Några meningar om något som du är välbekant med men som du av någon outgrundlig anledning inte söker förklaring till.

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: 

”… Jag fick Ulf Gran i stället. Det var nog inte så givande…” och 

”… Din bästa fest var den du ordnade utomhus när det snöade. Aldrig har väl varma potatisar smakat så bra…” et cetera. 

Men jag fick även följande: ”… kul att läsa om festen, men Ingvar var väl inte precis ödmjuk? Och inte alltid så trollbindande heller. Jag minns honom nog mest som en stor skurk à la Claudius i Hamlet…” 

Det är just den sistnämna underrättelsen som förorsakade min fundering. 

Människan som delade med sig av denna shakesperianska observation känner jag väl. Hon (hon som människa, inte som könsbenämning) har jag känt lika länge som mina egna barn, hon satt med mig i skolbänken på Ingvars föreläsningar et cetera och hennes framträdande egenskap är att hon alltid hellre vill fria än fälla. Hon är med andra ord, i regel positivt generös gentemot sina medmänniskor. 

Ändå är hennes uppfattning att Ingvar liknande Claudius och min att han mest liknade Pollyanna. Säg, hur kommer det sig? 

Jag känner två bröder. Båda är erkända konstnärer och dessutom är de tvillingar, om än inte enäggs. Den ene tycker att de hade världens bästa uppväxt med världens bästa föräldrar, den andre tycker att det är ett mirakel att han och brorsan inte begick självmord redan i blöjåldern, som en reaktion på deras familjeförhållanden. Säg, hur kommer det sig? 

Att någon tycker att en viss maträtt är det bästa som finns, och därför skulle avstå från den, som den sista måltiden innan sin avrättning, för att inte ödelägga sitt minne av den, 

och en annan skulle i samma situation välja just den rätten för att för sista gången överbevisa sig om att livet stinker, är någorlunda lätt att förstå, 

liksom även att någon tycker att hans land är det bästa landet i världen och en annan tycker att det borde behandlas som Karthago, vars väl och ve stötte på Cato d.ä:s framtidsplan att ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”, 

är någorlunda lätt att förstå. 

(Karthagoexemplet kan förklaras med det svenska ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”, trots att det på inget vis antyder varför man bäddar som man bäddar.)

Fullständig samstämmighet är omöjlig att uppnå, det spelar ingen roll vad frågan gäller. Uppkomsten av vissa skillnader är dock lätt att förklara, andra är nästan omöjliga att fatta. För att komma förbi detta problem har man uppfunnit partipiskan. 

Partipiskan är kanske inte demokratins främsta verktyg, men uppfattas ändå som ett nödvändigt ont. Det är således det onda som skall åstadkomma det goda. Ont ska med ont fördrivas, ett ordspråk som vi svenskar använder oss av sedan den mörka medeltiden.

© vladimir oravsky

Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter

Förra året kom min bok ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” ut,  ISBN 9789175910932. Det var aldrig min avsikt att skriva den, men när FOREX Bank med sin ihärdiga inkompetens och urusel service pressade mig mer och mer, skrev jag först en och efter ett tag ett antal tidnings- och tidskriftsartiklar, som blev fler och fler och så småningom uppmanades jag att samla dessa till boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”. Denna kan lånas på ett stort antal bibliotek, och naturligtvis kan den även köpas hos olika bokhandlare, företrädesvis på nätet. Exempelvis hos Bokus http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Vladimir%20Oravsky

”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” är min absolut dyraste bok av samtliga 80 stycken, den kostar över 200 svenska riksdaler. Det är enligt mitt förmenande för mycket för en bok, men, återigen enligt mig, är samtliga avgifter som man betalar till vilken bank som helst, men speciellt till FOREX Bank, också överdrivet stora. Alldeles för stora. Det finns således en växelverkan mellan en oskäligt hög prissättning på boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” och de priser som FOREX Bank tar för sina tjänster och otjänster.

Min förläggare skulle lätt kunna halvera priset på ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”, till och med sänka det med upp emot 80 procent, men både han och jag tänker att i vår värld är det efterfrågan som styr priset, och så länge det finns en hel del folk som är villiga att betala över 200 kronor för ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt”, så får det väl göra det.

Och folk köper den, inte minst bankfolk. 

Nyligen var jag och en av Sveriges största banker oeniga om en avgift som jag menade att jag inte borde betala. Det som avgjorde oenigheten till min favör, var att bankens chef var välbekant med boken ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” och kopplade ihop den med mitt namn.

Nu till mina nya äventyr med FOREX Banks betal- och kreditkort, som, verkar det som, kommer att resultera i en ny bok. 

Jag hoppar över småtjafs jag hade med kortet i exempelvis Riga och på väg dit, utan jag går direkt på mitt besök på FOREX Banks Jönköpingskontor på Västra Storgatan 6, den 26 januari 2017. 

Jag skulle beställa en ny pinkod, eftersom den som jag försågs med vägrade att samarbeta. Efter att det blev min tur, och min kölapp överensstämde med nummerpresentatörens tal över kassa 1, tog en välkomnande tjej hand om mig och mitt ärende. Sedan ringde hon någonstans, angav mitt personnummer och berättade vilket FOREX-kort mitt ärende gällde. Hon lyssnade koncentrerat på vad människan på andra sidan telefonuppkopplingen hade att säga, och sedan lade hon på luren och bad mig att ge henne mitt bankkort, något som jag lydigt gjorde. Med bankfolk vet man aldrig, en enda felaktig rörelse kan förorsaka ett starkt oönskat resultat, tänkte jag, omgiven av en miljö som med sina riktade övervakningskameror och pansarglas och låsta dörrar, påminner mer om hårdbevakade fängelser än bankernas öppna landskap. Hon tog mitt kort, hämtade en sax, särade på dess vassa gap, och var på väg att klippa itu det. ”Ho, ho, ho!” ropade jag som en annan Jultomte, och damen bakom det skyddande pansarglaset sade torrt, ”Du är inte kund hos oss, det här kortet är ogiltigt!”. Jag såg mig redan bakom lås och bom som en bedragare som förfalskade ett FOREX Banks betal- och kreditkort och nu med list, försökte sig på att tillskansa sig en laglig och fungerande kod till det. 

Men på FOREX Bank är det inte bara väggar och övervakningskameror som har ögon och öron, utan även FOREX anställda. En man som satt bakom kassörskan, lika vaksam och lika snabb som en scout, överhörde samtalet och blandade sig in i denna allvarsamma situation. Han kände igen mig som mannen som skriver om det som han tycker är fel, och tack vare denna igenkänning, räddade han kortet. Jag undrar om det på FOREX Banks kontor finns en affisch med mitt foto på och påskriften ”Wanted!”? Mannens namnskylt skvallrade om att han hette Kamyar, och hans handling avslöjade att han visste hur man bemöter en kund. Även han ringde upp någon, sade sitt namn Kamyar Attarian, läste upp några säkerhetsnummer, berättade vad saken gällde och två minuter senare, berättade han för mig att inom tre, fyra dagar skulle jag få en pinkod, vilken jag även fick. Den fungerar.

När detta problem var ur världen, som ett brev på posten, kom ett brev på posten, en räkning från FOREX Bank. På den stod det ”Lägsta belopp oss tillhanda senast 2017-02-28, 0,00”, alltså samma missledande avisering som Konsumentverket och TV-programmet Rapport varnade för och kritiserade, den 13 februari d.å. 

Kostnadsställningen på mitt kort är nämligen minus 225 kronor. 

För vad? Årsavgift.

Och nu kommer vi till det intressanta. Uppgörelsen som FOREX Bank gjorde med mig var att jag i fortsättningen slipper att betala årsavgift, som kompensation för allt det smutsiga obehag som FOREX Bank släpade mig igenom under flera månaders tid. 

Jag ringde omedelbart till FOREX Bank 0771222221 men efter en bra stund, gav jag upp och cyklade till Jönköpingskontoret på Västra Storgatan 6. Jag hade tur att Kamyar Attarian var i tjänst. Han lyssnade på vad jag hade att framföra och ringde ett telefonnummer. Och han väntade och väntade och jag med honom, på andra sidan skranket. Precis när jag ville lämna lokalen, fick han någon på tråden. Han framförde vad saken gällde och människan på andra sidan luren, kunde se att förra årets årsavgift var struken, att jag slapp betala den. Icke desto mindre, var han/hon ovillig att stryka det här årets årsavgift, om jag inte berättade vem det var jag kom överens om denna lösning. 

Det ville jag inte berätta. Varför? Eftersom bevisbördan ligger hos FOREX Bank. Eller kan vem som helst på FOREX Bank stryka bort vilken avgift som helst, utan att efterlämna en synlig signatur efter sig? 

Naturligtvis inte. FOREX Bank vet lika bra som jag, vad kvinnan som kom med förslaget om de slopade årsavgifterna heter … Men FOREX Bank hoppas att jag inte kan ta fram hennes namn och därmed skulle vara avtalet ur världen.

© vladimir oravsky     

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium totalitních režimů) (ÚSTR) en betydelsefull medlem, och ögonvittne till det vad kommunismen i Tjeckoslovakien var kapabel att begå. 

ÚSTR:s högsta myndighet är Vetenskapliga rådet ÚSTR, och det består av 7 prominenta medlemmar tillsatta av det tjeckiska parlamentets senat. Sverigebosatte Jaroslav Suk blev föreslagen att ersätta Naděžda och ta hennes plats i Vetenskapliga rådet ÚSTR. Tjeckiens förste direktvalda president, Miloš Zeman, har redan godkänt och förordat Jaroslav, nu återstår senatens godkännande.

Jaroslav Suk var ingen  bekväm medborgare i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Detta resulterade i att han och hela hans familj, förvisades ut ur landet, något som är utmärkt återberättat i boken ”Utbrytarkungens knep eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige” ISBN 9789173270601 och ISBN 9789175911069.

Boken ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” (”Vem har bestulit mig på min bror?”) är en kraftigt utökad och reviderad tjeckisk upplaga av ”Utbrytarkungens knep”. 

I början av februari d.å. fick jag ett mejl från herr Pavol Kossey, ordföranden för Institutet för folkets minne (Ústav Pamäti Národa) (UPN), att min och Jaroslavs och Tomas Kramars bok ”Kdo mĕ okradl o mého bratra?” numera ingår som studiematerial i UPN:s forskarbiblioteket.

Så kan förhållandena i ett land förändras och ställas på huvudet. Presidentens fånge blir själv president, persona non grata under en regim blir en ärad och aktad människa under en annan. 

Själv blev jag inte utkastad från Tjeckoslovakien, jag lyckades att rymma från landet, efter att jag två år innan misslyckades med det, och tvingades att acceptera en fängelsedom, glad att jag inte blev skjuten till döds under försöket. Fast min kompis Lars von Trier skrev ändå i första versionen av manuset till hans självbiografiska film ”Erik Nietzsche - De unga åren” att Zelko, karaktären som föreställde mig, var utkastad från Tjeckoslovakien. Så här lär det ha gått till enligt honom: Det var en mörk natt. I dess beskydd kör en polispiket fram till den taggtrådiga gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike och två poliser drar den fastbundne Zelko ur bilen och kastar honom över den höga gränsbarriären med ordern ”Kom aldrig tillbaka!”

Varje land, oavsett om den har ett demokratiskt eller totalitärt styre, behöver orädda människor som är villiga att kämpa för en bättre vardag även om det ställningstagande äventyrar deras egna levnads- och karriärmöjligheter. Tjeckoslovakiens liksom hela det gamla östblockets breda befolkning vann på människor av Jaroslav Suks förvissning och kampvilja, och grattis Sverige som öppnade sin dörr för honom och hans likar. De gör oss alla rikare, oavsett om vi äro medvetna om det eller ej.

© vladimir oravsky    

Hur och varför jag minns Ingvar Holm

Det var över tjugo personer på mitt party. Mestadels skådespelare, och två professorer, båda även riktiga kändisar från TV-rutan. Vi hade utomordentligt kul och jag serverade några slovakiska varmrätter, bland annat en gjord på surkål och kallrökt grishuvud, och en på komage. Det vattnas i munnen på mig nu när jag skriver det. Du dock, är det inte helt omöjligt, behöver ha en hink bredvid dig för alla eventualiteter. 

Jag tillagade och serverade även en vallmostrudel med sviskon, fikon och russin, allt dränkt i riktigt lagom mycket sockerrörsrom. Och så en hel del kalla smårätter, ty festar man nästan tolv timmar i sträck, så krävs det en hel del fast föda för att binda den flytande delen av festen i kroppen. 

Ett av dessa tilltugg bestod av ett stort fat cylindriska och konformade flaskkorkkorkar, som jag hela tiden fyllde på, allt eftersom festen pågick och nya flaskor öppnades. Jag skivade de väldoftande korkkorkarna, och ställde upp dem på ett ansenligt uppläggningsfat som vackra kanapéer med ett flertal smakliga, och låt mig säga oantastliga gourmandpålägg, så som azerbajdzjansk kaviar, sniglar med vitlök och persilja, foie gras, hummer, kallrökt lax, och olika dessertostar, med vitlök- och gräslökssmörbas. En av mina väninnor, numera skribent på Svenska Dagbladet, gick runt med faten och bjöd. Kanapéerna gick åt som Fermentaaktier i mitten av 80-talet, och min väninna som visste vad hon serverade, hade lika roligt som solen Refaat el-Sayed hade innan han kom i kontakt med trollkarlen Björn Gillberg och blev omvandlad till en pannkaka. Min gode vän och välgörare, känd som bland annat programledare för TV-klassikern ”Kvitt eller dubbelt — Tiotusenkronorsfrågan”, sa till mig att kanapéerna var väldigt goda och troligen det mest annorlunda han ätit hos mig, och att någonstans smakade de av vinbouquetinpyrd kork. Jag minns att jag frågade honom när han åt kork sist, eftersom han mindes smaken så väl. 

När jag kvällen därpå städade festplatsen, fann jag där mer saker och skräp än vad som ryms i en fullvuxen kos mage: 

En nyckelknippa – jag undrar fortfarande var damen la sin trötta lekamen efter festen? En sko; det hände mig även nyligen att en studierektor gick hem iklädd bara en sko, förutom sina kläder så klart. Några pjäsmanus och ett föreläsningsmanus, två par glasögon – det var då jag kom på att en viss promille alkohol i blodet korrigerar grav närsynthet, översynthet och astigmatism. Vidare fann jag en pipa, som av alla kvarglömda artiklar eftersöktes först, vilket påvisar att tobaken stärker både minnet och handlingsförmågan. Jag fann även – sanningens ögonblick är inne – kanske ett dussin kanapékorkstommar, några hela, några uppätna bara till hälften. Några real nice people, sådana som äter till och med grisfötter med bestick och ändå tvättar sina händer efter toalettbesöket, hade helt enkelt plockat ut russinet ur kakan, tillskansat sig den läckra kanapéns överkast, slickat i sig det godaste goda och lämnat resten, möjligen med tanke på nästkommande party. 

Vad är nu det långa festtalets korta mening om inte, att käk är så mycket mer än föda. Det är ett sätt att leva, ett sätt att umgås med folk, ett sätt att med alla sinnen uppleva inte bara maten utan även omgivningen och tillställningen.

En av professorerna på ovannämnda fest, var Bertram Broberg, professor i hållfasthetslära vid dåvarande Lunds tekniska högskola. Jag är utbildad maskinteknisk ingenjör, så vi hade mycket att prata om, inte minst under våra veckolånga vandringsturer i Kungsleden och Sarek. Bertram dog redan i maj 2005 bara 80 år ung. Det var han som glömde sin pipa på min fest.

Den andra professorn var Ingvar Holm, drama-teater-film-professor vid Lunds universitet, född 1923, avliden i februari 2017. Bortsett från min egen far, och mina barn, är det få människor som har lärt mig så mycket som Ingvar. Och inte bara om teater och litteratur, utan om hur man undervisar, förmedlar sin lärdom vidare till andra, hur man trollbinder sin omgivning med sin ödmjukhet och förmågan att bilda gemenskaper. Det är inte klokt vad många av oss som skrev in sig på Ingvars Drama-teater-film-linje bara för att bredda sin allmänbildning, blev fast i yrket, tack vare Ingvar och hans sätt att vara med oss och förmedla sitt vetande. 

Sara Granath, Henrik Holmberg, Eva Remaeus, Lars Lönroth, Ninne Olsson, Bengt C W Carlsson, Clas Göran Svensson numera Söllgård, Karl Levander, Margareta Skantze, Michael Segerström, Björn Wallde, Svante Grundberg, är bara en liten skara av oss alla, som på något vis har att tacka Ingvar. 

© vladimir oravsky

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner. 

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den. 

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé. 

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.” 

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget. 

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för. 

           

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?” 

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.   

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för. 

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.

   

© Vladimir Oravsky

Axel Munthe

Det finns en hel del filmer som heter ”Förbjuden kärlek”. En av dem är sammanställd av Anders Wahlgren och den visades på SVT2 i början av januari 2017. Wahlgrens ”Förbjudna kärlek” har undertitel ”Drottning Victoria och Axel Munthe”.

Det är inte en av världens snabbast berättade filmer och jag hade således gott om tid att fundera på annat, med anknytning till Axel Munthe. Det är ingen kritik, tvärtom, jag tycker att det är helt okej att en film, bok et cetera ger utrymme för tankar och funderingar.   

I Guinness Rekordbok kan man läsa att år 1968 när Richard Dodd återlämnade en bok till ett bibliotek i Cincinnati som hans farfarsfar hade lånat, hade boken varit på irrvägar i 145 år. Om en något kortare utlåningstid läste jag i den utmärkta tidningen The Straits Time som jag kom i kontakt med efter att den återtryckte en av mina betraktelser: Margaret Wilcox återlämnade en bok till Madisons allmänna bibliotek efter 63-års lånetid. Hon fann låneboken hos sig redan för 40 år sedan, men hon var då rädd att lämna tillbaka den p.g.a. straffavgiften på 2 cent/dag. Samvetet tvingade henne emellertid att till sist bekänna överträdelsen. Boken i fråga heter ”The story of San Michele” som den svenske författaren Axel Munthe skrev på engelska år 1929, så den måste ha varit pressvarm när den lånades ut till Margaret Wilcox. 

Jag har själv, lustigt nog, hjälpt till, att en bortkommen Munthe kommit till rätta. Det var faktiskt på Capri, där Munthes villa San Michele majestätiskt tronar, som min hustru och jag fann ett välläst pocketexemplar av ”The story of San Michele”, bortglömd på ett café, tillsammans med ett instucket oöppnat eller kanske oavsänt brev. Efter att ha jämfört det engelska originalet med den svenska översättningen, sände vi fyndet till samma adress som det oöppnade eller kanske inte avsända brevet var adresserat till. Något tackbrev fick vi aldrig. Men det kan komma än, bara mottagerskan kommer över den första rädslan att vi möjligen tillhör den kategorin, som kan tänka sig att kräva henne på porto.

