Ur och Penn och Halleys komet

Ur och Penn och Halleys komet Detta är den 6:e artikeln om min pinande närkontakt med det ansvarslösa företaget Ur & Penn. De föregående är: 5/ ”Ur & Penn: Vi vill att du skall vara nöjd, dock helt på våra villkor” https://www.jpsmedia.se/2020/07/23/ur-penn-vi-vill-att-du-skall-vara-nojd-dock-helt-pa-vara-villkor/ 4/ ”Vi skiter i dig! Hälsningar Ur & Penn” https://www.jpsmedia.se/2020/07/11/vi-skiter-i-dig-halsningar-ur-penn/ 3/ ”Urspårat Ur & Penn – Ur led är tiden” https://www.jpsmedia.se/2020/07/07/ursparat-ur-penn-ur-led-ar-tiden/ 2/ ”Stjäl med den ena handen och tigger med den andra” https://www.jpsmedia.se/2020/07/06/stjal-med-den-ena-handen-och-tigger-med-den-andra/ 1/ ”Kan det möjligen vara så att vissa företag missbrukar korttidsarbetsstödet för egen vinning?” https://www.jpsmedia.se/2020/05/11/kan-det-vara-sa-att-foretag-missbrukar-korttidsarbetsstodet-for-egen-vinning/ Tack för alla mejl jag fått som reaktion på min rapportering om Ur och Penns bedrägliga verksamhet. I alla fall tack för en ansenlig del av dessa, om än inte alla. De som är fyllda med hat mot muslimer, tackar jag inte för. De betackar jag mig för. Jag skriver inte om Abed Al Saffars Ur och Penn eftersom hans släkt har sina rötter i Damaskus – jag skulle kritisera hans orena verksamhet även om han hade sitt ursprung i Jerusalem, Rom, Moskva eller i Stockholm. De hatfulla mejl som nådde min inkorg, ställde mig för en kort stund inför ett dilemma: bör jag avstå från att skriva om människor som bär namn med icke indoeuropeiskt ursprung, bara på grund av att denna bevakning väcker det sämsta hos vissa människor? Nej, jag kan inte ta på mig det ansvaret. Det måste herr Abed Al Saffar göra. Jag måste ha möjlighet att skriva om fula företagare och deras vämjeliga verksamhet även om mina avslöjanden väcker rasistiska och främlingsfientliga åsikter. I filmen The Last Stand säger Arnold Schwarzenegger i rollen som sheriff Ray Owens till Eduardo Noriega i rollen som den bortskämde rikemanskurken Gabriel Cortez “You make us immigrants look bad”. I den svenska brottsstatistiken är invandrare överrepresenterade. Vi som är invandrare borde känna ansvar för detta tillstånd. Vi borde med varje legalt medel bekämpa den del av invandrarkåren som med sina mörka och dubiösa handlingar drar även oss ärliga immigranter i samma smuts som de själva befinner sig i. Varje gång någon med ett invandrarnamn begår något som inte borde förekomma i ett demokratiskt, civiliserat samhälle, kastas smuts även på drottning Silvia och hennes barn Victoria, Carl Philip och Madeleine, Christopher O'Neill, Antje Jackelén, Heinz Jackelén, Ibrahim Baylan, Ardalan Shekarabi, Nyamko Sabuni, Alice Bah Kuhnke, Hanif Bali, Rossana Dinamarca, Stefan Ingves, Leila Ali Elmi, Aida Hadzialic, Adriana Haxhimustafa, Mehmet Kaplan, Ulf Kristerssons och Birgitta Eds döttrar Signe, Siri och Ellen, Ahmadreza Djalali, Philip Botström, Jesús Alcalá, Ilan De Basso, Rachel De Basso, Guy Madison, Erik Halkjaer, Salvatore Grimaldi, Dimitris Gioulekas, Christina Saliba, Rayan Akkari, Siduri Poli, Romina Pourmokhtari, Ahmed Abdirahman, Zabeh Karimi, Omid Mahmoudi, Veronika Mitrevska, Adam Cwejman, Zlatan Ibrahimović, Henrik Larsson, Zecira Musovic, Astrit Selmani, Teddy Lučić, Alexander Isak, Martin Mutumba, John Guidetti, Aly Keita, Deniz Hümmet, Kalpi Ouattara, Tara Moshizi, Isak Ssali Ssewankambo, Anel Ahmedhodzic, Emil Roback, Saman Ghoddos, Bartosz Grzelak, Abir Al-Sahlani, Lutfi Kolgjini, Mustafa Mohamed, Jordan Attah Kadiri, Robin Quaison, Muamer Tanković, Mika Zibanejad, Miro Zalar, Jamina Roberts, Amanda Zahui, Badou Jack, Tareq Taylor, Renata Chlumska, Natasha Illum Berg, Michel Tornéus, Angelica Bengtsson, Mikael Ymer, Elias Ymer, Cecilia Ingman, Poya Asbaghi, Dusan Umičević, Ibraheem Alsalman, Dragan Umičević, Rihaneh Rouhani, Pezhman Pars, Roger Haddad, Nahir Besara, Johan Kücükaslan, Armand Duplantis, Daniel Ståhl, Melwin Lycke Holm, Kosovare Asllani, Madelen Janogy, Khamzat Chimaev, Paul Zyra, Daniel Nannskog, Ernst Kirchsteiger, Hannah Akuffo, Nima Shams, David Granditsky, David Boati, Håkan Boström, Iman Tahbaz, Jack Vreeswijk, Jason Diakité, Andrea Pippins, Loreen, Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro, Dorothy Irving, Darin Zanyar, Pauline Kamusewu, Loulou Lamotte, Seinabo Sey, Ana Diaz, Erik Brännström, Erik Lundin, John Lundvik, Samir Muric, Ken Ring, Samir Yosufi, Lamin Holmén, Eli Göndör, Waseem Zaffar, Dror Feiler, Tigran Feiler, Alex Letic, John Senewiratne, Alexander Kuprijanko, Sibille Attar, Pablo Dalence, Nikki Amini, Sinziana Ravini, David Guetta, Danny Saucedo, Neneh Cherry, Ahmadu Jah, Moki Karlsson Cherry, Don Cherry, Titiyo Jah, Eagle-Eye Cherry, Mabel McVey, Silvana Imam, Dogge Doggelito, Adam Tensta, Maia Hirasawa, Miriam Bryant, Billey Shamrock, Bilan Osman, Fari Ceken, Petrina Solange, David Batra, Shan Atci, Aminah Al Fakir, Nassim Al Fakir, Salem Al Fakir, Kodjo Akolor, Samir Badran, Damon Rasti, Anna Takanen, Oldoz Javidi, Katia Elliott, Evelyn Mok, Marika Carlsson, Soran Ismail, Özz Nûjen, Amie Bramme Sey, Rojda Sekersöz, America Vera-Zavala, Amina Adelai, Carmen Dickson, Rebecca Haimi, Abdul Hibombo, Alexander Letice, Ira Mallik, Kim Veerabuthroo Nordberg, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Bahar Pars, Nina Kartal, Shang Imam, Mattias Ramos, Arkan Asaad, Malcom Kyeyune, Ahmad Reza Jalali, Soo Aleman, Tatjana Tomanovic, Qaisar Mahmood, Ben Gorham, Alexander Mørk-Eidem, Louise Peterhoff, Ehsan Noroozi, Christina Karlsson Kazeem, Jalal Lalouni, Bobby Oduncu, Athena Farrokhzad, Mellika Melouani Melani, Farnaz Arbabi, Nadia Hussein, Victoria Borisova-Ollas, Danica Kragić Jensfelt, Arazo Arif, Ali Mirazimi, Amir Rostami, Arjeta Durmishaj, Chen Maiping, Dona Hariri, Shanti Roney, Lubna El-Shanti, Mona Ismail Jama, Haris Grabovac, Daniel Vergara, Filip Kotsambouikidis, Palmira Koukkari Mbenga, Sakine Madon, Masoud Kamali, Amanda Sokolnicki, Cilla Benkö, Yukiko Duke, Dominika Peczynski, Alice Teodorescu Måwe, Patrik Lundberg, Natalia Kazmierska, Kim Ustamujic Johansen, Guy Dammann, Lorenzo Casini, Tove Lifvendahl, Lena Sundström, Katrine Marçal, Nathan Shachar, Zakaria Hersi, Jean-Pierre Barda, Fernando Di Luca, Jasmin Rastegar, Tiba Al-Sharifi, Pieter ten Hoopen, David Aronowitsch, Sofia Viotti, Rissa Seidou, Sabina Ddumba, Sabahudin Duhera, Ahn-Za Hagström, Meraf Bahta, Josette Bushell-Mingo, Henrik Schaefer, Veronica Maggio, Icare Girard, Alice Mutambala, Emi-Simone Zawall, Natalie Ringler, Simon Keane, Amina Manzoor, Marc Broos, Sara Broos, Nele Brusselaers, Barbara Caricciola, Nisha Besara, Sofia Cervin, Jessica Abbott, Armita Golkar, Arash Sanari, Jens Stilhoff Sörensen, Zulmay Afzali, Sean Banan, Saman Bakhtiari, Marjaneh Bakhtiari, Mustafa Panshiri, Hanif Azizi, Miriam Haley, Ninos Chamoun, Emil Moghaddam, Jasim Mohamed, Salim Barakat, Staffan de Mistura, Ülkü Holago, Julia Atiyeh, Silan Diljen, Filip Yifter-Svensson, Nadja Jebril, Adrian Macéus, Frida Boisen, Goran Asaad, Akil Awad, Felicia Margineanu, Afsaneh Ghatan Bauer, Didrik von Seth, Gordana Spasic, Helya Riazat, Louise Wileen Bjarke, Tannaz Edalat, Samuel Girma, Nima Dervish, Salomon Schulman, Catarina Karkkainen, Marina Arkkukangas, Deborah Cornland, Lorentz Tovatt, Stefan Krakowski, Angelo da Silveira, Elisabeth Massi Fritz, Slobodan Jovicic, Negar Josephi, Annika Estassy, Ola Wong, Slavenka Drakulić, Mustafa Can, Mohammad Fazlhashemi, Martin Olsson, Marcus Olsson, Jessica Olsson, Erik Halkjaer, Mia Stellberg, Luise Steinberger, Linus de Faire, Theodor Kallifatides, Merrick Tabor, Louise Epstein, Ernst Brunner, Maciej Zaremba, Peter Wolodarski, Lars Dencik, Daniel Dencik, David Dencik, Göran Rosenberg, Vanna Rosenberg, Andreas Cervenka, Georg Riedel, Sarah Riedel, Jaroslav Suk, Tomas Kramar, Eva Franko, Bodil Zalesky, Mikaela Zabrodsky, Irena Pozar, Lucia Cajchanová, Andreas Novotny, Grazyna Kulpa, Antonio de la Cruz, Navid Modiri, Martin Wicklin, Samir Abu Eid, Ivan Garcia, Cecilia Khavar, Fernando Arias, Parisa Amiri, Parisa Höglund, Paul Frigyes, Jan Guillou, Gellert Tamas, Lawen Mohtadi, Sophia Djiobaridis, Oisín Cantwell, Khaddi Sagnia, Tanja Suhinina, Johannes Anyuru, Sami Said, Emanuel Sidea, Jennie Dieleman, Dmitri Plax, Betlehem Isaak, Dawit Isaak, Angela Gui, Gui Minhai, Cyndee Peters, Doktor Alban, Lotta Hedlund, Laleh Pourkarim, Tanja Bergkvist, Alexandra Pascalidou, Peter Birro, Marcus Birro, Anders Jansson, Al Pitcher, Jonathan Rollins, Kevin Benn, Sissela Benn, Arturo Arques, Edward af Sillén, Vera Vitali, Tali da Silva, Daniel da Silva, Carin da Silva, Suad Ali, Mark Isitt, Rahel Belatchew, Maruska Kuzar, Saman Salim, Anna Bazala, Ibrahim Alkhaffaji, Adrian Sadikovic, Peter Ivcic, Peter Rovan, Michal Turok, Agnieszka Tolf, Hebert Abimorad, Sema Ekinci, Amir Chamdin, Mikael Marcimain, Jerzy Sarnecki, Simon Pollack Sarnecki, Pamela Jaskoviak, Augustin Erba, Nathalie Rothschild, David Russell, Frank Radosevich, Brett Ascarelli, Loukas Christodoulou, Sabina Rasiwala, Jon Henrik Fjällgren, Tilde de Paula Eby, Ana Laguna, Aliette Opheim, Valerie Kyeyune Backström, Gizem Erdogan, Babak Parham, Babak Najafi, Manuel Concha, Anna Vnuk, Nour El Refai, Thim Lohse, Mauricio Rojas, Martin Lazar, Daniel Espinosa, Brady Juvier, Christofer Murray, Edward Murray, Signar Mäkitalo, Tiina Rosenberg, Safa Safiyari, Aleksander Motturi, Andrzej Tichý, Katerina Janouch, Hynek Pallas, Soraya Post, Soraya Lavasani, Hédi Fried, Awad Olwan, Fouad Youcefi, Lotta Ilona Häyrynen, Hewa Abdelzadeh, Naomi Lamothe Berisha, Naod Habtemichael, Roland Zuiderveld, Robert Tranquilli, ‎Sinziana Ravini, Lizette Romero Niknami, Igor Pikovski, Dejan Kulusevski, Peet Tüll, Jonas Vlachos, Idriz Zogaj, Maja Jagodic, Ole Petter Ottersen, Lena Einhorn, Stefan Einhorn, Danuta Wasserman, Diamant Salihu, Vlada Cakic, Andrea Valderrama, Johanna Koljonen, Aris Fioretos, Juan Jesus Carrero, Inga-Lina Lindqvist, Dorotea Bromberg, Salad Hilowle, Negra Efendić, Corina Oprea, Andreas Christakis, Gabo Camnitzer, Anders Johansen, Freke Räihä, Gunnar Bolin, Catrine Lundell, Paloma Vangpreecha, Daniel Riley, Anna Järvinen, Jonas Hassen Khemiri, Nalin Pekgul, Kurdo Baksi, Christian Catomeris, Thomas Gür, Tua Forsström, Klas Östergren, Susanna Alakoski, Amineh Kakabaveh, Francesca Quarterly, Jeannette Escanilla, Nooshi Dadgostar, Meli Petersson Ellafi, Rebecka Le Moine, Manuel Cubas, Daniel Goitom, Danne McBlackneck, Makode Linde, Klara Kristalova, Amelia Adamo, Amat Levin, Ivica Zubak, Jila Mossaed, Dilsa Demirbag-Sten, Tarik Saleh, Donia Saleh, Josef Fares, Fares Fares, Jan Fares, Roy Fares, Stina Ekblad, Ylva Ekblad, Jan Dolata, Monica Saarinen, Gina Dirawi, Tuva Novotny, Alexandra Rapaport, Katarina Sandström, Markus Krunegård, Pia Herrera, Jovan Radomir, Johar Bendjelloul, My Rohwedder, Eric Saade, Noomi Rapace, Johanna Lundin, Nadim Ghazale, Niklas Berglind, Fredrik Skavlan, Mark Levengood och tusen gånger tusen till, eftersom alla invandrare och människor med ett från en gammal och välkänd svensk mall avvikande namn och dito utseende inte så sällan dras över en kam. Herr Abed Al Saffar drar inte bara fördelar från mina och alla andra skattebetalarnas skattepålägg, utan han genom sin verksamhet drar mig och alla dem ovannämnda i smutsen. Abed Al Saffar, måste vara någorlunda bekant med dessa ovannämnda namn om han är någotsånär orienterad i vårt svenska samhälle. Vad tror du, Abed Al Saffar, att de förutnämnda tycker om att skugga från dina ojusta verksamheter faller över dem? Vänskap mellan en etnisk svensk och en invandrad dito hänger på en tunn tråd, så du borde hålla dig undan från att trampa på den med dina hårdhudade överklassfötter. Har du inte hört att det räckte så lite som att Malmöiten Zlatan Ibrahimović investerade i Hammarby Fotboll AB, för att både han och statyn som föreställer honom, sågades vid fotknölarna? Kommer du inte ihåg ”årets svensk”, Refaat El-Sayed, som var lika framgångsrik som din far Ayad Al-Saffar, innan han genom sina egna bedrägliga handlingar blev hela svenska näringslivets hatobjekt? Kommer du ihåg den uppburna svenska nationalklenoden, Bragdguldetsvinnaren Ludmila Engquist? Kommer du ihåg gurun och levnadsidolen Paolo Roberto? Kommer du ihåg Jean-Claude Arnault, mannen som var mer uppburen kulturprofil än Svenska Akademiens ständiga sekreterare, och som av det svenska kungahuset upphöjdes till riddare av Nordstjärneorden av 1 klass på förord av regeringen? Han dömdes till finkan och Högsta domstolen vägrade att bevilja honom prövningstillstånd. Så följaktligen uteslöts han även ur den fina orden. Abeba Aregawi har friats från dopningsmisstankarna av den internationella Dopingkommissionen men styrelsen för Svenska Friidrottsförbundet menade ändå att Aregawi ”inte var aktuell för landslaget”. Därmed var ”Årets kvinnliga idrottare”s lysande karriär över och Aregawi bor numera i Addis Abeba. Varför bidrar du, herr Abed Al Saffar, till ökat invandrarhat? Vänskap mellan en etnisk svensk och en invandrad, hänger på en mycket tunn tråd, även om ingen tvivlar på att Ludmila Engquists, Paolo Robertos, Refaat El-Sayeds och Jean-Claude Arnaults handlingar var bedrägliga, otillåtna och till och med brottsliga. Kom ihåg det, herr Abed Al Saffar. Två av mina läsare erbjöd sig att skänka var sin, i mina ögon ordentligt dyra, klockor till mig. Jag är mycket tacksam för det osjälviska erbjudandet men, som jag svarade till dessa givmilda själar, jag vill inte acceptera gåvan. Eftersom för mig handlar den tråkiga och utdragna affären med herr Abed Al Saffars Ur och Penn inte längre primärt om en klocka, utan om anständighet och rättvisa. “Injustice anywhere is a threat to justice everywhere”, fastslog Martin Luther King, aktivisten och framstående ledaren inom den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Och så är det. Jag kan se det på alla de mejl som beskriver sitt missnöje med Ur och Penn och som skriver till mig att de är tacksamma att jag håller ut, eftersom de la ner sina protester redan efter två påstötningar. De vet av egna erfarenheter att Ur och Penn använder sig av utnötningstaktiken, och att de flesta människor inte orkar att kräva den rättvisa som utan minsta tvekan bör tillfalla dem. Efter min artikel ”Ur & Penn: Vi vill att du skall vara nöjd, dock helt på våra villkor” https://www.jpsmedia.se/2020/07/23/ur-penn-vi-vill-att-du-skall-vara-nojd-dock-helt-pa-vara-villkor/ fick jag även ett mejl från Emilia Hansson, regionchef för Ur & Penns sydregion. Så här skriver hon: ”Ämne: Ur & Penn: Vi vill att du skall vara nöjd, dock helt på våra villkor. Hej Valdimir, Tråkigt att du kände så efter vårt samtal, jag tyckte vi hade en bra dialog även om du ej fick exakt den ersättningen som du ansåg var rimlig. Vi har utbetalt en summa till dig som ersätter för reparationen och att ärendet drog ut på tiden. Önskar dig en fortsatt fin dag. Mvh Emilia” Att Emilia Hansson inte kan stava korrekt till mitt namn är henne förlåtet, inte minst med hänsyn till att hon inte är ensam om det. En betydelselös invandrares namn är knappast värt ansträngningen att stava rätt. För inte så länge sedan skulle jag hämta ett litet paket från Telia som genom Postnords dunkla omsorg förirrade sig till ett postutlämningskontor i utkanten av Tjotahejti, och som jag aldrig tidigare uppsökt. Förutom sms-kollinummer i min telefon fick jag uppvisa även min fysiska id-handling och den hävdade alldeles rätt, att jag heter Vladimir och inte Valdimir, namn som Telia printade på paketet. Och således fick jag cykla från postutlämningskontoret med outrättat ärende. Så Emilia Hansson, när du kommer så småningom skicka till mig en ny klocka i stället för den som Ur och Penn förstörde, försök stava mitt namn rätt. Motsatsen till företag som Ur och Penn, som inte bryr sig om sina kunder, finns det sådana som Postnord, som beskyddar sina kunder kanske lite för övernitiskt. (Rättstavningen gäller både förnamn och efternamn, tror jag. Tänk på det Emilia Hansson.) ”Tråkigt att du kände så efter vårt samtal, jag tyckte vi hade en bra dialog …”, skriver Emilia Hansson och vittnar därmed om sin beklagansvärda arbetsvardag. Så här är det Emilia Hansson: Om någon som du samtalar med, inte höjer sin röst, och inte kastar okvädingsord på dig och Ur och Penn, utan på ett civiliserat sätt framför sina argument, då är denne någon ”bara” civiliserad. Mellan kultiverad respons på dina oskäliga påtryckningar, och ”en bra dialog”, finns dessvärre ett brett och djupt gap. Du skriver ”vi hade”. Läs än en gång min artikel ”Ur & Penn: Vi vill att du skall vara nöjd, dock helt på våra villkor”. När det uteslutande är bara du som dikterar alla villkor och överhuvudtaget inte lyssnar på mina argument, då är det för den anständiga världen svårbegripligt hur du kan benämna ditt telefonsamtal med mig att ”vi hade en bra dialog”. Det rörde sig varken om dialog eller bra. Det var ett ensidigt ultimatum som du framställde. Men sådant är antagligen kutym i Ur & Penns företagskultur, och då kan det vara svårt för dig att märka skillnaden. Emilia Hansson, är du medveten om att du inte bemötte en enda av mina 20+ frågor? Självklart är du det. Men genom att inte svara på dem, vill du kanske förmå din chef, herr Abed Al Saffar, att göra det. Det är kanske frågor som du själv skulle vilja ställa till honom, men inte vågar, eftersom då skulle du kanske ryka ut ur företaget. Det är de anställdas feghet, som uppmuntrar herr Abed Al Saffar att efter 7 månader – mars, april, maj, juni, juli, augusti, september – fortfarande vägra komma till ett avslut som jag kan acceptera. Så jag upprepar här nedan frågorna än en gång, och jag kommer att fortsätta med det, tills du eller din arbetsgivare kommer att svara på dem samtidigt som jag förväntar mig att kompenseras för min förstörda klocka. Du skriver Emilia Hansson: ”Vi har utbetalt en summa till dig som ersätter för reparationen och att ärendet drog ut på tiden”. Det är en klassiker att herrskapet använder sig av Orwells nyspråk som bland annat omdefinierade krig och kallade det fred, frihet som blev omskrivning av slaveri och okunnighet som partiet med tvång saluförde som styrka. Du Emilia Hansson, kallar vandalism av min klocka ”reparation”. Snyggt orwellskt jobbat. Därtill förhåller det sig på det viset att det inte är ”ärendet” som ”drog ut på tiden” Emilia Hansson, utan det är Ur och Penns inkompetenta planering och dito exekvering, som du är en slapp del av, som ”drog ut på tiden”. Därutöver, Emilia Hansson, hur lyckas du med bedriften att undvika att nämna att Ur och Penns verkstad förstörde min klocka? Att svara på frågor som inte är ställda, och att inte svara på frågor som är ställda, är görligt i direktsända radio- och tv-intervjuer, eftersom dessa är strikt tidsbegränsade. Men i skrift på nätet, som dessutom följs av tusentals, är detta ogörligt, där avslöjas tricket obarmhärtigt. Ur och Penns trolleri- och mediacoacher måste ha missat detta, eller också var du inte med när de behandlade detta ämne. Så än en gång: Det som jag är kritisk till, klagar på, och kräver ersättning för, är min klocka. Jag kräver att Ur och Penn ersätter min klocka. Jag upprepar mitt krav än en gång och än en gång, eftersom det är uppenbart att du Emilia Hansson och herr Abed Al Saffar verkar vara både ordblinda och orddöva för mitt synnerligen okomplicerade, rättvisa krav. Det är min klocka Ur och Penn skall ersätta. Det är min klocka Ur och Penn skall ersätta. Det är min klocka Ur och Penn skall ersätta. Det är min klocka Ur och Penn skall ersätta. Den allmosa som Ur och Penn slängde åt mig skulle enligt Emilia Hansson täcka ersättning för det som hon falskeligen kallar ”reparationen och att ärendet drog ut på tiden”. För min förstörda märkesklocka, fick jag inte ens ett ruttet öre. Det är beklagligt att herr Abed Al Saffar gömmer sig bakom dig Emilia Hansson, och inte träder fram själv och försvarar sitt omoraliska handlande. Fast faktum är att innan du Emilia Hansson och innan Tulin Karaman, en annan regionchef för Ur och Penn, skickades ut att förhandla med mig utan att erhålla någon som helst förhandlingsmandat, ringdes jag upp av herr Abed Al Saffar själv. Det var den 28 april 2020 klockan 16:07. I 12 minuter beklagade sig herr Abed Al Saffar över hur illa det var ställt med Ur och Penn – och det var nära att jag ville ge honom tips om närmaste soppköksställe, eller också föreslå honom att pantsätta någon av familjens exklusiva bilar. Herr Abed Al Saffar och jag ”hade en bra dialog”, som Emilia Hansson skulle uttrycka det, men vad vi hade var en för mig otillfredsställande monolog, som avslutades med att herr Abed Al Saffar sade att han först måste kontakta Ur och Penns verkstad och sedan skulle han återkomma. Men herr Abed Al Saffar kapar i stället åt sig och sitt företag Ur och Penn skattepengar som genererar ännu större vinster, så det är klart att han fortfarande, efter 5 fullbordade månader inte hunnit prata med Ur och Penns verkstad och således inte hunnit återkomma. (Se ”Stjäl med den ena handen och tigger med den andra” https://www.jpsmedia.se/2020/07/06/stjal-med-den-ena-handen-och-tigger-med-den-andra/ ) Förutom om Coronaviruset och Covid-19, pratas det i Sverige mycket om ”grön omställning”. Det är sannolikt, att den är viktig för vår och för våra barns och barnbarns framtid. Men viktigare än så är ärlighets omställning. Säkerhets omställning. Antibrottslighets omställning. Eftersom grön omställning blir ogörlig i ett Orwellskt samhälle. Oärlighet, svindleri och förakt för den lilla vardagsmänniskan sprider sig i Sverige som jättelokan med sin hälso- och livshotande växtsaft. ARN (Allmänna reklamationsnämnden), hinner inte med alla anmälda ärenden. Konsumentverket hinner inte med alla anmälda ärenden, skattemyndigheter hinner inte med att granska alla bedrägerier, ekobrottsmyndigheter hinner inte med att bevaka alla brottslingar, försäkringsbolagen hinner inte med alla nödvändiga kontroller av försäkringsbedrägerier, domstolar hinner inte med att döma, häkten är överfyllda, fängelser är överfyllda, Säpo hinner inte med, Tullmyndigheten hinner inte med, poliser hinner inte med, (operationer som Rimfrost är bara Polisen nöjd med men ingen annan, Insats torsk, är omskriven bara pga. ingripandet mot Paolo Roberto). Och alla dessa ovannämnda myndigheter och bolag och anstalter kräver ständigt nya resurser och klagar på underbemanning. Snart kommer samtliga de som inte är skurkar, jobba på ARN, Konsumentverket, Polisen, Skattemyndigheten, Tullmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, kvinnojourer, tjejjourer och mansjourer, kriminalvårdsanstalter, ”avgiftningskliniker” för alkohol, droger, läkemedel och spel, ungdomshem för klienter för missbruk och kriminalitet etcetera, i stället för att vara verksamma som bagare och läkare och lokförare och urmakare – naturligtvis sådana som inte stjäl, inte bedrar och dessutom kan sitt yrke. Jag vet att följande är ogörligt, men jag skulle önska att sådana företag som Ur & Penn, som dränerar Konsumentverkets etcetera resurser borde krävas på högre skatt än företag som sköter sig, i stället för att beviljas olika lättnader, då de genom sina klandervärdiga handlingar belastar staten mer än nödvändigt. Staten har svårt att identifiera och neutralisera skurkar eftersom dessa nästan alltid befinner sig några steg framför, och staten får bara se deras anonyma ryggar. Jag började denna debattartikel med att tacka för alla sympatimejl och uppslag till nya artiklar om Ur & Penn. Jag skall återkomma till dessa i mina kommande rapporter. Jag skulle dock uppskatta ännu mer, om ni själva skrev på Facebook, Twitter, ringde till Ring P1, och kontaktade ARN och Konsumentverket, och radioprogrammet Plånboken, och tv-programmet Plus, och olika tidningar och tidskrifter. Eftersom jag själv skulle helst vilja ämna min tid och mina tankar åt annat än Ur och Penn. Men så länge herr Abed Al Saffar och hans Ur och Penn inte tänker göra rätt för sig, tvingar mig dessvärre herr Abed Al Saffar och hans Ur och Penn att fortsätta. Den katolska kyrkans nuvarande lära hävdar att alla människor är fria och lika i värde oavsett vad de tror på. Det sekulariserade Sverige anammade denna syn, men bara i teorin. I praktiken känner sig vissa människor överlägsna alla andra. Exempelvis herr Abed Al Saffar, född med guldsked i munnen och med arv som skänkte honom ett mångmiljonföretag och en mäktig VD-titel samt fortlöpande sötebrödsdagar. Herr Abed Al Saffar tror inte på människors lika värde. Herr Abed Al Saffar är nämligen övertygad om att jag inte är värd ens ersättning för den klocka som hans företag Ur och Penn under förevändningen att den skulle repareras, förstörde i stället. Det spelar ingen roll hur utbildad, begåvad, rik och självkontrollerad du tror dig vara, herr Abed Al Saffar, i slutändan är det ditt sätt hur du behandlar andra människor som alltid kommer definiera dig. Ur och Penn smutsar ner inte bara sitt eget varumärke utan beklagligtvis även firmamärket Citizen. Jag undrar hur ledningen på Citizen kommer att reagera när den kommer att bekanta sig med det. #metoo har skördat offer även bland oskyldiga. Det är beklagligt och med all säkerhet var det även totalt onödigt. Man kunde ha undvikit det, men i stridens hetta menade man att det var oundvikligt att begå misstag, oavsett hur katastrofala dessa än var. Jag känner igen denna strategi från tiden när Tjeckoslovakien skulle befrias från kulaker och kapitalister. Det tog många årtionden, men till slut blev dessa ivriga och dessutom falska ”revolutionärer” avslöjade och på ett eller annat vis även straffade. Sedan 2013 pågår människorättsrörelsen Black Lives Matter. Den är superviktig men den bör anstränga sig för att undvika metoos misstag. Nu är det definitivt dags för nästa befrielse, nästa rensning: En BMBOPAVOFSSBSKOS-rensning: Bort med bedrägliga och på annat vis oseriösa företagare som skinnar både sina kunder och staten. Jag har redan ett företag som jag kan föreslå till en granskning. Här kommer mina frågor till Ur och Penns ledning i femte repris: 1. Ur & Penn tog betalt från mig för bytet av min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium klockverk. Det gamla fick jag inte tillbaka, trots upprepade påstötningar. Varför? 2. Har Ur & Penn verkligen bytt ut min klockas klockverk? 3. Om Ur & Penn mot förmodan verkligen bytt ut det, hur kommer det sig att det ”nya” urverket drabbades av samma fel som det ursprungliga? Citizen är trots allt kända för sin hållbarhet och precision. 4. Om Ur & Penn faktiskt bytte ut hela klockverket på min klocka, då undrar jag om det nya klockverket verkligen var ett original Citizen, som det blev sagt, eller en undermålig piratkopia? 5. Varför fick jag ingen dokumentation om det nya klockverket? 6. Inom några veckor efter ”bytet av” klockverket blev den nylagade klockan med ett ”helt nytt klockverk”, återigen trasig, och återigen var felet, konstigt nog, det samma. Är det inte mysko? 7. Varför ville Ur & Penn att jag än en gång skulle betala för samma reparation? 8. När min klocka äntligen kom tillbaka från den andra reparationen, den här gången efter 3 veckor, då fanns det inte en enda funktion på den rätt inställd. I n t e e n e n d a! Till och med Ur & Penns anställda Alma, förundrade sig över hur något sådant kunde ha skett? 9. Min övertygelse är att detta var avsiktligt. Att Ur & Penn hoppades på att jag skulle mecka med klockan, för att Ur & Penn efteråt skulle kunna hävda att alla konstaterade fel efter mitt ingripande skulle jag lastas för. Jag gick inte in i den fällan. 10. Efter att min klocka äntligen var rätt inställd och synkroniserad, då saktade den sig, något som en välfungerande Citizen i denna prisklass absolut inte borde göra, det finns det dokumentation på. 11. Varför Ur & Penns verkstad hävdade, enligt Nora, en av Ur & Penns anställda, att det är brukligt att en klocka saktar sig under en tid, men sedan snabbar sig, så att den genomsnittliga tidsavvikelsen ändå blir +/- 0. Se ”Stjäl med den ena handen och tigger med den andra” https://www.jpsmedia.se/2020/07/06/stjal-med-den-ena-handen-och-tigger-med-den-andra/ 12. Hur kan Ur & Penn anställa personer som inte bara tror på det som nämns under punkten 10, utan till och med förmedlar detta löjligt lögnaktiga påstående vidare till Ur & Penns kunder. 13. Varför rings jag upp av Ur & Penn-anställda, som exempelvis Tülin Karaman och Emilia Hansson, utan att dessa äger något som helst mandat att ”förhandla”, utan i stället tondövt upprepar och upprepar sin påtvungna läxa utan att kunna komma till ett avslut. 14. Varför hävdar Ur & Penn att man kan ringa till butiken på Östra Storgatan i Jönköping, när det alltid är en telefonsvarare på? Visst, ringa kan man, men det är helt meningslöst. 15. Varför har Ur & Penn inte försett butiken på Östra Storgatan i Jönköping med en telefonsvarare som utlovar ”Hej och tack för att du kontaktat oss! Lämna ditt telefonnummer och vi skall ringa upp dig så snabbt som möjligt, men normalt inom 666 arbetsdagar. Hälsningar Ur&Penn Kundtjänst” 16. Varför behövde jag uppsöka Ur & Penn-butiken hela 11 gånger innan jag äntligen fick min klocka tillbaka och som dessutom ändå inte var helt funktionsduglig? 17. Hur kommer det sig att Ur & Penn har en ständigt pågående rea? Tror Ur & Penn att detta skapar förtroende? Hur kan man förvänta sig att man litar på Ur & Penns prissättningspolicy? Se ”Kan det möjligen vara så att vissa företag missbrukar korttidsarbetsstödet för egen vinning?” https://www.jpsmedia.se/2020/05/11/kan-det-vara-sa-att-foretag-missbrukar-korttidsarbetsstodet-for-egen-vinning/ 18. Den första ”reparationen” av min klocka varade i 7 veckor i stället för de utlovade 2, (”i sämsta fall 3”). Bör jag som kund acceptera detta som om ingenting har hänt? Det verkar som att herr Abed Al Saffar och hans personal inte kan synkronisera sina klockor – då det är Ur och Penns klockverkstad som ansvarar för denna väsentliga detalj. 19. Den andra ”reparationen” varade i 3 veckor i stället för den utlovade, en vecka. Bör jag som kund acceptera detta som om ingenting har hänt? Än en gång: Det verkar som att herr Abed Al Saffar och hans personal inte kan synkronisera sina klockor – då det är Ur och Penns klockverkstad som ansvarar för denna väsentliga detalj. 20. Ur och Penns rörmokare förstörde min klocka men du vägrar att ersätta den. Hur tänker du? 21. Varför tar herr Abed Al Saffar, Ur & Penns ägare och vd, för givet att jag med min skatt önskar att finansiera Ur & Penns hyreslättnader och kortidspermitteringar och sjukskrivningar och annat, samtidigt som det är uppenbart att Ur & Penn visar förakt för mig och är totalt likgiltig för mina rättmätiga krav, med andra ord, behandlar mig som en paria. 22. Vad vill du uppnå herr Abed Al Saffar genom att ignorera mig? Jag antar att du har en plan med det, en vision? 23. Hur kan herr Abed Al Saffars Ur & Penns lämna ifrån sig en klocka som varje enskild dag, vardag som helgdag, behöver tidsjusteras? Till och med Ur & Penns egna, simpla ”Regal”-klocka, i låtsasfärgad guld, går med större precision. En trasig klocka, en sådan som har stannat och inte klarar av att röra på visarna, en sådan klocka visar rätt tid två gånger om dygnet. Min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium visar däremot rätt tid lika ofta som Halleys komet syns på den svenska natthimlen, efter att Ur och Penns rörmokare satte sin rörtång i den. Och Halleys komets omloppstid är 76 år. 24. Dessvärre finns det ingenting som man kan lita på och som är äkta när det kommer ur Ur och Penn. Ett påfallande stöd för detta konstaterande är Ur och Penns eget klockmärke ”Regal”. Som om Ur och Penns ”regal” var en del av riksregalier – krona, spira, äpple, svärd och den regerande dynastins vapen – symboler för kungaätten. Det är en utspekulerad strategi med den inbilska önskan att regal-köparen skall tro att det är något extrafint med en regalklocka. Ur och Penn vill dock regal-köparen att glömma det regalskepp som i augusti 1628 fick göra fiskar och havskrabbor sällskap på havets botten utanför Beckholmen. På samma vis som Ur och Penn ihärdigt försöker glömma bort att de är skyldiga mig en klocka i ersättning för den som deras under all professionell anständighets yta sänkta verkstad, förstörde. När Vasa byggdes var hon avsedd att bli en symbol för Sveriges militära och politiska makt. Även Ur och Penns Regal är en symbol – för fejk och bedräglighet. Jag kan se redan, hur prins Daniel, lägger undan sin 297-tusen kronors Rolex Daytona i helguld, för att i stället pryda sin handled med Ur och Penns Regal. Regal kostar 198 kr fast annonsen hävdar att den kostade 598 kr. Ur och Penn är ökända för sin ständigt pågående realisering av sina varor. Och ändå tjänar de multum på dessa. Någon, någonstans, måste vara förlorare på detta. Jag menar förutom mig och andra bedragna och utnyttjade kunder. 25. Varför ringer inte herr Abed Al Saffar upp mig när han lovade det? 26. Varför förnekar Ur och Penns kundtjänst att herr Abed Al Saffar jobbar hos Ur och Penn? Se ”Stjäl med den ena handen och tigger med den andra” https://www.jpsmedia.se/2020/07/06/stjal-med-den-ena-handen-och-tigger-med-den-andra/ 27. Känner du inget ansvar för dina anställda som känner sig skamsna på grund av din uppträdande herr Abed Al Saffar? Du skämmer dessutom ut en hel yrkeskår (se nedan). Ta ditt förnuft till fånga och sluta skämma ut dina anställda och andra som jobbar med klockor. 28. Varför vägrar herr Abed Al Saffars och hans Ur & Penn ersätta min förstörda klocka? 29. Varför tror Ur & Penn att jag tänker sluta ställa mina frågor, så länge dessa inte är tillfredsställande besvarade eller så länge Ur & Penn inte går med på en förlikning? Det är inga svåra eller orimliga frågor jag ställer, men de kräver svar som utan tvekan är obehagligt avslöjande för herr Abed Al Saffar och hans hårdstyrda handläggande hantlangare. Jag vill få en ny, identisk klocka som den som Ur & Penns verkstad förstörde för mig, Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium, eller också vill jag att Ur & Penn återbetalar mig den summan som Ur & Penn stulit från mig genom en misslyckad reparation samt full ersättning för alla de timmar jag lagt på att syna Ur & Penn i sömmarna. Jag kan även tänka mig acceptera att som ersättning få den Citizen Titanium-klocka som Ur och Penn saluför just nu och som jag pekade ut för Emilia Hansson. Verkar det vara orimliga krav? Begär jag ogudaktigt mycket från det ”stackars” Ur & Penn-företaget? En person som är anställd på ett av de ställen i den rikstäckande butikskedjan Stjärnurmakarna, undrar om Sveriges Urmakareförbund och klockkedjor som exempelvis Klockmagasinet hört av sig till mig för att hjälpa mig att få rätt gentemot Ur och Penn. Hen menade att Ur och Penns kundrelationer kraftigt bidrar till att skymfordet ”klockskojare” återigen kommer till användning. Jag har tidigare aldrig kommit i kontakt med begreppet ”klockskojare”, och trodde att hen från Stjärnurmakarna fyndigt härledde det från det för mig mera kända uttrycket ”hästskojare”. Men en googling upplyste mig att ”klockskojare” är synonym till bedragare, bondfångare, fuskare, förfalskare, kvacksalvare, tjuv, falskspelare, klockbytare, storskojare och svindlare, och jag fann dessvärre att samtliga dessa begrepp frappant beskriver allt det som kännetecknar det som jag har utsatts för under min 7-månader långtutdragna bekantskap med herr Abed Al Saffars Ur och Penn. Vad vill herr Abed Al Saffar uppnå genom sin hårdnackade inställning? Fattar han inte vilken skada han eventuellt kommer att infoga varumärket Ur och Penn och dessutom Citizen, som oförtjänt blev indraget i Ur och Penns orena spel. Självskadebeteende är inget bra. Herr Abed Al Saffar, om det fortfarande inte ringer någon varningsklocka, då har den ”reparerats” av Ur och Penns rörmokare, och då är den naturligtvis obrukbar. Synd att herr Abed Al Saffar inte har någon bland sina anställda som kan påtala för honom att det är hög tid att vakna. © Vladimir Oravsky

Dawit Isaak-biblioteket - yttrandefrihetsbibliotek på Malmö stadsarkiv

Dawit Isaak-biblioteket - yttrandefrihetsbibliotek på Malmö stadsarkiv Den 15 september 2020, invigdes Dawit Isaak-biblioteket. På Malmö stads hemsida, kan man bland annat kunskapsnyttigt läsa även: ”På våra hyllor finns förbjudna böcker, böcker som bränts eller censurerats – alla skrivna av människor som tystats, hotats, fängslats eller tvingats i exil på grund av sina ord. Både nutida litteratur skriven av till exempel fristadsförfattare samt äldre litteratur. (…) Genom Dawit Isaak-biblioteket erbjuder vi en möjlighet för allmänhet och forskare att på en samlad plats kunna hitta och läsa litteratur som annars är svårtillgänglig eller utspridd. Här kan du även hitta facklitteratur som berör frågor som yttrandefrihet, censur, konstnärlig frihet, demokrati med mera. (…) Dawit Isaak-biblioteket är ett samarbete mellan Malmö stadsarkiv, Biblioteken i Malmö, svenska PEN och fristadsorganisationen ICORN.” FoSM – Freedom of Speech Matters En satsning på ett yttrandefrihetsbibliotek är viktigt. Inte minst nu, när småpåvar håller på att ta över stora delar av Sverige liksom mögel som bemäktigar sig miljöer med dålig insyn och dito luftventilation och bristfälligt fuktskydd. Detta trots granskande radio- och tv-program som I lagens namn, Plus, Uppdrag granskning, Dokumentärredaktionen, Kalla Fakta, Kaliber, Medierna, Folkhemmet, Insider, Public Service, Utkantssverige, Kluvet land, Ring P1!, Studio 1, Godmorgon, världen!, P1-morgon, Plånboken och Kropp & själ. Dessa ovannämnda avslöjande, samhällsgranskande tv- och radioprogram skulle kunna utökas med ytterligare 30 och samtliga skulle kunna sända dygnet och året runt, år efter år och ändå skulle de aldrig kunna framföra att ”i dag tar vi paus, eftersom idag har vi inget ruttet eller mögligt att avslöja, eftersom i dag är Sverige ett land som alla ärliga människor kan vara stolta över”. En av anledningarna till detta sorgliga faktum är att vi väljer politiker som inte duger till att rensa bort träsket och kanske inte ens vill göra det, eftersom de vet att det inte skulle gagna dem. En annan grund till detta sorgliga faktum är att alla dessa ovannämnda radio- och tv-program inte tar sitt samhällsrenande uppdrag på allvar. De betraktar sig att bara vara en av delarna av samma underhållningsindustri som exempelvis Josefin Johanssons ”Alla för en”, Babben Larssons ”Bäst i test” och Christer Björkmans Melodifestivalen. Den praktiserande samhällskritiken förpassade sig själv till en genrebetäckning med liknande samhällsfunktion som exempelvis chick lit. Ändå är ett yttrandefrihetsbibliotek viktig. Även om det inte kommer att förändra något, åtminstone inte på kort sikt. Eftersom den ger oss hopp om yttrandefrihet. Inte en sådan som tillåter oss att säga eller skriva vad som helst, utan för att det kanske blir möjligt att det som sägs eller skrivs kommer visa sig att tjäna som ett startblock till en förändring till det bättre. Samhällskritikens samspel med underhållningsindustrin, underminerar dessvärre det allvarliga innehållet och det skarpa budskapet i det som exempelvis Betlehem Isaak, Dawit Isaaks dotter, och Angela Gui, Gui Minhais dotter säger och skriver. Det är paradoxalt och tragiskt att både Betlehem Isaaks och Angela Guis tidningsartiklar och radioprat, oavsett hur välgenomtänkta, välkomponerade och engagerande de än är, påverkar mindre den värld vi lever i, än deras tystade, frihetsberövade fäder. Och det inte bara på grund av att martyrers inflytande i de flesta fall är starkare än deras evangelisters. Ändå är ett yttrandefrihetsbibliotek viktig. Eftersom en demokrati inte erbjuder andra möjligheter att sanera ruttna och mögliga samhällen. Det är bibliotekarien på enheten för Dokumentation och Yttrandefrihet i Malmö, Ulrika Ahlberg, som ansvarar för yttrandefrihetsbiblioteket och hon gör det med den äran. Hon är kunnig och hon tillskansade sig en pålitlig överblick över den litteratur som ingår i denna enhets jurisdiktion. Bland alla böcker som hon valt till Dawit Isaaks yttrandefrihetsbiblioteket återfinns även sex av mina boktitlar, något som jag är stolt över. Jag menar att Ulrika Ahlberg gjorde ett excellent val. Det rör sig om böckerna Utbrytarkungens knep : eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige, Friheten i kulturen, Från Astrid till Lindgren, Zlata Ibrahimovics dagbok, Det rena landet : En berättelse om våldtäkt : Den andra boken med Zlata Ibrahimovic, Ninas flykt och jag skall i det följande ge min syn på varför jag är nöjd med hennes urval. Utbrytarkungens knep: eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige I min, Tomas Kramars och Jaroslav Suks bok Utbrytarkungens knep : eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige, medverkar en lång radda dissidenter från dåvarande Tjeckoslovakien. På Armémuseet i Stockholm anordnades en utställning med utgångspunkt av boken Utbrytarkungens knep. Carl Bildt, Sveriges dåvarande utrikesminister, invigde utställningen den 21 augusti 2008. Bibliotekstjänsten skrev om Utbrytarkungens knep: ”Boken inleds med ett mycket långt förord av Vladimir Oravsky, ett förord som stundom bjuder på en hejdlöst rolig läsning och som innehåller både ros och kritik av Sverige som mottagare av invandrare. Boken är mycket trevligt skriven, med många roande exempel på de kulturkrockar som mötte slovaker och tjecker som kom till Sverige 1968 som flyktingar efter Pragvårens krossande, och borde kunna attrahera olika kategorier av läsare med intresse för bl.a. invandrarfrågor.” Under rubriken ”En ny bild av Sverige”, skrev Tidningen Kulturen ”Förutom redaktör Oravskys egen berättelse, intar hans långa och informativa förord en särställning i den stundtals omtumlande och starkt tankeväckande jämförelsen mellan Tjeckoslovakien och Sverige. Han skärskådar skillnader och hittar beröringspunkter, som omväxlande leder till känslor av samhörighet såväl som till självkritik. Texten blir en källa att ösa ur som berikar läsaren på flera plan och formar en bakgrund till de följande vittnesbörden, som i sin tur bidrar till att ytterligare en dimension av framställningen blir synlig - gränser existerar aldrig som en egen entitet, det är människan själv som skapar dem!” Friheten i kulturen Bokens fullständiga titel är Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren. Sveriges Radio P1 sände år 2008 och 2013 ett 20-minuters program ”Om tystnad och repression inom kulturetablissemanget” i det numera nedlagda samhällsengagerade programmet ”Publicerat”. SR beskriver programmet ”Om tystnad och repression inom kulturetablissemanget” med orden ”Det pågår ett spel bakom den svenska kulturens kulisser som till och med kan stoppa utgivningen av böcker. Svenska medier älskar att peka på tryck- och yttrandefrihetsproblem i andra länder. Men de är inte så mycket bättre själva. De skulle behöva sopa framför egen dörr först.” Programmet handlade helt och hållet om boken Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget. Boken Friheten i kulturen jämfördes med Lars Noréns En dramatikers dagbok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Tidningen Kulturen skrev om Friheten i kulturen bl.a. följande: ”Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhelm Moberg och Haijbyaffären. Han refererar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet. Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsefullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseende. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktig det är att den litterära produkten ägs av författaren. (…) Maken till frontalangrepp på det etablerade kulturlivet har inte skrivits i detta land sedan Strindberg drog ut i den gigantiska pennfäktning Strindbergsfejden där han sågade hela det dåtida kulturetablissemanget vid fotknölarna med bland andra storheter som Heidenstam och Levertin och där Strindberg också konstaterade att vad upptäcktsresande Sven Hedin släpat hem i materiell och saklig materia inte ägde större halt än att det på sin höjd borde redovisas på Lantmäterikontoret.” Från Astrid till Lindgren Från Astrid till Lindgren, Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’ och Den gamla och edens lustgård : Till minne av en inte helt okänd författarinna : Varje eventuell likhet med verkliga personer, levande som döda, är lika oförutsedd som oavsiktlig. Vad beträffar de levande: FY SKÄMS! bildar en trilogi. Från Astrid till Lindgren handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid när det ansågs skamligt att vara ogift och ha barn. År 2004 skulle boken som först kallades Astri mi! En berättelse ges ut, men förlaget tvingades att stoppa utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström - Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln Från Astrid till Lindgren. Bibliotekstjänsten skrev om Från Astrid till Lindgren: ”Författaren och hans två medarbetare har skapat denna dramatiserade berättelse om Astrid Lindgrens ungdom. Historien finns tidigare i musikal- och scenversion, båda skrivna av Oravsky. Boken bygger på välkänt biografiskt material, men dessutom på författarnas tolkningar av Astrid Lindgrens texter. Berättelsen är både rolig och rörande att läsa. De olika scenerna ger liv åt de kontrasterande miljöerna - stad och landsbygd. Tidsskildringen, då skammen att föda barn utom äktenskapet var förödande, känns äkta. Historien är mycket lättläst; nästan - med all respekt - som forna tiders veckotidningsnovell. Det berättigade i att skildra Astrid Lindgrens sårbara ungdomstid på detta sätt kan kanske ifrågasättas. Men den starka, humoristiska författaren Astrid Lindgren finns där mellan raderna, alltid lika härlig att möta.” Zlata Ibrahimovics dagbok Zlata Ibrahimovics dagbok är den första romanen i flyktingtrilogin om Zlata Ibrahimovic. De övriga två böckerna är Det rena landet : en berättelse om våldtäkt, och På väg : berättelser av Zlata Ibrahimovic. Zlata Ibrahimovics dagbok finns även som teaterpjäs utgiven i pjäsboken Flykten under jorden: jämte flera gruvsamma och nöjsamma tragedier och komedier. Pjäsen var en av vinnarna i Dramaten/Elverkets pjästävling om Det nya Sverige. Den danska utgåvan heter Zlata Ibrahimovics dagbog. Mer om Zlata Ibrahimovics dagbok finns att läsa nedan, under rubriken Ninas flykt. Ninas flykt Jag har i dagarna börjat arbeta på ett uppslagsliknande verk kallad Den som blev falskt anklagad, glömmer aldrig: 1 127 friande exempel från kreativitetens främsta verk, från Altamira till Jeff Koons, från Bob Dylan till Håkan Hellström, från Bibeln till Sara Danius. Jag hoppas att vara klar med det inom två år. Bokens motto kommer vara ett samtal mellan Cosima, Franz Liszts dotter och Hans von Bülows och Richard Wagner hustru och Franz Liszt, lånat från filmen Lisztomania. Cosima: “I've polished your sword! What do you want it for, to kill the critics?” Franz Liszt: “Time kills critics, my dear.” Utgångspunkten för verket Den som blev falskt anklagad, glömmer aldrig är följande: ”Manustävling – slukaråldern 9-14 år! 50 000 kronor till en vinnare. Ordet slukaråldern är på väg att tappa sin innebörd. Allt färre barn och ungdomar läser på fritiden, många har aldrig ens läst en bok. LL-förlaget ser det som en spännande utmaning att nå den gruppen. Våra böcker är rikligt illustrerade och språket är enkelt men aldrig färglöst. LL-boken passar särskilt väl läsovana och läsovilliga. Vi vill få manus som griper tag, med spännande ämnen som lockar även dem som vägrar ta i böcker. Vinnaren av tävlingen kommer att ha skrivit ett manus som är omöjligt att lägga ifrån sig. Temat är fritt, men tänk gärna nutid. Manuset ska vara på cirka 50–100 000 tecken och vara oss tillhanda senast den 31 maj 2007. Ditt namn ska skickas i ett separat förseglat kuvert. Juryn består av författaren Maria Küchen, Andreas Palmaer, redaktör på LL-förlaget och författaren och illustratören Boel Werner. Vi förbehåller oss rätten att inte utse en vinnare. Frågor: andreas.palmaer@ll-forlaget.se. Manustävling, LL-förlaget Box 9145, 102 72 Stockholm” Kungörelsen ovan är den ordagranna ordalydelsen i en annons publicerad i nummer 1/2007 av Författaren, Sveriges författarförbunds tidskrift. Det var ett temanummer och dess tema var Pengar. Sidan 23 i detta nummer var till hälften upptagen av annonser och 50 procent av denna yta utgjordes av en annons för LL-förlagets manustävling: ”Manustävling – slukaråldern 9-14 år! 50 000 kronor till en vinnare. Ordet slukaråldern är på väg att tappa sin innebörd…” Vad blev tävlingens utfall? Vilket manus vann? Det tog juryn fyra månader att avgöra tävlingen. Detta kan tolkas på olika sätt, exempelvis att LL-förlaget blev överhopat med en ansenlig mängd tävlingsbidrag, eller också att juryn inte hade det särdeles lätt att avgöra vilket manus som borde tilldelas vinnarens ära och 50 000 kronor. Det andra scenariot avfärdades dock av jurymedlemmen Boel Werner, som berättade för mig, Vladimir Oravsky, att hon placerat mitt och Daniel Malméns tävlingsbidrag Ninas flykt på andra plats på sin prioriteringslista, men eftersom de övriga jurymedlemmarna placerade Ninas flykt på första plats, så blev det ingen diskussion om det, utan hon gick naturligtvis med på majoritetens beslut. 1:a pris och 50-tusen kronor går till den vinnande boken Ninas flykt Den 28 augusti 2007 klockan 12:01 ringdes jag, Vladimir Oravsky, upp av LL-förlagets chef Inger Fredriksson. Jag har varit med och vunnit flera litterära tävlingar tidigare, så jag anade med det samma vad Inger Fredriksson hade att förmedla. Men den här gången hade jag rätt bara en kort stund: Inger Fredriksson berättade för mig att bidraget Ninas flykt ”överlägset vann den av LL-förlagets utlysta tävlingen”, men, fortsatte hon, ”du och din kumpan Daniel Malmén får inte se ens röken av vinstsumman”, eftersom, sade hon, ”varken du eller Daniel Malmén är något annat än simpla bedragare”. Jag var en smula omtöcknad av Inger Fredrikssons oväntade utspel och det tog mig säkerligen några sekunder innan jag bad henne att upprepa det hon sade. ”Du och din kumpan är bedragare och det manus som ni skickade till oss är inget annat än ren stöld!” fastslog LL-förlagets chef Inger Fredriksson och fortsatte med att beskriva hur hon har sin ”lyckliga stjärna att tacka för” att hon och LL-förlaget i tid kom på oss och att hon inte ens kan föreställa sig ”den skam” som LL-förlaget skulle drabbas av, om vår stöld uppdagades först efter att de tillkännagivit att ”du Vladimir Oravsky och ert Ninas flykt utsetts till vinnare av deras tävling”. Jag hade fortfarande svårt att hänga med i Inger Fredrikssons intrasslade tankebanor och bad henne följaktligen om att konkretisera vari mitt och Daniel Malméns bedrägeri bestod. ”Ju, ni har stulit hela ert bidrag, från första till sista bokstaven från den redan publicerade boken Zlata Ibrahimovics dagbok”, förkunnade hon. ”Du misstar dig Inger”, sade jag och fortsatte, ”och dessutom råkar det vara så att boken Zlata Ibrahimovics dagbok är författad av mig och Daniel Malmén, så oavsett hur du än vrider och vänder på ditt resonemang, så kan du aldrig få det till en ’ren stöld’. Vi kan väl knappast stjäla från oss själva, eller?”. ”Ni har skickat till oss ett manus som redan är publicerat, och det är inget annat än bedrägeri och stöld”, upprepade LL-förlagets chef Inger Fredriksson. Det stod klart för mig att förlagschefen Inger Fredriksson redan hade beslutat sig för att i all oändlighet köra med detta feltänkta och felkonstruerade mantra. Jag insåg att hon troligen drabbats av en egendomlig argumentationsblockering och att mina skäl och bevis borde följa en mera lättläst logik. Jag hänvisade då till LL-förlagets egen utannonsering av deras tävling, samt till mitt telefonsamtal med den i annonsen utpekade kontaktpersonen Andreas Palmaer. Andreas Palmaer svarade på min fråga om det är OK att jag till tävlingen skickade en bearbetning av en av mina bästsäljande böcker: ”Det är självklart. Det är en av våra affärsidéer. Att producera lättlästa bearbetningar av befintliga böcker.” ”Jag vet vad Andreas sade till dig”, angav förlagschefen Inger Fredriksson, ”men han talade helt allmänt om förlagets verksamhet och inte om denna tävling. Dessutom, ni har på inget vis bearbetat boken Zlata Ibrahimovics dagbok, utan ni skickade in exakt samma manus. Det är stöld, och ni två är inget annat än bedragare. Jag har inget annat att tillägga”, framförde Inger Fredriksson, och avbröt samtalet. Klockan 15.35 samma dag ringde jag upp LL-förlagets jurymedlem Boel Werner. Vad hon hade att säga om tävlingen, refererade jag redan ovan. Men Boel Werner berättade också för mig att hon var uppriktigt förargad över mitt beteende, eftersom det verkligen var bedrägligt att skicka in ett manus som redan var publicerat, till denna tävling. Jag undrade om hon hade läst boken Zlata Ibrahimovics dagbok? ”Nej, det har jag inte gjort”, svarade hon. ”Hur kan du då veta att Ninas flykt är identisk med Zlata Ibrahimovics dagbok?” undrade jag. ”Jag måste lita på mina medarbetare”, svarade hon. ”Och om jag säger att de drog dig vid näsan, vad säger du då?” undrade jag. I bakgrunden hördes en flickröst som den använda jurymedlemmen Boel Werner tog som förevändning till att snabbt avsluta samtalet. ”Du jag måste lägga på”, sade Boel Werner. Fallet Andreas Palmaer Dagen därpå, den 29 augusti, fick jag ett mejl från Andreas Palmaer: “Subject: Re: Manustävling Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling. Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart. Och varför skrev du inte i ett följebrev att manuset redan var utgivet? Den enda slutsatsen jag kan dra är att du försökte dra en fuling, vi kom på dig. Så sluta spela sårad, sluta ringa våra jurymedlemmar. Kort sagt: lägg ner.” Även Andreas Palmaer verkar vara skadad av sin långvariga vistelse bland alla lättlästa tankar, eller också är Andreas Palmaer en förlagsredaktör som till LL-förlagets och Centrum för lättläst tjänster, matchades av Samhall: ”Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling”, skriver Andreas Palmaer till mig och jag ger honom rätt. Det är bara det, att Ninas flykt inte är ”ett tidigare utgivet manus”. Ninas flykt är ett manus som bygger på två tidigare publicerade böcker: Dels på den fiktiva dagboken Zlata Ibrahimovic dagbok som är på 225 558 tecken, och dels på Det rena landet : en berättelse om våldtäkt som är på 226 851 tecken. Ninas flykt, som varken är skriven i dagboksform och inte heller handlar om en flicka med jugoslaviskt påbrå, är på 73 878 tecken, det vill säga bara en sjättedel av de 452 409 tecken som inspirations- och bearbetningskällorna består av. ”Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart”, skriver Andreas Palmaer vidare i sitt felstavade och ogenomtänkta mejl. Kan Andreas Palmaer förklara hur det framgår av LL-förlagets annons att bara originalmanus var välkomna? Och kan Andreas Palmaer förklara varför han och hans chef Inger Fredriksson inte betraktar Ninas flykt som originalmanus? Är Romeo And Juliet ett originalmanus eller bara en fake, som ”bedragaren” Shakespeare ”stulit” från andra: ”Romeo and Juliet belongs to a tradition of tragic romances stretching back to Ancient Greece. Its plot is based on an Italian tale, translated into verse as Romeus and Juliet by Arthur Brooke in 1562, and retold in prose in Palace of Pleasure by William Painter in 1582. Brooke and Painter were Shakespeare's chief sources of inspiration for Romeo and Juliet. He borrowed heavily from both…” står det i ett välrenommerat uppslagsverk, och stora delar av Shakespeare-forskningen går ut på att klarlägga varifrån eller från vem ”bedragaren” Shakespeare ”stulit” sina verk… ”Och varför skrev du inte i ett följebrev att manuset redan var utgivet?” undrar inkvisitorn och den inte alltför kvicktänkte domaren Andreas Palmaer. Det är så här: Ninas flykt var inte tidigare utgiven. Blir det lättare för Andreas Palmaer att fatta det om detta faktum skrivs in i en pratbubbla till Alfons Åbergs enkla ansikte? Kan Andreas Palmaer och LL-förlagets ledning fatta att fem myror är fler än fyra elefanter? Och hur har Andreas Palmaer föreställt sig mitt eventuella följebrevs ordalydelse? Så här kanske: Hej! Jag skickar ett manus som heter Ninas flykt. Dess intrig bygger på Vladimir Oravskys och Daniel Malméns böcker Zlata Ibrahimovics dagbok och Det rena landet : en berättelse om våldtäkt, och jag har tidigare talat med dig om huruvida det är OK att jag bearbetar våra egna succéböcker till denna tävling och du svarade ”Självklart!”. På förekommen anledning bifogar jag inget slutet kuvert med våra namn, eftersom nu vet du ändå vem som är författare till Ninas flykt. Vad säger du Andreas Palmaer, är det så du tänkte att mitt följebrev till tävlingsbidraget Ninas flykt skulle vara formulerat eller har du ett annat förslag? Berätta. Jag tar alltid emot råd av personer av alla slags begåvningsgrader. ”Den enda slutsatsen jag kan dra är att du försökte dra en fuling, vi kom på dig.”, skriver Andreas Palmaer. Är det verkligen så, att det är den enda slutsats som man kan dra från ovanstående redogörelse? ”Så sluta spela sårad, sluta ringa våra jurymedlemmar. Kort sagt: lägg ner.” Jag har slutat ringa era jurymedlemmar, men jag har inte lagt av. Eftersom vissa brott inte preskriberas. Vissa brott är öppna ända tills en lösning som alla parter kan vara nöjda med finnes. I samband med att Myndigheten för tillgängliga medier och därmed även LL-förlaget höll på att flytta från Stockholm till Malmö, gjorde Sveriges Radio en intervju med apparatsjiken Andreas Palmaer den 12 februari 2019. Nittionia Palmaer menade att LL-förlaget kommer att förlora kompetens genom flytten, och ändå vägrade han att byta verksamhetsplatsen i Stockholm för att jobba tillsammans med skånska Malmölantisar. Han motiverade sina bekymmer över det förmodat försämrade läget på LL-förlaget med följande Übermenschsfilosofiska tanke: ”Det finns ingen utbildning som är specialinriktad på lättläst. Man lär sig genom att arbeta med det och man måste ha något slags begåvning för det också.” Så talar en uppblåst, bedräglig och oupplyst pärmbärare. Andreas Palmaer är dessvärre en ömkansvärd ynkrygg. Ryggradslösingar Det finns en lång rad frågor som väcks av LL-förlagets hantering av deras egen manustävling. Här nämner jag bara några: Varför ringde Inger Fredriksson till mig och meddelade att Ninas flykt vann 1:a pris, men att ”jag och min kumpan Daniel Malmén inte får se ens röken av vinstsumman”? Vad var Inger Fredrikssons egentliga agenda? Kan i den här hanteringen finnas någon koppling till Saltkråkan AB och boken Från Astrid till Lindgren? (Se avsnittet som behandlar min bok Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren) Vad är idén med förseglade kuvert och andra anonymitetsåtgärder när dessa ändå på inget vis står som en garantsköld mot eventuella fördomar, förutfattade meningar, antipatier och dylika osakligheter? Hur kan ett vinnande bidrag i en litterär tävling plötsligt, när det anonymitetskyddande kuvertet öppnas, omvandlas till något otryckbart? Hur kan en gång givna anvisningar till en litterär tävling retroaktivt omformuleras, om än inte offentligt och inte i skrift, och vändas emot ett vinnande bidrag? Hur kommer det sig att jurymedlemmar av Boel Werner-typ, fattar beslut på falska utsagor som de matas med, i stället för att själva bilda sig en egen uppfattning grundad på fakta? Hur kommer det sig att jurymedlemmar av Andreas Palmaer-typ, inte vågar stå för sina egna ord? Vad är det som styr dessa ryggradslösingar? Rädslan? I så fall rädslan för vad? Hur kommer det sig att moraliskt och möjligen, av hennes samtal med mig att döma, även intellektuellt klena personer av Inger Eriksson-typ får styra (?) ett förlag som uppbär olika utgivnings-, distributions- och andra skattefinansierade bidrag? LL-förlaget ingår i Centrum för lättläst, och om det kan man läsa följande på deras webbsida: ”… Riksdagen har bestämt att Centrum för lättläst ska göra lättlästa böcker och tidningar. Det är viktigt för demokratin att människor med lässvårigheter också får läsa böcker och tidningar som är tydliga och lätta att läsa. Regeringen har skrivit våra stadgar för hur vi ska arbeta och valt en styrelse för Centrum för lättläst. I styrelsen finns politiker, forskare och personer som har erfarenheter från våra målgrupper. Centrum för lättläst får pengar från staten varje år.” LL-förlagets fem mest sålda LL-böcker totalt vid den här tidpunkten var: Mankell Fotografens död, Guillou Ondskan, Mankell Mannen på stranden, Frank Anne Franks dagbok, och Fogelström Mina drömmars stad. Samtliga var bearbetningar av redan utgivna och kända böcker. Tidningar engagerar sig i fallet Ninas flykt, dock inte Sveriges Författarförbund Sara Granath, lektor i litteraturvetenskap på Södertörns högskola och teaterkritiker på Svenska Dagbladet, kontaktade Inger Fredriksson om LL-förlagets skamlösa hantering av den ovanbeskrivna manustävlingen. Sara Granath skrev följande: Lättlästförlaget utlyste i maj en manustävling för unga i slukaråldern. Igår ringde förlagschefen Inger Fredriksson till Vladimir Oravsky och meddelade att han vunnit tävlingen. Men, tillade hon, han skulle inte få priset, eftersom han var en bedragare. Oravsky har efter att ha konsulterat jurymedlemmen Andreas Palmaer om möjligheten att bearbeta redan utgivna texter gjort en nyskrivning med utgångspunkt i sin egen text Zlata Ibrahimovics dagbok. Det nya manuset är väsentligt kortare, innehåller nytt material, är placerat i nutid, är skrivet som en spännande berättelse i stället för i dagboksform; huvudpersonen heter Nina och flyr ifrån Iran, till skillnad från Zlata. Det är skrivet speciellt för tävlingen. Idag ringde jag Inger Fredriksson och presenterade mig som lektor i litteraturvetenskap på Södertörns högskola och teaterkritiker på Svenska Dagbladet. Hon svarade vänligt att hon kände till mig. När jag ville tala om manustävlingen, meddelade hon att vinnaren skulle tillkännages idag, och att vi skulle hinna få med det i tidningen. Även om det blev strejk. Mindre vänlig blev hon när jag sade att jag talat med Vladimir Oravsky. Inget av mina litteraturhistoriska argument bet på henne. Inte heller argumentet att Oravsky t o m frågat om det var OK att skicka in en bearbetad text, och fått ja. Hon påstod istället att Oravsky ändå inte skulle ha vunnit!!! Så problemet var akademiskt i alla fall!!!! Nu hade LL-förlaget hittat en debutant och var så nöjda med det. För det var ju nya författare de ville ha. (Något som det inte stod ett ord om i utlysningen.) Andreas Palmaer påstår i ett mejl till Oravsky att manuset redan var utgivet. Det säger något om den intellektuella nivån på LL-förlaget. Detsamma skulle med större fog kunna sägas till Shakespeare, Racine, Sartre, Enquist, Norén och många flera. Hamlet, Fedra, Till Fedra, Flugorna, Orestes…, bygger alla på redan kända verk, som de inte ens skrivit själva. Sara Granath Elisabeth Enger skriver i NWT den 5 september 2007 ”Inger Fredriksson på LL-förlaget vill inte kommentera enskilda detaljer, men förklarar att en enig jury nu utsett en vinnare i manustävlingen. Malmén och Oravsky blev diskvalificerade på grund av att det manus de skickade in var väldigt snarlikt en redan publicerad bok.” Daniel Malméns kontakt med förlagschefen Inger Fredriksson Daniel Malmén har också ringt upp LL-förlaget och krävt förklaring. Så här skriver Daniel: ”Torsdagen den 30 augusti 2007 klockan 10:02 ringer jag LL-förlagets chef Inger Fredriksson och presenterar mig som Daniel Malmén, medförfattare till böckerna Zlata Ibrahimovics dagbok och Det rena landet. Böckerna har jag skrivit tillsammans med Vladimir Oravsky. Förlagschefen Inger Fredriksson säger att hon känner till Vladimir Oravsky och är följaktligen inte intresserad av att tala med mig. Dessutom väntar hon ett viktigt samtal om några minuter. Jag lovar att fatta mig kort då jag bara vill veta om det är riktigt, att hon, Inger Fredriksson, ringt upp Vladimir Oravsky och kallat honom och mig ’bedragare’. Inger Fredriksson upprepar sin anklagelse och vidhåller att det manus som vi skickat in till hennes tävling redan var utgivet. Jag försöker beskriva de faktiska förhållandena: att vi från grunden arbetat om våra egna två böcker Zlata Ibrahimovics dagbok och Det rena landet och att vi från ursprungliga 450 000 tecken tog fram ett manus på 73 000 tecken, något som vi lagt åtminstone två arbetsmånader på. Inger Fredriksson svarar att vårt tävlingsbidrag är nästintill identiskt med den redan utgivna boken Zlata Ibrahimovics dagbok och att hon är BESTÖRT över vårt bedrägeri. Jag undrar om hon verkligen tror att vi trodde att det gick att lura LL-förlaget genom att skicka in ett identiskt manus till en bok som är så pass känd som Zlata Ibrahimovics dagbok? Inger Fredriksson svarar att det verkar så, eftersom vi inte talat om för henne att vårt bidrag redan är publicerat. Om hon visste det skulle hon ha lagt manuset åt sidan på en gång, eftersom hon bara letade efter nyskrivet material av debutanter. Men i er annons, i vilken ni uppmanar folk att skicka in sina bidrag, nämner ni inte att det är debutanter ni söker, påpekar jag. Inger Fredriksson svarar att ’sånt är självklart’. Jag nämner då att Vladimir Oravsky till och med ringt och talat med en av jurymedlemmarna, Andreas Palmaer, och att denne sagt att det är ’ok’ att skicka in bearbetat, tidigare utgivet material. Inger Fredriksson menar att Palmaer aldrig skulle ha sagt något sådant hänsyftande till tävlingen, utan säkerligen menat förlagets allmänna policy. Palmaer skulle aldrig ljuga för henne. ’Ni har ju hur som helst utsett oss till vinnare i er tävling’, menade jag. Nej så är inte fallet svarar Inger Fredriksson. ’Ert bidrag fanns visserligen med i slutgallringen, men vi har beslutat oss att utse en vinnare som är debutant, och det är vi väldigt glada för. Vi hoppas på att presentera författaren på vår hemsida i dag eftermiddag, om det inte blir strejk.’ ’Men då utger ni ju inte ett manus som är bäst, utan ett som ni själva anser vara mindre bra och mindre angeläget än vårt eget.’ ’Nej, det manus som vi nu utsett som vinnare är minst lika bra, faktiskt bättre, då det är ett originalmanus av en debutant’, svarar Inger Fredriksson. Jag undrar på nytt om hon står fast vid att vi är bedragare. ’Utan tvekan’, svarar Inger Fredriksson, utan att tveka. ’Hur vågar du vräka ur dig ett så kränkande och till på köpet lögnaktigt påstående?’ undrar jag. Inger Fredriksson svarar att ’Jag kan göra som jag vill. LL-förlaget är inget statligt verk.’ ’Förstår du att jag känner mig kränkt och påhoppad och att du tvingar mig att gå vidare med ärendet’, frågar jag Inger Fredriksson som svarar att ’Det är bara bra, det. Då kommer LL-förlaget få mer publicitet och det är alltid positivt att bli uppmärksammad. Och nu har jag inte tid att tala med dig längre’, avslutar Inger Fredriksson klockan 10:08 och slänger luren i örat på mig.”, avslutar Daniel Malmén sin redogörelse av samtalet med förlagschefen Inger Fredriksson. Maria Küchen och 12 edsvurna män Maria Küchen var en av de jurymedlemmar som bedömde de inkomna bidragen till tävlingen anordnad av LL-förlaget och där manuset Ninas flykt först tilldelades 1:a pris, och sedan fråntogs det, på falska, uppdiktade premisser. Maria Küchen satte Ninas flykt på överlägsen första plats, allt enligt vittnesbörden från hennes kolleger. De har visserligen inte nämnt hennes namn, men vittnesmålen ”samtliga i juryn…” och ”alla i juryn…” borde, logiskt sett, inkludera även henne. ”Vissa människor är bättre på att verka i motvind än i medvind. Jag tror mig om att vara en av dem. Jag är, bildligt talat, fantastisk på att kryssa. Att kryssa är att i sicksack ta sig fram mot vinden genom att utnyttja den så gott det går”, skriver Maria Küchen i boken Söndagarna. Det är möjligt att Maria Küchen är ”bättre på att verka i motvind än i medvind”, men hon verkar inte ha någon som helst svårighet att ”verka” i medvind. Så länge det gagnar henne. LL-förlagets jurybeslut att frånta Ninas flykt första plats och därmed även prissumman på 50 000 kronor var enstämmigt. Juryledamöterna på LL-förlaget agerade som en man: förlagschefen Inger Fredriksson. I Sverige är denna farliga samstämmighet inte alldeles ovanlig, och det var det inte heller i den kommuniststyrda Sovjet-påtvingade-unionen: Albanien, Rumänien, Tjeckoslovakien, Polen, Kina, Kuba, Nordkorea, Nord Vietnam, och under en period även i Jugoslavien och Ungern. Och så i Östtyskland naturligtvis, men där fanns det starka traditioner ärvda från den strängt auktoritativa Hitlertiden. Några är stolta över denna uniformerade unisonitet, andra åter kan inte begripa den och fördömer den. Om det krävs enhälliga beslut, då borde det räcka med en ledamot. Vad har man de övriga till? För att det skall gå åt mer gratis smörgåsar och tårtbitar? Man vill ha enhälliga beslut, eftersom man vill få ”rörelsen”, folkets, tyngd bakom besluten. Som i leninistiska, stalinistiska och poststalinistiska Sovjetunionen: ”Det var hundraprocentigt valdeltagande och kommunistpartiet fick samtliga röster.” Bravo!, bravissimo!… En jurymedlem bör vara kunnig i de frågor som tävlingen gäller, och där var Maria Küchen möjligen ett rätt val, då hon möjligen har det som Übermensch Palmaer kallar ”något slags begåvning”. Men en jurymedlem borde kunna uppvisa även följande egenskaper: klokhet, rättrådighet och mod… Reginald Roses manuskript till sin teveteaterpjäs 12 Angry Men, på svenska 12 edsvurna män, borde vara obligatorisk läsning för alla som sitter i liknande påtryckningsfälla som Maria Küchen satt i under tiden som hon var jurymedlem i LL-förlagets tävling. Även Sydney Lumets och William Friedkins filmatisering av Roses manuskript borde ingå som introduktion till varje juryarbete. 12 edsvurna män lär nämligen ut ett och annat som är essentiellt nödvändigt för det hedersamma och angelägna uppdrag som jurymedlemskap borde betyda. Vad handlar filmerna 12 edsvurna män om? En jury om 12 personer skall enas om huruvida en ung kille är skyldig till ett mord eller ej. Inom fem minuter är det klart att 11 av de 12, tycker att han är skyldig. Den tolfte är inte övertygad om det, så de övriga sätter press på honom. Argumenten haglar och tiden går, och han som var helt ensam om att tvivla på killens skuld, långsamt vinner en efter en på rättvisans sida. Till slut är förhållandena omvända och det finns bara en jurymedlem som är till 100% övertygad om killens brott. Och han har personliga hämndmotiv till det… Skulle omröstningen om mig och mitt manus Ninas flykts degradering och bespottelse från LL-förlagets tävling mött liknade samvetsfulla människor som i exemplet 12 edsvurna män, så är det hundra procent säkert att till slut skulle Inger Fredriksson stå där med skamstruten på sin förlagschefs hjässa. Hur skulle jag ha handlat om jag var i Maria Küchens blöjbyxor? Jag skulle först och främst kasta bort blöjorna, eftersom jag inte brukar göra på mig omedelbart någon ställer krav på mig. Maria Küchen, har du läst den Zlata Ibrahimovich dagbok som du fann vara identisk med Ninas flykt? Naturligtvis inte. I annat fall skulle du troligen inte gå med på att gå med på det skamliga förräderi som du begick mot ditt juryuppdrag. Du svek ditt uppdrag, du svek de tävlande, du svek LL-förlagets läsare och du borde vara besviken på dig själv. Mycket besviken. Maria Küchen, är du bekant med min kamp om Baz Luhrmanns film Strictly Ballroom - De förbjudna stegen när jag satt i Cannes Midem-filmjury? Och precis som jag har tagit mitt juryarbete på allvar, hade jag fullständigt rätt att förvänta mig att du skulle agera. Du framställer dig nämligen gärna som en reko människa. Exempelvis när du beskriver dig själv i en tidningsintervju när du fyllde 50: ”Jag slutar att ge ut dikterna konventionellt. De som läser poesi ska kunna läsa mina dikter på andra sätt: De ska gå från hand till hand direkt mellan människor. Jag vill inte underordnas poetiska karriärprocesser där nätverkande och kamp om priser och stipendier blir viktigare än ren läsning och skrift.” Se https://www.hd.se/2011-03-25/maria-kuchen-lockas-inte-av-att-bli-kandis ”… Jag vill inte underordnas poetiska karriärprocesser där nätverkande och kamp om priser och stipendier blir viktigare än ren läsning och skrift.” What a joke. Dag Hammarskjöld hade rätt när han skrev: ”Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!” Att din kollega Andreas Palmaer handlade som han handlade var inte överraskande, Andreas Palmaer är nämligen en professionell kappvändare, som utan minsta tvekan och minsta inverkan på eget samvete förnekar sina egna ord och utfästelse. Ingen någonsin skulle komma på idén att utropa ”lema sabachtani?” / ”varför har du övergivit mig?” riktat mot honom. “Let your money hustle / Bet you'd sell your mother / You can buy another”, skrev, komponerade och sjöng Eric Stewart och Graham Gouldman. Om någon stjäl min fina cykel eller min mobil eller min plånbok med körkort och alla andra värdedokument i den, påverkar det mitt humör, eftersom sådana händelser vållar mig en kedja tidskrävande åtgärder. Jag blir på dåligt humör även av tänket att tjuven inte fattade fulla konsekvenser av sin fula handling, att jag exempelvis på grund av denna cykelstöld missade mitt tåg och därmed även en planerad flyganslutning et cetera. Jag blir nedstämd av tanken på det samhälle som med sin fördelnings- och skolpolitik skapar jordmån för tjuvar och skurkar, som till råga på allt inte är kapabla att inse med vilken kraft deras handlingar kan drabba deras offer. Jag blir sur även på mig själv för att jag inte förutsåg stölden, att jag inte hade plan B som kunde mildra konsekvenserna av stölden, att jag inte var mer vaksam och så vidare. Men efter en tid lägger vreden ner sig, inte minst om jag hade tur att få åtminstone en bråkdel av den ekonomiska skadan täckt av någon av alla de försäkringar jag har. Och jag har återigen lärt mig läxan, köpte nya cykellås, som tro det eller ej, väger tillsammans mer än den dyra cykeln jag ville ha tack vare dess lätta konstruktionsmaterial, jag håller mobilen i stadigt grepp et cetera. Men sedan finns det stölder som jag knappast någonsin kunde förutse och som jag därför inte kunde ha garderat mig mot och som jag inte kan glömma och radera ut ur mitt minne, eftersom de organiserades av lömska, baksluga, med statliga, det vill säga även mina pengar finansierade människor. Dessa stölder kan jag inte glömma bort, inte förrän de som organiserade och utförde dem, gör det enda rätta, och återbördar stölden till mig i sin helhet. LL-förlaget bestal mig med sådan stöld som dröjer sig kvar trots att det har gått tretton år sedan den begicks. LL-förlaget har stulit mina 50 000 kronor som jag och manuset Ninas flykt, enligt flera vittnesbörd som inbegriper även LL-förlagets dåvarande chef Inger Fredriksson tilldelats, och sedan fråntagits. Som stulits ifrån mig med hänvisning till falska anklagelser och som till på köpet uppenbarligen ingen hade ens minsta lust att verifiera. Att falskt anklaga mig för stöld, är stöld, och efterverkan av denna handling kan mildras bara genom att tillerkänna Ninas flykt första pris inklusive hela vinstsumman. LL-förlagets jurymedlemmar är ärade medlemmar i det svenska kulturlivet, de får månatlig lön för sina arbeten, de får priser och utmärkelser, och de, som om det var helt självklart, tar emot allt detta, samtidigt som de förmodligen skadeglatt njuter av tanken att det är mig, Vladimir Oravsky, som de så nedrigt bestulit på heder och pengar, och som, om allt detta inte var upprörande nog, jag bidrar till genom mina skatter. ”Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!” I George Orwells Nineteen Eighty-Four har karaktären Winston Smith, tjänstemannen från Sanningsministeriet uppgift att skriva om och tillrättalägga historiska händelser. Smith genomskådar dock den officiella lögnen och går med i en motståndsrörelse. Men han upptäcks av tankepolisen och denna instans omskolningsprogram är obarmhärtigt effektivt: ”Two gin-scented tears trickled down the sides of his nose. But it was all right, everything was all right, the struggle was finished. He had won the victory over himself. He loved Big Brother.” Maria Küchen, hur känns det att tillhöra Sanningsministeriets nomenklatura och tjänstgöra som dess hårdföra agent? Varje gång jag läser något från Maria Küchen eller hör henne på radio, då tänker jag: det här har hon inte själv kommit på, utan det hörde hon någon annan att säga. Och så reproducerade hon det, efter att hon först sträckte ut sitt pekfinger i luften för att känna från vilket håll vinden blåser, och sedan återgav hon det när hon insåg att detta kommer gagna henne. Jag läste att du Maria Küchen, var en av dem som i september 2017, manifesterade ”mot nazism och för medmänsklighet” utanför Domkyrkan i Göteborg. Vad skall jag säga om det? Jag är nämligen ganska så skeptisk till att din medverkan i denna manifestation var helhjärtat, att du verkligen menade att du befann dig utanför Domkyrkan mest ”för medmänsklighetens skull”, och alls inte främst för att få gratisomtalande i pressen och sociala medier. I Sverige är det nämligen hur lätt som helst att i ett kollektivs klunga demonstrera och ta åt sig äran för mod och visad medmänsklighet. Men var i din förmodligen blöjförsedda byxa var ditt mod och din kamp för medmänsklighet när du lånade ditt namn och din röst åt att diskvalificera Ninas flykt? Hur ignorant får en litterär jury vara? Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att manuskriptet Ninas flykt var identiskt eller åtminstone låg ”farligt” nära boken Zlata Ibrahimovics dagbok. Låt oss för ett ögonblick anta att det förhåller sig så. Borde då inte juryn på LL-förlaget märka det med det samma. Samtliga läste Ninas flykt, antar jag, och samtliga placerade den på första plats förutom en jurymedlem som placerade den på platsnummer två. Under mer än fyra månader jobbade juryn med att vaska ut en vinnare och under de fyra månaderna upptäckte de inte att Ninas flykt och Zlata Ibrahimovics dagbok är ”identiska”. Det kom fram först efter att LL-förlagets jury öppnade det förseglade anonymitetskyddande kuvertet och det uppdagades att Ninas flykt var skrivet av en viss Oravsky, ökänd och känd för sin oförskämdhet att utan att be om lov, ge ut en hyllningsbok om Astrid Lindgren. Hur upptäckte LL-förlaget att Ninas flykt och Zlata Ibrahimovics dagbok är ”identiska” med varandra? Enligt förlagschefen Inger Fredriksson, gick det så här till: ”… jag har min lyckliga stjärna att tacka för att jag och LL-förlaget i tid upptäckte detta…” Vem är denna ”lyckliga stjärna” som i grevens tid trädde in och ”räddade” henne och LL-förlaget från den oerhörda skammen som förmodat skulle drabba henne och hennes förlag om de utsåg Ninas flykt till vinnaren av deras tävling? Jag har mina misstankar, men misstankar bör aldrig förväxlas med välbelagda fakta. Däremot är det mycket anmärkningsvärt att ingen på LL-förlaget var bekant med boken Zlata Ibrahimovics dagbok. Det borde de definitivt vara, eftersom kunskap och orientering om den utgivna litteraturen, ingår i LL-förlagets med statliga pengar finansierade uppdrag. Det ingick i LL-förlagets uppdrag och jobb att känna till de mest omskrivna och älskade böcker från den tiden. LL-förlaget borde nämligen för länge sedan göra en beställning på omarbetning av Zlata Ibrahimovics dagbok till en lättläst bok, precis som de beställde omarbetningar av Henning Mankells och Jan Guillous böcker. Jag skall snabbt sammanfatta den framgång som Zlata Ibrahimovics dagbok gladde sig åt: På ”https://sv.wikipedia.org/wiki/Portal:Huvudsida” finns flera rubriker så som ”Aktuella händelser”, ” Dagens datum” och ”Visste du att …” Det är under sistnämnda rubriken som man kan läsa: ”Visste du att … Stregapriset är det mest prestigefulla italienska litteraturpriset? och ”Visste du att … Zlata Ibrahimovics dagbok är en roman av Vladimir Oravsky som är utgiven 2004?” ”www.synonymer.se” är ”Sveriges största sökmotor för det svenska språket och Sveriges mest använda ordbok. Exempelmeningarna i den kommer i huvudsak från svenska dagstidningar, tidskrifter och romaner”. Söker man synonymen till ”grundstämning”, då får man följande två resultat: ”För ett år sedan fanns det en förhoppningsfull grundstämning i Europa” och ”En helt annan grundstämning råder i Zlata Ibrahimovics dagbok av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén”. Se ”http://www.synonymer.se/sv-syn/grundst%C3%A4mning”. Boken Zlata Ibrahimovics dagbok används som exempel på etalong, en likare i det svenska språket. Efter succén med Zlata Ibrahimovics dagbok, den första boken om Zlata, beställde förlaget även boken två och tre med flickan Zlata som förgrundsgestalt. Det blev böckerna Det rena landet : en berättelse om våldtäkt och På väg : berättelser av Zlata Ibrahimovic. Länsteatern på Gotland beställde en pjäs baserad på den första Zlata-boken. Pjäsen Zlata Ibrahimovics dagbok blev korad som en av vinnarna i Dramatens/Elverkets pjäsmanustävling… Pjäsen Zlata Ibrahimovics dagbok finns även utgiven i bokform i samlingen Flykten under jorden’ jämte flera gruvsamma och nöjsamma tragedier och komedier och även den fick översvallande recensioner. I boken Blickpunkt barn och fritid utgiven av Gleerups finns texter av Ellen Key, Jean-Jacques Rousseau, Finn Zetterholm, W Somerset Maugham, Astrid Lindgren och ett utdrag ur boken Zlata Ibrahimovics dagbok… Bonnier Utbildning har liknande ”smak” som kollegerna på Gleerups och följaktligen finns även i Bonniersamlingen Zoom svenska övningsbok år 6 ett utdrag ur Zlata Ibrahimovics dagbok, tillsammans med en rad andra renommerade texter och författare. Zoom svenska övningsbok år 6, kom ut även på Sanoma Utbildning, i inte färre än sju tryckningar. Zlata Ibrahimovics dagbok finns på drygt 1 000 bibliotek i Sverige, inklusive universitetsbibliotek, skolbibliotek, sjukhusbibliotek och Svenska barnboksinstitutet. Rädda barnens ungdomsförbund valde Zlata Ibrahimovics dagbok till sin arbetsbok. Zlata Ibrahimovics dagbok är en av de mest säljande ungdomsböckerna i Sverige på det tema den behandlar. Zlata Ibrahimovics dagbok tilldelades Kulturrådets litteraturstöd. Zlata Ibrahimovics dagbok utgavs med medel från det danska undervisningsministeriet och boken blev införlivad i den danske folkeskolens grundfortegnelse. Zlata Ibrahimovics dagbok ingick i Bibliotekstjänstens vandringsutställning och den finns även utgiven av Talboks- och Punktskriftsbiblioteket. Den första boken i Zlata-serien kom ut år 2004. Recensionerna varierade mellan mycket bra och ännu bättre. Även om dessa värmer, är det inte de som värmer mest. Utan det är de 100-tals mejl och brev och sms skrivna av bokens läsare, flickor och pojkar och faktiskt även deras mammor och inte så sällan lärare och bibliotekarie. Även olika bloggar engagerade sig i Zlata-serien: ”Det här är ett stycke komprimerad livstragik, välgjort och trovärdigt” skrev Johanna K om boken Det rena landet : en berättelse om våldtäkt och hon menade att ”Det är med ett oerhört flyt boken är skriven. Språket är enkelt, kapitlen korta. Det går snabbt att läsa den här boken. Jag kan tänka mig att den fungerar finemang som diskussionsunderlag i slutet av högstadiet eller i gymnasiet.” Johanna K, en ”35-årig lärare i svenska och svenska som andraspråk”, är en av fem litteraturälskande kvinnor som skriver om böcker, tidningar och andra texter på webbsiten Bokhora, en av Sveriges största litterära bloggsiter enligt både Bloggtoppen och Blogtoplist. ”(…) Ur den trettonåriga Zlatas perspektiv berättas sedan om den första tiden i det nya landet. I sin dagbok skriver hon om allt det nya, om ångesten inför den osäkra framtiden, om främlingsfientlighet och mobbning men också om kärlek och vänlighet från omgivningen. Det är en mycket varm och engagerande historia, som samtidigt visar på allvarliga brister i svensk flyktingpolitik. Det är lätt att sätta sig in i familjens öde, och Zlata framstår som en rolig och allvarlig tonårstjej, som genom sin dagbok låter oss se vad som händer en tonåring som måste fly från sitt hem. Boken vänder sig i första hand till ungdomar, men även vuxna kan läsa den med behållning. Den är också mycket lämplig som underlag för diskussioner om flyktingpolitiken i Sverige.” / Katrine Hamori, BTJ, Bibliotekstjänsten ”(…) Den finns även som teaterpjäs, och det är lätt att förstå att den lämpade sig för dramatisering. Författarna har byggt upp en kontrastskarp berättelse, ibland mycket svartvit, för att förtydliga hur flyktingpolitiken i Sverige drabbar människor. Boken kan säkert engagera unga människor och få dem att se med andra ögon på de flyktingar och invandrare som finns bland oss. / Elsa Hallbäck, BTJ, Bibliotekstjänsten ”Zlata Ibrahimovics dagbok av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén. ’Den här berättelsen är verklig. Allt har hänt och allt är sant. Zlata finns. Här och nu, mitt ibland oss. Det är bara att öppna ögonen’. Dessa ord inleder boken, som handlar om en invandrarfamiljs öde i Sverige och det är familjens tonåriga dotter Zlata, som för ordet och delvis i dagboksform låter läsaren ta del av kampen för att få stanna i landet, att få sitt uppehållstillstånd och hennes liv med svenska barn i den svenska demokratiska skolan. Dagboksrösten är mycket personlig och kommer mitt inifrån ett sargat tonårshjärta. En trettonårig flicka som redan fått se och höra alltför grymma saker i det krigsdrabbade Kosovo och som lyckats fly därifrån med mor och far, men lämnat en bror och farmor kvar. Fadern är serb och kristen och modern muslim och alban. Båda har gedigna yrkesutbildningar bakom sig och vill inget hellre än att börja arbeta och göra nytta för sig. Den fortlöpande berättartexten, som kommenterar och för handlingen framåt är ibland cyniskt konstaterande, men också inkännande och humoristiskt avslöjande. Boken är högaktuell i dessa dagar, då de apatiska invandrarbarnens situation belyses stort i media. Här kan man få en inblick i det eländes pappersmalande, som kan föregå ett utvisningsärende, allt hopp och den dramatik, som brevet de väntar på kan utlösa. Zlata upptäcker att hennes föräldrar inte skrattar och inte längre håller om varandra. De grälar allt oftare... då sjunger Zlata högt. Då ser de på henne. Zlata är en modig och uthållig tjej, men till slut orkar inte heller hon och tar till drastiska handlingar för att landet de kommit till inte vill veta av dem. Zlata Ibrahimovics dagbok borde läsas av skolbarn, deras föräldrar och lärare, för den ger en klar bild av Zlatas klasskamraters inställning till invandrarbarn och varifrån de kan ha fått sina fördomar sanktionerade. Zlata får inga svenska kamrater förutom en grabb, som sitter i rullstol och som också är utanför den större gemenskapen, som borde vara självklar i en skolklass.” / Birgitta Brobeck Biblioteket i fokus ”(…) Och när jag äntligen lyckas släcka läslampan fram på småtimmarna kan jag inte somna. Läsningen gör mig plågsamt medveten om hur irriterande verkligheten kan vara att ta till sig. Jag blir tvungen att inse att sanningen kan vara ett tröttsamt upprepande av det förutsägbara. Det finns många Zlata. Och de har ett helvete.” / Hanna Wallsten, Kyrkans tidning ”Det här är en helt suverän verklighetsskildring om en ung flykting!” / Emma Axelsson, Norra Västerbotten ”Zlata Ibrahimovics dagbok av Vladimir Oravsky & Daniel Malmén. ’Den här berättelsen är verklig. Allt har hänt och allt är sant. Zlata finns. Här och nu, mitt ibland oss. Det är bara att öppna ögonen.’ Så inleds berättelsen om 13-åriga Zlata Ibrahimovic, en flyktingflicka som kommer till Sverige från ett krigsdrabbat Kosovo. Hon och hennes föräldrar smugglas hit i en lastbil, och upptäcks vid gränsen. Månader av väntan följer, månader av såväl framtidshopp som armod. Zlata lär sig svenska och efter ett tag får hon börja skolan. Där finns de inte alltid så välsinnade klasskamraterna, och en hel del smygrasism - både från elever och lärare. Familjen Ibrahimovic bekantar sig emellertid med svenska familjen Persson, och Zlata ser en vän i den rullstolsbundna sonen Göran. Men Göran vill mer än bara vara vän. Snart upptäcker han att Zlatas underläge kan utnyttjas. Innan jag läste boken trodde jag att det var en något censurerad ungdomsbok, hård men ändå skonsam. Nu vet jag bättre. Detta är ett så starkt rop på hjälp att det får skygglapparna att trilla av i bara farten. En briljant spark mot en politik som blöder. Och det är sannerligen ett känsligt ämne som behandlas. Känsligt, men viktigt. Denna bok är precis lika viktig för Svensson, som för de människor vars vardag den skildrar. Ur den charmiga, men nästan snudd på desperata, synvinkeln granskas vårt land av helt andra ögon, en genomträngande blick som söker svar. En rå, nattsvart verklighet presenteras. En verklighet där mamma Mila, med ett yrkesliv som röntgenläkare i bagaget, som enda chans till arbete blir erbjuden att testa läkemedel för 150 svenska kronor sprutan, och där pappa Vojo, som tidigare varit skicklig bilmekaniker, tvingas reparera möbler åt arbetsförmedlingens Returen. Zlatas kommentar om detta är: ’Det är konstigt. Mamma och pappa kan jobba. Men det verkar som om ingen tror det. Därför får de låtsasjobb’. (…) Gång på gång är jag nära på att brista i gråt; ibland av ilska, ibland av sprudlande glädje. Det finns inte ord för hur förälskad jag blivit i denna bok.” / Nanna Johansson, Gefle Dagblad ”Oravsky och Malmén har skrivit en otroligt varm och medkännande bok som berör djupt. Den väcker både skratt och gråt och framför allt eftertanke [...] Jag tror att Zlata Ibrahimovics dagbok är viktigare i debatten om flyktingars situation i Sverige än ett dussin debattartiklar. Det är en bok som genast borde gå ut i klassuppsättningar till landets skolor. För den är äkta och den berör djupt.” / Anders Chorell, Stockholms Fria Tidning ”Hej och tack för en underbar bok! Jag är högstadielärare i svenska på en friskola i Arvika och jag har nu köpt in Zlata Ibrahimovics dagbok i helklassuppsättning. Det var en underbar bok som det ska bli roligt att sätta i händerna på eleverna. Du skrev att ni även håller föredrag. Åker ni ut till skolor också? Det vore ju jättekul om eleverna först läser boken och ni sedan kommer och berättar om den! Friskolan Klässbols högstadium är en friskola med inriktning på estetiska ämnen så som bild, musik, dans och drama och att se film tillsammans och ev. skriva manus (och också dricka vin tillsammans, dock inte med eleverna,) lät väldigt kul och lockande!! Kan du inte maila till mig om du är intresserad av att komma till vackra Arvika och föreläsa på en helt unik och ’häftig’ skola, (och dricka lite vin)!!!! Det hoppas jag på, och ser fram emot! Hälsningar Ulrica Högberg” ”Zlata Ibrahimovics dagbok. 13-åriga Zlata och hennes föräldrar Vojo och Mila har flytt bort från sitt hemland Kosovo, bort från kriget för att finna tryggheten i Sverige... Men kommer dom att få stanna? Ur boken, en lista som Zlata själv har skrivit...’Lista på vad som saknas i Zlatas liv: Fred, Pengar, Svensk nationalitet, Kärlek. Kärlek? Undrar om jag har det? Mamma och pappa älskar mej. Jag älskar dem. Men ingen annan älskar mej...’ Zlata gör allt hon kan för att passa in i det svenska samhället, men det verkar som att det blir fel hur hon än försöker och det är hennes klasskamrater inte sena att påpeka... Enligt dom verkar det som om hon inte är värd ens en blick, ett leende utan att hon bara finns där för att dom ska ha någon att hacka på... Zlata Ibrahimovics dagbok är den bästa bok jag läst. ***** av fem stjärnor.” / Isabella Viscovich, Barn och ungdomar, Boktips ”Betyg 5 av 5. Efter att ha läst boken så vet jag att det finns fler än jag som tänker på invandrare som har det svårt. Den här boken borde alla läsa, så att dom förstår vad vissa går igenom.” / Sanna ”Hej! Mitt namn är Sanna, 16, och bor i Örebro. Jag har läst eran bok Zlata Ibrahimovics dagbok. Det är nog den bästa boken jag har läst i hela mitt liv. Det kanske beror på att jag känner två stycken som har flytt från Bosnien när det var krig där. Dom har överklagat flera gånger för att få stanna här i Sverige. Till slut så var dom tvungna att gömma sig. Det hände förra året. Dom är fortfarande kvar här i Sverige, nu sitter dom och väntar på sina papper. VH /Sanna W” ”Zlata Ibrahimovics dagbog Lektørudtalelse: En beretning for unge og voksne fra 15 år om de vilkår, vi her i Norden byder flygtninge. Bogen er den 15-årige Zlatas fortælling om, hvordan hun og hendes forældre, der er flygtet fra Kosovo, bliver modtaget i Sverige, men begivenhederne kunne desværre lige så godt finde sted i Danmark. Familien har god grund til at flygte, faderen er kristen, moderen muslim hvilket er uacceptabelt i hjemlandet. De har måttet efterlade en ung søn og en gammel farmor og har traumatiske oplevelser i bagagen. Både Zlata og hendes veluddannede forældre er indstillede på at lade sig integrere i det svenske samfund. Men Sverige er ikke indstillet på at integrere dem, så tilværelsen bliver et vågent mareridt. En enkelt svensk familie åbner dørene for de fremmede, men heller ikke dette er uden omkostninger specielt for Zlata. Da familien nægtes opholdstilladelse skjuler de sig i kælderen hos deres svenske ’venner’, før de flygter videre mod til Norge. Her håber de at finde fodfæste i Svalbard, en slutning der trods alt åbner et lille fremtidshåb. Det er en barsk og engageret fortælling om de forhold, et velfærdssamfund der lærer skolebørnene om demokrati og tolerance vil være bekendt at tilbyde mennesker i nød. Bogen er særdeles velegnet til undervisning, og der er lavet en særlig hjemmeside www.zlata.dk med bl.a. undervisningsmateriale og links til relevante hjemmesider f.eks. Amnesty International / Lektør: Ulla Møller” ”Zlata Ibrahimovics dagbog, forfatter: Vladimir Oravsky, Daniel Malmén. (…) Det er en medrivende bog, der er godt fortalt (…)” / Heidi Friborg Christophersen, Folkeskolen.dk ”Zlata Ibrahimovics dagbog ved Vladimir Oravsky og Daniel Malmén. Der er krig i Kosovo. Zlatas forældre bliver jaget ud af landet da Mila, Zlatas mor er albaner, og Vojo, Zlatas far er serber. De kommer ulovligt til Sverige, og kommer til at bo i et asylcenter. Da Vojo med Zlata bag på cyklen, forgæves kører rundt i nabolaget, for at finde et fjernsyn de kan se nyheder fra krigen på, møder de Marianne, Bernt og Göran, og denne familie bliver hurtigt deres venner. Zlata starter i skole, og familien får et lille hus. Forældrene prøver forgæves at finde job, men Sverige vil ikke give folk uden opholdstilladelse job, så Mila og Vojo må gå der hjemme, og bide neglene til blods, over at der ikke kommer nogen breve fra Vojos mor, eller deres forvundne søn Miro, som de ikke kunne få med til Sverige og derfor måtte efterlade nede blandt bomberne. Zlatas hverdag bliver mere og mere grå, og hård og Zlata begynder at døje med selvmordstanker. Samtidig har de om demokrati i skolen. Hun finder ud af, at det er Göran Persson der bestemmer i Sverige, men han vil ikke have familien Ibrahimovic i hans land, for en morgen får familien et brev ind af døren, hvor de er blevet nægtet opholdstilladelse. Men der er vel mulighed for at anke dommen? Zlata Ibrahimovic føler sig selv som Anne Frank, specielt til sidst i bogen hvor de gemmer sig for politiet. Bogen minder da også lidt om Anne Franks dagbog, men mange ting skiller sig alligevel ud, så bogen bliver original. Selvom bogen foregår i Sverige, kunne den ligeså godt foregå i Danmark. Bogen er meget interessant og der sker noget hele tiden. Men forsiden er lidt kedelig, og den ligner en rigtig ”lærebog”, så det trækker lidt ned på stjernerne. Ja, heller ikke for en bog er det nemt at tilpasse sig. Livet er jo ikke lutter lagkage. Zlata Ibrahimovics dagbog får 5 ud af 6 stjerner. Bogen kan lånes på biblioteket. God fornøjelse!” / Kamma Buttenschøn 13 år, Børnepanelet ”Det rena landet är berättelsen om Göran Persson, rullstolsbunden och utanför. Om den vardag han tvingas stå ut med i skolan och om hans längtan efter att få vara som alla andra. Det är även en berättelse om Zlata Ibrahimovic, som drömmer om ett uppehållstillstånd i Sverige, om ett tryggt liv. Görans familj hjälper Zlatas och hon blir Görans enda egentliga vän. Men för Göran räcker inte det, det räcker inte alls. Framför allt är det här en berättelse om utsatthet. Och om makt. Om att det är samma sak; den enes makt, den andres utsatthet. Och om den desperata viljan att ta till varje medel som finns för att slippa hamna underst. Det rena landet är Oravsky & Malméns andra bok med Zlata Ibrahimovic och den kan nästan läsas som en sociologisk grundkurs i maktbegreppet. I vårt förakt för svaghet, för det orena. Som sådan passar den även utmärkt för att läsas klassvis på högstadiet. För att läsas, reflekteras och diskuteras. Den är underhållande, lättläst och lagom kort. Det enkla tilltalet för hela tiden berättelsen framåt. Och det är en smart bok. Oravsky & Malmén låter genom berättelsen Görans maktlöshet eka mot sin namne, den förre statsministerns maktfullkomlighet. Genom att väva in aktuella händelser som att migrationsverket firar avvisningar med tårta och champagne, påminns även läsaren ständigt om att det här är inte bara en roman. Det här är en historia som utspelar sig i ett samhälle vi alla är en del av. På så sätt blir inte Det rena landet bara en bok om en rullstolsbunden pojke och en papperslös flicka, utan även en bok om alla oss andra. Vi som låter detta utgöra deras mest utmärkande egenskaper.” / Henrik Andersson, ETC ”Det rena landet - En berättelse om våldtäkt Har du läst första boken om Zlata Ibrahimovic? Det har inte jag. Men häromdagen när jag inte hade något att läsa på hemvägen så slet jag till mig den andra boken på vägen till pendeltåget. Det rena landet - en berättelse om en våldtäkt heter den och är skriven av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén. (…) Den andra boken med Zlata Ibrahimovic handlar nästan inte alls om Zlata, utan om Göran och de händelser i hans liv som leder fram till våldtäkten. Göran Persson har en del självgoda drag gemensamma med sin namne. Dessutom är han rullstolsburen, mobbad i skolan och väldigt, väldigt ensam. Innan Zlata kommer in i hans liv har han egentligen ingen att slipa sin kantiga personlighet mot. Föräldrarna tyngs av skuldkänslor, de klarar inte av att sätta hårt mot hårt utan låter Göran styra hela familjen. Det är en mycket trovärdig beskrivning av vad svek och bitterhet kan göra med en människa. Jag lovar, det här är inget försvarstal för en våldtäktsman. Redan efter ett par sidor vill man slå något hårt i huvudet på den här grabben och ju längre man läser, desto hårdare vill man slå.” /Anna, Unga Botkyrkabibliotek ”Det rena landet - inte alltid så rent Ännu en samhällskritisk bok har fötts. Den här gången av författarna Vladimir Oravsky och Daniel Malmén som också ligger bakom Zlata Ibrahimovic dagbok. I deras andra bok, Det rena landet - en berättelse om våldtäkt, skildras Göran Persons liv, en rullstolsbunden tonårings kamp. En kamp mot den mobbning som han utsätts för och lärarnas passivitet. Men också kampen för att någon dag kunna ställa sig upp och spela fotboll som sina jämnåriga klasskamrater. En dag träffar Göran Persson den vackra albanska flyktingflickan Zlata Ibrahimovic som börjat i samma skola. Som de outsiders de är, finner de snabbt varandra och en varm vänskap börjar gro. Oravsky och Malmén håller läsaren i handen och tar med en på en guidad tur genom Göran Perssons liv, så nära att man nästan hör Görans andetag och känner hans frustration. Det är en helt vanlig killes liv vi får följa, men som läsare stannar man ibland upp och undrar om det verkligen är så här det borde vara. Romanen berör flera riktigt svåra moraliska och politiska frågor som vi har att göra med i dagens Sverige. Flyktingpolitik, utanförskap och vuxnas ansvar. I likhet med författarnas första bok skildras det svenska samhället, där uppbrott, flykt och ett sökande efter kärlek och trygghet återspeglas mycket empatiskt och varmhjärtat. Boken kan användas som diskussionsunderlag för högstadieelever/gymnasieelever. För oss vuxna är det en tragikomisk berättelse vi får ta del av när vi får följa Göran Persson. Boken är en invecklad men lättbegriplig debattartikel för både ung och gammal att läsa, fundera och reflektera över. Det är dags för skolorna att köpa in Det rena landet - berättelse om en våldtäkt och låta diskussionerna flöda. Diskussioner som behövs för nästkommande generation.” / Broderskaps tidning ”(…) Huvudpersonen är Göran Persson. Han går i 8D och sitter i rullstol, om inte sedan födseln, så åtminstone sedan har var väldigt liten. Ständiga glåpord från klasskompisarna och ett konstant utanförskap, leder till att Göran griper det halmstrå som en operation i USA som kanske skulle få honom att slippa rullstolen, är. Görans mamma och pappa, Bernt och Marianne, skickar ansökningar om ekonomiskt bidrag, förlorar både sin heder och självkänsla, för Görans skull. Men innan dess, genom Mariannes jobb, träffar familjen Zlata och hennes föräldrar, som är albaner och har flytt från sitt land. Göran och Zlata är jämnåriga och blir vänner, kanske varandras enda vänner. Fast för Göran är det viktigare att bli accepterad av hans jämnåriga kompisar, så han vårdar, efter ett tag inte sin vänskap med Zlata särskilt väl. På baksidan står det: ’Du undrar varför jag våldtog Zlata Ibrahimovic? För att tillfälle gavs. Du undrar varför jag våldtog Zlata Ibrahimovic? För att jag hade makt att göra det.’ Boken visar hur Göran, i början en vanlig kille i åttan, om än i rullstol, för att passa in, känna att jämnåriga respekterar honom, för att få vara med där det händer, slutligen inte tar annat än fel beslut. Visst, Göran blir också utnyttjad, men i slutet är hans motiv inget annat än ett resultat av desperation. Att synas, att finnas, att kunna. Boken visar hur det kommer sig att Göran får tillfälle och makt att utnyttja sin enda vän. Det är med ett oerhört flyt boken är skriven. Språket är enkelt, kapitlen korta. Det går snabbt att läsa den här boken. Jag kan tänka mig att den fungerar finemang som diskussionsunderlag i slutet av högstadiet eller i gymnasiet. Det är svårt att känna med Göran, det är lättare att känna med Zlata, Bernt och framförallt Marianne. Det finns kanske någon för alla att sympatisera med? Det här är ett stycke komprimerad livstragik, välgjort och trovärdigt.” / Johanna K ”Bokhora” ”Det rena landet. En berättelse om våldtäkt: Den andra boken med Zlata Ibrahimovic av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén. Rullstolen har blivit hans vän, han hyser en hatkärlek till den. Göran föddes med en ryggmärgsskada. Det är inte bara för sin rullstol som han hyser ambivalenta känslor, även flyktingflickan Zlata blir måltavla för hans förvirrade känsloliv. Den stora frågan som boken tar upp är om det finns förklaringar, eller till och med ursäkter, för en våldtäkt. I slutmonologen får Göran svara på frågan varför och hans svar blir: ’För att jag inte hade makt. För att jag hade herravälde att göra det.’ Detta är den andra boken om Zlata Ibrahimovic, men den kan läsas fristående från Zlata Ibrahimovics dagbok. Det är en viktig bok om att vara handikappad; Zlata är det på ett sätt och Göran på ett annat, men båda är förlorare på grund av det svenska samhällets syn på dem. Boken väcker många frågor och bör vara ett bra hjälpmedel som underlag för diskussioner om det svåra ämnet våldtäkt på högstadiet. Den är lättläst, stilen är talspråklig och nära ungdomars eget uttryck. Alla som yrkesmässigt kommer i kontakt med handikappade ungdomar kan vara hjälpta av att läsa Det rena landet.” / Katrine Hamori, BTJ, Bibliotekstjänsten. ”På väg : Berättelser av Zlata Ibrahimovic Humor har alltid varit ett redskap för utsatta människor. Både som smärtlindrare och ett subtilt vapen mot plågoandar av allehanda slag. Och vem har inte förstått att den judiska humorn hade stor betydelse i de helveten som på 1930-och 40-talet kunde heta Treblinka eller Theresienstadt. I den kontexten vill jag även placera Zlata Ibrahimovics lilla novellsamling På väg. Den erfarenhetsbrunn hon öser ur är det forna Jugoslavien, som hon flydde från vid 13 års ålder, och det Sverige hon därefter kom till med sina föräldrar. ’Det gick inte som de hade tänkt sig’, som det står i baksidestexten. Av På vägs tio noveller är bland annat de två bärande berättelserna, ’Snäckornas uttåg och Beatrice och tsunamin, skrivna i fabelns form. Varför? Kan jag undra och hittar bara den egenhändiga förklaringen att berättaren tydligt vill markera sitt utsatta läge, sitt underifrånperspektiv. Det både fungerar och inte. Snäckornas uttåg, som handlar om flykten till snäckornas ’Nya Land’, bär hela vägen eftersom berättelsen om resan till ’Paradiset’ är strödd med mycket smärta, sorg, tvivel, misstänksamhet och inte så lite förhoppningar. Och garnerad med lakonisk svart humor. Däremot är Beatrice och tsunamin lite för förutsebar och präktig, även om berättelsen om den ”adopterade” gatukatten också innehåller lakoniska höjdpunkter: ’Det är väldigt liten användning en död katt har för stolthet av något slag’. I Så flyr vi igen berättar Zlata Ibrahimovic att hon skriver dagbok för att överleva, samtidigt som dagböckerna håller hennes sår öppna. Och visst är den svarta sorgkanten tydlig även i novellerna. I den smärtan, sprungen ur känslan att vara annorlunda och utanför och en människa som aldrig, på riktigt, med ’jämställda ögon’, blir ett med sitt nya land, har På vägs små berättelser vuxit fram. ’I dem beskriver jag mitt liv i andra varelsers skepnad’, skriver hon. Och det gör hon bra. Med redan omnämnd humor, brittisk ironi och mjuk smidig prosa…” / Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen ”Zlata Ibrahimovic kom som flykting från det forna Jugoslavien när hon var 13 år. Vladimir Oravsky och Daniel Malmén har tillsammans skrivit två böcker om henne, Zlata Ibrahimovics dagbok och Det rena landet. I novellsamlingen På väg är det Zlata själv som har ordet. Boken består av två lite längre noveller, Snäckornas uttåg och Beatrice och tsunamin, och sju mycket korta prosatexter. Snäckornas uttåg är ett slags fabel medan de andra texterna är närmare förankrade i verkligheten. Grundtemat i hela boken är flyktingskapet. Texterna utstrålar berättarglädje och fabuleringslust (…) Boken är mycket lättläst men det råder en viss osäkerhet när det gäller stilnivå och ords valörer.” / Bodil Zalesky, BTJ ”Tidigare har Zlata Ibrahimovics dagbok (2005) av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén utkommit. I På väg berättar författaren själv om sina upplevelser. Hon flydde med sina föräldrar från forna Jugoslavien vid tretton års ålder. Familjen bodde en tid i Sverige, men måste sedan vidare. Författaren väljer att ge det hon upplevt av flykt, utanförskap och sorg en allegorisk form. Den långa novellen om snäckornas kamp för ett fredat område är inte svår att tyda för dem som upplevt folkfördrivning på nära håll. Den inkännande novellen om katten Beatrice i tsunamins helvete, speglar åter igen författarens livserfarenheter. De korta berättelserna visar bäst författarens slagfärdighet och uttrycksförmåga. Hon förmedlar hur viktigt det varit för henne att skriva om sitt liv. På samma sätt är det nödvändigt att vi tar emot hennes berättelser, som så tydligt belyser vår samtid. Förutom för högstadie- och gymnasieelever passar boken för deltagare i svenska för invandrare.” / BTJ Monika Ahlberg Första upplagans första tryckning av min bok På väg : Berättelser av Zlata Ibrahimovic sålde slut på mindre än en månad, vilket än en gång bekräftade för mig att det sällan är på förhand givet hur en bok blir mottagen. Karaktären Zlata Ibrahimovic var visserligen välkänd genom böckerna Zlata Ibrahimovics dagbok och Det rena landet : en berättelse om våldtäkt men Zlata Ibrahimovic som ”författare” var en debutant. Bokförläggare och deras hantlangare är på sätt och vis jämförbara med aktierådgivare, astrologer och väderprognosmakare. Alla de påstår sig besitta Nostradamus, Kassandras, Deboras, Naevius, Kalkas, sibyllans, Saidas, Proteus eller den blinde Teiresias egenskaper och kan förutse framtiden. Och de gör det med samma ackuratess som en påtänd schaman läser en bilöverskörd kråkas tarmar. Ju oftare de avslöjas att deras yrkeskunskaper tangerar de sinnesslöas oberäkneliga chansningar, desto större makt tilldelas de, och de får härja fritt inte bara på sina överbetalda arbetsplatser utan även som orakel i tidningar, radio och tv. Och ändå, trots denna massiva exponering av Zlata Ibrahimovics-böcker, av vilken jag presenterade här bara en begränsad del av, hade förlagschefen Inger Fredriksson och hennes med skygglappar försedda gäng på LL-förlaget ingen aning om dem, utan Inger Fredriksson hade ”sin lyckliga stjärna att tacka för” att en av tre böckerna om Zlata Ibrahimovic kom mycket sent omsider till hennes kännedom. Det är på det bedrägliga viset, vissa människor och vissa institutioner, matade med skattepengar, missköter sina uppdrag, och vi skattebetalare antingen accepterar det eller också, något som är oftast förekommande, inte har den minsta aning om. De själva nämligen, skryter inte med hur det verkligen förhåller sig, hur lite man måste anstränga sig för att få sin månatliga statssubventionerade lön. “(…) Now that ain't workin' that's the way you do it / You play the guitar on the MTV / That ain't workin' that's the way you do it / Money for nothin' and your chicks for free Money for nothin' and chicks for free”, skrev och sjöng Mark Knopfler och Sting på singeln Money For Nothing. Det ”vinnande” LL-manuskriptet handlade om en kille som blev kär i en annan kille. Ämnet är utan tvekan viktigt och bör exponeras offentligt. Dessutom har den stor säljpotential, något som inte är helt oviktigt för en kulturproducent, även om denna matas med skattebidrag. Filmen Fucking Åmål som kom nio år innan LL-förlagets tävling, hade samma tema som LL-förlagets vinnare, även om det i Fucking Åmål är tonårstjejer och inte tonårskillar som är förälskade i varandra. Skulle förlagschefen Inger Fredriksson varit bekant med Fucking Åmål, då skulle hon avfärda det ”vinnande” manuset med orden ”inget annat än ren stöld!”, alltså med exakt samma ord som hon inte skräddade när hon avfärdade Ninas flykt. Det vinnande manuset blev ingen succé. Trots alla pådrag och all reklam. Det året utgav LL-förlaget 31 titlar. Det vinnande manuset finns inte bland de 10 mest sålda LL-förlagets boktitlar och det är möjligt att det inte ens finns bland de 20 mest sålda. På tionde plats placerades boken Pengarna eller döden : 3 mordhistorier. Den boken såldes i 1018 exemplar. Så det vinnande bidraget måste ha sålt ännu färre exemplar. Min första diktbok Hämnd och försoning sålde i 800 exemplar, trots att den var utgiven på ett litet förlag utan någon som helst reklambudget, och på den tiden, då det inte fanns internet och dess snabba sociala medier. När ett förlag satsar på en debutant, är det oftast på grund av att någon kulturpolitisk organisation påbjuder det, samtidigt som det stödjer sitt debutantdirektiv med en saftig skattefinansierad dusör. Förlagen borde satsa på debutanter av samma anledning som trädgårdsodlarna satsar på sina drivhus. Det borde vara meningen nämligen att debutanten kommer att växa sig starka och livskraftiga och kommer så småningom generera avkastningsslantarna åt sitt förlag. Vem minns inte de upprörda skriverierna när exempelvis ”den otrogne” Stig Larsson hoppade av samarbetet med förlaget Alba, eller när det då nystartade Piratförlaget ”rövade” åt sig en klunga fina, etablerade och folkkära författare med löfte om bättre royaltyvillkor. Som om otrohet var förbehållen bara äktenskapet. Något gick snett mellan LL-förlaget och den på nåd ”vinande” författaren. Antingen förlaget inte var nöjt med författaren och vad denne presterat eller också denne debutantförfattare inte var nöjd med LL-förlaget, eller också ingen av dessa var nöjd med den andre. Den vinnande boken blev nämligen både det första och det sista samarbetet dem emellan. Man kan spekulera över anledningen till detta abrupta stopp i detta bedrägeriomhägnade samarbete. Exempelvis kan man tänka sig att denne författare tröttnade på författarskapets vedermödor och blev kulturbyråkrat eller något annat parasitiskt, eller också att hen fortsatte att skriva, dock böcker som inte klassades som lättlästa. Men så är det inte. Hen i fråga har sedan debuten på LL-förlaget, fått utgivet ytterligare 4 boktitlar, samtliga lättlästa, och samtliga på andra lättlästa förlag dock inte på LL. På LL-förlagets hemsida finns en sökfunktion som heter ”Våra författare från A-Ö”. Den vinnande författaren är inte inkluderad bland dessa. Det påminner om Sovjetunionens historieskrivning som också ägnade sig åt att från historiska annaler lyfta bort namn och personer som inte längre passade in i den pågående äran. LL-förlagets ”vinnande” författare fick 50 000 i prissumma. Till denna summa tillkommer produktionskostnader, plus löner för alla gratisätare på förlaget, plus andra ersättningar till desamma, plus distributionskostnader, plus dyra annonskostnader, plus tryckkostnader, plus bokbindningskostnader, plus lagerutrymme kostnader, plus malning av alla de exemplar som inte blev sålda… Och ändå verkade denna tävling vara en strålande affär. För alla, förutom de läsare tävlingen var avsedd att hjälpa till, och så skattebetalarna. Man kan anmärka, att kulturvärdet inte kan mätas i pengar. Det är kanske sant. Men man fråga sig, vad har man nytta av böcker som ingen läser? Varken Zlata Ibrahimovics dagbok eller Det rena landet : en berättelse om våldtäkt eller På väg : berättelser av Zlata Ibrahimovics utgavs av LL-förlaget som lättlästa böcker. Inte ens som lättlästa e-böcker. Inte heller som ”lättläst ljudbok”. Yes, LL-förlaget ger ut böcker även i dessa kategorier. Anledningen till det är mitt ”bråk” med dem med anledning av deras tävling i vilken Ninas flykt först tilldelades 1:a pris och sedan diskvalificerades. LL-förlaget ville inte heller ge ut Ninas flykt, inte ens som en ordinarie utgivningstitel. Jag var persona non grata på LL-förlaget bara på grund av att jag hävdade min rätt. Olika förlag världen över har gett ut kanske 80 boktitlar författade av mig och jag har vunnit åtminstone nio tunga litterära-, dramatiker- och filmmanuskriptpriser ute i världen och i Sverige. Ingen har någonsin anklagat mig för stöld, ingen förutom gratisätarna på LL-förlaget, Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner och deras chef, Inger Fredriksson. Nyttiga idioter Denna dessvärre sanna redogörelse om mina böcker på yttrandefrihetsbiblioteket i Malmö vänder sig inte minst till dig som tyst accepterar Maria Küchens, Andreas Palmaers, Boel Werners och Inger Fredrikssons antidemokratiska verksamhet. Det är nämligen även ni tysta som bör ställas på de åtalades bänk. Ni som leninismen och stalinismen benämnde med termen ”Полезный идиот”, dvs. ”Nyttig idiot”. En nyttig idiot är en blind, döv och framför allt osjälvständigt tänkande person, som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet, och som samtidigt, på obestridligt bedrägliga grunder, är övertygad om att det är de egna intressena hen värnar om. Det gör hen inte. Det hen gör, är att samla bränsle till det bål på vilket hen själv kommer i sinom tid förlora sitt syre. ”Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing”, konstaterade John Stuart Mill, och Martin Niemöller skrev strax efter Andra världskriget något i stil med: I Nazityskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de dem fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude; När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera. I kommunistiska länder var de flesta medborgarna inte de kommunister som lyckades utplåna flera människor än andra världskriget, utan återigen, det var de nyttiga idioter, de fredliga, de tysta, de som lät det hela ske pö om pö, lite i taget, bit för bit. De goda människorna, den så kallade fredliga majoriteten, var på inget vis till människan och mänsklighetens hjälp, utan de var dess fördärv. Fanatismens imperativ pressar fram att deras krav omvandlas till skrivna eller oskrivna lagar. Deras kompromisslösa diktatur vinner nästan alltid, eftersom de nyttiga idioterna klär sig nästan alltid i bekvämlighetens och förnöjsamhetens vita flagg. Än så länge är Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner, Inger Fredriksson och de som dessa representerar och går ärenden för, på topp. Jag är dock övertygad om att människor inte i all evighet kommer acceptera att bära munskydd, att någon gång kommer de vilja andas fritt. © Vladimir Oravsky