Axel och Axel: Munthe och von Fersen

Axel och Axel: Munthe och von Fersen

Axel Munthe dog för 70 år sedan, den 11 februari 1949. Hans patient med mera, Drottning Victoria, gick bort i Villa Svezia i Rom. Hennes sista ord ”Come soon”, var ryktade till Axel Munthe, hävdas det. 19 år senare lämnade han det jordiska, men de återförenades inte i graven eftersom han dog på Stockholms slott och hans aska är strödd i havet utanför Sveriges västkust. På Protestantiska kyrkogården i Rom där bland andra även John Keats, Percy Bysshe Shelley och den store beatpoeten och därutöver katoliken, Gregory Corso är gravsatta finns en minnestavla över honom. Drottning Victoria är begraven på Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Ett annat känt par som jag skrev två härliga böcker om, vilar inte heller i samma vilostad. Så här skrev jag om det i en av böckerna:

”Några veckor senare känns den franska drottningen högst närvarande.

”Toine min Antoine. Du modigast av alla mödrar. Vackrast av alla kvinnor. Dina barn var ditt allt. Är det min tur nu? Toine, som jag har längtat. Är jag Dig fortfarande värdig?”

Smärtan tar överhanden och tankarna blir allt mer otydliga. Han kämpar för att behålla sinnesnärvaron.

“Tutto a te mi guida. Allt för mig närmare Dig.

Toine, jag ber Dig. Ta emot mig.”

Han slipper det öronbedövande oväsendet runt omkring honom. Hörseln vill inte längre fungera. Delar av Riddarhuset flimrar förbi. Han ler inombords. ”Ah, jag kan fortfarande tänka. Varför är jag kvar? Gode Gud, för mig dit jag vill.”

Först då ger han upp och glider allt längre bort. Smärtan upphör. Tankarna slutar formas. Men hjärtat pumpar in i det sista när hans själ söker Hennes.

Ur ”Axel och Toine”

I Guinness Rekordbok kan man läsa att år 1968 när Richard Dodd återlämnade en bok till ett bibliotek i Cincinnati som hans farfarsfar hade lånat, hade boken varit på irrvägar i 145 år. Om en något kortare utlåningstid läste jag i den utmärkta singaporianska tidningen The Straits Time som jag kom i kontakt med efter att den återtryckte en av mina betraktelser. Man rapporterade om en viss Margaret Wilcox, som återlämnade en bok till Madisons allmänna bibliotek efter 63-års lånetid. Hon fann låneboken hos sig redan för 40 år sedan, men hon var då rädd att lämna tillbaka den p.g.a. straffavgiften på 2 cent/dag. Samvetet tvingade henne emellertid att till sist bekänna överträdelsen. Boken i fråga heter ”The story of San Michele” som den svenske författaren Axel Munthe skrev på engelska år 1929. Den måste ha varit pressvarm när det utan tvekan alerta biblioteket lånade ut den till Margaret Wilcox.

Jag har själv, lustigt nog, hjälpt till, att en bortkommen Munthe kommit till rätta. Det var faktiskt på Capri, där Munthes villa San Michele majestätiskt tronar, som min hustru och jag fann ett välläst pocketexemplar av ”The story of San Michele”, bortglömd på ett café, tillsammans med ett instucket oöppnat eller kanske oavsänt brev. Efter att ha jämfört det engelska originalet med den svenska översättningen, sände vi fyndet till samma adress som det oöppnade eller kanske inte avsända brevet var adresserat till. Något tackbrev fick vi aldrig. Men det kan komma än, bara mottagerskan kommer över fruktan att vi möjligen tillhör den kategorin, som kan tänka sig att kräva henne på porto. 

Det skiljer 7 mil och 50 år och 14 dagar mellan Axel Munthes och Astrid Lindgrens födelseorter och födelsedagar. Båda celebriteterna var stora beskyddare av djur – Munthe kallades den moderne helige Franciskus (av Assisi) – och båda skyddspatroner skrev böcker. Munthes ”The Story of San Michele” / ”Boken om San Michele”, lär enligt encyklopediska källor vara 1900-talets mest spridda bok skriven av en svensk författare, och torde enligt den väl påläste Bengt Jangfeldts bok ”Drömmen om San Michele : en resa i Axel Munthes fotspår”, ha getts ut i fler upplagor och i fler länder än både ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och böckerna om Pippi Långstrump. Men så är både Munthes och Jangfeldts böcker utgivna på Bonnier, Pippi däremot, blev av Bonnier, liksom ”Fröken Julie”, en pjäs om en annan stark kvinno-, respektive flickgestalt, visad på porten. Kan forskningen i enstaka fall vara tendensiös? I Aisopos fabel ”Räven och druvorna”, säger räven om druvor som den inte kan komma åt, att lika bra det då de ändå är sura. Och det är bakgrunden till det svenska ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären”.

Tack Ole Schwander för granskningen av den historiska korrektheten.

© vladimir oravsky