söndag 10 februari 2019

Axel och Axel: Munthe och von Fersen

Axel och Axel: Munthe och von Fersen
Axel Munthe dog för 70 år sedan, den 11 februari 1949. Hans patient med mera, Drottning Victoria, gick bort i Villa Svezia i Rom. Hennes sista ord ”Come soon”, var ryktade till Axel Munthe, hävdas det. 19 år senare lämnade han det jordiska, men de återförenades inte i graven eftersom han dog på Stockholms slott och hans aska är strödd i havet utanför Sveriges västkust. På Protestantiska kyrkogården i Rom där bland andra även John Keats, Percy Bysshe Shelley och den store beatpoeten och därutöver katoliken, Gregory Corso är gravsatta finns en minnestavla över honom. Drottning Victoria är begraven på Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Ett annat känt par som jag skrev två härliga böcker om, vilar inte heller i samma vilostad. Så här skrev jag om det i en av böckerna:
”Några veckor senare känns den franska drottningen högst närvarande.
”Toine min Antoine. Du modigast av alla mödrar. Vackrast av alla kvinnor. Dina barn var ditt allt. Är det min tur nu? Toine, som jag har längtat. Är jag Dig fortfarande värdig?”
Smärtan tar överhanden och tankarna blir allt mer otydliga. Han kämpar för att behålla sinnesnärvaron.
“Tutto a te mi guida. Allt för mig närmare Dig.
Toine, jag ber Dig. Ta emot mig.”
Han slipper det öronbedövande oväsendet runt omkring honom. Hörseln vill inte längre fungera. Delar av Riddarhuset flimrar förbi. Han ler inombords. ”Ah, jag kan fortfarande tänka. Varför är jag kvar? Gode Gud, för mig dit jag vill.”
Först då ger han upp och glider allt längre bort. Smärtan upphör. Tankarna slutar formas. Men hjärtat pumpar in i det sista när hans själ söker Hennes.
Ur ”Axel och Toine”

I Guinness Rekordbok kan man läsa att år 1968 när Richard Dodd återlämnade en bok till ett bibliotek i Cincinnati som hans farfarsfar hade lånat, hade boken varit på irrvägar i 145 år. Om en något kortare utlåningstid läste jag i den utmärkta singaporianska tidningen The Straits Time som jag kom i kontakt med efter att den återtryckte en av mina betraktelser. Man rapporterade om en viss Margaret Wilcox, som återlämnade en bok till Madisons allmänna bibliotek efter 63-års lånetid. Hon fann låneboken hos sig redan för 40 år sedan, men hon var då rädd att lämna tillbaka den p.g.a. straffavgiften på 2 cent/dag. Samvetet tvingade henne emellertid att till sist bekänna överträdelsen. Boken i fråga heter ”The story of San Michele” som den svenske författaren Axel Munthe skrev på engelska år 1929. Den måste ha varit pressvarm när det utan tvekan alerta biblioteket lånade ut den till Margaret Wilcox.

Jag har själv, lustigt nog, hjälpt till, att en bortkommen Munthe kommit till rätta. Det var faktiskt på Capri, där Munthes villa San Michele majestätiskt tronar, som min hustru och jag fann ett välläst pocketexemplar av ”The story of San Michele”, bortglömd på ett café, tillsammans med ett instucket oöppnat eller kanske oavsänt brev. Efter att ha jämfört det engelska originalet med den svenska översättningen, sände vi fyndet till samma adress som det oöppnade eller kanske inte avsända brevet var adresserat till. Något tackbrev fick vi aldrig. Men det kan komma än, bara mottagerskan kommer över fruktan att vi möjligen tillhör den kategorin, som kan tänka sig att kräva henne på porto. 

Det skiljer 7 mil och 50 år och 14 dagar mellan Axel Munthes och Astrid Lindgrens födelseorter och födelsedagar. Båda celebriteterna var stora beskyddare av djur – Munthe kallades den moderne helige Franciskus (av Assisi) – och båda skyddspatroner skrev böcker. Munthes ”The Story of San Michele” /Boken om San Michele”, lär enligt encyklopediska källor vara 1900-talets mest spridda bok skriven av en svensk författare, och torde enligt den väl påläste Bengt Jangfeldts bok ”Drömmen om San Michele : en resa i Axel Munthes fotspår”, ha getts ut i fler upplagor och i fler länder än både ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och böckerna om Pippi Långstrump. Men så är både Munthes och Jangfeldts böcker utgivna på Bonnier, Pippi däremot, blev av Bonnier, liksom ”Fröken Julie”, en pjäs om en annan stark kvinno-, respektive flickgestalt, visad på porten. Kan forskningen i enstaka fall vara tendensiös? I Aisopos fabel ”Räven och druvorna”, säger räven om druvor som den inte kan komma åt, att lika bra det då de ändå är sura. Och det är bakgrunden till det svenska ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären”.

Tack Ole Schwander för granskningen av den historiska korrektheten.

 

söndag 3 februari 2019

”Från Astrid till Lindgren”, ännu en gång, nu i Bangladesh


”Från Astrid till Lindgren”, ännu en gång, nu i Bangladesh

Filmen Den unga Astrid knep ingen Guldbagge i januari 2019. Boken Från Astrid till Lindgren fortsätter dock sitt segertåg i världen ändå.
Från och med den 3 februari 2019 ges boken Från Astrid till Lindgren ut som följetong i den bangladeshiska, feministiska, engelskspråkiga tidningen Jagoroniya https://www.jagoroniya.com/books/8786/.
From Astrid To Lindgren (A Biographical Novel) finns även som scenpjäs, och hade sin världspremiär på Deutsches Haus-scenen i New York i november 2007.
En av de intressanta avdelningarna i tidningen Jagoroniya kallas ”Mighty Girl”. Här presenteras artiklar så som
The 15 Women Who Helped Draft The Indian Constitution,
Kamala Bhattacharya: First female martyr in Bengali Language Movement,
Maitreyi Devi: Author of 'It Does Not Die',
Independence day today: Of valour and bravery,
Indian acid attack survivor redefines beauty at New York Fashion Week,
Indian women "occupy the night streets" to protest 'mass molestation',
Bangladesh Navy gets first women soldiers,
Et cetera
Med andra ord, Jagoroniya är en nödvändig och uppskattad feministisk publikation i den relativt unga People's Republic of Bangladesh. Intressant nog, det är kvinnorna, Khaleda Zia och Sheikh Hasina, som alternerar som Bangladesh premiärminister sedan 1991. Shirin Sharmin Chaudhury är Bangladeshs talman. Jagoroniyas chefredaktör är journalisten, miljö- och byggnadsingenjören och social- och kulturaktivisten Shuvra Kar.
Rise up woman like a flame

”Män kan inte våldtas”


Män kan inte våldtas” 

Mellan den 2 februari och 3 mars 2019 kommer man på Södra teatern i Stockholm spela dramatiseringen av boken ”Män kan inte våldtas”. Den boken är jag väl bekant med:

Jag skrev bokrecensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö. 

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.”

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner. 

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om Sverige, mitt nya hemland.

Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget. 

Lunchen serverades i ett privatrum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var den store Donner som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för: Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han var allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.  

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet - hur mycket bekant är du med Finland?”

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om. 

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, kunniga fackmän som i dag alla är döda, dock långtifrån bortglömda.

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller. 

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat.

”Den grimme ælling” hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. I samma varuhus frågade jag efter Jörn Donners Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”
© Vladimir Oravsky