Nästan alla mina närmaste vänner är döda. Stjärnkocken Karol för att ta ett exempel blev inte ens 50 när hans aska blev spridd över Aare, och George med vilken jag planerade en resa runt jorden, föll ner död mitt i en god hönssoppa, som Monika hade lagat, för precis ett år sedan.
Nästa vänkrets bildas av de som inte tillhör mina närmaste vänner, men som ändå betyder en hel del för mig. Även bland dessa glesnar det oroande mycket. Björn Granath som dog 5 februari 2017 tillhörde denna krets.
Jag var en parhäst med Michael Segerström. Vi drev bland annat en teater tillsammans. Michael ville gestalta det dagsaktuella från teaterscenen, jag ville avspegla det dagsaktuella genom de eviga pjäserna, de som i dagligt tal kallas klassiker.
Vi gjorde ett uppehåll i vårt samarbete, då när Michael och hans brorsa Thomas ingick i ”Tältprojektet”, med bland andra, även Björn Granath.
Björn och Michael fann varandra och två år senare, tillsammans med Kjell Westling uppförde de pjäsen ”Under tre kungar”, på Fågel Blå som de även ägde. Tack vare ett lysande spel och en krönika av den inflytelserike Göran O Eriksson som menade att det var det bästa man kunde se på scenen i Stockholm just då, blev ”Under tre kungar” en långkörare som försörjde Björn & co nära på tre spelår. Men lätt var det inte. I början fick pjäsen nästan ingen publik alls och jag minns ett tillfälle när vi bara var tre i salongen. När jag då gick på toan, då kom Björn, eller möjligen Michael farande, och vädjade, att jag omedelbart skulle dra upp brallorna och infinna mig i åskådarsalen, eftersom de inte fick börja spela om publiktillströmningen var mindre än antalet medverkande på scenen.
Jag minns även mina diskussioner med Björn kring Dario Fo. Enligt honom tillhörde han de största pjäsförfattarna. Och han fick rätt, något som han lät mig veta år 1997 när Dario Fo tilldelades Nobelpriset i litteratur. Dario Fo dog i oktober förra året, och trots att han då var 90 år gammal, tror jag att Björn drabbades hårt av hans död.
År 1986, möjligen 1987, när jag jobbade på Jönköpings länsteater, var jag ombedd att skaffa någon som skulle vidareutbilda oss. Jag ringde då Björn, som kom och höll kurser för oss på Visingsö. Det var en av de få vidareutbildningar som jag tyckte var riktigt lyckade.
Under förra århundradet kunde man fortfarande säga om den som dog 70 år gammal, att han eller hon dog inte för ung. Björn blev 70 år och han dog ung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar