torsdag 27 juni 2019

Berättelser som ingen kan hitta på, ännu en gång


Berättelser som ingen kan hitta på, ännu en gång 

Mina skildringar betitlade Berättelser som ingen kan hitta på (http://posiphone.blogspot.com/2019/06/berattelser-som-ingen-kan-hitta-pa.html), fick en riklig respons. Människor mejlade till mig och även ringde för att dela med sig sina minnen på tokenskaper de varit med om, som om de tävlade om vem som hade med den trögaste personen och den mest världsfrånvända myndigheten att göra.
Jag börjar dock från andra ändan.
En kvinna som läser det mesta som jag skriver sa till mig ”hur kommer det sig att du alltid möter sådana här konstiga personer och jag nästan aldrig”.
Hon och jag har sett många filmer tillsammans och nästan varje gång säger hon, ”hur kan du se alla dessa detaljer och koppla ihop dem till en betydelsefull helhet? Mig går sådant helt förbi.”
Om jag gav mig på en möjlig förklaring, så skulle den låta så här: vi ser och upplever samma saker, men vi tillskriver dessa olika betydelser. Ofta rör det sig om olika känslighet hos mottagarna, men även om olika behov av att genomlysa och förstå.

Hen som inte struntar i hur man blir bemött i bodar och magasin, av myndigheter och företag etcetera, gör minst lika viktigt arbete för Sveriges välbefinnande, som den som sköljer av yoghurtförpackningen med kravmärkt vinäger.
Vi är olika sensitiva och vi bryr oss olika mycket om vår omvärld. Eftersom det är omsorgen om vår livsmiljö, och mestadels bara det, som kritiskt granskande, så som jag presenterar i Berättelser som ingen kan hitta på handlar om. 

Jag var en vecka i Dalarna. En vän till mig, en rektor på en mycket fin, prestigefull skola, byggde där ett hus åt sig, helt i trä, utan spikar och skruvar. Jag ombads att hjälpa honom med det.
Även om vädret var fint och maten var både god och riklig var det inte direkt någon semester för min del, på grund av allt släpande av tunga stockar. Men som man säger, den som ger sig in i leken får leken tåla.
Efter välutfört arbete, körde vi mot Småland i hans fina fyrhjulsdrivna bil, när han plötsligt sade: Vladimir, vi har alltid så trevligt tillsammans; så jag funderar hur det kommer sig att du bråkar med alla och jag med ingen.
Jag blev inte bjuden till inflyttningsfesten, eftersom jag bestämde mig för att ge svar på tal. Jag sade: minns du när du inte fick betalt från ett förlag för dina illustrationer? Då bad du mig att ordna detta och jag skrev brev efter brev till vänster och höger, och kämpade åt dina vägnar tills du fick pengarna.
Minns du när du hade problem med ett försäkringsbolag och du bad mig att ordna tvisten åt dig. 
Minns du när… och minns du när…
Då har inte du ”bråkat” med någon och ändå fick du rätt mot alla. Eftersom du bad mig om att ”bråka” i ditt ställe med förklaringar som att jag formulerar mig bättre, har större erfarenhet, ger mig inte, et cetera. Du lät mig att dra det tunga lasset. Även under den förra veckan var det jag som släpade de tyngsta stockarna eftersom du hänvisade till att jag är den starkaste och muskulösare. Eller som du sade vid brasan härom kvällen, att jag är dum och stark.

Vid floden Nevas utlopp i Finska viken, finns en 5 miljoners stad som mellan 1924–1991 hette Leningrad, tvångsbenämnd av hämndlystne tyrannen Stalin efter en härsklysten despot. Samma stad hette Petrograd mellan åren 1914–1924. Efter Peter I.
Peter I kallas inte Peter den store på grund av sin längd på 203 cm, utan på grund av sina bedrifter. Han tillhörde inte dem som satt på tronen bakom ett tjockt ämbetes glas varifrån han iakttog hur hans order exekverades.  

Som sagt i inledningen, jag skulle kunna publicera en liten tunn bok med all respons som mina rader Berättelser som ingen kan hitta på erhållit. Här kommer ett:
”jag säger då det.
Det finns dumma mänskor överallt.
Som när jag fick ett brev adresserat till Karl Svärds dödsbo, Tullingebergsvägen 52. Jag kollade att det inte fanns någon Svärd på den adressen, heller. Skrev ett vänligt och hjälpsamt mail till Åre kommun som skickat brevet. 
De tyckte dock att jag skulle kontakta posten om brevet hamnat fel. Jag påpekade att posten inte kunde leverera rätt till en kund som inte fanns, och att de kanske borde kolla sina uppgifter, om det t ex fanns en c/o-adress.
Men de upprepade att jag borde kontakta posten.
Jag gav upp och skickade bara tillbaka brevet.” 

Sjukvården och försäkringar leder ligan. Än så länge.


Deckarslukarna hörde av sig


Deckarslukarna hörde av sig 

Min korta fundering som jag benämnde OJ, vad skall vi ta oss till nu? (http://posiphone.blogspot.com/2019/06/oj-vad-skall-vi-ta-oss-till-nu.html) föranledde en hel del svar, typ det här har jag aldrig tänkt på.
Skulle jag glädjas åt sådana mejl?
Insisterar de inte att det andra jag skrev blev förväntat och att mina tankar på inget vis skiljer sig från andras?

Ett mejl avvek dock från denna hyllning avsevärt, då det gick stick i stäv med de andra: ”… Träffade åter en gammal vän, Kathy Reichs, författaren och producenten till böckerna och TV-serien Bones. Hennes bakgrund var arkeolog, fysisk antropolog, med intresse för vad skelettdelar kan meddela, blev expert och sedan rättsmedicinsk expert. Använt sina ”fall” i fictional stories. Måste tillstå att jag är intresserad av mordfall. Deckarens arbete påminner om läkarens. Man måste samla exakta uppgifter från patienten för att nå diagnosen.”

Visst är det så. Jag håller med henom, utan att göra avkall på det som jag skrev.


tisdag 25 juni 2019

OJ, vad skall vi ta oss till nu?


OJ, vad skall vi ta oss till nu? 

I flera av dagens tidningar (2019-06-25) läste jag något som troligen förmörkade semesterns bekymmerslösa tillvaro hos en och annan missbrukare av religiösa ryter. Så här stod det på ett ungefär. Nu bryts en lång och årlig tradition i SVT. Det blir inte några nya avsnitt av Morden i Midsomer efter Allsång på Skansen den här sommaren.  

Jag är bekant med deckarlitteraturen främst genom alla dessa otaliga filmatiseringar som visas på tv. Och under dessa, i mina ögon ofta trista visningar märkte jag att deckargenre har hisklig mycket med religion att göra. Och då tänker jag inte bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt, det vill säga utfrågning av vittnen och misstänka, absolution, det vill säga fällande eller friande dom et cetera, utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara – med det menar jag att den troende intalar sig att hen tror på en mängd fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar – så måste en läsare/åskådare av en deckare oreserverat tro på alla de ”avslöjanden” som författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby et cetera, bjuder på. Det ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och avslöjanden får hjälpande hand av något ”övernaturligt”, en deus ex machina, som är latin och betyder ”gud ur en maskin”. Liksom i religionen.

Vore det inte så, så skulle varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelsens ”gåta” långt innan bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det förekommer så många präster och munkar och kloster och kyrkor i deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Änglar och demoner och Da Vinci-koden till Brian Moores The Statement. Och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison, regissören av Jesus Christ Superstar och Agnes of God regisserade den, och att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte Rampling. 

Jag är ingen expert på deckare, men de jag känner, mestadels från tv, de är parodier. Per definition. Ta exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat 122 olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller hans/hennes offer. Och Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och tillbaka och försöker komma på var hans närmaste granne bor. Det ställs frågor vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå, sim sala bim, allt faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade ett sexuellt förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta som en spillt spermie. 


lördag 22 juni 2019

Berättelser som ingen kan hitta på


Berättelser som ingen kan hitta på

Följande har hänt mig för 30 minuter sedan.
I en affär med allt möjligt, plockade jag upp två vattenmeloner och gick med dem till kassan, eftersom den stod mellan mig och utgången. En mörkhyad ung kassör lät melonerna rulla fram till en våg framför honom och sade ”74 kronor, tack. Vill du ha kvitto?”
”Ja tack.”
I samma ögonblick dök hans chef fram, en svensk kvinna, modell jag vet allting bäst. ”Har du vägt varje melon för sig själv?” förhörde hon kassören.
”Nej”: svarade denne, eftersom han inte hunnit anamma visdomen att vissa frågor kräver ett till frågan anpassat svar.
”Det måste du så klart!” predikade den överordnade med emfas.
Nu blev jag nyfiken. ”Varför måste man väga varje melon för sig själv?” undrade jag, eftersom jag tänkte att nu kommer jag lära mig något som jag aldrig reflekterat över.
”Får jag dina meloner”, beordrade hon, ”jag skall visa dig varför”.
Melonerna vilade redan i min ryggsäck, glada över att slippa tiotals främmande händer banka och knacka på dem och kasta dem hit och dit, som om de inte hade några känslor, men jag plockade ändå upp dem och överlämnade dem till kvinnan. Hon lade dem på kassavågen och beordrade mig att komma bakom kassan. ”Ser du?” sade hon och pekade på melonerna.
”Jag ser, men vad borde jag se?” undrade jag.
”Den ena melonen är utanför vågen, ser du inte det?”
”Jo, en del av den ena melonen är det, so what?”
”So what?” upprepade hon ganska så förvånat. ”Du har fått en del av melonen gratis! Skall affären stå för den delen, kanske?”
Det ville jag naturligtvis inte, men jag ställde ändå en, i sammanhanget kanske inte helt genomtänkt fråga. ”Kommer din badrumsvåg visa två olika värden beroende på om du ställer dig på den rakt upp och ner, och om du lyfter upp båda armarna så att de är parallella med golvet och armarna sträcker sig en bra bit utanför badrumsvågen?”
”Titta här:” Hon placerade en av melonerna på vågen. ”Den här lite ljusare melonen kostar 41 kronor, och den här lite mindre 33. Nå, och vad fick du betala?” undrade hon segerrikt.
Jag överlämnande mitt kvitto till henne. ”Varsågod. Jag betalade de 74 kronorna som det står på kvittot. 41 och 33 är ungefär 74, inte sant?”
”Då är du inte skyldigt nåt”, sade hon till mig. ”Men det var ändå onödigt att diskutera min vikt!”
Kvinnan vände sig till den mörkhyade kassören och sade på engelska: ”Do not listen to this man and weigh every melon separately!”
Här kommer en annan självupplevd, korrekt återgiven skildring.
Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända ner till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm. Följaktligen satte jag mig på min tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i stan.
Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?
I varuhuset fanns det stuprör i olika material och färger, längder och dimensioner. De flesta var 3 och 4 meter långa, men det fanns även en kortare, avsågad bit cirka 1,6 m lång. Således fanns här inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag lätt kunde transportera på min cykel.
Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en närstående kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Samtidigt som jag förgäves spanade efter en annan expedit. Men till slut blev det ändå min tur.
”Jag behöver en bit stuprör”, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.
”De finns där”, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.
”Ja, jag vet”, svarade jag. ”Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?”, frågade jag.
”Nej, det går inte”, riposterade expediten.
”Nähä, varför inte det?”
”Eftersom vi inte brukar göra så?”, upplyste hon pedagogiskt.
”Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.”
”En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er”, sa expediten och tillade ”Ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal”, och hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå att ett viktigt samtal som hon väntade på, kommer att dyka upp från den där telefonen.  
”Nu förstår jag ännu mindre”, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?”
”Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.”
”OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten. Den kommer väl till pass om 20 år, när jag återigen skall dränera huset.”
”Ni är så välkommen så”, avslutade hon. 

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en halv minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.
”Man betalar i kassan där borta”, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.
”Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…”
”Småbitar betalas alltid vid utgången”, konstaterade hon och jag var helt på det klara att denna kvinna var ännu mindre flexibel än det stuprör som jag höll i. 

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.
Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.
Jag anmärkte: ”Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör”.
”Det är fyra meter”, svarade kassörskan, ”det ser jag här”. Hon pekade på sin kassaapparat.
”Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter”, försökte jag och kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden, och sedan tittade på mig segervisst, som om hon ville säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon ”ser ni, det är fyra meter!”.
Det är på inget vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa ”Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden, så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är etthundra sextioåtta centimeter lång…”
Vid det här läget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.
En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det, ”alla blir glada och nöjda”.
Jag är invandrare och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.
Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio. ”Hej, det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt”, rapporterade hon och jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.
”Du skall använda streckkodsläsaren”, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.
”Det har jag gjort! Vad tror du!” biktade sig kassörskan en smula illa berörd.  
”Och hur långt är det?” förhörde den osynlige allvetaren.
”Fyra meter”.
”Enligt streckkoden?”
”Ja! Enligt streckkoden!”
”Men då är det väl fyra meter, är det inte det?” utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.
Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde ”Hörde ni vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?” 

Du som inte fattar varför de ovan nedtecknade köpenskapserfarenheter var värda min skrivartid, kan sluta läsa här.
Du som däremot fattar vad jag är ute efter med dessa vittnesmål från det verkliga livet, kan också sluta läsa här. Eftersom du redan har kommit till samma konklusion som jag, att människor som är övertygade om att objektiva fakta kan ignoreras och ledigt anpassas till deras egna behov, finns överallt bland oss. Några är partiledare eller bankdirektörer och styrelseordföranden, eller domare och nämndemän, ministrar och försäkringsbolags vd-ar och så vidare. Ingen av dem vill annat, än att göra sitt bästa. Men de följer sina och sina grupptillhörigheters modifierade fakta, och dessa överensstämmer inte alltid med den objektiva verklighetens fakta. 

Låt oss avsluta denna läsövning med ett leende på läpparna och lite musik. När den renommerade bengalisk-indiske sitarvirtuosen Ravi Shankar satt på scenen på The Monterey International Pop Music Festivalen den 18 juni 1967, applåderade publiken lika vilt som uppskattande redan efter några minuter. Ravi Shankar blev något förbluffad och bemötte ovationerna med de idag bevingade orden Ni får gärna vänta med applåder tills jag stämt färdig min sitar och ni hört mig spela.

Skrivet till tonerna av Don't You Ever Wash That Thing?  
 

 

måndag 3 juni 2019

Franz Kafka än en gång



Franz Kafka dog den 3 juni och föddes den 3 juli. Inte undra på att många offentliga medier vill förknippas med denna litterära celebritet i dessa dagar. Någon som heter Gunnar Bolin presenterade Kafka i dagens P1 kultur (2019-06-03) med det utbredda och i mina öron absurda påståendet om Kafkas önskemål att få alla sina verk förstörda. Jag har en annan uppfattning därom, se mina funderingar betitlade ”Bör vi lita på Franz Kafkas påstådda testamente?” https://www.jpsmedia.se/2019/05/23/bor-vi-lita-pa-franz-kafkas-pastadda-testamente/ 

I samma radioprogram talade en litteraturvetare om Kafka och nämnde hans ”Das Schloss”. Det är rätt att romanen heter ”Slottet” på svenska. Problemet är att titeln ”Slottet” inte röjer det som den tyska och den tjeckiska titeln ”Zámek“, avslöjar. ”Das Schloss” kommer av ordet ”sluta”, schliesen – schloss – geschlossen, och står för både ”slott” och ”lås”, en dubbelhet som onekligen hjälper en att tolka handlingen. 

På SVTs kulturprogram kunde man höra att Kafkas verk var förbjudet i Tjeckoslovakien. Mig veterligen var det aldrig förbjudet att tala om Kafka i Tjeckoslovakien, och hans alltid på tyska skrivna arbeten utkom i Tjeckoslovakien både i tjeckisk och slovakisk översättning. Jag äger själv en slovakisk översättning av ”Das Schloss” från 1965 och ”Der Prozess” från 1964. Det är antikvariska exemplar som jag köpte i Bratislava år 1982 för futtiga 12 tjeckoslovakiska kronor.

Varför man inte tryckt samtliga Kafkas verk i ständigt nya upplagor kan ha en sådan prosaisk orsak som ett svalt publikintresse och begränsad ekonomi. Rättigheterna till Kafka låg som bekant hos Schocken Books Inc., New York, USA och deras handelsvaluta hette knappast, socialistiska kronor från Tjeckoslovakien. Tittar man i tjeckiska eller slovakiska litterära handböcker, exempelvis i den av mig ägda ”Encyklopedia spisovateľov sveta” / ”Författarnas världsencyklopedi” finner man lätt Kafka där. 

Som man brukar säga när det gäller något som kommer från publik service: Lita inte på allt du hör. 


 

 

 

torsdag 9 maj 2019

Josef Král


Josef Král 

Innan sin död, ansågs Vincent van Gogh inte vara en alltför vällyckad konstnär, åtminstone inte av den etablerade konstvärlden och den konstintresserade allmänheten, alltså den som köpte konst. Han sålde mellan noll och en stycke tavlor (experterna är oeniga därom) och det trots att han tillhörde en känd konsthandlarfamilj.

Konstnärer, musiker, författare et cetera kan presentera hundratals berättelser om oförstådda, missförstådda och oupptäckta själar som kan uppvisa liknande öde som van Gogh, med den skillnaden att de med stor sannolikhet aldrig blir lika högt värderade som han. 

Men, konstens och litteraturens et cetera parnass kan även peka sitt styva finger även på diametralt motsatta öden, alltså sådana som under sitt liv ansågs vara nästan lika stora som gudarna själva och bara efter par decennier är de eller blir de begravda under ett sånt lager av historiens glömska att ingen och intet kan gräva fram dem. Och sådana geniförmågor föds fortfarande dagligen med samma intensiva takt och samma varaktighet som överflödiga färggranna plastsugrör än så länge åtnjuter.  

Romarbrevet 11:33 uttryckte det hur träffande som helst: Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Det var 1917-års version. Bibel 2000 har sin egen lydelse: aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. (Som om visdomen handlade om något som svenska politiker gömde under den ogenomträngliga stämpeln arbetsmaterial.) 

Min tjeckiska bok ”Kdo mě okradl o mého bratra?” (Vem bestal mig på min bror?) tillhörde under en kort period de mest utlånade böckerna på Stadsbiblioteket i Prag, och i samband med det fick jag en massa, vad på nysvenska heter likes. En av dessa var en författare som skickade till mig ”Střemhlavý let v kleci“ (Huvudstupa flykt i bur), en drygt halvt kilo tung bok som det tjeckiska postverket tog 198 kronor för i porto. Jag tänkte snabbt bläddra igenom den, för att artigt kunna svara och tacka för den oombedda vänligheten, men när jag började läsa den var jag fast. Och dessutom under en längre stund, eftersom bokens stil och presentation av tankar påminner i mångt och mycket om Nicolas Chamforts ”Maximer & tankar” och ”Porträtt & anekdoter”.

Så vi började korrespondera med varandra, något som pågår till dags dato. 

Författaren jag pratar om heter Josef Král och är 86 år gammal. På grund av sin ålder och sitt hälsotillstånd, börjar han summera sitt liv och samla sina tankar i det som han är övertygad om kommer att vara hans sista verk. I förgår fick jag manuskriptet till det. Det heter ”Otevírání duší : kniha hovorů a vzpomínání” (Själarnas invigning : en bok med samtal och minnen) och är på cirka 250 sidor. Mycket av materialet är återgivning av personliga samtal samt brevsamtal med andra författare och konstnärer. Exempelvis Miroslav Holub, Jiří Dědeček, Zdeněk Thoma, Marie Kubátová, Zdeňek Svěrák, Ludvík Vaculík, Bohumil Hrabal, Jiří Pechar, Ivan Vyskočil och Vladimir Oravsky, alltså mig själv. Några är för den svenska allmänheten okända, andra åter är kända över hela världen. 

Jag vet om herr Josef Král bara det som jag läste i hans böcker och det som han berättade i sina brev för mig. Så jag googlade honom för att få veta mer, för att läsa i exempelvis Wikipedia om honom. Men han finns knappast på nätet. Emedan någon som uppträder under namnet Pewdiepie är känd över hela världen, tjänar miljoner och förmedlar inte direkt världsomvälvande visdom, poeten, författaren, historikern, bokhandlaren och en levande encyklopedi Josef Král, lever urfattig och utan den publik som skulle må bra av att vara bekant med honom. Huru outgrundliga äro icke


 

lördag 4 maj 2019

Bli en zombieöverlevnadsexpert!


Bli en zombieöverlevnadsexpert!

Text: Herman Geijer och Claes Tovetjärn
Illustrationer: Elin Jonsson
Alfabeta bokförlag
80 sidor
ISBN 9789150120639 

 
Det finns vissa texter som förmedlas till allmänheten eller delar av den, exempelvis barn, gång på gång sedan skriftens uppfinning och det i samtliga samhällsstrukturer. ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är en sådan text.

När jag under kalla kriget bodde bakom järnridån i det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien, då var det mycket populärt med skrifter och utställningar och föredrag om zombieöverfall. Zombier var så klart de förhatliga kapitalisterna som ständigt smidde planer på att invadera mitt land och ta över min och mina landsmäns identitet.

Kapitalismen blev så skrämmande för mig att jag till slut inte pallade med den ständiga rädslan inför dess invasion och valde i stället att fly Tjeckoslovakien och bosätta mig i Sverige, antagligen efter den överlevnadsregeln som lär ut att If you can't beat them, join them.

Här var skriften ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” det första som mötte mitt öga, fast den hette då ”Om kriget kommer”, och fanns i varje telefonkatalog som jag kom i kontakt med. Senare försvann inte bara denna lärorika text ur katalogerna, utan även självaste katalogerna blev för evigt förlorade för det svenska folket.

Förra året, ungefär så här dags, distribuerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en 20-sidig broschyr kallad ”Om krisen eller kriget kommer - viktig information till Sveriges invånare”. Jag läste den omedelbart från pärm till pärm och konstaterade att det som stod i telefonkatalogerna kändes mera informativt. Fast det är klart, på den tiden fanns det skyddsrum och dylikt, i dag finns det bara en myndighet. Och som man säger, ”Talk Is Cheap”. (Även om MSB inte är det.)   

Herman Geijer och Claes Tovetjärns ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är utan minsta tvekan en kul bok att ha. Jag kände en stark igenkänningsfaktor när jag läste den. Tyckte bra om de övningar som finns med eftersom författarna är medvetna om att överleva zombier kan man knappast bara genom att läsa om dem och deras anfall. Jag kommer definitivt läsa om boken både en och två gånger tillsammans med mina barnbarn. Och dessutom skall jag se den barnförbjudna och mycket underhållande filmen ”Zombieland”, tillsammans med dem. Den lär också ut några viktiga överlevnadsregler. Som exempelvis den här: “The first rule of Zombieland: Cardio. When the zombie outbreak first hit, the first to go, for obvious reasons... were the fatties.”


 

 

     

tisdag 30 april 2019

Flykten från Alcatraz


Flykten från Alcatraz / Escape from Alcatraz

PÅ TV4 Film kan man just nu se klassikern Escape from Alcatraz.

I Escape from Alcatraz (Flykten från Alcatraz, 1979, manus: Richard Tuggle efter en roman av J. Campbell Bruce, regi: Don Siegel) är Eastwood inte bara en kunskapens man, utan verkar också i en film där konst och bildning gjorts till övergripande tema. 

Flykten från Alcatraz placerar sig i en lång rad av fängelseflyktfilmer [Riot in Cellblock 11 (Revolt i cellblock 11, 1954, regi: Don Siegel), Papillon (1973, regi: Franklin J. Schaffner), Le trou (Hålet, 1960, regi: Jacques Becker), Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (En dödsdömd har rymt, 1956, regi: Robert Bresson), La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, regi: Jean Renoir), med ändligt flera], där många situationer är välbekanta även för den som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Kanske mest för den som inte gjort det. Handlingen är enkel: Frank Morris (Clint Eastwood) kommer till den rymningssäkra ”Klippan” och flyr därifrån; han avancerar från källaren till taket, från nakenhet till påkläddhet som står för kunskap. Spänningen ligger inte i OM Morris och hans kamrater ska kunna fly, utan HUR de ska göra det.

Vi får inte veta, varför fångarna är där, det vet vi ändå, i stora drag. En indignationsfilm kunde ha visat fram ett ännu värre - och mer realistiskt - helvete än detta. Här öppnar sig i stället fängelseskildringen för associationer till andra instängdheter, annan förnedring.

På ett plan handlar filmen om konstens betydelse: fången, som har sin enda glädje i att måla, stympar sig själv inför en av vakterna, då han godtyckligt fråntas sina privilegier av en elegant sadistisk Patrick McGoohan i fängelsedirektörens roll. Hela flykten iscensätts med påtaglig hjälp av boklig kunskap och konstnärligt medel: fängelsets herre på täppan, English, distribuerar tidningar och böcker, som förutom att förmedla lärdomar, bereder gömställe för grävredskap (bibelryggen) och ger arbetsmaterial. [Jämför med Stephen Kings och Frank Darabonts fängelsefilmklassikern The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet, 1994.)] Av papier maché tillverkas gallerventiler och huvuden, som sedan bemålas och används för att dölja att de verkliga gallren och huvudena är borta under rekognoseringsturerna inför rymningen. Fångarna visslar och sjunger för att varna varandra och dölja sitt grävande, och de spelar teater inför vakterna. Fängelsedirektören håller en symbolisk burfågel fången i sitt tjänsterum, medan Litmus (Frank Ronzio), låter sin tama mus röra sig fritt, musen som också blir en bild för fångarna, som gnager sig ur sina råtthål.

En symbol för friheten är en krysantemum, som odlats i smyg, upptäcks och smulas sönder av direktören. Efter den lyckade flykten hittas dock en ny krysantemum flytande på vattnet utanför Alcatraz. Detta är och förblir det enda spåret efter de flyende.

Deras mål var att komma ut, högre mål kan de inte ha; alltså slutar filmen här.

Clint Eastwood har han insett sin betydelse som karismatisk hjälte. Det är därför, antar jag, som han i addition till sin utstrålning, uppvisar i sina filmer styrkande bildningstörst och smittande misstro mot hämmande traditioner, överheter och auktoriteter.

Tack Sara, det var kul att se filmen tillsammans med dig.

onsdag 24 april 2019

SJ tog över


SJ tog över 



Mina funderingar ”Allt går igen” (se http://posiphone.blogspot.com/2019/04/allt-gar-igen.html), gladde sig åt en hel del reaktioner. Dessvärre var det inte så få läsare som förleddes att tro att ”Allt går igen” handlade primärt om SJ. Det förhåller sig inte på det viset, utan jag valde SJ som en utgångspunkt för en fundering över den vardagliga nazismen som breder ut sig även i vårt land.

En hen skrev till mig att ”Allt går igen” var ”lite långt att läsa”. Jag tar henom på ordet, jag vill tillmötesgå mina läsare även om de inte alltid drar åt samma håll. Jag skall således nämna bara tre reaktioner på ”Allt går igen”.

Den ene beskriver hur hen köpte en SJ biljett på nätet och hur hen valde alternativet att hämta den i en biljettautomat. Hen tog sig till stationen bara för att erfara att biljettautomaten var borttagen och hen hänvisades till att hämta biljetterna på en Pressbyrå på samma station. Men den tjänsten kostade nästan lika mycket som självaste tågbiljetten. En korrespondens med SJ inleddes och till slut slutade allt väl, men den drabbade tvingades att offra en hel del tid på detta. Mest blev hen sur över ett frågeformulär som SJ prompt skickade till henom med frågan hur hen var nöjd med kontakten med SJ?

”Är de inte kloka?” undrar resenären. 

En annan skriver: ”… följande hände idag: SJ hade reparationer på gång, varför buss skulle ersätta tåg mellan Ställdalen och Örebro. 13.21 skulle det lämna Storå. Bussen kom inte. Ingen som helst information i något medium kom heller. Någon lyckades ta reda på att SJ beställt en (1) buss som var full innan den kom till Storå. Så chauffören susade bara förbi utan att vika in till min station. Meddelade uppenbarligen inte SJ detta heller. Vid upplysningen lovade SJ en medpassagerare att skicka extrabuss och taxi. Det kom inte. Däremot kom nästa buss, som skulle gå 15.23. Den kom 15.40 och var redan överfull…

I Örebro tog jag första tåg hemåt och fick en skrapa av konduktören eftersom min biljett var utgången. Jag sade att det var SJ:s fel, men det tyckte han inte var hans problem…”  

En tredje skriver: ”Det hände mig för många år sedan att jag skulle ta tåget till Kastrup. Jag var också ute i god tid. Stod och väntade på perrongen. Inget tåg och för en lång tid ingen information. Men sedan kom det på skånska (ingen engelska för de utländska passagerarna) ’IDAU HADE TAGET TILL KASTROP INGEN CHAFFOR SA DE BLIR LITE EXTRA VANTETID IDAU’. Ingen närmare specifikation. Tiden gick och jag tittade på klockan. Sedan kom det igen information ’JA GODDAU IGEN, VI HAR FORTFARANDE INGEN CHAFFOR TILL TAGET IDAU’. Igen ingen närmare specifikation om chauffören skulle kunna ersättas och därmed, om ingenting annat, visa våra utländska turister, att Sverige fixar små problem och prioriterar turismen. Som sagt tiden gick och jag insåg att nu var det taxi som gällde om jag skulle komma i tid till flyget. Det blev återigen det dyra alternativet. Jag litar inte på SJ.” 

Jag skrattade gott när jag läste dagens mejlskörd. Fast jag skulle föredra om folk inte var ”tvungna” att beklaga sig, utan i stället prisade SJ och banker, och våra politiker. Men varför skulle dessa aktörer sträva efter kundnöjdheten, när de gång efter annan erfar att vi pröjsar dem lika mycket oavsett hur mycket de missköter sig och när vi röstar på dem, trots att vi vet att de återigen kommer att dra oss i näsan och svika vårt förtroende.



