Jag är en flykting. Liksom Bibelns Josef och hans maka Maria, vishetsläraren Konfucius, ”sagobröderna” Jacob och Wilhelm Grimm, författaren till pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, upphovsmannen till frihetsdramat Rövarbandet Friedrich Schiller, vaxskulptrisen Marie Tussaud, konstnären Max Beckmann, målare och konstteoretiker, en av den abstrakta konstens grundare Wassily Kandinsky, fyrfaldig Oscarvinnande kompositör, musikarrangör, dirigent, och pianovirtuos sir André Previn, kulturfilosof, sociolog, musikteoretiker och kompositör Theodor W Adorno, författarna Giacomo Girolamo Casanova, Vladimir Nabokov, Heinrich Heine, Émile J’accuse…! Zola, Hermann Broch, Erich Maria Remarque, Stefan Zweig, Vicky Baum, Heinrich Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Peter Weiss, Nelly Sachs, Gao Xingjian, konstnärerna Max Ernst, Marc Chagall, Jacques Lipchitz, filmregissörerna Fritz Lang, Otto Ludwig Preminger och miljontals andra.
Jag valde att fly till Sverige – liksom hundratals andra tjecker och slovaker på slutet av 1960-talet. I början av vår vistelse här, klagade vi en hel del över Sverige, när vi träffades. Gnäll fyllde våra samtal. Över svenskt bröd, svensk korv, svenskt öl, svenskt väder, men framför allt, svensk humor.
Vi var helt eniga om att svenskar vet precis ingenting om humor, och vi hade många teorier om varför det förhöll sig på detta tragiska och nästan outhärdliga vis.
Vi pratade om slovakerna Lasica och Satinský, och om tjeckerna Suchý och Šlitr, och vi var sorgligt eniga om, att sådana humorstorheter kommer Sverige aldrig ens i närheten av.
Att flytta till ett demokratiskt land från en diktatur, är inte alltid lätt. Frihetens chock är troligen större än den som en albansk fåraherde som från en dag till en annan hamnar i Las Vegas skulle uppleva. Man är så pass paff över det att man inte bara får tänka vilka tankar man än vill, utan även uttrycka dem, och till och på köpet offentligt och högt, att man ägnar de första månaderna i det fria landet mestadels åt kritik. Det blir ett inre tvång, som manar en att pröva att det verkligen förhåller sig på det viset. Och då letar man febrilt efter något som man kan ha en aldrig så liten anledning att visa sitt missnöje mot.
Och då väljer man att rikta sin kritik mot det, som man tror sig veta något om. För oss tjecker och slovaker var det mat, dryck, väder och humor.
De som erbjöd oss en fristad, fri tanke och valfritt sätt att uttrycka den, rymlig bostad och möjlighet att handla tiotusentals varor som man tidigare bara sett på reklam i insmugglade tidskrifter, de samma blev plötsligt i våra ögon barbarer, utan den rätta matkulturen, de rätta väderförhållanden och den rätta humorn.
Är man rätt funtad, och nästan alla är det, går all denna jämmer över ganska så snart och man börjar samarbeta med sitt nya land, och njuta av alla de möjligheter som detta så generöst bjöd och bjuder på.
Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed åttiosex år i år.
Alfredson brukar beskrivas som svensk komiker, filmskapare, författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. Exempelvis min och mest sannolikt även många andra invandrare en oöverträffbar språklärare och en introduktör till det svenska samhället: Några månader efter att jag flydde till Sverige, inhandlade jag en rad LP:er med utdrag ur Hasse och Tages revyer, allt ifrån Gröna Hund på Gröna Lund från år 1962, genom Hålligång, Gula Hund, Lådan, Spader, Madame!, 88 Öres-Revyn, Glaset i örat, Svea Hund på Göta Lejon till Under Dubbelgöken från år 1979, samt hundratals Lindeman-dialoger. Det är Hasse och Tage med vännerna Gösta Ekman, Lena Nyman, Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Martin Ljung som lärde mig mitt nya landsmål.
Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar.
När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb – lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket utan kulturen och sättet att tänka.
Att vi flyktingar från Tjeckoslovakien kritiserade svensk humor kan tillskrivas inte bara den frustrerande tankens och ordets frihet, utan i stor grad även vår okunnighet om det svenska språket och den svenska vardagen. Är man inte väl förtrogen med den, utan låter sig hållas instängd mellan sitt hemlands korv och dito bröd, då kan man inte heller fatta och njuta av sitt nya lands humor.
Jag minns hur jag gottade mig i Spader, Madame!, både revyn och filmen, att jag tyckte att dess kavalkad av infall både var djup och satirisk och narrande och mästerligt underhållande, när plötsligt BAM!, SMACK!, POW!, jag fick slag i ansiktet och mellangärdet och pungen, när mången, helylle svenskfödda tidningskritiker, skrev ned den. Att den var det och det till vänster, och det och det till höger… Spader, Madame! var ett överklassnöje. Vad var det som den svenska kritikerkåren inte begrep? Var det den store europén Franz Schuberts musik, som spökade?
Jag blev helintegrerad på kuppen, när jag, en diskande, pank, vitlökskorvälskande invandrare, genom min ihärdiga diggande av Spader, Madame!, genomgick en blixtsnabb klassresa, och lika plötsligt som oväntat, klassades som överklass.
Jag vill hålla mig uppdaterad och hålla jämna steg med den inhemska samhälls- och kulturella utvecklingen, så det blev således ganska så många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, den meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa trettio, fyrtio, ja, till och med femtiofem år gamla texter fortfarande håller. Eftersom – och det är den sanna konstens sanna paradox – även det tidsbundet politiska, håller tvärs över alla decennier. Liksom exempelvis Francisco de Goyas Exekutionen den tredje maj 1808, Eugène Delacroixs Friheten på barrikaderna och Blodbadet på Chios, Georges Rouaults Vår Jeanne d’Arc och Honoré Daumiers ’Ni har ordet, min herre!’, är tidlösa, inte bara på grund av det mästerskap som är gjutet i dessa verk, utan i lika stor grad på grund av att dessa verk tidlöst och nötningsbeständigt strävar efter att förändra världen till det bättre.
Grattis Hans Folke ”Hasse” Alfredson på din födelsedag. Du är kung, liksom en annan Folke, Carl Gustaf Folke Hubertus. Du kommer på sjätte plats bland mina största svenska hjältar, strax efter mina barn och barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar