torsdag 9 maj 2019

Josef Král


Josef Král 

Innan sin död, ansågs Vincent van Gogh inte vara en alltför vällyckad konstnär, åtminstone inte av den etablerade konstvärlden och den konstintresserade allmänheten, alltså den som köpte konst. Han sålde mellan noll och en stycke tavlor (experterna är oeniga därom) och det trots att han tillhörde en känd konsthandlarfamilj.

Konstnärer, musiker, författare et cetera kan presentera hundratals berättelser om oförstådda, missförstådda och oupptäckta själar som kan uppvisa liknande öde som van Gogh, med den skillnaden att de med stor sannolikhet aldrig blir lika högt värderade som han. 

Men, konstens och litteraturens et cetera parnass kan även peka sitt styva finger även på diametralt motsatta öden, alltså sådana som under sitt liv ansågs vara nästan lika stora som gudarna själva och bara efter par decennier är de eller blir de begravda under ett sånt lager av historiens glömska att ingen och intet kan gräva fram dem. Och sådana geniförmågor föds fortfarande dagligen med samma intensiva takt och samma varaktighet som överflödiga färggranna plastsugrör än så länge åtnjuter.  

Romarbrevet 11:33 uttryckte det hur träffande som helst: Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Det var 1917-års version. Bibel 2000 har sin egen lydelse: aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. (Som om visdomen handlade om något som svenska politiker gömde under den ogenomträngliga stämpeln arbetsmaterial.) 

Min tjeckiska bok ”Kdo mě okradl o mého bratra?” (Vem bestal mig på min bror?) tillhörde under en kort period de mest utlånade böckerna på Stadsbiblioteket i Prag, och i samband med det fick jag en massa, vad på nysvenska heter likes. En av dessa var en författare som skickade till mig ”Střemhlavý let v kleci“ (Huvudstupa flykt i bur), en drygt halvt kilo tung bok som det tjeckiska postverket tog 198 kronor för i porto. Jag tänkte snabbt bläddra igenom den, för att artigt kunna svara och tacka för den oombedda vänligheten, men när jag började läsa den var jag fast. Och dessutom under en längre stund, eftersom bokens stil och presentation av tankar påminner i mångt och mycket om Nicolas Chamforts ”Maximer & tankar” och ”Porträtt & anekdoter”.

Så vi började korrespondera med varandra, något som pågår till dags dato. 

Författaren jag pratar om heter Josef Král och är 86 år gammal. På grund av sin ålder och sitt hälsotillstånd, börjar han summera sitt liv och samla sina tankar i det som han är övertygad om kommer att vara hans sista verk. I förgår fick jag manuskriptet till det. Det heter ”Otevírání duší : kniha hovorů a vzpomínání” (Själarnas invigning : en bok med samtal och minnen) och är på cirka 250 sidor. Mycket av materialet är återgivning av personliga samtal samt brevsamtal med andra författare och konstnärer. Exempelvis Miroslav Holub, Jiří Dědeček, Zdeněk Thoma, Marie Kubátová, Zdeňek Svěrák, Ludvík Vaculík, Bohumil Hrabal, Jiří Pechar, Ivan Vyskočil och Vladimir Oravsky, alltså mig själv. Några är för den svenska allmänheten okända, andra åter är kända över hela världen. 

Jag vet om herr Josef Král bara det som jag läste i hans böcker och det som han berättade i sina brev för mig. Så jag googlade honom för att få veta mer, för att läsa i exempelvis Wikipedia om honom. Men han finns knappast på nätet. Emedan någon som uppträder under namnet Pewdiepie är känd över hela världen, tjänar miljoner och förmedlar inte direkt världsomvälvande visdom, poeten, författaren, historikern, bokhandlaren och en levande encyklopedi Josef Král, lever urfattig och utan den publik som skulle må bra av att vara bekant med honom. Huru outgrundliga äro icke


 

lördag 4 maj 2019

Bli en zombieöverlevnadsexpert!


Bli en zombieöverlevnadsexpert!

Text: Herman Geijer och Claes Tovetjärn
Illustrationer: Elin Jonsson
Alfabeta bokförlag
80 sidor
ISBN 9789150120639 

 
Det finns vissa texter som förmedlas till allmänheten eller delar av den, exempelvis barn, gång på gång sedan skriftens uppfinning och det i samtliga samhällsstrukturer. ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är en sådan text.

När jag under kalla kriget bodde bakom järnridån i det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien, då var det mycket populärt med skrifter och utställningar och föredrag om zombieöverfall. Zombier var så klart de förhatliga kapitalisterna som ständigt smidde planer på att invadera mitt land och ta över min och mina landsmäns identitet.

Kapitalismen blev så skrämmande för mig att jag till slut inte pallade med den ständiga rädslan inför dess invasion och valde i stället att fly Tjeckoslovakien och bosätta mig i Sverige, antagligen efter den överlevnadsregeln som lär ut att If you can't beat them, join them.

Här var skriften ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” det första som mötte mitt öga, fast den hette då ”Om kriget kommer”, och fanns i varje telefonkatalog som jag kom i kontakt med. Senare försvann inte bara denna lärorika text ur katalogerna, utan även självaste katalogerna blev för evigt förlorade för det svenska folket.

Förra året, ungefär så här dags, distribuerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en 20-sidig broschyr kallad ”Om krisen eller kriget kommer - viktig information till Sveriges invånare”. Jag läste den omedelbart från pärm till pärm och konstaterade att det som stod i telefonkatalogerna kändes mera informativt. Fast det är klart, på den tiden fanns det skyddsrum och dylikt, i dag finns det bara en myndighet. Och som man säger, ”Talk Is Cheap”. (Även om MSB inte är det.)   