 

 

 

måndag 22 april 2019

Allt går igen


Allt går igen 

För några år sedan, blev jag bjuden till en svensk beskickning för att hålla ett föredrag. Naturligtvis var jag väl införstådd med ämnet jag skulle föreläsa om, annars skulle jag antagligen inte erbjudas detta prestigefulla uppdrag. Icke desto mindre lade jag veckor på att förbereda mig, eftersom mina föräldrar inpräntat i mig att man alltid skall prestera på topp av sin förmåga.

Dagen för avfärden kom, och jag tog mig till Nässjö, var jag skulle byta tåg mot Kastrup. Liksom varje flykting, är även jag en van resenär, så därför valde jag att ta ett på tok för mycket tidigt tåg – man skall alltid gardera sig mot eventuella eventualiteter.

Tåget mot Kastrup var sin SJ-vana troget, försenat. Först 15 minuter, sedan ytterligare 30 minuter et cetera, ändå fram till den tidpunkten då mitt flyg från Kastrup lämnade danskt luftrum, och det utan att jag var inkluderad bland dess passagerare.

Men tro inte att jag passivt surade i Nässjö. Långtifrån. Jag ringde till SJ vid flera tillfällen och först bad jag dem att sätta in bussar i stället för tåget och när det började bli riktigt tajt då undrade jag om jag kunde ta taxi så att jag skulle hinna med planet. Och det fick jag, men som det något stressade kundservice sade, jag skulle inte inbilla mig att det skulle vara SJ som skulle stå för den. 

Jag har missat mitt föredrag – för första gången i mitt liv. Jag har förlorat pengar på en förfallen SAS-biljett, jag har förlorat betalningen för första natten på hotellet, jag har förlorat tur och returbiljett Nässjö – Kastrup eftersom jag alltid köper det billigaste, dvs. oåterbetalbara alternativet.

Så jag påbörjade korrespondens och telefonpåringningar med SJ och försäkringsbolag et cetera. SJ hänvisade mig till min hemförsäkring, min hemförsäkring hänvisade mig till min reseförsäkring, min reseförsäkring hänvisade mig till mitt kreditkort som också inkluderade en försäkring, och mitt kreditkort hänvisade mig till SJ. Passningsspelet mellan dessa penningstinna aktörer var det inget fel på, det är bara ett för mig tillfredsställande avslut, som saknades. För att slippa trötta ut dig med flera detaljer, skall jag direkt berätta för dig hur det slutade, trots att du sannolikt inte är född i går, och därför har du redan inte bara räknat ut det, utan antagligen även dragit dig till minnes de gånger som du svär på att du aldrig mer skall köpa någon försäkring och alltid ta bil i stället för tåg.  

Ingen ville ta ansvaret för min missade föreläsning, ingen ville ta ansvaret för tågförseningen. Ingen ville över huvud taget företa sig något, det enda som samtliga aktörer önskade sig, var att slippa höra mina argument och därtill följande berättigade krav.

Men, cirka ett halvt år senare, blev jag ändå kontaktad av en professionellt tränad SJ-folkförledare, och denne meddelade mig, att den dag som vi har kommunicerat om de senaste 6 månader, hade SJ inga som helst förseningar och dessutom, SJ har ändå satt in ersättningsbussar, inte minst för de resenärer som skulle åka till Kastrup.

Yes, du läser rätt och no, jag har inte missuppfattat något.

En bra skribent, en Beckett eller en Ionesco, skulle säkerligen kunna skriva om denna händelse så att den skulle framstå som absurd.  

Ändå åker jag fortfarande tåg. Men jag köper inga resebiljetter. Och jag blir aldrig uppmanad att uppvisa några. Som om samtliga tågkonduktörer som passerar förbi mig, visste att SJ är skyldig mig pengar. Mycket pengar. Och eftersom de är samvetsgranna medborgare, vill de kompensera mig på detta sätt utanför boxen. Nu återstår bara cirka 300 långresor och sedan är SJ och jag kvitt.  

Mellan skärtorsdagen och annandag påsk anno 2019, reste jag till mina barnbarn för att fiska, busa, paddla, grilla, leta påskägg i skogen och busa ännu mer. Jag satte mig på tåget, tog fram mina hörlurar som jag förankrade i min laptop, stoppade Quiet, det vill säga två morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i mina näsborrar för att undvika att förbittras av medpassagerarnas autogenererade eller ”döljande” odörer och började botanisera i SVT Plays och andra streamingtjänsters filmutbud. Jag såg flera filmer. Jag såg Dome Karukoskis Leijonasydän, (Lejonhjärtat på svenska), jag såg Lucía Puenzos Wakolda, vilket är en benämning på ett slags övergud, men på svenska fick filmen heta Den tyske läkaren eftersom SVT utgår ifrån att svensken inte har ork att fortbilda sig. Jag såg Orson Welles Stranger, jag såg Dietrich Brüggemanns Kreuzweg, som på svenska fick heta Marias väg, eftersom för oss sekulära svenskar säger Via Dolorosa, Smärtans väg, det är vad Kreuzweg betyder, precis ingenting. Jag såg Christian Petzolds Phoenix, jag såg Mélanie Laurents Respire, som fick den svenska titeln Breathe, jag såg Fritz Langs Scarlet Street och jag såg Lê Văn Kiệts Diu Dang, på ”svenska” Gentle, en film som bygger på Fjodor Dostojevskij novell Кроткая, Den ödmjuka, (min översättning). Den ödmjuka var filmad flera gånger: ryssen Aleksander Borisov filmade den, så även polacken Mariusz Treliński, så även indiern Mani Kaul, så även fransk-israelen Raphaël Nadjari, så även srilankesen Prasanna Vithanage, så även den världsberömde fransmannen Robert Bresson, som kallade sin version Une femme douce. Slovaken Stanislav Barabáš filmade den också och skördade flera fina internationella priser med sin filmatisering. Jag blev riktigt förtjust i Diu Dang, den vietnamesiska versionen av Dostojevskij, och håller den som min favorit bland alla dessa filmatiseringar av Den ödmjuka just nu.  

