt gott
Hans Larson
TT Nyhetsbyrån, kultur och nöje

söndag 15 juli 2018

Sommar i P1

Sommar i P1

När jag händelsevis lyssnar på radioprogrammet ”Sommar i P1” då är det helst när någon som jag känner eller har samarbetat med pratar. 
Jag uppfattar att dessa talare kan inlemmas i tre kategorier. Den första och största innefattar de som genom sitt framträdande förstärker den uppfattning som den breda allmänheten har om dem, de som medvetet blåser upp sig som en fugu, en japansk blåsfisk. Blåsfiskarna som sagt, vida dominerar mitt undersökningsfält. Sedan kommer de som vill framställa sig som blåsfiskarnas motsats, de gör sig nästan osynliga, och menar att det som de uppnått är liksom knappast något att prata om, och hävdar att precis alla skulle kunna åstadkomma precis det samma som dem, om de bara hade exakt samma förutsättningar, samma kropp, samma hjärna och samma genuppsättning. Låt oss prisa Gud, inför vilken vi alla är lika. Alla är lika, bara pyttesmå detaljer, som intelligens, begåvning, de psykiska, fysiska och sociala förutsättningarna, skiljer oss åt.
Den minsta kategorin ger än så länge plats bara åt en. Det är Katinka Faragó som sommarpratade den 14 juli, dagen då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, om han orkade leva med all den uppmärksamhet, hyllningar och panegyrik som en hord av onyanserade, semibegåvade, självutnämnda Bergmanconnoisseurer skvätt över honom för sin egen uppmärksamhetens skull. 
Katinka framställde sig i programmet precis så som jag mindes henne. Rak, okonstlad och trovärdig.
Vi möttes år 1972 eller 1973. Hon jobbade på filmen ”Inferno”, som handlar om August Strindbergs egna inferno. Filmens regissör var slovaken Stanislav Barabáš, som år 1967 gjorde sig ett internationellt namn genom att vinna festivalen i Monte Carlo med sin version av Fjodor Dostojevskij novell ”Кроткая”, ”Den ödmjuka”, (min översättning).
”Den ödmjuka” var filmad många gånger: ryssen Aleksander Borisov filmade den, så även polacken Mariusz Treliński, så även indiern Mani Kaul, så även fransk-israelen Raphaël Nadjari, så även srilankesen Prasanna Vithanage, så även vietnamesen Lê Văn Kiệt och så även den världsberömde fransmannen Robert Bresson, som kallade sin version”Une femme douce”.
På samma vis som vi håller på vårt svenska fotbollslag och är välbekanta med alla dess motspelare, känner vi till de filmer som tävlar mot våra svenska bidrag. Så följaktligen är i Sverige ukrainaren Sergei Loznitsas version av ”Den ödmjuka” den mest kända, då hans fransk-tysk-nederländsk och litauiska samproduktion tävlade år 2017 om Palme d'Or på filmfestivalen i Cannes. Det var vår svensk-tysk-fransk och danska samproduktion av ”The Square”, som, som bekant, vann det årets Guldpalm. 

Jag har gjort några korta översättningar åt Barabáš och när han filmade delar av ”Inferno” i Sverige, kom han upp till min enkla våning tillsammans med några av sina medarbetare. En av dem var Katinka. 
Det började ätas och supas med det samma. Katinka tog mig åt sidan och sade att senast klockan 22 skall jag duka bort allt och säga hej till allihopa eftersom de skulle jobba dagen därpå. Jag gjorde precis så som hon föreslog, men ett filmteam har svårt att sluta festa om festen är god. Det vet alla sedan år 1895, då bröderna Auguste och Louis Lumière förevisade sina första filmer. De kunde festa de. Deras blod hade en lika tydlig absintgrön färg som äkta adelsmän har blå.   
Jag minns inte alla som var med på festen, var Per Oscarsson med, var Toivo Pawlo, var Ulla Sjöblom, var Diana Kjær, var Georg Årlin? Många var det i alla fall, svenskar som ickesvenskar. De som jag minnstydligt var Katinka och Stanislav Barabáš. Vid tolvtiden på natten skällde Katinka ut mig så ordentligt att det knappast går att glömmas. Men hon hade ingen faktisk anledning att skälla ut mig. Jag gjorde precis så som hon ville att jag skulle göra men jag utsågs till en ställföreträdare för dem hon egentligen borde och ville skälla ut. Men vem vågar skälla ut sin regissör, sin fotograf, sina skådespelare, sin produktionsledare et cetera om man vet att man måste samarbeta med dessa dagen därpå? Sånt skulle kunna sluta ganska så obra, inte minst med hänsyn till det ekonomiska.
Katinka använde sig av samma metod som Ingmar Bergman använde sig av och som Katinka berättade om i sitt sommarprat med förklaringen ”Ingmar var en praktisk människa, så han visste vad han gjorde”. Katinka har verkligen lärt sig mycket av Ingmar Bergman.

Katinka berättade om inspelningen av den svensk-fransk-engelska filmen ”Offret”, med manus och regi av Andrej Tarkovskij”Offret” är antagligen en av filmhistoriens 10 mest väldokumenterade filminspelningar. Men det var ändå kul att höra Katinkas version av den händelsen, då Sven Nykvist fotograferade scenen av ett brinnande hus utan att en enda bild fastnade på hans kameras filmremsa.
När jag regisserade min film ”A Day in the Life”, var jag med om något liknande. Det gällde scenen där min films huvudpersoner färdades i sin bil, när de plötsligt blev påkörda av en fullastad tankbil på Köpenhamns kanske mest trafikerade och förgrenade vägkorsning. Inspelningen krävde långa förberedelser. Och alla dessa tillstånd: Tillståndet att spärra av denna vägkorsning, pyrotekniska tillstånd, tillståndet att filma från en 25 meters kran, walkietalkie-tillstånden, brandbilar för att släcka branden, alla poliser och pyrotekniker och brandmän och skådespelare och stand-ins och statister, fem kameror med olika hastigheter för att försäkra sig om att åtminstone några fångar händelsen et cetera. 
Det finns inte många regler som bestämmer hur en filminspelning skall gå till. En undantagslös regel är dock att det är regissören som beordrar när kameran och filmaktionen sätts i gång och det är bara regissören som kan stoppa allt detta. 
Jag befann mig uppe i den höga kranen för att göra de sista justeringarna av bildinställningen. Plötsligt och helt oförberett spränger pyroteknikerna bilarna. Eldhavet är synligt över hela Köpenhamnskvarteret, men knappast på någon filmremsa.
Det var min produktionsledare, som jag var i konflikt med, som avsiktligt gav order om att sabotera filmen. Jag nämner inte hans namn, eftersom, som man säger, de mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott, och jag har inget gott att säga om honom. Han gick bort några år senare, relativt ung. Måhända att det på hans gravsten står att han tände en tändsticka för att se om han hade tillräckligt med bensin i sin bil, och det hade han.

Katinka berättade även om filmen ”Juloratoriet”. Hon berättade att hon läste tre eller fyra versioner av dess manus och kände hela tiden olust mot dessa ”jag vill inte, jag vill inte!”, sade hon. Hon fortsatte: ”Och plötsligt, märkligt nog, så var manuskriptet bra. Det är sånt som händer i tillblivelsen av en film.”
Jag har inte sett ”Juloratoriet”, och det är möjligt att det är en strålande film, byggd på ett utomordentligt bra manus. 
Jag har dock varit dramaturg på åtskilliga böcker, teaterpjäser och filmer och jag känner till mekanismerna bakom det ”märkliga”, att ”plötsligt”, det som har varit allt annat än bra, känns som ”bra”. 
För det första, spelar oss psykologin ett spratt. När vi har investerat ganska så mycket tid i något, då vill vi helst inte avfärda det som något som absolut inte var värt all vår tid och alla våra ansträngningar.
Men ännu bedrägligare är följande: Det går inte att förneka det faktum att om ett manuskript på begripliga grunder verkar vara ganska så obegripligt vid första genomläsningen, ”plötsligt” får en mening, då är det på grund av att den påstridige författaren förklarar för oss sammanhanget. Sedan läser vi materialet på nytt, nu med nya ögon och en uppdaterad bakgrunds- och sammanhangsberättelse, och som, märk väl, finns bara i författarens huvud men inte i hans manus. Och går vi genom denna process mer än en gång, då är ett ”mirakel” ett faktum, och chimären att även otjänligt vatten ”plötsligt” blivit till gran reservavin, framträder lika tydligt och lika konkret som en förrädisk fata morgana. Detta är allt annat än ”märkligt”, det är så människan funkar. Det är också förklaringen till, vår ständiga förundran över hur det kommer sig att vissa mer eller mindre ”obegripliga” och ”värdelösa” böcker trycks, pjäser spelas och filmmanuskript spelas in. 
Katinkas program led dock inte av denna ovälkomna sjuka.

tisdag 10 juli 2018

Tankar om sjukvården

Tankar om sjukvården

“Continuity of care with doctors—a matter of life and death? A systematic review of continuity of care and mortality” https://bmjopen.bmj.com/content/8/6/e021161är en gedigen studie som påvisar den livsviktiga betydelsen för patienten att möta en och samma läkare. 
Under våren 2018 fick jag färdas med allehanda färdmedel mellan en rad vårdanstalter i vårt utspridda land och förevisade mitt fortplantningsorgan till flera kvinnor och män än sängaktivisten, upplysningsmannen, utbrytarkungen och författaren Giacomo Casanova någonsin gjort ens under sina kraftfullaste dagar. Den 26 juni detta valår, nämnde jag mitt konkande till olika sjukvårdsinrättningar till en Ryhov-anställd (jag har hennes namn om någon är intresserad) och hon sade till mig, att i Sverige är sjukvård frivillig och att jag kan avstå från den, för att bespara mig min missnöjdhet.
Den Ryhovanställda hade visserligen rätt i att tagande av sjukvård är frivilligt i Sverige, men hon borde någonstans även tänka på att det är fördelaktigt inte minst för henne vars lön finansieras av skattemedel, att skattebetalarna hålls vid liv och på någorlunda gott humör.

Jag har gått genom en 31-dagars antibiotikakur. Flera läkare och sjuksköterskor i Sverige och Danmark ställde mig inför den intrikata frågan om jag är säker på att jag borde käka denna myckenhet av antibiotika under så lång tid? 
Vad skulle jag svara på den frågan, vad kunde jag ha svarat? En sak är jag dock säker på: I Vårdguidens Journalen står det inte ett smack om det vältilltagna batteriet av läkemedel som en Kalmarläkare ordinerade mig. Den enda anteckning från honom är panodil. Punkt slut. 
Jag får hoppas på att denna allvarliga brist på patientjournalföring inte är hans fel utan att det är vårdens datasystem som krånglar. 

Den 28 juni blev denna min antibiotikakur avslutad och den 29 juni drabbades jag av feber och frossa. 
Den dagen, under ordinarie arbetstimmar, kontaktade jag en vårdpersonal som, det vill jag understryka mycket tydligt, är ett under av älskvärdhet och mänskligt engagemang. 
Jag hade då 38,3 graders feber och jag fick råd att söka vården först efter att min kroppstemperatur översteg 38,5°C.
Jag kände igen detta råd. 38,5°C är nämligen den gräns som indikerar huruvida man är frisk eller sjuk, och mången människa känner till detta 38,5-graders sesam, öppna dig! och följaktligen uppger att de har 38,5 grader Celsius.
Någonstans måste man ange en gräns, oavsett vad gränsdragningen handlar om. Godis skall man äta på lördagar, fredagsmyset bör ske på fredagar. Det är avgränsningar som man kan strunta i men som inte går att missuppfatta – fredag är fredag och lördag är lördag även under ett skottår. 
Men gränsdragningen vid 38,5°C är inte helt oproblematisk. Det finns alltför många variabler att ta hänsyn till. Exempelvis finns det människor som inte upplever något obehag vid 38,5°C och det finns andra som vid 38,5°C plågas som om deras kroppar kokades i en obarmhärtig skärseld, inte minst när lufttemperaturen slickar 30-gradersstrecket. Dessutom är det så att de termometrar som vanliga svenskar har i sina hem, inte är kalibrerade mot en central dator som exempelvis klockan på en pc, utan kan visa någon decimals avvikelse från den alltid tillförlitliga ”internationella arkiv graden”. Dessutom, ytterligare en gång, det spelar en viss roll, fick jag höra, var man mäter sin kroppstemperatur, i munnen, i armhålan, i armvecket, i örat, i ändtarmen. Dessutom, och så vidare dessutom.

Klockan 19:30 ringde jag 1177. Jag ställdes i en ringlande 30 minuters telefonkö som med jämna mellanrum liturgiskt mässade att personalen jobbar så snabbt som möjligt för att…
Jag tog 1000 mg panodil, kom fram så småningom, pratade med en professionell dam som, turligt nog, bedömde att det vore bäst om jag så snabbt som möjligt uppsökte jourcentralen, och hon kopplade mig vidare, och i sinom tid kom jag fram till en annan dam och hon tilldelade mig en besökstid på jourcentralen. 
Att damen kallade mig Klas-Göran, var en smula överraskande, inte minst på grund av att jag inte heter så. Så jag frågade henne varför hon kallar mig Klas-Göran, och hon sade, eftersom du heter så. Så jag upprepade mitt personnummer både i den10- och även 12-siffriga varianten men hennes dator gav sig inte och fortsatte tycka att jag heter Klas-Göran.
Jag ställdes inför tre alternativ: antingen uppgav jag fel personnummer eller också missuppfattade damen mitt invandraruttal. Det tredje alternativet var att sjukvårdens datasystem mindes den ganska så nyligen begravda och svårglömda Lill-Babs och hennes evergreen ”Är du kär imig ännu, Klas-Göran? / Har du kvar dina känslor för mig? / Jag går hemma på fäbon och väntar. / Och jag har kvar mina känslor för dig.”
Jag bad damen att slå upp mitt namn ”Vladimir Oravsky”. Jag bokstaverade det som Sveriges standard med borgerliga mansnamn i stället för bokstäver påbjuder. Det hjälpte dock ej – jag fanns inte med i datasystemet. 
Jag bad damen att vända sig till någon som kan hjälpa henne med att identifiera mig. Hon lämnade telefonen och kom tillbaka efter någon minut. Och inte nog med det, hon kom tillbaka med goda nyheter: Jag var inte ett slags fake news, jag fanns på riktigt. Därefter förklarade hon att det händer att datorn hänger upp sig och kräver omstart. 

Jag kom in på jourcentralen och fick träffa en trevlig läkare. 
Det första han gjorde, jag tror att det var det första, var att ta min temperatur i mitt vänstra öra. Han konstaterade att jag inte hade någon feber, i alla fall inte de 38,5 grader som behövdes för att jag skulle betraktas som sjuk. Jag förklarade att jag tog 1000 mg panodil för cirka 90 minuter sedan…
Han undrade, vad jag ville att han skulle göra. 
Jag är inte en stor anhängare av delat ansvar mellan läkare och patient, inte då när en patient inte har annat referenssystem än sitt eget tillstånd, och detta, blev jag upplyst om, är mycket subjektivt, helt opålitligt, och har inget med den beprövade, objektiva läkarvetenskapen att göra. 
Jag föreslog att han skulle ta några prover, något som han menade var meningslöst, inte minst med hänsyn till att jag inte plågades av den kroppstemperaturgrad som, tolkar jag det, är essentiell för att man skall ta några som helst prover. 
Så mycket om den uppenbarligen tomma frågan, vad tycker du att jag skall göra.
Läkaren föreslog att om jag inte blir bättre dagen därpå, då skall jag ånyo uppsöka jourcentralen.
För klarhetens skull vill jag understryka att denne läkare kändes mycket bra, att han definitivt gav intryck av att han visste vad han pysslade med, att han var kommunikativ och absolut inte stressade, och skulle han ta åtminstone snabbsänka (CRP), då skulle jag med all säkerhet ge honom och akutsjukvården högsta betyg.

Dagen därpå var jag tillbaka på jourcentralen, och träffade en ny läkare. Återigen en underbar empatisk människa, men återigen en som var bakbunden av ett regelverk som, låt mig säga det, inte är direkt på patienternas sida.
En av mina döttrar är läkare och jag har konsulterat henne inför denna jourcentralvisit. 
Jag har ett mycket bra förhållande till mina döttrar, men jag vill inte be dem om medicinalråd eftersom jag tycker att det är ojuste, orätt och alltför krävande, att välta ansvaret för min hälsa på dem.
Dottern svarade att jag skall KRÄVA att de åtminstone tar snabbsänka.
Och jag åhörde hennes råd och insisterade på snabbsänkeprovtagning och dess värde var 78, något som inte alls är OK, då normalvärdet är under 10, åtminstone enligt professorn och infektionsläkaren Sven Britton, verksam vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Jourcentralens läkare konstaterade cystit och jag fick återigen antibiotika, den här gången en sju dagars kur.
Skulle man tagit åtminstone snabbsänkan dagen innan, då vore, i varje fall teoretiskt, mycket vunnet. Säg att jag hade 100 vid det tillfället. Då kunde jag antingen fått antibiotika med det samma, och jag skulle sluppit att återigen uppsöka vården dagen därpå, något som knappast skulle kunna vara till sjukvårdens nackdel, eller också skulle man inte föreskriva några antibiotika och då skulle man dagen därpå kunna konstatera att min kropp lyckats bekämpa infektionen av sig själv och att jag således inte var i behov av nya antibiotika. Antibiotika är nämligen inte godis som man kan ta i tid och otid. Det finns nämligen något som heter antibiotikaresistens och den uppstår inte av att man är restriktiv med antibiotika. Dessutom är antibiotikan bra för att i bästa fall bekämpa infektioner som orsakas av bakterier men den sänker samtidigt kroppens naturliga immunförsvar, infektionsrisken ökar och det kan knappast uppfattas som något önskvärt. 

Låt oss säga att jag inte lyckades förmå läkarna att ta CRP värdet. Vad skulle det kunna resultera i absolut värsta fall? I den livshotande sepsisen? Är inte den en påföljd av exempelvis urinvägsinfektion? 
Hur många ören kostar ett snabbsänkeprov? Är denna ”besparade” marginella summan värd att ytterligare belasta vården och dessutom utmana patienternas öde?

Jag pratar kanske i nattmössan och jag fick kanske allt om bakfoten. Men jag vågar sticka ut hakan ännu mer. 
Varför måste en läkare be en sjuksköterska att ta ett snabbsänkeprov? Är det det mest effektiva arbetssättet? Är det det mest patientsäkra arbetssättet med hänsyn till sjukvårdens krånglande datorer? Jag är inte helt säker på det: Jag var undersökt i ett rum där det fanns en CRP-apparat, som kostar ungefär en tusenlapp att införskaffa. Läkaren som undersökte mig kunde själv sticka mig i fingret, lägga provet i apparaten och på plats och ställe och utan någon som helst fördröjning eller mellanhand, skulle han, och därmed även jag, kunna få resultatet. Men nu föreskriver rutinen att läkaren först finner en sjuksköterska, ger henne order, hon skall sedan finna mig som inte får vänta på henne i undersökningsrummet, tar provet, letar upp läkaren, som letar upp mig som inte fick vänta på honom i undersökningsrummet och så delar han med sig svaret med mig. 

Jag fick som sagt en ny antibiotikakur. Men var det rätt antibiotika som jag ordinerades? 
Det är svårt att säga, sade läkaren. För att vara säker på det, skulle vi behöva ta en urinodling. 
Men urinodlingen togs inte och jag fick gå hem. 
Det gnagde i mig, och jag återvände inom 10 minuter till jourcentralen. En sjuksköterska tog emot mig, lyssnade på vad jag hade säga, sökte inne i en dator, och konstaterade att doktorn inte hade gjort någon anteckning om något urinprov eller någon urinodling. Jag gav mig inte, och bad henne att prata med doktorn. Han var redan upptagen med annat ärende, konstaterade sjuksköterskan men icke desto mindre, jag fick ändå lämna ett urinprov. 

Jag var på semester i Danmark i en liten idyllisk by med en egen välsorterad matbutik och en egen liten kyrka. Natten mellan 4 och 5 juli blev det stopp i min kateter. Klockan 07.30 ringde jag till den danska motsvarigheten till svenska 1177. Efter 3 (tre) minuter kom jag fram. Jag berättade varför jag sökte vård och jag blev upplyst om att de kunde reservera tid åt mig på två sjukhus, en av dem fanns i Roskilde. Jag valde det, trots att det samtidigt pågick Roskilde festival, med många stora publikdragplåster. Och då kan akutsjukvården vara ganska så efterfrågad.
Jag kom fram till sjukhuset, parkerade bilen, parkeringen var gratis. Jag uppvisade min legitimation, och jag ombads att sätta mig i väntrummet eftersom det skulle kunna ta några minuter innan någon hämtade mig. Efter cirka 4 minuter kom en sjuksköterska. Hon frågade mig än en gång om sjukdomsförloppet, tog alla slags prov och bad mig att vänta på en doktor som skulle komma omedelbart hon bekantade sig med mina prov. Fem minuter senare kom en tjänstgörande läkare i sällskap med två AT-läkare. Alla tre undersökte mig, konfererade med varandra och mig, spolade rent katetern, förundrades över att jag tog antibiotika så pass lång tid i sträck, sedan frågade de mig om jag var nöjd med behandlingen, tackade mig att jag uppsökte deras hospital och tillönskade mig en fortsätt skön semester i Danmark. De bad mig dock att vänta ytterligare ett par minuter innan jag lämnade sjukhuset, eftersom de ville att även en senior läkare skulle bekanta sig med deras bedömning. 
Det var ett sjukvårdsmaskineri som funkade lika effektivt som Viktor Tichonovs The Big Red Machine och dessutom var alla, utan undantag, meget hyggelige.

Den svenska regeringen och dess ministrar, oavsett kulör, kan gärna gå på Nobelprisbanketter och Nobelprisfestligheter, den kan flyga kors och tvärs i världen till olika sportevenemang och sola sig i glansen av våra framgångsrika idrottsmän, den kan gå dansa och mingla på Almedalsveckan, den kan vara med på samtliga dop av alla nya kungafamiljmedlemmar, den kan klä sig i landslagströjor, den kan knyta vilken blus som helst för vem som helst, den kan sätta på sig sjal, hatt eller vilken huvudbonad som helst, den kan göra en hel del som få människor bryr sig alltför mycket om, men politikerna bör inte ställa och styra över den svenska vården. Det handlar om ett lands och dess invånares välbefinnande. Sverige har underbara och kunniga läkare och sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal, men alla dessa jobbar med bakbundna händer och under oket av påtvungna, ofta svårbegripliga och dessutom vådliga direktiv. Sjukvården har drabbats av sepsis. Därför bör sjukvården undantagas från all politisk kohandel och politiserande schackrande. Ha detta som ett krav vid de förestående valen.
Trots att sjukvården är frivillig och trots att den som inte är helt nöjd med den kan avstå från den.

lördag 2 juni 2018

Mellan Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll

Mellan Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll

Jag läste att när laddstolparna i Upplands Väsby skulle invigas torsdagen den 31 maj 2018, var jämställdhetsminister Lena Hallengren, socialdemokrat, energiminister Ibrahim Baylan, socialdemokrat, gymnasie- och kunskapsminister Anna Ekström, socialdemokrat, infrastrukturminister Tomas Eneroth, socialdemokrat, försvarsminister Peter Hultqvist, socialdemokrat och bostadsminister Peter Eriksson, miljöpartist, närvarande. Vad kul. Jag hoppas att de blev bjudna på en god och närande middag, som avslutades med en tårta toppad med fastslagen ekologisk grädde.
Sveriges nuvarande regering består av en statsminister och 22 ministrar. Vad de resterande sexton ministrarna var sysselsatta med denna vackra soliga dag, vet jag ej. Jag gissar dock att finansminister Magdalena Andersson, funderade på thailändska bärplockarnas för svensk ekonomi alldeles nödvändiga dubbelbeskattning, att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson, försökte sig på att formulera ny retorisk kullerbytta på temat äta kakan och ha den kvar, att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, ritade ett nytt spektakulärt plagg till sin privata garderob, och att socialminister Annika Strandhäll, känd mest för att hon kysste och anställde, och slog ihjäl och avskedade, med samma varma själ, för att travestera Johan Ludvig Runebergs rader om Kulnev, av Runeberg kallad Kulneff, smidde planer på vem som bör avskedas härnäst för att regeringen skall ge sken av beslutsamhet, hållbarhet och handlingskraft. Generalmajor Kulnev utmärkte sig i finska kriget (1808 – 1809) och turkiska kriget (1810), Strandhälls krig är dock än så länge avgränsat mot sjuka och handikappade och utslagna i Sverige åren 2014 – 2018. (2014 – 2017 som Sveriges socialförsäkringsminister, maj till juli 2017 som folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, och sedan dess som Sveriges socialminister).

