fredag 4 januari 2019

Vladimir Oravsky, nu även på persiska


Vladimir Oravsky, nu även på persiska

 
Vladimir Oravskys böcker och artiklar är turligt nog översatta till en rad språk. Nu finns hans DAGMAR DAGGMASK OCH ANDRA VÄLKÄNDA SKRÖNOR FÖR VUXNA OCH BARN : DEN FÖRSTA SAMLINGEN http://www.adlibris.com/se/e-bok/dagmar-daggmask-och-andra-valkanda-skronor-for-vuxna-och-barn-9789187401992 även på persiska. Två av berättelserna, DAGMAR DAGGMASK och GURLIS GURKOR, kan man gratis läsa i det senaste numret av den iranska barntidningen Dārvag, som enligt ”tidskrift.nu” finns att låna på svenska bibliotek i hylla Bdc.

Darvags chefredaktör och ansvarig utgivare Suzan Bahar, menar att ”på persiska betyder Darvag en trädgroda som sjunger just när det skall regna efter torkan. Därför är hon en glädjespridare och blomstrande tiders budbärare.” Suzan Bahar är även ordförande för “Stop The Child Labour In Iran Association”. Hon skriver följande på Darvags webbplats: ”Stoppa barnarbetet! De iranska barnen är en av de grupper barn som är mest bortglömda och utan rättigheter i hela världen.

Brist på barnrättigheter och att barn kan tvingas gifta sig vid nio års ålder (flickor) enligt civillagen i Iran, har sina rötter i grym barnexploatering i olika arbetsgrenar, från arbete i industrin till mattväverierna, från arbetet på fält och jordbruk till hushållsarbete och gatuförsäljning.

Enligt offentliga rapporter i fjol har 1 800 000 barn mellan sex och fjorton års ålder deltagit i arbetet i Iran. (…) Stopp The Child Labour in Iran Association, presenteras i syftet att rapportera och avslöja den barbariska barnexploateringen, skapa internationell uppmärksamhet i denna fråga, för att kunna pressa den islamiska republiken och försvara barnens rättigheter, i hela det samhälleliga livets grenar, skolutbildning, lagändringar till fördel för barn, förbud mot barnmisshandel och barnplågeri. (…)”

Jag i min självupptagenhet vet inte om det som Suzan Bahar skriver stämmer. Om det dock förhåller sig på detta vidriga vis, då borde Stopp The Child Labour in Iran Association få åtminstone lika stor uppmärksamhet i Sverige som Kanelbullens dag, och som i Finland även kallas nationella örfilsdagen, på grund av att kanelbulle på finska heter korvapuusti, som betyder en örfil eller också ett slag i ansiktet.


 

lördag 22 december 2018

HURRA FÖR DROTTNINGEN - GENMÄLE



Jag lägger min tid på att skriva av samma anledning som den som söker anställning hos Telia, PostNord, SJ eller exempelvis Svenska Akademien.
Det ger tillfredsställande mycket med vegetarisk skinka till vardags- och det festliga julbordet.
Dessutom får jag veta vad mitt arbete är värt och vilka tankar det väcker, liksom även personalen hos Telia, PostNord, SJ eller exempelvis Svenska Akademien får veta hur deras arbete värdesätts.
Även min tidningsartikel ”Hurra för drottningen” väckte en del reaktioner. Som vanligt. En av dessa, mejlad från en erkänd och aktad läkare och forskare, vill jag dela med mig. För din och drottningens skull.
Har aldrig träffat drottningen, men väl dottern kronprinsessan Victoria.
I Saudi Arabien skulle vi bygga ett bröstcancercenter och behövde kungliga pengar for att hjälpa kvinnorna i Saudi. En amerikan som vistades på sjukhuset, (CIA????), sade ’du måste kontakta drottning Silvia som kommer fixa kungafamiljen i Saudi’.
Meddelade detta till den svenska ambassaden och när kronprinsessan Victoria besökte i akt och mening for att hjälpa sälja JAS-planet, fick jag audiens under en halvtimme.
Ingen tvekan att dottern förstod vad jag talade om och på slutet av vår konversation sade hon ’detta skall jag berätta for mamma’.
Denna halvtimme resulterade i att stora pengar kom och det finns nu ett fint bröstcancercenter i Riyadh.”

fredag 21 december 2018

HURRA FÖR DROTTNINGEN



Den 23 december kommer svensk flagga hissas upp för att hedra och fira H.M. Drottning Silvias 75:e födelsedag. Grattis.
Även om jag inte är en uttalad monarkist, har jag anledningar att värna om ditt välbefinnande, kära Silvia.
Du gav mig anledningen att tycka om dig, då vi träffades. Kommer du ihåg det?
En solig vårdag var du och din familj på Kolmården, ni skulle inviga delfinariet samt Skogsstyrelsens skogskoja och jag var den filmare som hovet godkände att föreviga allt detta på film.
Jag hade bara en kamera till mitt förfogande och jag hade en idé om en passande öppningsbild. Så jag bad kungen att göra om sin entré. Detta behagade inte en viss Elisabeth Tarras-Wahlberg, som kom med stränga instruktioner på hur jag bör närma mig rikets krönta överhuvud. Jag erbjöd henne kameran, då hon verkade kunna det hela. Du Silvia ingrep då snabbt, på ett generöst, spontant och totalt vinnande sätt, när du sade till ET-W, att jag får regissera scenen så som jag har planerat. Det var bra gjort Silvia och jag håller med alla de applåder du fick från den samlade och ganska så månghövdade åskådarskaran. 

I min mångt och mycket omskrivna bok ”Den lyckliga ockupationen” skrev jag:
Ett förslag: I stället för att räkna ”baklänges” – första, andra et cetera generationsinvandrare – så föreslår jag att alla alltid skall uppge vilken generation svensk man är med ett så kallat svenskhetstal. Ungefär som kungligheternas successionsordning; Gustaf V, Gustaf VI Adolf, Carl XVI Gustaf. Jag skulle då heta Vladimir I Oravsky, eftersom jag är svensk av första generationen. Min äldsta dotter skulle heta Katharina II Oravsky och hennes son Ågot III + efternamn. Nu finns det en komplikation som vi måste rätta till, helst redan på det här stadiet, med eller utan en statlig utredning.
Hur kommer det sig att man i det chauvinistiska Sverige tillskriver den utländska sperman och det utländska ägget så otrolig kraft och överlevnadsförmåga, att om en invandrare avlar ett barn tillsammans med en oförfalskad, äkta svensk, så räknas barnet som invandrare och inte som svenskt? Detta till och med när modern utgör det svenska bidraget till förbättringen av Sveriges nativitetsstatistik.
Om en judinna föder ett barn så blir barnet automatiskt av judisk börd även om fadern skulle råka vara den romersk-katolska kyrkans överhuvud. Kvinnor är äntligen på frammarsch som nästan fullvärdiga medlemmar i det svenska samhället, så deras nationella tillhörighet borde även räknas vid anskaffandet av barn med en invandrare. Om min hustru Kerstin är svenska sedan 15 generationer tillbaka så borde hennes dotter, åtminstone teoretiskt sett, vara svensk i 16:e generation. Katharina XVI Oravsky. Nästan lika nobelt som den regerande kungens radnummer.
Men lite avdrag måste en sådan avkomma ändå få. Barnen bör tidigt lära sig att kopulera och avla barn med en invandrare eller utlänning inte kan ske helt ostraffat. Detta straffavdrag skulle kunna räknas ut enligt axiomet att nationaldemokratisk egenkärlek och samhällsnytta är ett och detsamma, något som kan uttryckas med formeln Sf = 3.13 x U-d2/_h - sv(s+b). Ordningsföljdens korrekthet skulle kunna kontrolleras och garanteras av Skattemyndigheten, som kan administrera den tillsammans med personbevisen. En gång om året skulle då kvällstidningarna kunna komma ut med ett stort upplagt nummer där inte bara de tusen rikaste svenskarnas förmögenhet presenteras, utan även de tusen svenskars med det högsta svenskhetstalet, som exempelvis
1. Annie MMDCCCLXXXIX Lööf.
Vad säger du om förslaget, övergångskultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke? 
Det gäller ju bland annat att rädda den franskättade kungens och hans tysk-brasilianska hustrus barn från förnedringen. Trots att det är markant skillnad på folk och folk i vårt socialdemokratiska kungarike, är det ändå odisputabelt med dagens sätt att se, att kungens och drottningens barn bara är simpla andragenerationens invandrare, och långtifrån de helsvenska helyllebarn som man gärna vill se dem som.
Det finns en tanke, en plan, en ideologi bakom den hårdbevakade gränsen runt det svenska riket. Vad kallas tanken bakom denna barrikad? Kan det vara främlingskapet? Hur uppstod det? När försvinner det?
Vikingar tvingades ideligen bära hjälmar försedda med horn för att skydda sina livsviktiga utväxter i pannan, inför de ständigt anfallande utlänningarna. Utlänningar bär således skulden till att svenskarna förlorade sina horn. So what? Skall utlänningen nu plågas ända tills svenskens horn växer ut igen? Men de är ju där redan, jag lovar, men det är bara den som blir sårad av dem som känner dem.   

”Precis som kungen har hon (H.M. Drottning Silvia, min anmärkning) inga planer på att gå i pension:
– Så länge jag och kungen orkar, så fortsätter vi. Det är inte större än så”, läste jag i en öppenhjärtig intervju i Svensk damtidning. Det är bra, mycket bra, Silvia. Man ska göra rätt för sig. Fast det finns många som inte får göra rätt för sig, trots att de verkligen vill. Hur kommer det sig? Kan det möjligen vara på det gammaldagsviset att år 2018 fortfarande gäller Quod licet Iovi, non licet bovi?  

Någon vecka senare efter att jag postat den färdiga Kolmårdenfilmen till hovet, tackade du för den och berömde den. Även det var bra gjort, Silvia.

Än en gång grattis på din bemärkelsedag. 

Angående den ovannämnda citerade boken ”Den lyckliga ockupationen”:
Tidskriften ”Svensk bokhandel” skrev om den:
”Samhällskritik för det 21:a århundradet
En vass dokumentär av en synnerligen skarpögd invandrare som mött det svenska samhället. Med frenesi, humor och ett otal exempel visar författaren på all den inkompetens och maktmissbruk han under trettio år mött inom den svenska statsapparaten.” 
Bibliotekstjänstens Thomas Arvidsson skrev:
”’Den lyckliga ockupationen. Vladimir Oravskys sensuella recept från naturens eget kök och en läsebok för alla åldrar och många smakriktningar om honom själv och om invandrade och inhemska människor och djur.’ Nya Doxa. 428 s.
Genremässigt ligger Vlado Oravskýs ’Den lyckliga ockupationen’ mellan satir och vitbok. Författaren, ursprungligen flykting från Tjeckoslovakien, har under många år arbetat i Skogsstyrelsen. Utifrån sitt speciella perspektiv som invandrare ges här en brokig bild av ett Sverige i omvandling från sent 60-tal till tidigt 2000-tal. Byråkrater i Skogsstyrelsen blir en sinnebild av ’svenskheten’, den självgoda, uppblåsta naiva tron om Sverige som ”det goda samhället”, vi som vet bäst, är bäst! Författarens väv av texter har inslag av politiska, litterära och kulturella allusioner och reflexioner och slutresultatet blir både roligt och djupt tragiskt. Författaren både älskar och hatar sitt nya hemland, dess småpåvar, dilettanter, inkompetenta byråkrater och medmänniskor. Persongalleriet i boken är autentiskt, namngivna personer och många kommer att roas men också skrämmas och skämmas vid läsningen av denna stilmässigt och kompositionsmässigt högst originella och personliga litterära prestation.” 

Boken har fått ett 20-tal positiva recensioner och en, enligt min subjektiva uppfattning, negativ. Anmälaren kallar sig Z-Z, och jag tror knappast att det är hens riktiga namn.
”’Den lyckliga ockupationen’ kommer att skända min toalett tills alla blad är förbrukade på båda sidorna. Den stinker pest och sprider kolera. Jag slet av mitt hår, tappade hakan, bet mig i tungan och gnisslade med tänderna. Läs den och du kommer att behöva återställas resten av ditt liv.
Jag ber till högre makter och hoppas att den hamnar på Vatikanens index över förbjudna böcker.”



måndag 19 november 2018

Reaktioner hit, reaktioner dit


Reaktioner hit, reaktioner dit

Jag brukar gissa vilka reaktioner mina prydligt radade bokstäver och tankar publicerade i en ansenlig mängd böcker, tidningar och tidskrifter kommer att framkalla. På det viset tror jag, kan jag lära mig mer om mig själv och om mina läsare.