Herman Geijer och Claes Tovetjärns ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är utan minsta tvekan en kul bok att ha. Jag kände en stark igenkänningsfaktor när jag läste den. Tyckte bra om de övningar som finns med eftersom författarna är medvetna om att överleva zombier kan man knappast bara genom att läsa om dem och deras anfall. Jag kommer definitivt läsa om boken både en och två gånger tillsammans med mina barnbarn. Och dessutom skall jag se den barnförbjudna och mycket underhållande filmen ”Zombieland”, tillsammans med dem. Den lär också ut några viktiga överlevnadsregler. Som exempelvis den här: “The first rule of Zombieland: Cardio. When the zombie outbreak first hit, the first to go, for obvious reasons... were the fatties.”


 

 

     

tisdag 30 april 2019

Flykten från Alcatraz


Flykten från Alcatraz / Escape from Alcatraz

PÅ TV4 Film kan man just nu se klassikern Escape from Alcatraz.

I Escape from Alcatraz (Flykten från Alcatraz, 1979, manus: Richard Tuggle efter en roman av J. Campbell Bruce, regi: Don Siegel) är Eastwood inte bara en kunskapens man, utan verkar också i en film där konst och bildning gjorts till övergripande tema. 

Flykten från Alcatraz placerar sig i en lång rad av fängelseflyktfilmer [Riot in Cellblock 11 (Revolt i cellblock 11, 1954, regi: Don Siegel), Papillon (1973, regi: Franklin J. Schaffner), Le trou (Hålet, 1960, regi: Jacques Becker), Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (En dödsdömd har rymt, 1956, regi: Robert Bresson), La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, regi: Jean Renoir), med ändligt flera], där många situationer är välbekanta även för den som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Kanske mest för den som inte gjort det. Handlingen är enkel: Frank Morris (Clint Eastwood) kommer till den rymningssäkra ”Klippan” och flyr därifrån; han avancerar från källaren till taket, från nakenhet till påkläddhet som står för kunskap. Spänningen ligger inte i OM Morris och hans kamrater ska kunna fly, utan HUR de ska göra det.

Vi får inte veta, varför fångarna är där, det vet vi ändå, i stora drag. En indignationsfilm kunde ha visat fram ett ännu värre - och mer realistiskt - helvete än detta. Här öppnar sig i stället fängelseskildringen för associationer till andra instängdheter, annan förnedring.

På ett plan handlar filmen om konstens betydelse: fången, som har sin enda glädje i att måla, stympar sig själv inför en av vakterna, då han godtyckligt fråntas sina privilegier av en elegant sadistisk Patrick McGoohan i fängelsedirektörens roll. Hela flykten iscensätts med påtaglig hjälp av boklig kunskap och konstnärligt medel: fängelsets herre på täppan, English, distribuerar tidningar och böcker, som förutom att förmedla lärdomar, bereder gömställe för grävredskap (bibelryggen) och ger arbetsmaterial. [Jämför med Stephen Kings och Frank Darabonts fängelsefilmklassikern The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet, 1994.)] Av papier maché tillverkas gallerventiler och huvuden, som sedan bemålas och används för att dölja att de verkliga gallren och huvudena är borta under rekognoseringsturerna inför rymningen. Fångarna visslar och sjunger för att varna varandra och dölja sitt grävande, och de spelar teater inför vakterna. Fängelsedirektören håller en symbolisk burfågel fången i sitt tjänsterum, medan Litmus (Frank Ronzio), låter sin tama mus röra sig fritt, musen som också blir en bild för fångarna, som gnager sig ur sina råtthål.

En symbol för friheten är en krysantemum, som odlats i smyg, upptäcks och smulas sönder av direktören. Efter den lyckade flykten hittas dock en ny krysantemum flytande på vattnet utanför Alcatraz. Detta är och förblir det enda spåret efter de flyende.

Deras mål var att komma ut, högre mål kan de inte ha; alltså slutar filmen här.

Clint Eastwood har han insett sin betydelse som karismatisk hjälte. Det är därför, antar jag, som han i addition till sin utstrålning, uppvisar i sina filmer styrkande bildningstörst och smittande misstro mot hämmande traditioner, överheter och auktoriteter.

Tack Sara, det var kul att se filmen tillsammans med dig.

onsdag 24 april 2019

SJ tog över


SJ tog över 



Mina funderingar ”Allt går igen” (se http://posiphone.blogspot.com/2019/04/allt-gar-igen.html), gladde sig åt en hel del reaktioner. Dessvärre var det inte så få läsare som förleddes att tro att ”Allt går igen” handlade primärt om SJ. Det förhåller sig inte på det viset, utan jag valde SJ som en utgångspunkt för en fundering över den vardagliga nazismen som breder ut sig även i vårt land.

En hen skrev till mig att ”Allt går igen” var ”lite långt att läsa”. Jag tar henom på ordet, jag vill tillmötesgå mina läsare även om de inte alltid drar åt samma håll. Jag skall således nämna bara tre reaktioner på ”Allt går igen”.

Den ene beskriver hur hen köpte en SJ biljett på nätet och hur hen valde alternativet att hämta den i en biljettautomat. Hen tog sig till stationen bara för att erfara att biljettautomaten var borttagen och hen hänvisades till att hämta biljetterna på en Pressbyrå på samma station. Men den tjänsten kostade nästan lika mycket som självaste tågbiljetten. En korrespondens med SJ inleddes och till slut slutade allt väl, men den drabbade tvingades att offra en hel del tid på detta. Mest blev hen sur över ett frågeformulär som SJ prompt skickade till henom med frågan hur hen var nöjd med kontakten med SJ?

”Är de inte kloka?” undrar resenären. 

En annan skriver: ”… följande hände idag: SJ hade reparationer på gång, varför buss skulle ersätta tåg mellan Ställdalen och Örebro. 13.21 skulle det lämna Storå. Bussen kom inte. Ingen som helst information i något medium kom heller. Någon lyckades ta reda på att SJ beställt en (1) buss som var full innan den kom till Storå. Så chauffören susade bara förbi utan att vika in till min station. Meddelade uppenbarligen inte SJ detta heller. Vid upplysningen lovade SJ en medpassagerare att skicka extrabuss och taxi. Det kom inte. Däremot kom nästa buss, som skulle gå 15.23. Den kom 15.40 och var redan överfull…

I Örebro tog jag första tåg hemåt och fick en skrapa av konduktören eftersom min biljett var utgången. Jag sade att det var SJ:s fel, men det tyckte han inte var hans problem…”  

En tredje skriver: ”Det hände mig för många år sedan att jag skulle ta tåget till Kastrup. Jag var också ute i god tid. Stod och väntade på perrongen. Inget tåg och för en lång tid ingen information. Men sedan kom det på skånska (ingen engelska för de utländska passagerarna) ’IDAU HADE TAGET TILL KASTROP INGEN CHAFFOR SA DE BLIR LITE EXTRA VANTETID IDAU’. Ingen närmare specifikation. Tiden gick och jag tittade på klockan. Sedan kom det igen information ’JA GODDAU IGEN, VI HAR FORTFARANDE INGEN CHAFFOR TILL TAGET IDAU’. Igen ingen närmare specifikation om chauffören skulle kunna ersättas och därmed, om ingenting annat, visa våra utländska turister, att Sverige fixar små problem och prioriterar turismen. Som sagt tiden gick och jag insåg att nu var det taxi som gällde om jag skulle komma i tid till flyget. Det blev återigen det dyra alternativet. Jag litar inte på SJ.” 

Jag skrattade gott när jag läste dagens mejlskörd. Fast jag skulle föredra om folk inte var ”tvungna” att beklaga sig, utan i stället prisade SJ och banker, och våra politiker. Men varför skulle dessa aktörer sträva efter kundnöjdheten, när de gång efter annan erfar att vi pröjsar dem lika mycket oavsett hur mycket de missköter sig och när vi röstar på dem, trots att vi vet att de återigen kommer att dra oss i näsan och svika vårt förtroende.



 

 

 

måndag 22 april 2019

Allt går igen


Allt går igen 

För några år sedan, blev jag bjuden till en svensk beskickning för att hålla ett föredrag. Naturligtvis var jag väl införstådd med ämnet jag skulle föreläsa om, annars skulle jag antagligen inte erbjudas detta prestigefulla uppdrag. Icke desto mindre lade jag veckor på att förbereda mig, eftersom mina föräldrar inpräntat i mig att man alltid skall prestera på topp av sin förmåga.

Dagen för avfärden kom, och jag tog mig till Nässjö, var jag skulle byta tåg mot Kastrup. Liksom varje flykting, är även jag en van resenär, så därför valde jag att ta ett på tok för mycket tidigt tåg – man skall alltid gardera sig mot eventuella eventualiteter.

Tåget mot Kastrup var sin SJ-vana troget, försenat. Först 15 minuter, sedan ytterligare 30 minuter et cetera, ändå fram till den tidpunkten då mitt flyg från Kastrup lämnade danskt luftrum, och det utan att jag var inkluderad bland dess passagerare.

Men tro inte att jag passivt surade i Nässjö. Långtifrån. Jag ringde till SJ vid flera tillfällen och först bad jag dem att sätta in bussar i stället för tåget och när det började bli riktigt tajt då undrade jag om jag kunde ta taxi så att jag skulle hinna med planet. Och det fick jag, men som det något stressade kundservice sade, jag skulle inte inbilla mig att det skulle vara SJ som skulle stå för den. 

Jag har missat mitt föredrag – för första gången i mitt liv. Jag har förlorat pengar på en förfallen SAS-biljett, jag har förlorat betalningen för första natten på hotellet, jag har förlorat tur och returbiljett Nässjö – Kastrup eftersom jag alltid köper det billigaste, dvs. oåterbetalbara alternativet.

Så jag påbörjade korrespondens och telefonpåringningar med SJ och försäkringsbolag et cetera. SJ hänvisade mig till min hemförsäkring, min hemförsäkring hänvisade mig till min reseförsäkring, min reseförsäkring hänvisade mig till mitt kreditkort som också inkluderade en försäkring, och mitt kreditkort hänvisade mig till SJ. Passningsspelet mellan dessa penningstinna aktörer var det inget fel på, det är bara ett för mig tillfredsställande avslut, som saknades. För att slippa trötta ut dig med flera detaljer, skall jag direkt berätta för dig hur det slutade, trots att du sannolikt inte är född i går, och därför har du redan inte bara räknat ut det, utan antagligen även dragit dig till minnes de gånger som du svär på att du aldrig mer skall köpa någon försäkring och alltid ta bil i stället för tåg.  

Ingen ville ta ansvaret för min missade föreläsning, ingen ville ta ansvaret för tågförseningen. Ingen ville över huvud taget företa sig något, det enda som samtliga aktörer önskade sig, var att slippa höra mina argument och därtill följande berättigade krav.

Men, cirka ett halvt år senare, blev jag ändå kontaktad av en professionellt tränad SJ-folkförledare, och denne meddelade mig, att den dag som vi har kommunicerat om de senaste 6 månader, hade SJ inga som helst förseningar och dessutom, SJ har ändå satt in ersättningsbussar, inte minst för de resenärer som skulle åka till Kastrup.

Yes, du läser rätt och no, jag har inte missuppfattat något.

En bra skribent, en Beckett eller en Ionesco, skulle säkerligen kunna skriva om denna händelse så att den skulle framstå som absurd.  

Ändå åker jag fortfarande tåg. Men jag köper inga resebiljetter. Och jag blir aldrig uppmanad att uppvisa några. Som om samtliga tågkonduktörer som passerar förbi mig, visste att SJ är skyldig mig pengar. Mycket pengar. Och eftersom de är samvetsgranna medborgare, vill de kompensera mig på detta sätt utanför boxen. Nu återstår bara cirka 300 långresor och sedan är SJ och jag kvitt.  

Mellan skärtorsdagen och annandag påsk anno 2019, reste jag till mina barnbarn för att fiska, busa, paddla, grilla, leta påskägg i skogen och busa ännu mer. Jag satte mig på tåget, tog fram mina hörlurar som jag förankrade i min laptop, stoppade Quiet, det vill säga två morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i mina näsborrar för att undvika att förbittras av medpassagerarnas autogenererade eller ”döljande” odörer och började botanisera i SVT Plays och andra streamingtjänsters filmutbud. Jag såg flera filmer. Jag såg Dome Karukoskis Leijonasydän, (Lejonhjärtat på svenska), jag såg Lucía Puenzos Wakolda, vilket är en benämning på ett slags övergud, men på svenska fick filmen heta Den tyske läkaren eftersom SVT utgår ifrån att svensken inte har ork att fortbilda sig. Jag såg Orson Welles Stranger, jag såg Dietrich Brüggemanns Kreuzweg, som på svenska fick heta Marias väg, eftersom för oss sekulära svenskar säger Via Dolorosa, Smärtans väg, det är vad Kreuzweg betyder, precis ingenting. Jag såg Christian Petzolds Phoenix, jag såg Mélanie Laurents Respire, som fick den svenska titeln Breathe, jag såg Fritz Langs Scarlet Street och jag såg Lê Văn Kiệts Diu Dang, på ”svenska” Gentle, en film som bygger på Fjodor Dostojevskij novell Кроткая, Den ödmjuka, (min översättning). Den ödmjuka var filmad flera gånger: ryssen Aleksander Borisov filmade den, så även polacken Mariusz Treliński, så även indiern Mani Kaul, så även fransk-israelen Raphaël Nadjari, så även srilankesen Prasanna Vithanage, så även den världsberömde fransmannen Robert Bresson, som kallade sin version Une femme douce. Slovaken Stanislav Barabáš filmade den också och skördade flera fina internationella priser med sin filmatisering. Jag blev riktigt förtjust i Diu Dang, den vietnamesiska versionen av Dostojevskij, och håller den som min favorit bland alla dessa filmatiseringar av Den ödmjuka just nu.  

Jag tänkte att denna långa tur-och-returtågtid inklusive alla förväntade och inplanerade och alla oförväntade förseningar, var välutnyttjad, definitivt mer väl nyttjad än den tid för några år sedan som jag tvingades att spendera i den kalla, ogästvänliga och dessutom proppfulla Nässjö tågstation, där jag oåterkalleligen förlorade många timmar till att ringa till SJ:s riktigt svåråtkomliga och totalt oengagerade kundcenter.

Och filmerna satte igång flera funderingar. Som exempelvis den om Maurice Utrillo som omnämndes i en av filmerna. 

För oss konsthistorieamatörer är Maurice Utrillo mest känd för sina målningar med Parismotiv, vilka han ofta kopierat från inköpta vykort. Det intressanta i detta sammanhang är att Utrillos målningar är i dag vida spridda och reproduktionerna säljs som billiga vykort samtidigt som originalen genererar låga men ändå åttasiffriga summor. 

I denna interaktion mellan ”fiktion” och realitet, blir det påhittade och det dokumentära på samma gång varandras ursprung och alster.

Mina tankar drogs automatiskt till tillblivelsen av Les Noces Rouges, Claude Chabrols film från 1973 som på svenska fick heta Blodsbröllop. Chabrol inspirerades av en verklig händelse, en så kallad ”le crime passionnel”, och som i sin tur fått näring från en av de tre dåvarande filmatiseringarna av James M. Cains debutroman The Postman Always Rings Twice från 1934, samtidigt som den hårdkokte (hard-boiled) Cain fann grundmaterialet till sin roman (och dramatiseringen av den) i Emile Zolas naturalistiska roman (1867) och dramaskildring (1873) Thérèse Raquin. 

André Mouézy-Éon omvandlade år 1930 Georges de La Fouchardières roman La Chienne till en pjäs. Bara ett år senare, år 1931, hade en av målaren och skulptören Auguste Renoir tre söner, filmregissören Jean Renoir, premiär på filmen La Chienne. Som de flesta filmer som Jean Renoir gjorde, blev även denna riktigt succérik och år 1945 hade den tyske regissören Fritz Lang, USA premiär på Renoirs remake kallad Scarlet Street eftersom hela filmens intrig påbörjar på en gata med detta namn. På svenska heter denna svart-vita klassikern Kvinna i rött, som om denna film förevisades i Sverige med en nylonstrumpa framför duken. 

I Scarlet Street spelar Hollywoodlegendaren Edward G. Robinson den olyckligt gifte och olyckligt förälskade amatörmålaren med det betydelsebärande för- och efternamnet Christopher Cross. Hans tavlor blir stulna och hans hustru får syn på dem i skyltfönstret hos den fashionabla galleristen Dellarowe. Ovetande om att det är hennes mans originaltavlor, anklagar hon honom för att vara en bedragare, en simpel kopist.

Han försvarar sig då med att hävda att även Maurice Utrillo kopierade sina tavlors motiv, då från billiga vykort, och att Utrillo ändå betraktas som en stor konstnär.

Katharine 'Kitty' March, hon som stal tavlorna från Cross, blir genom en serie omständigheter betraktad som tavlornas verkliga skapare och allt som bär hennes namn bedömes hädanefter som en stor konst, inte minst efter hennes plötsliga, tragiska frånfälle. Till och med den inflytelserike och aktade konstkritiker Damon Janeway, intygar tavlornas äkthet, och han bestyrker, att han med egna ögon sett konstnärinnan Katharine March, egenhändigt signera tavlorna. Så mycket om konstexperternas konstexpertis.

Trots att filmen Scarlet Street är uttagen till Motion Picture, Broadcasting and Recorded Sound collection of the Library of Congress, är den genom en miss inte längre skyddad av rättighetslagar och vem som helst kan numera saluföra den i vilken omredigerad version som helst.  

Ja, så är det. Allt går igen. Nästa år blir det återigen påsk, liksom den gladde oss redan tusentals år tidigare, även om den hette något annat då och inte förknippades med målade ägg och en mans återuppståndelse.

SJ förblir sig likt även om de kommer att förfina sina metoder att slippa taga något som helst ansvar för sin lumpna otillräcklighet. SJ kommer alliera sig med den så kallade artificiella intelligensen och då kommer alla klagomål automatiskt vidarebefordras till den.

Forskare och tekniker konstruerar och programmerar AI med de bästa intentionerna för sina inre blickar, men som historien visade hur många gånger som helst förr, blir de även den här gången överraskade över människans påhittighet att missbruka och pervertera deras uppfinningar.

Den som minns Tredje Mosebokens 16 kapitlet, minns även raderna Detta skall Aron föra med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall klä sig i en helig tunika av linne och bära linnebyxor för att skyla sig, binda ett linneskärp om livet och vira en linneturban om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och han skall bada innan han tar dem på sig. Av israeliternas menighet skall han få två getabockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.

Även i framtiden kommer vi ha syndabockar på vilka vi kan skylla allt mellan himmel och jord. Det blir AI som kommer agera syndabockar och bära hundhuvudena. Och liksom nu, kommer även i framtiden ansvariga aldrig att straffas, eftersom AI inte kommer att kunna straffas och eftersom den oskrivna lagen säger att allt kommer och går igen.  

Jag hör dig invända, vad i bövelen menar jag? Straffas kanske inte dagens ansvariga? Fick inte kanske Birgitte Bonnesen gå från sina välbetalda poster?

Är detta ett straff? Hon fick 21,5 miljoner kronor i avgångsvederlag, plus flera andra feta ”kompensationer” och hon kan spendera resten av sitt liv på världens mest luxuösa rekreationsort med daglig fullkroppsmassage, huvudschamponering, pedikyr och manikyr.

De som tar straffet för Birgitte Bonnesens ogärningar, är inte Birgitte Bonnesen utan precis alla andra oavsett om de har sina slantar i Swedbank eller ej.

Men, Birgitte Bonnesen jobbade åt det privata, kommer du att anmärka, det förhåller sig på annat vis i det offentliga.

Gör det det?

Maud Olofsson, Sveriges näringsminister mellan 2006 och 2011 och vice statsminister mellan åren 2006 och 2010. Hur mycket har hon inte kostat dig och mig? Bredvid henne är Birgitte Bonnesen bara en trollkarls mediokra lärling. Sverige, alltså du och jag, kommer behöva måååååååååååååååååånga och ytterligare måååååååååååååååååånga skattebetalande arbetsår för att fylla på det finansiella gap som Maud Olofssons i bästa fall aningslösa schackrande har förorsakat. Hur har hon fått sona sina ogärningar? Om hon åtminstone skämdes, om hon åtminstone gav någon slant till dem som blev arbetslösa och kanske även sjuka på grund av hennes monstruösa handlingsmönster.  

Det finns åtminstone två åtgärder som vi måste tillkämpa oss till om vi vill ha ändring i den samhälleliga oreda som kan rubriceras med ”Allt går igen”.

Ett är att det alltid måste finnas en som är ansvarig, utan att denne välter ansvaret på sina kolleger, andra institutioner, Gud, AI eller någon annan riktig eller ”symbolisk” syndabock.

Två: den som är ansvarig måste också betala priset för de missförhållanden hen åstadkommit. Anders Ygeman var mellan åren 2014–2017 inrikesminister. Det gick som bekant inte så oerhört bra. Så man flyttade på honom för att han skulle ”lära sig en läxa” att misstagen ”kostar”, och han blev riksdagens gruppledare för Socialdemokraterna 2017–2019 med bibehållen ministerlön. Sedan 2019 är Anders Ygeman energi- och digitaliseringsminister med ansvarsområden digitaliseringspolitik, energi och digital offentlig förvaltning. Inte så illa, eller hur? Det går inte en vecka utan att man får läsa att något gick snett just inom hans ansvarområde. Det senaste som jag råkade snubbla över är bara några dagar gammalt: ”Socialdemokraternas Twitter kapat – inlägg om Löfvens avgång”.  

Att vara ansvarig, brukade mina föräldrar säga, betyder att man har och även tar ansvar. Googla på det om du inte tror mig.

Att bli ”bestraffad” är inte det samma som att vara belönad. Googla på det om du inte tror mig.  

Filmer, nya som gamla, de som jag såg på tåget mellan skärtorsdagen och annandag påsk det här året, speglar bristen på ansvar och på ansvarets förskjutningar på någon annan, en syndabock:

I Scarlet Street är det en man som mördar Katharine 'Kitty' March, men det är en annan som döms till döden för det. I filmen Kreuzweg svälter sig den unga Maria till döds, men hennes djupt troende föräldrar tröstar sig med att det var Guds vilja. I filmen Respire, som har mycket att tacka Shakespeares Othello, kväver Charlie Sarah, en väninna bredvid vilken även Othellos ”trogne vän” Jago, ser ut att vara en ljus och positiv gestalt. Vem bär ansvaret? Det är uppenbart: samtliga som Charlie kom i kontakt med. Samtliga, det vill säga ingen. Och det blir Charlie som kommer korsfästas.

I Phoenix söker Nelly strax efter andra världskrigets slut, efter bevis på att det var hennes man som angav henne för nazisterna, så att hon hamnade i koncentrationslägret, och erfar att hennes man är lika oförbätterlig och opålitlig, profitsökande, karaktärslös amöba nu som då.

I Stranger söker krigsförbrytelsekommissionen efter en ökänd nazi-demagog som efter andra världskriget gömmer sig i USA och som fortfarande hoppas på att den överlägsna ”teutoniska rasen” till slut kommer att segra.

Den tyske läkaren utspelar sig i Argentina där Josef Todesengel Mengele fortsätter med sina alltid extremt plågsamma och oftast dödliga experiment på levande människor, vilka han påbörjade i Auschwitz. Allt går således igen. Israeliska Mosad är visserligen honom på spåret, men som den övergud som han är, lyckas han, till skillnad från exempelvis Adolf Eichmann, återigen undfly.

I Lejonhjärtat tillhör Teppo Salminen och hans bror, finska nynazisterna. Både filmen som dess pressreleaser kallar Teppos organiserade grupp, nynazister. Jag finner denna benämning lika verklighetsfrämmande som problematisk. Det finns nämligen inget nytt i nynazismen, utan allt som finns, finns i den ursprungliga nazismen. Det är samma antisemitism, samma högerextremism, samma förnekelse av förintelsen och andra brott mot mänskligheten, samma tro på obefogad överlägsenhet över människor med annan hudfärg än deras egen, etcetera. Allt går med andra ord återigen, även om man med adjektivet ”ny” anstränger sig att ge ett sken av framåtskridande och modernitet. 

Dessutom har nazismen och den så kallade nynazismen en hel del gemensamt med exempelvis SJ och försäkringsbolag och mången folkvald politiker. Det rör sig först och främst om människoförakt. Förakt för andra människors tid, förakt för våran värdighet, förakt för vår egendom, förakt för vår intelligens. Allt detta strippas vi ifrån och vi svär gång efter annan medan vi igen och igen och igen bedyrar för oss själva ”aldrig mer!”. 

Det spelar inte någon större roll att vi har högspelande hörlurar i våra öron, det spelar inte någon större roll att vi skymmer våra blickar med filmer och annan förströelse, det spelar inte någon större roll att vi har morotsfärgade, allergivänliga öronproppar i våra näsborrar, vi kommer ändå drabbas av den värld som luktar skämt eftersom den styrs av Maud Olofsson, Birgitte Bonnesen, Anders Ygeman, Erik Bengtzboe, Emma Carlsson Löfdahl, Lars Idermark plus en nästan oändligt lång rad likafuntade. 

Maurice Utrillo var Suzanne Valadons son. Men vem var hans okände fader? Det är inte skvallerpressen som vill veta det, utan konsthistorisk forskning. Det pratas om många kandidater, allt ifrån Renoir till Degas, men eftersom inte samtliga påtänkta kan vara det, blir det ingen i stället. Eftersom Gud kan det knappast vara, han har redan tagit på sig ett faderskap.


 

        

måndag 8 april 2019

Stora boken om träd


Stora boken om träd

Författaren: Wojciech Grajkowski
Bildskaparen: Piotr Socha
Originalets titel på polska: Drzewa
Översättning: Tomas Håkanson
Bokförlaget: Alfabeta
ISBN: 978-91-501-2030-1 

Mitt första intryck av den Stora boken om träd var att den här måste jag bara läsa meddetsamma och sedan lika snabbt läsa den för mina barnbarn. Boken är stor i formatet (373 x 275 mm), den är vacker och en njutning att titta på och den är snyggt och ändamålsmässigt layoutad.  

En av anledningarna till att jag valde Sverige till mitt nya hemland efter att jag flydde Tjeckoslovakien, var att svenskarna respekterade naturen nästan på samma välbetänkta vis som de så kallade ursprungsfolken världen över. Ett av många exempel på denna välplanering var Gleerupska bokhandeln, med flera våningar proppfulla av böcker och musikskivor, byggd kring ett trehundra år gammalt träd som stolt och generöst prydde inte bara Lund, utan hela Sverige genom bokhandelns taköppning.

Den 11 och 12 maj 1971 var jag i Kungsträdgården i Stockholm, där jag var en av många demonstranter som protesterade mot borttagningen och förintelsen av tretton hundraåriga almar som, hävdades det med bestämdhet, stod i vägen för en tunnelbanestation. För mig personligen var detta inte bara en protest mot ett galet beslut, utan även en bekräftelse på att Sverige var det rätta landet, då i dåvarande Tjeckoslovakien en sådan protest inte bara skulle vara meningslös och otänkbar, utan även omöjlig, om man inte var beredd att äventyra sin sociala status. Det var då jag för första gången mötte Cornelis Vreeswijk. Han sjöng Klättergrodan och några veckor senare gav han ut livealbumet Låt almarna leva, tillsammans med Fred Åkerström, Bernt Staf och Tage Lidén. Senare flyttade både Cornelis och jag till Köpenhamn, där vi bodde bara några hundra meter från varandra, och träffades  under stora hästkastanjer på en utomhusservering över ett par flaskor öl.

Under drygt 10 år var jag anställd på Skogsstyrelsen och gjorde där ett bra antal uppskattade filmer om träd, skogsbruk och skogsvård. Jag läste en hel del böcker i ämnet och till slut skrev jag själv den uppmärksammade boken Skatten i skogen. Det krävdes således en hel del av Stora boken om träd för att jag skulle tycka att den var värd en investering av tid och pengar.

Jag skall inte hålla dig på halster: I mina ögon är Stora boken om träd visserligen inte ett allsidigt mästerverk, men den är definitivt mästerlig. Och för min del, skulle den lätt kunna heta ”Den ändlösa boken om träd”. 
 
Stora boken om träd är inte paginerat på det sedvanliga sättet, utan varje uppslag heter plansch, eftersom boken består av 34 uppslagstora planscher – därav det vältilltagna formatet.

De olika planscherna har titlar som ”Träd och oträd”, ”Löv”, ”Rötterna”, ”Trädens resor”, ”Endemiska träd”, ”Trädätare”, ”Trädens invånare”, ”Skogshuggaren och hans arbete”, ”Träbyggnader”, ”Träinstrument”, ”Bonsai”, ”Darwins träd”, ”Släktträd”, ”Träd i religioner”, ”Heliga träd”, ”Trädvarelser” et cetera. De flesta planscherna bjuder på mer än läsaren förväntar sig vid första anblicken. Ta exempelvis planschen ”Träsnide”. Den bjuder inte huvudsakligen på exempel på de mycket uppskattade smörknivar och ljusstakar som våra barn och barnbarn lärde sig att tälja i grundskolans årskurs tre, utan den här boken bjuder på över 30 färgsprakande, rituella, fantasifulla trä-masker från Mexiko och Kongo och Guatemala och Gabon och Mali och Burkina Faso och Papua Nya Guinea och Elfenbenskusten och Nigeria. Jag har varit i många av dessa länder och alltid kommit hem med några masker och de gläder mig sedan dess. 

Jag har nämnt att den Stora boken om träd skulle kunna heta ”Den ändlösa boken om träd”. Här kommer förklaringen. Ta exempelvis planschen ”Fordon och farkoster av träd”. Här kan vi se en bild på det 5 150 år gamla hjulet av trä, det enligt boken äldsta kända. Och här kan vi se även föregångare till dagens cyklar från början av 1800-talet, naturligtvis av trä. Och här kan vi även se den Trojanska hästen på en trä-platå försedd med trähjul, för att ta några exempel.

Det är praktiskt taget omöjligt att titta på bilden av den Trojanska hästen utan att reflexmässigt tänka på Homeros Iliaden och Odyssén och Vergilius Aeneiden. Och det slutar inte där, eftersom dessa verk oundvikligen leder tanken till Helena och Paris, som i sin tur…
Men jag tänkte även på nazismen och Karl Gerhard och hans odödliga kuplett Den ökända hästen från Troja. Och barnbarnet frågar, ”morfar, morfar, varför heter det trojan som du tjatar om att jag skall skydda min dator från?” ”Tänk du, tänk – jag har ju berättat om den trojanska hästen, minns du inte? Vill du att jag skall göra dig arvlös?” svarar jag och han kontrar med ”Visst visste jag det. Jag testade dig bara. Kan jag få ärva dig nu?” 

Att läsa och titta på planschbilderna i Stora boken om träd är som att planlöst googla eller läsa i Wikipedia. Man förflyttas tvångsmässigt med ett klick till andra uppslagsord, andra ställen, nya kunskapsbekantskaper. Varje ny länk, varje ny plansch är ett upptäckaräventyr. Ju mer man får veta, desto mer hungrar man efter nya kunskaper.

Det är som när jag för första gången besökte Oskuldens museum i Istanbul som bygger på Orhan Pamuks bok med samma namn. Det är flera våningar högt och man känner sig där som Ali Baba när han först såg all den rikedom som fanns i rövarnas hemliga grotta.


Hur ska det gå för Toribio?


Hur ska det gå för Toribio? 

Hur ska det gå för Toribio? är den svenska titeln på en barnbok vars spanska original heter Imposible. Om denna bok hette ”Omöjlig” på svenska, skulle den få ett större djup, den skulle vara mindre platt. Eftersom då skulle man kunna läsa i titeln att bokens föräldrar tycker att deras son Toribio, som enligt boken är ”två och ett halvt”, är omöjlig. Då skulle man kunna läsa in i titeln att det som föräldrarna önskar att Toribio skall vara, är omöjligt, och man skulle också i den titeln kunna läsa in att Toribios föräldrar är omöjliga med sina orealistiska anspråk. 

Vad handlar då boken om? De icke namngivna föräldrarna tycker att deras namngivna barn är omöjlig och de störs av det och irriteras på det, dygnets samtliga timmar. Men, och nu citerar jag: ”En dag ser mamman en lovande annons i tidningen: ’Trött? Orolig? Fru Meridien kan lösa ALLA problem – familj, hälsa, pengar, kärlek. Vetenskaplig metod. Naturliga läkemedel. Snabbt resultat.’”
De bokar genast ett möte.
”Välkomna”, säger fru Meridien. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Det är vår son”, säger mamman.
”Vi vill att Toribio ska ändra sig”, säger pappan. Men det verkar omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt. Vad är problemet med Toribio?”
”Han äter inte sin mat.”
”Han sover aldrig middag.”
”Han är mörkrädd och skriker efter oss hela natten.
”Han bajsar i byxorna.”
”Och han gillar inte att bli tvättad.”
”Jaha, så det ni vill att Toribio ska göra är: Sluta vara mörkrädd. Äta sin mat. Låta sig tvättas utan bråk. Sova middag. Sitta på pottan. Är det allt?”
”Kan du lägga till: bada utan att stänka?”
”Ja! Ja! Går det att ordna?”
”Fixat. I kväll ska ni lägga lite av det här magiska pulvret på hans kudde så kommer problemet att vara löst i morgon bitti. Det blir 2 500 kronor, tack!” 

Dagen därpå, när mamman och pappan vaknar, finner de i sonens rum en katt i stället för Toribio.
 
Vad är denna barnboks budskap?
Ett kan vara att om man inte vill ha blöjbarn som är mörkrädda och som bajsar i blöjan, då skall man skaffa sig en katt i stället.

Det är inget dåligt budskap, det kan vem som helst skriva under. Men det finns ett problem. Och problemet är att denna barnbok är skriven och även utgiven med sikte på de minsta, och inte för vuxna. Jag är ganska så övertygad om att när man läser denna bok för de små barnen, så de redan på sidan 5 tänker, det är för djävligt!, är jag verkligen så omöjlig? Vad kan jag göra åt det, så att mamman och pappan inte avsiktligt glömmer mig utanför en mataffär för evigheters evigheter? Det gav mig en läxa. Jag skall försöka sova alldeles lugnt under hela den mörka, rädslofyllda natten… Och om jag inte lyckas med det, trots den fina lärorika berättelsen, då hoppar jag i toaletten och spolar efter mig.

Jag tror att barn har bättre förutsättningar att somna lugnt efter kvällsläsningen av Pelle Snusk där en pojkes kropp korrigeras medelst sax, än de får efter god natt-läsningen av Hur ska det gå för Toribio? 

En annan möjlig tolkning är att föräldrar bör tänka sig noga för vilket namn de skall ge sina barn. Många, riktigt många har skrivit om våra namns betydelser för våra liv, inte minst efter år 1973, året då Eric Bernes bok What Do You Say After You Say Hello? gavs ut. Om den förskräcklige Toribio fick heta Especio i stället, då skulle han kanske vara ”snäll” redan som blöjbarn. Alla barn vill tillfredsställa sina föräldrars förväntningar åtminstone de första levnadsåren. Inte sant?   

Ricky Gerwais var värd för Golden Globe Awards fyra gånger. När han var det för andra eller möjligen tredje gången, berättade han på ett ungefär, att han ombads att inte vara elak mot sin publik eftersom någon kan resa sig och gå. Men han trodde inte på det, eftersom, som han sa, alla hoppas på ett pris, inte minst de, som vet att deras bolag redan betalade miljoner dollar för det. Då klippte kameran på den på den tiden mäktige filmproducenten Harvey Weinstein, som höll på att förgås av skratt. Och alla i publiken skrattade.
 
Nej, inte alla priser är köpta. Varken i film- eller bokindustrin. Författaren till Imposible, Isol, belönades med ett stort svenskt barn- och
ungdomslitteraturpris. Juryns motivering var bland annat att ”Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd”. Troligen är det så, men jag tolkar Imposible så, att de barn denna är skriven och målad för, måste vara minst 1,6 m långa.

Jag vill faktiskt sträcka mig så långt, att jag hävdar att om Isol inte blev en i Sverige prisad författare, då skulle Hur ska det gå för Toribio? aldrig ges ut här. Men jag kan ha fel, fast det aldrig tidigare hänt.  

Recensenten i Sveriges Radios Kulturprogram börjar sin recension av denna bok med att nämna Isols svenska stora pris, och sedan nämner hen den än en gång. Hen verkar ha en sådan respekt för priset att det blir tydligt att hen knappast vågar annat än buga inför boken. Och hon bugar mycket, mycket djupt, ungefär som en struts som enligt folktron bugar under sandmarkens yta. Hen skriver: ”Hur ska det gå för Toribio? är lite som Kafka för småbarn”. När du hör eller läser detta, tänk inte på Kafkas mångfacetterade världar, utan tänk på det simpla faktum att hans kortroman Förvandlingen börjar med meningen ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”, och att Hur ska det gå för Toribio? slutar med att Toribio ”omvandlas” på slutet av boken till en katt. Förlagen behöver sådana recensenter som hen som recenserade ”Hur ska det gå för Toribio?, men världen utanför förlagen behöver dem lika mycket som den är i behov av alla andra fake news.   

Sagda bok är för små barn och därför rikligt illustrerad. Så här tycker jag om illustrationerna: Ikeas ”svenska köttbullar” ser likadana ut oavsett vilket land de säljs i. Köttet i dessa kommer enligt Aftonbladet ”från fem olika länder”… De är lättigenkännligt runda och bruna.  

Förlaget: Alfabeta, översättning: Dag Hernried, ISBN: 978-91-501-2059-2