tisdag 25 juni 2019

OJ, vad skall vi ta oss till nu?


OJ, vad skall vi ta oss till nu? 

I flera av dagens tidningar (2019-06-25) läste jag något som troligen förmörkade semesterns bekymmerslösa tillvaro hos en och annan missbrukare av religiösa ryter. Så här stod det på ett ungefär. Nu bryts en lång och årlig tradition i SVT. Det blir inte några nya avsnitt av Morden i Midsomer efter Allsång på Skansen den här sommaren.  

Jag är bekant med deckarlitteraturen främst genom alla dessa otaliga filmatiseringar som visas på tv. Och under dessa, i mina ögon ofta trista visningar märkte jag att deckargenre har hisklig mycket med religion att göra. Och då tänker jag inte bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt, det vill säga utfrågning av vittnen och misstänka, absolution, det vill säga fällande eller friande dom et cetera, utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara – med det menar jag att den troende intalar sig att hen tror på en mängd fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar – så måste en läsare/åskådare av en deckare oreserverat tro på alla de ”avslöjanden” som författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby et cetera, bjuder på. Det ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och avslöjanden får hjälpande hand av något ”övernaturligt”, en deus ex machina, som är latin och betyder ”gud ur en maskin”. Liksom i religionen.

Vore det inte så, så skulle varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelsens ”gåta” långt innan bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det förekommer så många präster och munkar och kloster och kyrkor i deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Änglar och demoner och Da Vinci-koden till Brian Moores The Statement. Och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison, regissören av Jesus Christ Superstar och Agnes of God regisserade den, och att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte Rampling. 

Jag är ingen expert på deckare, men de jag känner, mestadels från tv, de är parodier. Per definition. Ta exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat 122 olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller hans/hennes offer. Och Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och tillbaka och försöker komma på var hans närmaste granne bor. Det ställs frågor vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå, sim sala bim, allt faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade ett sexuellt förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta som en spillt spermie. 


lördag 22 juni 2019

Berättelser som ingen kan hitta på


Berättelser som ingen kan hitta på

Följande har hänt mig för 30 minuter sedan.
I en affär med allt möjligt, plockade jag upp två vattenmeloner och gick med dem till kassan, eftersom den stod mellan mig och utgången. En mörkhyad ung kassör lät melonerna rulla fram till en våg framför honom och sade ”74 kronor, tack. Vill du ha kvitto?”
”Ja tack.”
I samma ögonblick dök hans chef fram, en svensk kvinna, modell jag vet allting bäst. ”Har du vägt varje melon för sig själv?” förhörde hon kassören.
”Nej”: svarade denne, eftersom han inte hunnit anamma visdomen att vissa frågor kräver ett till frågan anpassat svar.
”Det måste du så klart!” predikade den överordnade med emfas.
Nu blev jag nyfiken. ”Varför måste man väga varje melon för sig själv?” undrade jag, eftersom jag tänkte att nu kommer jag lära mig något som jag aldrig reflekterat över.
”Får jag dina meloner”, beordrade hon, ”jag skall visa dig varför”.
Melonerna vilade redan i min ryggsäck, glada över att slippa tiotals främmande händer banka och knacka på dem och kasta dem hit och dit, som om de inte hade några känslor, men jag plockade ändå upp dem och överlämnade dem till kvinnan. Hon lade dem på kassavågen och beordrade mig att komma bakom kassan. ”Ser du?” sade hon och pekade på melonerna.
”Jag ser, men vad borde jag se?” undrade jag.
”Den ena melonen är utanför vågen, ser du inte det?”
”Jo, en del av den ena melonen är det, so what?”
”So what?” upprepade hon ganska så förvånat. ”Du har fått en del av melonen gratis! Skall affären stå för den delen, kanske?”
Det ville jag naturligtvis inte, men jag ställde ändå en, i sammanhanget kanske inte helt genomtänkt fråga. ”Kommer din badrumsvåg visa två olika värden beroende på om du ställer dig på den rakt upp och ner, och om du lyfter upp båda armarna så att de är parallella med golvet och armarna sträcker sig en bra bit utanför badrumsvågen?”
”Titta här:” Hon placerade en av melonerna på vågen. ”Den här lite ljusare melonen kostar 41 kronor, och den här lite mindre 33. Nå, och vad fick du betala?” undrade hon segerrikt.
Jag överlämnande mitt kvitto till henne. ”Varsågod. Jag betalade de 74 kronorna som det står på kvittot. 41 och 33 är ungefär 74, inte sant?”
”Då är du inte skyldigt nåt”, sade hon till mig. ”Men det var ändå onödigt att diskutera min vikt!”
Kvinnan vände sig till den mörkhyade kassören och sade på engelska: ”Do not listen to this man and weigh every melon separately!”
Här kommer en annan självupplevd, korrekt återgiven skildring.
Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända ner till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm. Följaktligen satte jag mig på min tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i stan.
Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?
I varuhuset fanns det stuprör i olika material och färger, längder och dimensioner. De flesta var 3 och 4 meter långa, men det fanns även en kortare, avsågad bit cirka 1,6 m lång. Således fanns här inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag lätt kunde transportera på min cykel.
Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en närstående kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Samtidigt som jag förgäves spanade efter en annan expedit. Men till slut blev det ändå min tur.
”Jag behöver en bit stuprör”, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.
”De finns där”, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.
”Ja, jag vet”, svarade jag. ”Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?”, frågade jag.
”Nej, det går inte”, riposterade expediten.
”Nähä, varför inte det?”
”Eftersom vi inte brukar göra så?”, upplyste hon pedagogiskt.
”Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.”
”En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er”, sa expediten och tillade ”Ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal”, och hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå att ett viktigt samtal som hon väntade på, kommer att dyka upp från den där telefonen.  
”Nu förstår jag ännu mindre”, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?”
”Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.”
”OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten. Den kommer väl till pass om 20 år, när jag återigen skall dränera huset.”
”Ni är så välkommen så”, avslutade hon. 

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en halv minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.
”Man betalar i kassan där borta”, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.
”Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…”
”Småbitar betalas alltid vid utgången”, konstaterade hon och jag var helt på det klara att denna kvinna var ännu mindre flexibel än det stuprör som jag höll i. 

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.
Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.
Jag anmärkte: ”Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör”.
”Det är fyra meter”, svarade kassörskan, ”det ser jag här”. Hon pekade på sin kassaapparat.
”Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter”, försökte jag och kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden, och sedan tittade på mig segervisst, som om hon ville säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon ”ser ni, det är fyra meter!”.
Det är på inget vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa ”Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden, så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är etthundra sextioåtta centimeter lång…”
Vid det här läget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.
En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det, ”alla blir glada och nöjda”.
Jag är invandrare och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.
Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio. ”Hej, det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt”, rapporterade hon och jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.
”Du skall använda streckkodsläsaren”, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.
”Det har jag gjort! Vad tror du!” biktade sig kassörskan en smula illa berörd.  
”Och hur långt är det?” förhörde den osynlige allvetaren.
”Fyra meter”.
”Enligt streckkoden?”
”Ja! Enligt streckkoden!”
”Men då är det väl fyra meter, är det inte det?” utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.
Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde ”Hörde ni vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?” 

Du som inte fattar varför de ovan nedtecknade köpenskapserfarenheter var värda min skrivartid, kan sluta läsa här.
Du som däremot fattar vad jag är ute efter med dessa vittnesmål från det verkliga livet, kan också sluta läsa här. Eftersom du redan har kommit till samma konklusion som jag, att människor som är övertygade om att objektiva fakta kan ignoreras och ledigt anpassas till deras egna behov, finns överallt bland oss. Några är partiledare eller bankdirektörer och styrelseordföranden, eller domare och nämndemän, ministrar och försäkringsbolags vd-ar och så vidare. Ingen av dem vill annat, än att göra sitt bästa. Men de följer sina och sina grupptillhörigheters modifierade fakta, och dessa överensstämmer inte alltid med den objektiva verklighetens fakta. 

Låt oss avsluta denna läsövning med ett leende på läpparna och lite musik. När den renommerade bengalisk-indiske sitarvirtuosen Ravi Shankar satt på scenen på The Monterey International Pop Music Festivalen den 18 juni 1967, applåderade publiken lika vilt som uppskattande redan efter några minuter. Ravi Shankar blev något förbluffad och bemötte ovationerna med de idag bevingade orden Ni får gärna vänta med applåder tills jag stämt färdig min sitar och ni hört mig spela.

Skrivet till tonerna av Don't You Ever Wash That Thing?  
 

 

måndag 3 juni 2019

Franz Kafka än en gång



Franz Kafka dog den 3 juni och föddes den 3 juli. Inte undra på att många offentliga medier vill förknippas med denna litterära celebritet i dessa dagar. Någon som heter Gunnar Bolin presenterade Kafka i dagens P1 kultur (2019-06-03) med det utbredda och i mina öron absurda påståendet om Kafkas önskemål att få alla sina verk förstörda. Jag har en annan uppfattning därom, se mina funderingar betitlade ”Bör vi lita på Franz Kafkas påstådda testamente?” https://www.jpsmedia.se/2019/05/23/bor-vi-lita-pa-franz-kafkas-pastadda-testamente/ 

I samma radioprogram talade en litteraturvetare om Kafka och nämnde hans ”Das Schloss”. Det är rätt att romanen heter ”Slottet” på svenska. Problemet är att titeln ”Slottet” inte röjer det som den tyska och den tjeckiska titeln ”Zámek“, avslöjar. ”Das Schloss” kommer av ordet ”sluta”, schliesen – schloss – geschlossen, och står för både ”slott” och ”lås”, en dubbelhet som onekligen hjälper en att tolka handlingen. 

På SVTs kulturprogram kunde man höra att Kafkas verk var förbjudet i Tjeckoslovakien. Mig veterligen var det aldrig förbjudet att tala om Kafka i Tjeckoslovakien, och hans alltid på tyska skrivna arbeten utkom i Tjeckoslovakien både i tjeckisk och slovakisk översättning. Jag äger själv en slovakisk översättning av ”Das Schloss” från 1965 och ”Der Prozess” från 1964. Det är antikvariska exemplar som jag köpte i Bratislava år 1982 för futtiga 12 tjeckoslovakiska kronor.

Varför man inte tryckt samtliga Kafkas verk i ständigt nya upplagor kan ha en sådan prosaisk orsak som ett svalt publikintresse och begränsad ekonomi. Rättigheterna till Kafka låg som bekant hos Schocken Books Inc., New York, USA och deras handelsvaluta hette knappast, socialistiska kronor från Tjeckoslovakien. Tittar man i tjeckiska eller slovakiska litterära handböcker, exempelvis i den av mig ägda ”Encyklopedia spisovateľov sveta” / ”Författarnas världsencyklopedi” finner man lätt Kafka där. 

Som man brukar säga när det gäller något som kommer från publik service: Lita inte på allt du hör. 


 

 

 

torsdag 9 maj 2019

Josef Král


Josef Král 

Innan sin död, ansågs Vincent van Gogh inte vara en alltför vällyckad konstnär, åtminstone inte av den etablerade konstvärlden och den konstintresserade allmänheten, alltså den som köpte konst. Han sålde mellan noll och en stycke tavlor (experterna är oeniga därom) och det trots att han tillhörde en känd konsthandlarfamilj.

Konstnärer, musiker, författare et cetera kan presentera hundratals berättelser om oförstådda, missförstådda och oupptäckta själar som kan uppvisa liknande öde som van Gogh, med den skillnaden att de med stor sannolikhet aldrig blir lika högt värderade som han. 

Men, konstens och litteraturens et cetera parnass kan även peka sitt styva finger även på diametralt motsatta öden, alltså sådana som under sitt liv ansågs vara nästan lika stora som gudarna själva och bara efter par decennier är de eller blir de begravda under ett sånt lager av historiens glömska att ingen och intet kan gräva fram dem. Och sådana geniförmågor föds fortfarande dagligen med samma intensiva takt och samma varaktighet som överflödiga färggranna plastsugrör än så länge åtnjuter.  

Romarbrevet 11:33 uttryckte det hur träffande som helst: Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Det var 1917-års version. Bibel 2000 har sin egen lydelse: aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. (Som om visdomen handlade om något som svenska politiker gömde under den ogenomträngliga stämpeln arbetsmaterial.) 

Min tjeckiska bok ”Kdo mě okradl o mého bratra?” (Vem bestal mig på min bror?) tillhörde under en kort period de mest utlånade böckerna på Stadsbiblioteket i Prag, och i samband med det fick jag en massa, vad på nysvenska heter likes. En av dessa var en författare som skickade till mig ”Střemhlavý let v kleci“ (Huvudstupa flykt i bur), en drygt halvt kilo tung bok som det tjeckiska postverket tog 198 kronor för i porto. Jag tänkte snabbt bläddra igenom den, för att artigt kunna svara och tacka för den oombedda vänligheten, men när jag började läsa den var jag fast. Och dessutom under en längre stund, eftersom bokens stil och presentation av tankar påminner i mångt och mycket om Nicolas Chamforts ”Maximer & tankar” och ”Porträtt & anekdoter”.

Så vi började korrespondera med varandra, något som pågår till dags dato. 

Författaren jag pratar om heter Josef Král och är 86 år gammal. På grund av sin ålder och sitt hälsotillstånd, börjar han summera sitt liv och samla sina tankar i det som han är övertygad om kommer att vara hans sista verk. I förgår fick jag manuskriptet till det. Det heter ”Otevírání duší : kniha hovorů a vzpomínání” (Själarnas invigning : en bok med samtal och minnen) och är på cirka 250 sidor. Mycket av materialet är återgivning av personliga samtal samt brevsamtal med andra författare och konstnärer. Exempelvis Miroslav Holub, Jiří Dědeček, Zdeněk Thoma, Marie Kubátová, Zdeňek Svěrák, Ludvík Vaculík, Bohumil Hrabal, Jiří Pechar, Ivan Vyskočil och Vladimir Oravsky, alltså mig själv. Några är för den svenska allmänheten okända, andra åter är kända över hela världen. 

Jag vet om herr Josef Král bara det som jag läste i hans böcker och det som han berättade i sina brev för mig. Så jag googlade honom för att få veta mer, för att läsa i exempelvis Wikipedia om honom. Men han finns knappast på nätet. Emedan någon som uppträder under namnet Pewdiepie är känd över hela världen, tjänar miljoner och förmedlar inte direkt världsomvälvande visdom, poeten, författaren, historikern, bokhandlaren och en levande encyklopedi Josef Král, lever urfattig och utan den publik som skulle må bra av att vara bekant med honom. Huru outgrundliga äro icke


 

lördag 4 maj 2019

Bli en zombieöverlevnadsexpert!


Bli en zombieöverlevnadsexpert!

Text: Herman Geijer och Claes Tovetjärn
Illustrationer: Elin Jonsson
Alfabeta bokförlag
80 sidor
ISBN 9789150120639 

 
Det finns vissa texter som förmedlas till allmänheten eller delar av den, exempelvis barn, gång på gång sedan skriftens uppfinning och det i samtliga samhällsstrukturer. ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är en sådan text.

När jag under kalla kriget bodde bakom järnridån i det ”kommunistiska” Tjeckoslovakien, då var det mycket populärt med skrifter och utställningar och föredrag om zombieöverfall. Zombier var så klart de förhatliga kapitalisterna som ständigt smidde planer på att invadera mitt land och ta över min och mina landsmäns identitet.

Kapitalismen blev så skrämmande för mig att jag till slut inte pallade med den ständiga rädslan inför dess invasion och valde i stället att fly Tjeckoslovakien och bosätta mig i Sverige, antagligen efter den överlevnadsregeln som lär ut att If you can't beat them, join them.

Här var skriften ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” det första som mötte mitt öga, fast den hette då ”Om kriget kommer”, och fanns i varje telefonkatalog som jag kom i kontakt med. Senare försvann inte bara denna lärorika text ur katalogerna, utan även självaste katalogerna blev för evigt förlorade för det svenska folket.

Förra året, ungefär så här dags, distribuerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en 20-sidig broschyr kallad ”Om krisen eller kriget kommer - viktig information till Sveriges invånare”. Jag läste den omedelbart från pärm till pärm och konstaterade att det som stod i telefonkatalogerna kändes mera informativt. Fast det är klart, på den tiden fanns det skyddsrum och dylikt, i dag finns det bara en myndighet. Och som man säger, ”Talk Is Cheap”. (Även om MSB inte är det.)   

Herman Geijer och Claes Tovetjärns ”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” är utan minsta tvekan en kul bok att ha. Jag kände en stark igenkänningsfaktor när jag läste den. Tyckte bra om de övningar som finns med eftersom författarna är medvetna om att överleva zombier kan man knappast bara genom att läsa om dem och deras anfall. Jag kommer definitivt läsa om boken både en och två gånger tillsammans med mina barnbarn. Och dessutom skall jag se den barnförbjudna och mycket underhållande filmen ”Zombieland”, tillsammans med dem. Den lär också ut några viktiga överlevnadsregler. Som exempelvis den här: “The first rule of Zombieland: Cardio. When the zombie outbreak first hit, the first to go, for obvious reasons... were the fatties.”


 

 

     

tisdag 30 april 2019

Flykten från Alcatraz


Flykten från Alcatraz / Escape from Alcatraz

PÅ TV4 Film kan man just nu se klassikern Escape from Alcatraz.

I Escape from Alcatraz (Flykten från Alcatraz, 1979, manus: Richard Tuggle efter en roman av J. Campbell Bruce, regi: Don Siegel) är Eastwood inte bara en kunskapens man, utan verkar också i en film där konst och bildning gjorts till övergripande tema. 

Flykten från Alcatraz placerar sig i en lång rad av fängelseflyktfilmer [Riot in Cellblock 11 (Revolt i cellblock 11, 1954, regi: Don Siegel), Papillon (1973, regi: Franklin J. Schaffner), Le trou (Hålet, 1960, regi: Jacques Becker), Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (En dödsdömd har rymt, 1956, regi: Robert Bresson), La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, regi: Jean Renoir), med ändligt flera], där många situationer är välbekanta även för den som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Kanske mest för den som inte gjort det. Handlingen är enkel: Frank Morris (Clint Eastwood) kommer till den rymningssäkra ”Klippan” och flyr därifrån; han avancerar från källaren till taket, från nakenhet till påkläddhet som står för kunskap. Spänningen ligger inte i OM Morris och hans kamrater ska kunna fly, utan HUR de ska göra det.

Vi får inte veta, varför fångarna är där, det vet vi ändå, i stora drag. En indignationsfilm kunde ha visat fram ett ännu värre - och mer realistiskt - helvete än detta. Här öppnar sig i stället fängelseskildringen för associationer till andra instängdheter, annan förnedring.

På ett plan handlar filmen om konstens betydelse: fången, som har sin enda glädje i att måla, stympar sig själv inför en av vakterna, då han godtyckligt fråntas sina privilegier av en elegant sadistisk Patrick McGoohan i fängelsedirektörens roll. Hela flykten iscensätts med påtaglig hjälp av boklig kunskap och konstnärligt medel: fängelsets herre på täppan, English, distribuerar tidningar och böcker, som förutom att förmedla lärdomar, bereder gömställe för grävredskap (bibelryggen) och ger arbetsmaterial. [Jämför med Stephen Kings och Frank Darabonts fängelsefilmklassikern The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet, 1994.)] Av papier maché tillverkas gallerventiler och huvuden, som sedan bemålas och används för att dölja att de verkliga gallren och huvudena är borta under rekognoseringsturerna inför rymningen. Fångarna visslar och sjunger för att varna varandra och dölja sitt grävande, och de spelar teater inför vakterna. Fängelsedirektören håller en symbolisk burfågel fången i sitt tjänsterum, medan Litmus (Frank Ronzio), låter sin tama mus röra sig fritt, musen som också blir en bild för fångarna, som gnager sig ur sina råtthål.

En symbol för friheten är en krysantemum, som odlats i smyg, upptäcks och smulas sönder av direktören. Efter den lyckade flykten hittas dock en ny krysantemum flytande på vattnet utanför Alcatraz. Detta är och förblir det enda spåret efter de flyende.

Deras mål var att komma ut, högre mål kan de inte ha; alltså slutar filmen här.