Jag tänkte att denna långa tur-och-returtågtid inklusive alla förväntade och inplanerade och alla oförväntade förseningar, var välutnyttjad, definitivt mer väl nyttjad än den tid för några år sedan som jag tvingades att spendera i den kalla, ogästvänliga och dessutom proppfulla Nässjö tågstation, där jag oåterkalleligen förlorade många timmar till att ringa till SJ:s riktigt svåråtkomliga och totalt oengagerade kundcenter.

Och filmerna satte igång flera funderingar. Som exempelvis den om Maurice Utrillo som omnämndes i en av filmerna. 

För oss konsthistorieamatörer är Maurice Utrillo mest känd för sina målningar med Parismotiv, vilka han ofta kopierat från inköpta vykort. Det intressanta i detta sammanhang är att Utrillos målningar är i dag vida spridda och reproduktionerna säljs som billiga vykort samtidigt som originalen genererar låga men ändå åttasiffriga summor. 

I denna interaktion mellan ”fiktion” och realitet, blir det påhittade och det dokumentära på samma gång varandras ursprung och alster.

Mina tankar drogs automatiskt till tillblivelsen av Les Noces Rouges, Claude Chabrols film från 1973 som på svenska fick heta Blodsbröllop. Chabrol inspirerades av en verklig händelse, en så kallad ”le crime passionnel”, och som i sin tur fått näring från en av de tre dåvarande filmatiseringarna av James M. Cains debutroman The Postman Always Rings Twice från 1934, samtidigt som den hårdkokte (hard-boiled) Cain fann grundmaterialet till sin roman (och dramatiseringen av den) i Emile Zolas naturalistiska roman (1867) och dramaskildring (1873) Thérèse Raquin. 

André Mouézy-Éon omvandlade år 1930 Georges de La Fouchardières roman La Chienne till en pjäs. Bara ett år senare, år 1931, hade en av målaren och skulptören Auguste Renoir tre söner, filmregissören Jean Renoir, premiär på filmen La Chienne. Som de flesta filmer som Jean Renoir gjorde, blev även denna riktigt succérik och år 1945 hade den tyske regissören Fritz Lang, USA premiär på Renoirs remake kallad Scarlet Street eftersom hela filmens intrig påbörjar på en gata med detta namn. På svenska heter denna svart-vita klassikern Kvinna i rött, som om denna film förevisades i Sverige med en nylonstrumpa framför duken. 

I Scarlet Street spelar Hollywoodlegendaren Edward G. Robinson den olyckligt gifte och olyckligt förälskade amatörmålaren med det betydelsebärande för- och efternamnet Christopher Cross. Hans tavlor blir stulna och hans hustru får syn på dem i skyltfönstret hos den fashionabla galleristen Dellarowe. Ovetande om att det är hennes mans originaltavlor, anklagar hon honom för att vara en bedragare, en simpel kopist.

Han försvarar sig då med att hävda att även Maurice Utrillo kopierade sina tavlors motiv, då från billiga vykort, och att Utrillo ändå betraktas som en stor konstnär.

Katharine 'Kitty' March, hon som stal tavlorna från Cross, blir genom en serie omständigheter betraktad som tavlornas verkliga skapare och allt som bär hennes namn bedömes hädanefter som en stor konst, inte minst efter hennes plötsliga, tragiska frånfälle. Till och med den inflytelserike och aktade konstkritiker Damon Janeway, intygar tavlornas äkthet, och han bestyrker, att han med egna ögon sett konstnärinnan Katharine March, egenhändigt signera tavlorna. Så mycket om konstexperternas konstexpertis.

Trots att filmen Scarlet Street är uttagen till Motion Picture, Broadcasting and Recorded Sound collection of the Library of Congress, är den genom en miss inte längre skyddad av rättighetslagar och vem som helst kan numera saluföra den i vilken omredigerad version som helst.  

Ja, så är det. Allt går igen. Nästa år blir det återigen påsk, liksom den gladde oss redan tusentals år tidigare, även om den hette något annat då och inte förknippades med målade ägg och en mans återuppståndelse.

SJ förblir sig likt även om de kommer att förfina sina metoder att slippa taga något som helst ansvar för sin lumpna otillräcklighet. SJ kommer alliera sig med den så kallade artificiella intelligensen och då kommer alla klagomål automatiskt vidarebefordras till den.

Forskare och tekniker konstruerar och programmerar AI med de bästa intentionerna för sina inre blickar, men som historien visade hur många gånger som helst förr, blir de även den här gången överraskade över människans påhittighet att missbruka och pervertera deras uppfinningar.

Den som minns Tredje Mosebokens 16 kapitlet, minns även raderna Detta skall Aron föra med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall klä sig i en helig tunika av linne och bära linnebyxor för att skyla sig, binda ett linneskärp om livet och vira en linneturban om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och han skall bada innan han tar dem på sig. Av israeliternas menighet skall han få två getabockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.

Även i framtiden kommer vi ha syndabockar på vilka vi kan skylla allt mellan himmel och jord. Det blir AI som kommer agera syndabockar och bära hundhuvudena. Och liksom nu, kommer även i framtiden ansvariga aldrig att straffas, eftersom AI inte kommer att kunna straffas och eftersom den oskrivna lagen säger att allt kommer och går igen.  

Jag hör dig invända, vad i bövelen menar jag? Straffas kanske inte dagens ansvariga? Fick inte kanske Birgitte Bonnesen gå från sina välbetalda poster?

Är detta ett straff? Hon fick 21,5 miljoner kronor i avgångsvederlag, plus flera andra feta ”kompensationer” och hon kan spendera resten av sitt liv på världens mest luxuösa rekreationsort med daglig fullkroppsmassage, huvudschamponering, pedikyr och manikyr.

De som tar straffet för Birgitte Bonnesens ogärningar, är inte Birgitte Bonnesen utan precis alla andra oavsett om de har sina slantar i Swedbank eller ej.

Men, Birgitte Bonnesen jobbade åt det privata, kommer du att anmärka, det förhåller sig på annat vis i det offentliga.

Gör det det?

Maud Olofsson, Sveriges näringsminister mellan 2006 och 2011 och vice statsminister mellan åren 2006 och 2010. Hur mycket har hon inte kostat dig och mig? Bredvid henne är Birgitte Bonnesen bara en trollkarls mediokra lärling. Sverige, alltså du och jag, kommer behöva måååååååååååååååååånga och ytterligare måååååååååååååååååånga skattebetalande arbetsår för att fylla på det finansiella gap som Maud Olofssons i bästa fall aningslösa schackrande har förorsakat. Hur har hon fått sona sina ogärningar? Om hon åtminstone skämdes, om hon åtminstone gav någon slant till dem som blev arbetslösa och kanske även sjuka på grund av hennes monstruösa handlingsmönster.  

Det finns åtminstone två åtgärder som vi måste tillkämpa oss till om vi vill ha ändring i den samhälleliga oreda som kan rubriceras med ”Allt går igen”.

Ett är att det alltid måste finnas en som är ansvarig, utan att denne välter ansvaret på sina kolleger, andra institutioner, Gud, AI eller någon annan riktig eller ”symbolisk” syndabock.

Två: den som är ansvarig måste också betala priset för de missförhållanden hen åstadkommit. Anders Ygeman var mellan åren 2014–2017 inrikesminister. Det gick som bekant inte så oerhört bra. Så man flyttade på honom för att han skulle ”lära sig en läxa” att misstagen ”kostar”, och han blev riksdagens gruppledare för Socialdemokraterna 2017–2019 med bibehållen ministerlön. Sedan 2019 är Anders Ygeman energi- och digitaliseringsminister med ansvarsområden digitaliseringspolitik, energi och digital offentlig förvaltning. Inte så illa, eller hur? Det går inte en vecka utan att man får läsa att något gick snett just inom hans ansvarområde. Det senaste som jag råkade snubbla över är bara några dagar gammalt: ”Socialdemokraternas Twitter kapat – inlägg om Löfvens avgång”.  

Att vara ansvarig, brukade mina föräldrar säga, betyder att man har och även tar ansvar. Googla på det om du inte tror mig.

Att bli ”bestraffad” är inte det samma som att vara belönad. Googla på det om du inte tror mig.  

Filmer, nya som gamla, de som jag såg på tåget mellan skärtorsdagen och annandag påsk det här året, speglar bristen på ansvar och på ansvarets förskjutningar på någon annan, en syndabock:

I Scarlet Street är det en man som mördar Katharine 'Kitty' March, men det är en annan som döms till döden för det. I filmen Kreuzweg svälter sig den unga Maria till döds, men hennes djupt troende föräldrar tröstar sig med att det var Guds vilja. I filmen Respire, som har mycket att tacka Shakespeares Othello, kväver Charlie Sarah, en väninna bredvid vilken även Othellos ”trogne vän” Jago, ser ut att vara en ljus och positiv gestalt. Vem bär ansvaret? Det är uppenbart: samtliga som Charlie kom i kontakt med. Samtliga, det vill säga ingen. Och det blir Charlie som kommer korsfästas.

I Phoenix söker Nelly strax efter andra världskrigets slut, efter bevis på att det var hennes man som angav henne för nazisterna, så att hon hamnade i koncentrationslägret, och erfar att hennes man är lika oförbätterlig och opålitlig, profitsökande, karaktärslös amöba nu som då.

I Stranger söker krigsförbrytelsekommissionen efter en ökänd nazi-demagog som efter andra världskriget gömmer sig i USA och som fortfarande hoppas på att den överlägsna ”teutoniska rasen” till slut kommer att segra.

Den tyske läkaren utspelar sig i Argentina där Josef Todesengel Mengele fortsätter med sina alltid extremt plågsamma och oftast dödliga experiment på levande människor, vilka han påbörjade i Auschwitz. Allt går således igen. Israeliska Mosad är visserligen honom på spåret, men som den övergud som han är, lyckas han, till skillnad från exempelvis Adolf Eichmann, återigen undfly.

I Lejonhjärtat tillhör Teppo Salminen och hans bror, finska nynazisterna. Både filmen som dess pressreleaser kallar Teppos organiserade grupp, nynazister. Jag finner denna benämning lika verklighetsfrämmande som problematisk. Det finns nämligen inget nytt i nynazismen, utan allt som finns, finns i den ursprungliga nazismen. Det är samma antisemitism, samma högerextremism, samma förnekelse av förintelsen och andra brott mot mänskligheten, samma tro på obefogad överlägsenhet över människor med annan hudfärg än deras egen, etcetera. Allt går med andra ord återigen, även om man med adjektivet ”ny” anstränger sig att ge ett sken av framåtskridande och modernitet. 

Dessutom har nazismen och den så kallade nynazismen en hel del gemensamt med exempelvis SJ och försäkringsbolag och mången folkvald politiker. Det rör sig först och främst om människoförakt. Förakt för andra människors tid, förakt för våran värdighet, förakt för vår egendom, förakt för vår intelligens. Allt detta strippas vi ifrån och vi svär gång efter annan medan vi igen och igen och igen bedyrar för oss själva ”aldrig mer!”. 

Det spelar inte någon större roll att vi har högspelande hörlurar i våra öron, det spelar inte någon större roll att vi skymmer våra blickar med filmer och annan förströelse, det spelar inte någon större roll att vi har morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i våra näsborrar, vi kommer ändå drabbas av den värld som luktar skämt eftersom den styrs av Maud Olofsson, Birgitte Bonnesen, Anders Ygeman, Erik Bengtzboe, Emma Carlsson Löfdahl, Lars Idermark plus en nästan oändligt lång rad likafuntade. 

Maurice Utrillo var Suzanne Valadons son. Men vem var hans okände fader? Det är inte skvallerpressen som vill veta det, utan konsthistorisk forskning. Det pratas om många kandidater, allt ifrån Renoir till Degas, men eftersom inte samtliga påtänkta kan vara det, blir det ingen i stället. Eftersom Gud kan det knappast vara, han har redan tagit på sig ett faderskap.