När jag i går på kvällen mejlade mina tankar om Musse Pigg till en redaktion, tänkte jag att jag får kommentarer och frågor i stil med, om det verkligen är sant att jag har träffat en svensk man som på allvar hävdade att det var han som uppfann Musse Pigg, och om är det sant att jag träffat en författare som dagligen skrev fyra helaftons teaterpjäser?
Inte en enda reaktion i den riktningen fick jag, som om det var på det sorgliga viset att Sverige kryllade av sådana i mina ögon mycket unika personer.
 
En läkare som under sin långa och mycket framgångsrika karriär hade skött om och behandlat allt ifrån krigssårade och traumatiserade soldater till uppburna skådisar och även kungar, skrev till mig ”Mötte Art Linkletter något år innan han dog 2010. Han var god vän med ’Walt’ och berättade att en dag för länge sedan ville ’Walt’ visa honom en stor tom tomt i Orange County. De tittade tillsammans ut över nejden och ’Walt’ gav alla detaljer hur Disneyland skulle se ut. En man med sinne för detaljer. Jag älskar Musse Pigg och naturligtvis Kalle Anka…”
 
Flera mejlade till mig att de fortfarande mindes Walt Disneys död. En känd och aktad journalist skrev till mig ”Jag minns när Walt Disney dog. Jag var på Sweet Briar College och Carter Hunter kom springande över campus och skrek: Walt Disney is dead!!”
Jag svarade att jag minns när John Lennon och Elvis Presley och Olof Palme dog. Vid tiden när Disney dog, bodde jag dock fortfarande i Tjeckoslovakien och där matades barnen inte med en för människosjälen och människoutvecklingen förödande kapitalistiska påverkan. Så Disney var för mig lika okänd entitet, som för dig, skrev jag, med all säkerhet var den tjeckoslovakiska ideologiska symbolen och förebilden, antinazisten Julius Fučík. NB, denne bör inte förväxlas med den Julius Fučík som skrev den odödliga konsertmarschen Einzug der Gladiatoren, som till dags dato spelas världen över och som i Sverige populariserades av Ernst Rolf genom kupletten Agitatorn.  
Jag fick även mejl i vilket avsändaren hävdade att enligt svensk Wikipedia är Musse Pigg skapad bara av Walt Disney och inte, så som jag skrev, även av någon som heter Ub Iwerks. Jag svarade, att om det är på det viset, så borde hon rätta till uppgifterna i Wikipedia, liksom jag själv har gjort det vid cirka tio tillfällen. Wikipedia är ett kollektivt uppslagsverk och de som använder den bör känna ansvar att det som står där är korrekt.

Det sägs att djävulen avslöjar sig i detaljerna. Det sägs också att gud avslöjar sig i detaljerna. Att båda varianter av detta ordspråk är gångbara tyder på att detaljer är ingenting man bör förbise, att detaljer är viktiga. Vad man utesluter och vad man lägger till har alltid betydelse för mottagaren. Här kommer ett oplanerat exempel som jag är med om just i denna sekund. I rummet bredvid maler Sveriges Radio på om svenska skattebetalare som har blivit svindlade på 64 miljoner kronor av utländska bolag: ”… Det handlar alltså inte om skatteplanering, utan om att de svindlat till sig pengar som skulle gått till bland annat skola och vård …”

Det är inte helt uteslutet att en försvinnande del av dessa 64 miljoner kronor skulle även gå till skola och vård, men faktum är, att detta bara är ett antagande, som har knappast något med faktabaserad verklighet att göra. Nyheten är nämligen avsiktligt vinklad så att den väcker känslor. Inte vilka känslor som helst, utan sådana som ger upphov till avsky och förakt mot alla de som handlar med aktier på utländska börsmarknader. Det är dessa människor, hävdar nyheten implicit, som förstör vår svenska skola och vår svenska vård. Skulle inte de finnas, då skulle både skolan som vården gå som tåget. Det är till och med möjligt att även tåget skulle gå som tåget om dessa ”rika” själviska aktiehandlarna hade mer det allmänna i åtanke. SR och TT, som sprider denna information, borde ta sig en funderare. Dess publik är visserligen inte så sällan lättförförd, dock är den knappast dummare än tåget.
© Vladimir Oravsky

torsdag 15 november 2018

Musse Pigg, 90 år

Musse Pigg, 90 år
År 1928 lät Walt Disney förevisa 4 filmer med sin och Ub Iwerks skapelse Mickey Mouse i huvudrollen på bio. Ett år senare, år 1929, ynglade sig Musse till 15 stycken filmer sammanlagt. Inalles blev det över 120 filmer tillverkade på Disneystudios, trots att Disney dog redan i december 1966 bara 65 år ung.
Mickey Mouse fascinerade konstnären och musikern Lasse Åberg så pass mycket att han inte bara samlade på allt som hade med Mickey Mouse att göra, utan han började även framställa egen Musse Pigg-konst. I mängder.
Andy Warhol har också återskapat Mickey Mouse i flera av sina verk. Av dessa gillar jag personligen mest Myth, från 1981, som består av 10 silkscreentryck föreställande bland andra Musse Pigg, Jultomten, Superman, Onkel Sam, Dracula, Howdy Doody och den elaka Häxan från Väst.  
Lasse Åberg, som inte känner några dubier att kopiera andra kända kommersiella konstnärer, gjorde även sina egna Andy Warhols soppburkar.
En dag stegade kanske en 30-årig man in i mitt arbetsrum på Jönköpings länsteater där jag var anställd som dramaturg. Han sade att han sökte anställning som scenograf på länsteatern. Några arbetsprov hade han inte med sig, ej heller kunde han nämna några tidigare teatererfarenheter. Detta var på slutet av 1980-talet och någon internetanslutning fanns inte på teatern, den fanns ingenstans i hela Sverige, eftersom World Wide Web skapades först under 1990 av Tim Berners-Lee. Han var engelsman men jobbade på den tiden i Schweiz på forskningscentrumet CERN. För allmänheten blev webben tillgänglig först i april 1991.
Jag bad således mannen att återkomma när han hade samlat sina prov i en dossié. Han kom tillbaka cirka en månad senare. Med sig hade han tio kanske tolv teckningar, samtliga exekverade på transparent ritpapper och samtliga avbildade en och samma gestalt, Musse Pigg.
Jag sa till mannen att dessa bilder kan jag inte godta som ett arbetsprov eftersom det var uppenbart att han knyckte karaktären från Walt Disney och Ub Iwerks.
De namnen var han helt och hållet totalt obekant med, hävdade han.
Några veckor tidigare hade jag bekymmer med en annan arbetssökande. Jag minns hans namn fortfarande, inte minst på grund av att vi hade en gemensam bekant. Den arbetssökande ringde upp mig och undrade om vi kunde träffas på min arbetsplats. Det hade jag ingenting emot. Jag visste att han hade film- och teaterregissörsplaner och att han skrev film- och pjäsmanus. Vad jag inte visste, var med vilken repetitiv, manisk intensitet han skrev dessa. Så när han anlände till Jönköping med sin bil hade han cirka 100 manus med sig, och bad mig att välja det som teatern skulle ta upp på sin repertoar. Jag sade att detta inte kunde låta sig göras, enär mitt anställningskontrakt var tidsbegränsat och jag hade redan en hel del andra arbetsplikter att utföra. Att läsa alla hans pjäser skulle avkräva från mig att försumma någon annan dramatiker. Jag undrade hur kunde han hunnit skriva allt detta, han var ju trots allt bara 10 år äldre än jag. Han sade att han hade en oerhörd arbetskapacitet och att han kunde skriva uppemot fyra pjäser om dagen. Det var mer än jag hann att läsa och göra anteckningar om på en arbetsdag, sade jag, och han tittade på mig för att bedöma om han fick säga det han hade på tungan och så sade han att svenskar alltid föredrog att anställa medelmåttor som på inget vis stack ut ur den kollektiva mängden.
Han återkom dagen därpå och jag fick lov att läsa igenom två pjäser, samtidigt som han tittade på, eftersom, som han uttryckte det, alla andra teatrar sade nej till hans pjäser och han visste att det till 100 procent var uteslutande på grund av att ingen läste dem.
Den första av hans pjäser fattade jag ingenting av, den andra var ännu mer obegriplig. Så det återstod för mig bara att förmedla detta till honom på stället och plats utan att permanent såra hans känsliga konstnärlighet.
Han blev lite mer än lite rasande och sprang in till min och teaterns chef.
Chefen sade att han litade på mitt omdöme men att han samtidigt kunde lova att teatern kommer att läsa hans nya pjäser om han fortfarande känner tilltro till den.
Och mannen började att bombardera mig med nya pjäser. Dagligen. Samtliga intriglösa, samtliga innehållslösa. Till slut, slutade jag svara honom med mina omdömen, men han däremot, slutade inte att klaga på mig hos min chef.
Med detta i åtanke, vågade jag inte bara hux flux att avfärda mannen som ritade Musse Pigg, utan jag tog honom till stadsbiblioteket och visade honom några Walt Disney och Musse Pigg böcker. Det visade sig att han använde sig av exakt samma boktitel som vi tittade i, eftersom teckningar i boken och på det transparenta ritpapperet var till minsta streck identiska.
Mannen blev uppriktigt förvånad och började utan någon som helst ironi eller skrymteri, på fullt allvar hävda, att det måste förhålla sig på det viset att denne Walt Disney, vem han nu än var, helt fräckt knyckt hans skapelse med allt hull och hår.
Jag försökte motargumentera med att när Walt Disney skapade Mickey Mouse år 1928 då var varken han eller ens hans föräldrar födda än…
Det är jag som har skapat denna figur och jag undanber mig att du försöker misstänkliggöra mig för stöld, sade mannen.
Han klagade hos min chef och denne måste verkligen tyckt om mig, eftersom han återigen ställde sig på min sida.
Det har gått mer än trettio år sedan jag mötte teaterpjäsmanusgrafomanen. I dag googlade jag honom. Till dags dato har han inte lyckats sälja eller skänka bort någon av sina skapelser. Men han tror fortfarande på sin skaparkraft eftersom han har ett teater- och filmförlag registrerat på sitt namn. Det har aldrig haft någon omsättning, något som återigen bekräftar att hoppet är det sista som överger människan. Turen kommer säkert vända för honom bara han förlikar sig med att tillhöra den medelmåttigheten som på inget vis sticker ut ur den kollektiva mängden.
Och vad hände med den svenske skaparen av Musse Pigg? Det vet jag ingenting om. Men han kanske fick anställning som kurator på Lasse Åbergs egna Musse Pigg museum.
 

 
       
 

söndag 11 november 2018

P0n7u5 på Blåkulla fyller år


P0n7u5 på Blåkulla fyller år

Achtung, achtung,
Den 16 november är utnämnd till International Day for Tolerance, toleransens dag http://www.un.org/en/events/toleranceday/
“Tolerance is an act of humanity, which we must nurture and enact each in own lives every day, to rejoice in the diversity that makes us strong and the values that bring us together.” / UNESCO Director-General Audrey Azoulay
Den 16 november är samtidigt även utsedd till den mångkulturella matdagen. Meningen med den är att bygga broar mellan grytorna och pannorna mellan gafflar och ätpinnar https://www.interbib.se/default.aspx?id=281085
I dag den 16 november fyller Sveriges nästbästa piercare, P0n7u5 på Blåkulla, 30 år. Det är nästan drygt en tredjedel av en nittioårig sköldpaddas liv. Nu är det inte en sköldpadda som är P0n7u5 favoritdjur, då en sköldpaddas piercing kräver antingen en svårmanövrerad elektrisk korkskruv eller en borrmaskin, och dessa är som bekant svåra att hålla sterila även om självaste sköldpaddan skulle vara det.

Nej, P0n7u5 tycker mest om, och samlar på i sitt kommununderstödda zoo och akvarium i Aneby andra varelser: igelkottar, piggsvin, taggiga myrslokar, noshörningar, elefanter, drakfiskar, stingrockor, blåsfiskar, fjärsingar, stenfiskar, piggsvinsfiskar, horngäddor, svärdfiskar, sjöborrar, skorpioner, gavialer, narvalar, violsnäckor, taggagamar och därutöver mammutar, för att i sedvanlig ordning nämna åtminstone 20 av P0n7u5 välgödda skyddslingar.

Visst kommer P0n7u5 att uppskatta gratulationer och de sedvanliga gåvorna, så som annatto, durian, kaktusväxter, spikklubbor och kruskakli, men mest kommer han att glädjas åt något av de ovannämnda land-, vatten- och museilevande djur, inte minst dem, som blir tillrättalagda smakligast.

Finally, som man säger på Isle of Man, Grattis på födelsedagen P0n7u5, och bon appétit.


  

Rymlingarna

Rymlingarna
av Ulf Stark
illustrationerna: Kitty Crowther
Omslagskaligrafi: Marianne Petersson-Soold
Lilla Piratförlaget
144 sidor
 
Jag hade aldrig träffat Ulf Stark personligen, fast tillfällen fanns. Vi hade en gemensam vän i Sverige, och dessutom min danske vän och kollega Rumle Hammerich filmat två av Starks böcker: Dårfinkar & dönickar som en tv-serie och Kan du vissla Johanna? också den för tv. Jag umgicks däremot med Stark via hans böcker och det var ett angenämt umgänge. Mest uppskattade jag hans Min vän Percys magiska gymnastikskor. Rymlingarna överträffar dock allt vad han någonsin skrev.
 
I Rymlingarna placerade Stark allt eller åtminstone det mesta som han lärt sig om skrivandets konst. I ett avsnitt skriver han:
”Är det nåt som bekymrar dej? undrade fröken.
Ja, sa jag. Hur lär man sej att tala vackert?
Det skall du inte oroa dej för, sa fröken. Försök bara hitta dom rätta orden. Du lär dej med tiden. Du har ju hela livet på dej.”
Ja, Stark var kunnig om hur man använder sig av de rätta orden. Boken är skriven med en så vältränad författarhand, att boken liksom flyger in i läsarens öga och läser sig själv.
 
Rymlingarna är en metaberättelse. Den uppenbara berättelsen som Stark förmedlar – om en sjuk farfar som befinner sig på ett sjukhus och rymmer tillsammans med sin sonson, för att för sista gången skåda platsen där han tillbringade sina lyckligaste dagar – handlar även om Starks immateriella testamente: hur man skall leva livet och hur man skall förhålla sig till sin familj och sin omgivning.
Rymlingarna berättar även hur man skall skriva för att fängsla läsarna.
 
Ulf Stark dog som bekant av cancer i juni 2017 bara 72 år gammal. Ramberättelsen, den om en sista resa, det sista äventyret inför döden, är arketypisk. Den har använts i myter och berättelser sedan människans dödsmedvetande. Senast kunde vi vara med om sådan resa i den minnesvärda filmen The Bucket List / Nu eller aldrig med rymlingsduon Jack Nicholson och Morgan Freeman. Den ene butter och från början oresonlig liksom Starks farfar Gottfrid, den andre kunskapstörstande, envis och samförståndsförmedlande, som Starks sonson, barnbarnet Lill-Gottfrid.        
Mitt i Rymlingarna serveras vi ett recept på hur man skall skriva en bok och hur man skall leva ett liv. Så här skriver Stark:
”… Så är det med lingonsylten med. Din farmor plockade bären, rensade dom, kokade dom, hade i precis så mycket socker att det inte blev för surt och inte för sött, rörde om och hällde ner i den här burken. Hon gav den sin tid. Och sina tankar. Så en del av henne finns i den. Fattar du?”
Fattar ni?
Rymlingarna betydde mycket för den dödssjuke författaren Stark.
Lingonsylten lever sedan med resten av boken. Och det blev mindre och mindre av den, liksom det blev mindre och mindre av farfar och även av levnadskraften hos författaren. När sylten tar slut, är det Guds frid och adjös med Gottfrid.
Även detta är ett ofta använt berättande, jag själv har skrivit manus och regisserat filmen Bigger than Life som bygger på novellerna The Last Leaf av den amerikanska novellmästaren O Henry och Lönnbladet av den lettiska poeten Aleksandrs Čaks. I filmen, förutsägs en sjuklig flicka leva så länge som det sista bladet på en vinranka på muren mitt emot hennes fönster håller sig kvar. En konstnär vill rädda flickan och målar under en nattlig storm ett verklighetstroget blad på muren. Stegen under honom blåses dock av och  
Den stora konsten ligger mest i förmågan att kunna återberätta de kända berättelserna så att man ändå än en gång och än en gång vill höra eller skåda dem trots att man kan dem mer eller mindre utantill. Rymlingarna är berättade på det viset. Det är urstarkt av Ulf Stark. Detta gör Rymlingarna till en så bra bok inte bara för ungdomar utan även för vuxna. Vi vuxna kan nämligen identifiera oss både med den gamle Gottfrid och hans son, men även med bokens berättare, Gottfrids sonson Lill-Gottfrid. Och liksom barn som vill lyssna på en och samma berättelse gång efter annan, läser även vi gärna om den berättelsen som Rymlingarna berättar.
Att bokens farfar ”är” Ulf Stark, avslöjas redan på bokens omslag där namnet Ulf Stark står skrivet på den svartklädde farfars rygg, liksom det är brukligt på exempelvis fotbollsspelarnas matchtröjor. Denna teckning liksom alla utom en, är gjorda av Kitty Crowther. Jag bryr mig inte mycket om dem, eftersom de tillför boken ingenting nytt, tycker jag. Den lilla-lilla helsvarta bilden på sidan 144 är dock definitivt tänkvärd, och den inte bara symboliskt föreställer Ulf Stark, den är även ritad av honom. Det är en med ett par glasögonförsedd kråka och en örn i ett. ”På fredagen när jag gick hem från skolan”, berättar Lill-Gottfrid, ”såg jag en kråka flyga högre mot rymden och bli till en örn. Farfar hade rymt igen. Han kom aldrig tillbaka.”, så slutar Rymlingarna och det är det sista som Ulf Stark skrev.
 