Clint Eastwood har han insett sin betydelse som karismatisk hjälte. Det är därför, antar jag, som han i addition till sin utstrålning, uppvisar i sina filmer styrkande bildningstörst och smittande misstro mot hämmande traditioner, överheter och auktoriteter.

Tack Sara, det var kul att se filmen tillsammans med dig.

onsdag 24 april 2019

SJ tog över


SJ tog över 



Mina funderingar ”Allt går igen” (se http://posiphone.blogspot.com/2019/04/allt-gar-igen.html), gladde sig åt en hel del reaktioner. Dessvärre var det inte så få läsare som förleddes att tro att ”Allt går igen” handlade primärt om SJ. Det förhåller sig inte på det viset, utan jag valde SJ som en utgångspunkt för en fundering över den vardagliga nazismen som breder ut sig även i vårt land.

En hen skrev till mig att ”Allt går igen” var ”lite långt att läsa”. Jag tar henom på ordet, jag vill tillmötesgå mina läsare även om de inte alltid drar åt samma håll. Jag skall således nämna bara tre reaktioner på ”Allt går igen”.

Den ene beskriver hur hen köpte en SJ biljett på nätet och hur hen valde alternativet att hämta den i en biljettautomat. Hen tog sig till stationen bara för att erfara att biljettautomaten var borttagen och hen hänvisades till att hämta biljetterna på en Pressbyrå på samma station. Men den tjänsten kostade nästan lika mycket som självaste tågbiljetten. En korrespondens med SJ inleddes och till slut slutade allt väl, men den drabbade tvingades att offra en hel del tid på detta. Mest blev hen sur över ett frågeformulär som SJ prompt skickade till henom med frågan hur hen var nöjd med kontakten med SJ?

”Är de inte kloka?” undrar resenären. 

En annan skriver: ”… följande hände idag: SJ hade reparationer på gång, varför buss skulle ersätta tåg mellan Ställdalen och Örebro. 13.21 skulle det lämna Storå. Bussen kom inte. Ingen som helst information i något medium kom heller. Någon lyckades ta reda på att SJ beställt en (1) buss som var full innan den kom till Storå. Så chauffören susade bara förbi utan att vika in till min station. Meddelade uppenbarligen inte SJ detta heller. Vid upplysningen lovade SJ en medpassagerare att skicka extrabuss och taxi. Det kom inte. Däremot kom nästa buss, som skulle gå 15.23. Den kom 15.40 och var redan överfull…

I Örebro tog jag första tåg hemåt och fick en skrapa av konduktören eftersom min biljett var utgången. Jag sade att det var SJ:s fel, men det tyckte han inte var hans problem…”  

En tredje skriver: ”Det hände mig för många år sedan att jag skulle ta tåget till Kastrup. Jag var också ute i god tid. Stod och väntade på perrongen. Inget tåg och för en lång tid ingen information. Men sedan kom det på skånska (ingen engelska för de utländska passagerarna) ’IDAU HADE TAGET TILL KASTROP INGEN CHAFFOR SA DE BLIR LITE EXTRA VANTETID IDAU’. Ingen närmare specifikation. Tiden gick och jag tittade på klockan. Sedan kom det igen information ’JA GODDAU IGEN, VI HAR FORTFARANDE INGEN CHAFFOR TILL TAGET IDAU’. Igen ingen närmare specifikation om chauffören skulle kunna ersättas och därmed, om ingenting annat, visa våra utländska turister, att Sverige fixar små problem och prioriterar turismen. Som sagt tiden gick och jag insåg att nu var det taxi som gällde om jag skulle komma i tid till flyget. Det blev återigen det dyra alternativet. Jag litar inte på SJ.” 

Jag skrattade gott när jag läste dagens mejlskörd. Fast jag skulle föredra om folk inte var ”tvungna” att beklaga sig, utan i stället prisade SJ och banker, och våra politiker. Men varför skulle dessa aktörer sträva efter kundnöjdheten, när de gång efter annan erfar att vi pröjsar dem lika mycket oavsett hur mycket de missköter sig och när vi röstar på dem, trots att vi vet att de återigen kommer att dra oss i näsan och svika vårt förtroende.