Den nedannedtecknade snabba reflektion kommer att handla om kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes och socialminister Annika Strandhälls domäner.

Detta har hänt:
Den 27 mars d. å. skickade jag följande mejl till verksamhetschefen på urologkliniken på Länssjukhuset Ryhov Ingrid Erlandsson.
”Hej Ingrid Erlandsson,
Den 8 februari d.å. konstaterade läkaren Xx Xx, stationerad i Jönköping, att jag inte tömmer blåsan ordentligt. Xx menade, att jag borde träffa en specialist så snart som möjligt.
Drygt en månad senare, den 12 mars fick jag ett brev från dig Ingrid Erlandsson, avsänt från Eksjö, som förkunnar att jag kommer få ’kallelse inom den närmaste tiden till Prostata Scandinavia AB i Nässjö’.
Den 26 mars lämnade jag blodprover, inte minst pga att jag kände en svag smärta i mina njurar.
Det konstaterades, att mina värden på s-kreatinin är 118.
Jag har förgäves försökt komma i kontakt med Prostata Scandinavias vd Yy Yy.
På nätet hittar man inte e-postadress till PSAB, inte heller deras öppettider, inte några patientomdömen, överhuvudtaget ingenting som en orolig patient kan ha nytta av.
Ett vårdföretag som inte vågar spela med öppna kort på nätet, som inte är tillgänglig för patienter, och som dessutom har en egen tolkning av begreppet ’inom den närmaste tiden’, väcker inte alltför stort förtroende.
Jag ber dig därför att så snabbt som möjligt ordna att jag kommer få den vård som jag har rätt till. Som dämpar min oro, avhjälper mina smärtor och andra obehag, och som huvudsakligen motarbetar att min njurfunktion försämras ytterligare. Och helst i Jönköping på Ryhov, som verkar ha personal som bryr sig.
Jag vägrar att tro att du som kvinna inte kan, eller inte vill ta typiskt manliga problem på tillräckligt stort allvar.
Med vänlig hälsning
Vladimir Oravsky”

Ingrid Erlandsson svarade omgående, hon visade att hon både bryr sig om min hälsa och sin egen anställning. Inom några dagar, hade jag anledning att skriva till henne ännu en gång.

”Hej Ingrid,
Tack för ditt engagemang.
Nu har jag fått kallelsen.
Jag skall vara hos dr. Zz Zz den 18 april kl 09.30.
För att komma dit i tid, kommer jag påbörja min resa kl 07.06.
Jag är glad och tacksam för att du engagerade dig i fallet men jag vill ändå uttrycka mitt missnöje med att jag behöver kånka till Nässjö när jag har ett utmärkt fungerande sjukhus alldeles bakom hörnet, med engagerad personal som behandlade mig under ett flertal år.
Jag vill således be dig om att titta på möjligheten att flytta mitt ärende till mitt sjukhus.
Tack
Glad påsk
Vladimir Oravsky”

Den här gången fick jag inget svar, så jag sökte svar på andra håll, varför det förhölls sig på det viset att patienter, till synes oförklarliges, flyttas hit och dit. Två läkare, båda enligt mig väl insatta i problematiken gav mig följande samstämmiga förklaring:
Man vill gärna tro att denna patientfolkvandring från Jönköping till Nässjö och Värnamo och från Värnamo till Jönköping och Nässjö och från Nässjö till Värnamo och Jönköping är organiserat för patienternas bästa, för att patienterna skall kunna komma till de bästa specialister med den modernaste utrustningen. Ingenting är mera felaktigt, vilket ditt fall Vladimir, exemplifierar. Det finns ingenting i Nässjö, ingen utrustning och ingen specialist, som inte finns i Jönköping.
Man har hittat på denna patienttvångsförflyttning bara och uteslutande av en enda anledning: Att minska på vårdköer. Till och med du, som hade rätt så rysliga värden, ville helst avstå från att resa till Nässjö. Och många faktiskt avstår skall du tro. För den rådande situationen är döda patienter det bästa botemedlet för långa vårdköer.