Jag ser två skådespelare i den filmatiserade versionen av Rymlingarna. Det är Jack Nicholson från The Bucket List / Nu eller aldrig och Clint Eastwood. I filmen Gran Torino spelar Eastwood pensionären Walt Kowalski, vars hustru gick bort, liksom Gottfrids hustru. Kowalskis förhållande till sin son är identiskt med Gottfrids förhållande till sin son. Både Kowalski och Gottfrid svär och är lika motsträviga som en filkarda och båda ifrågasätter Guds och himmelns existens, till att börja med. Kowalskis önskan är att utgöra en god och minnesvärd gärning innan han lämnar det jordiska. Betraktat utifrån, är Kowalskis förhållande till sin omgivning av det barskaste laget, på liknande vis som farfars i Rymlingarna. Så här låter det i Gran Torino:
Barber Martin: There. You finally look like a human being again. You shouldn't wait so long between hair cuts, you cheap son of a bitch.
Walt Kowalski: Yeah. I'm surprised you're still around. I was always hoping you'd die off and they got someone in here that knew what the hell they were doing. Instead, you're just hanging around like the doo-wop dago you are.
Barber Martin: That'll be ten bucks, Walt.
Walt Kowalski: Ten bucks? Jesus Christ, Marty. What are you, half Jew or somethin'? You keep raising the damn prices all the time.
Barber Martin: It's been ten bucks for the last five years, you hard-nosed Polack son of a bitch.
Walt Kowalski: Yeah, well keep the change.
Barber Martin: See you in three weeks, prick.
Walt Kowalski: Not if I see you first, dipshit.
 
I Rymlingarna later det på följande vis:
”’Hej din gubbstrutt’, sa Adam och slog ihop klackarna.
’Vet hut, pojkspoling’, sa farfar.
Det märktes att de tyckte om varandra.”
 
Rymlingarna är inte bara en välgenomtänkt och välskriven bok, den är också estetiskt tilltalande. Dess layout, dess utformning. Dess yta motsvarar dess innehåll. Det är en glädje att hålla den i handen, att bläddra i den, att läsa den. Inte alla förlag är medvetna om ytans påverkan av innehållet. Jag tänker på min senaste, en så kallad lättläst bok, Ninas flykt. Den är tryckt med så små bokstäver att man tror att hela boken är en fotnot till omslagets titel. Förlaget ”sparade” på detta vis in cirka 5 sidor. I Karl Gerhard och Gösta Stenbergs kuplett Gungorna och karusellen sjunger man ”Ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen”. Emedan Lilla Piratförlaget med sin utomordentligt fina bok Rymlingarna vinner både på gungorna och även på karusellen, kan det underbara manuset Ninas flykt evigt gräma sig över att det inte sökte sig till Lilla Piratförlaget.