Efter en 10 minuters rutinundersökning i Nässjö fick jag en remiss till datortomografi av urinvägar i, rätt gissat, Jönköping.
Den undersökningen tog cirka 20 minuter. Enligt röntgenologen, skulle jag få svar näst påföljande dag. Efter 10 dagar började jag eftersöka svaret, dock visste ingen var det fanns. 14 dagar senare fick jag äntligen ett skriftligt svar: ”Bäste Vladimir! (…) det ser bra ut. Med vänlig hälsning Zz Zz”

Nästa steg var en operation. Jag har valt den metod som hade den minsta behandlingskön, eftersom det sades att den metod som praktiseras exempelvis i Värnamo, kommer jag behöva vänta på åtminstone lika länge som det tar för mitt yngsta barnbarn att utbildas till läkare. Barnbarnet är nyss 2 år fyllda, så jag tror att detta scenario var inte helt utan en lätt överdrift.

Om man googlar den snabbaste bilvägen mellan Jönköping och Kalmar, finner man att den är 213,3 km lång och tar 2 h 45 min. Det finns säkert bilar och bilförare som kan hålla sig inom den tidsramen. Mig tog det, från dörr till dörr, 4 timmar, inklusive felkörningar förorsakade av min alldeles nya gps, som inte var uppdaterad med alla nytillkomna vägspärrar och omvägar.
Operationen tog i anspråk 56 minuter, inklusive alla artighetsfraser, all nödvändig pre- och postoperationsinformation, och all av- och påklädning. Jag fick ett elektroniskt recept på fyra mediciner inklusive Panodil.

Innan jag påbörjade min 4 timmars resa mot Jönköping, uppsökte jag i Kalmar 5 olika apotek för att inhandla den ordinerade medicinen. Det var Kronans apotek och Apotek Hjärtat och Lejonet och Giraffen och Baronen. Efter cirka en och en och halv timmers intensiv köprunda i stekande hetta, lyckades jag få ihop 3 av dessa föreskrivna farmaka, inklusive Panodil. Det fjärde läkemedlet lyckades jag köpa först på Apoteket Ryhov i Jönköping.

Apoteksmonopolet avskaffades år 2008/2009. Reformen kallades omreglering. ”Målet med omregleringen, att öka tillgängligheten, uppfylldes. Något år efter omregleringen hade antalet apotek ökat kraftigt, med över 300 apotek. Det gick nu drygt 7 600 invånare per apotek, jämfört med 10 000 före omregleringen. Dessutom hade öppettiderna förlängts”, kan man läsa på Apotekets webbplats. Det verkar som att alla är glada och nöjda, alla, förutom konsumenter, det vill säga du och jag. Vad har du eller jag för glädje av den statistiken som hävdar att numera utgör du en sjutusen sexhundrade del per apotek i stället för en tiotusendedel, när du behöver färdas mil efter mil för att komma åt den medicin som din läkare ordinerade?

Resan från Kalmar till Jönköping var inte den roligaste resan jag någonsin varit med om. Anledningen var att jag var ganska så groggy av allt som hände den dagen samt att solen stekte obarmhärtigt rakt på mitt nyopererade ömma skrev under samtliga utdragna fyra timmar. Väl framme på Apoteket Ryhov var jag så utmattad och så färdigkokt, att de kunde sälja mig en levande siamesisk katt och jag skulle godta den som en verksam medicin.

Torsdagen den 23 augusti skall jag återigen besöka Kalmar för ”uppföljning med ultraljud och flödesprov”, något som tar om högst 10 minuter, och något, läs nu noggrant, som kan göras inte bara på urologen på länssjukhuset på Ryhov, utan även på precis varje vårdcentral i Jönköping.

Statsfinansieringen blöder. Pengar som borde gå till vården går till resor och drivmedel och hotellövernattningar och förlorad inkomst och en administration som är mera månghövdad än dem som botar och rehabiliterar.

Länssjukhuset Ryhov håller på att byggas ut för en miljard kronor, om jag minns siffran rätt. Det är en baggis i jämförelse med världens dyraste sjukhus i alla kategorier, dvs både de funktionella och de icke fungerande, Nya Karolinska, som fram till 2040 väntas kosta skattebetalarna 61,4 miljarder kronor.
Vad kommer att utspela sig i Ryhovs tillbyggnader?
Jönköpingsbor är påhittiga. Exempelvis döpte folkmunnen Munksjöstadens nyaste handels- och kontorslokaler till Toarullen.
Nu tisslas och tasslas det om att man inte kommer att bota sjuka människor i de nya lokalerna, utan att man kommer bara att administrera i dessa. Eller möjligen att man kommer att förlägga världens modernaste dödshjälpsklinik dit, eftersom det kommer att anses vara både nödvändigt och även mer humant, än att låta sjukt och ömt folk dö i väntan på vård i hur långa vårdköer som helst.

Den 24 januari. 2018 skrev den provinsiella tidningen Jönköpings-Posten: ”… Allianspartierna fortsätter att backa upp Smotchefen Per–Ola Nilsson.
’Vi är inte nöjda med kallduschen vi fick men vi tänker inte sparka några chefer. Det skulle kosta ännu mer’, säger moderaten Malin Olsson, ordförande i ana-nämnden.”
Smot betyder Smålands Musik och Teater, den ovannämnda kallduschen är ett minus-resultat på cirka 7 miljoner svenska devalverade kronor för en uppsättning av ”Les Misérables” i Jönköping.
I Sverige har ”Les Misérables” spelats på flera ställen: På Cirkus i Stockholm, på Göteborgsoperan. På Malmö Opera och Musikteater spelades den i två olika uppsättningar, år 2001 och 2011–12. Även på Värmlandsoperan i Karlstad iscensattes två olika uppsättningar, den första år 1996 och så ytterligare en år 2016.
År 2012 filmades ”Les Misérables”. Filmen tilldelades tre Oscars statyetter och blev nominerad till ytterligare fem, bland annat i kategorin Best Motion Picture of the Year, ett ärofullt pris som filmen belönades med vid utdelningen av Golden Globes.
Filmen kan laddas ned på flera streamingsiter, den kan köpas eller lånas på dvd, och den visades hur många gånger som helst på svenska tv-kanaler. Youtube bjuder dessutom på åtminstone en helaftons, helt utomordentligt utmärkt föreställning av denna musical helt gratis. Se ”LES MISERABLES 10th Anniversary Dream Cast with Lyrics”.

Smålands Musik och Teater ville dock inte vara sämre än Stockholm och Göteborg och Malmö och Karlstad, så den småländska teatern ville presentera något i världsformat, och detta trots att ingen kalkyl i världen skulle kunna komma fram till något annat än att SMOTs uppsättning av ”Les Misérables” kommer att resultera i en gigantisk ekonomisk förlust. Det rör sig således om en medveten och kalkylerad ekonomisk åderlåtning i miljontalskronorsklassen. Till vilken nytta, till vems behov än politikernas?

Fast det inte är det som är mest miserabelt tänkt i denna fördjävligt förödande kalkyl. Utan det är det faktum att både kultur och sjukvård finansieras av samma landsting.

Politikerna tutar i oss skattebetalare att vi inte bör ställa kultur mot sjukvården, men jag är så inskränkt att jag är döv på det örat.
Nej, jag är inte mot kulturen. Hur skulle jag kunna bli det? Jag har skrivit cirka 80 böcker, några av mina pjäser vann fina internationella och även inhemska priser och spelades och spelas i flera länder runt om i världen, jag har om än marginellt bidragit till att en film belönades med Palme d'Or i Cannes…
Nej, jag är inte mot kulturen. Men om det nu finns en ekvation i vilken på den ena sidan kommer mina skattepengar antingen rädda eller förlänga liv, och på den andra betala för en kolorerad musikal, då vet jag vad jag vill satsa mina skattepengar på. Detta rent spontant, utan att snegla på Maslows behovstrappa enligt vilken de fysiologiska basbehoven så som mat, vatten och syre på basnivån befinner sig. På denna nivå var man också finner behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.
Inte heller den marxistiska teorin om sambandet mellan bas och överbyggnad, placerar kultur på bas-nivå.

Jag har en lång erfarenhet av svensk sjukvård och jag kan inte säga annat än att jag nästan undantagsvist möter i den kunniga, engagerade, empatiska läkare och sjuksköterskor. Om Lars och Rebecka och Annika, och Marie skulle jag bara kunna skriva tacksamhetens eloge. Och ändå är det så att svensk sjukvård inte fungerar. Ändå är det så att flera av mina vänner och bekanta åker utomlands för att få vård, trots att det är här i Sverige de betalar skatt, och som, låt mig avslöja det, inte är Europas allra minsta. Var är felet? Svaret är politikerna och deras karriärinriktade egennyttiga politik.

När vi svenskar trängs i ett hörn av en total inkompetens, när vi upplever att något är så absurt att vi känner oss dragna långt bakom begriplighetens gräns, då använder vi oss av det sammansatta uttrycket ”jag vet inte om jag skall skratta eller gråta”. I det här konkreta fallet som handlar om att våra folkvalda politiker från båda läger hjälptes åt att förinta ett välfungerande sjukvårdssystem, är det uppenbart att man bör skratta. Att ett gott skratt förlänger livet, är ett vetenskapligt konstaterat faktum och där det inte finns en fungerande sjukvård att vända sig till, där är ett gott skratt en i bästa fall botande välsignelse.
Vi får se vilket politiskt parti som först kommer att hävda att det är de som uppfann det hälsobringande skrattet.

Det sägs att vi har de politiker som vi förtjänar. Det är en vida utbred floskel som våra politiker, hopknådade av samma klibbiga materia som Ylva Johansson, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, under sina med våra skattemedel finansierade arbetstimmar hittade på. Tänk dig för noga på vem och på vilka du lägger din röst den 9 september 2018.
© Vladimir Oravsky