Det skiljer 7 mil och 50 år och 14 dagar mellan Axel Munthes och Astrid Lindgrens födelseorter och födelsedagar. Båda celebriteterna var stora beskyddare av djur – Munthe kallades den moderne helige Franciskus (av Assisi) – och båda skrev böcker. Munthes ”The Story of San Michele” / ”Boken om San Michele”, lär enligt encyklopediska källor vara 1900-talets mest spridda bok skriven av en svensk författare, och torde enligt den väl påläste Bengt Jangfeldts bok ”Drömmen om San Michele : en resa i Axel Munthes fotspår”, ha getts ut i fler upplagor och i fler länder än både ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och böckerna om Pippi Långstrump. Men så är både Munthes och Jangfeldts böcker utgivna på Bonnier, Pippi däremot, blev av Bonnier, liksom "Fröken Julie”, en pjäs om en annan stark hongestalt, visad på porten. Kan forskningen i enstaka fall vara tendensiös? I Aisopos fabel ”Räven och druvorna”, säger räven om druvor som den inte kan komma åt, att de ändå är sura. Och det är bakgrunden till det svenska ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären”.

© vladimir oravsky

Bob Dylan, Patti Smith, ett opassande samlag och andra minnesvärda händelser

Julen 1970 såg jag Gillo Pontecorvos, Norman Gants, Franco Solinas, Marlon Brandos och Evaristo Márquezs film ”Queimada” på bio. Besöket var oförglömligt. Alla som har sett ”Queimada” måste tycka att filmen är sevärd, men som sagt för mig är den oförglömlig. Varför? 

Jag var en filmfantast som bestämde mig för att skriva en filmanalysbok vars utgivning förlagen skulle slåss om och som skulle leva långt efter att jag gått bort. Jag tackade nej till fester, åkte hundratals kilometer för att se en specifik film och att intervjua en särskild regissör eller manusförfattare, jag satsade helhjärtat på detta projekt. 

Ljuset i salongen släcktes och filmvisningen av ”Queimada” började. Plötsligt, cirka fem minuter inne i handlingen hoppade filmremsan ut ur projektorns ledande kugghjul och stabiliserade sig så olyckligt att på duken visades fötter i den översta halvan och huvuden i den nedersta, med en svart linje däremellan. Ingen i biografen reagerade. Inte jag heller, åtminstone inte den första minuten, jag tänkte att biografmaskinisten kommer att märka detta. Sedan började jag busvissla och de som satt runtomkring mig tyckte inte direkt positiva tankar om mig, och lät mig även veta det. Men att deras filmupplevelse gick i stöpet, fann de, märkligt nog, inte alltför upprörande. Jag ville inte gå ut ur biosalongen för att påkalla maskinistens uppmärksamhet på hans ouppmärksamhet, eftersom jag inte ville missa något av filmen – jag tog som sagt skrivandet av min bok på allvar. 

Efter ytterligare fem minuter gav jag upp. Jag gick en trappa ner till kassan, men kassörskan var inte där. Då vandrade jag till filmprojektionsrummet, som var inhyst i ett torn som man kom till genom biografens platta, hala tak. Jag hörde filmremsan smattra, jag hörde filmens dialog och musik. Jag knackade på, men ingen svarade. Jag öppnade dörren och fann att maskinisten samlagade med kassörskan och deras passionerat ljudliga uppförande blandades med filmens ljudslinga.  

Kan jag någonsin glömma filmen ”Queimada” efter detta? 

Även de som i dag inte lyssnar på Elvis Presley alltför ofta, även de är bekanta med den versionen av ”Are You Lonesome Tonight”, vilken han spelade in i Las Vegas i augusti 1969, då han okontrollerat skrattade sig genom låten, samtidigt som hans körflickor fortsatte sjunga som om ingenting hade hänt. Trots det eller kanske just på grund av det, finns denna ”misslyckade”, möjligen oplanerade framförande, med på en rad samlingsskivor, som exempelvis ”The Essential Elvis Presley”, ”Live in Las Vegas” och ”Elvis the King”.

Jag var tretton år gammal när jag rymde hemifrån. Jag gjorde det även tidigare, men det är denna rymning jag minns som den mest danande för min utveckling. Jag rymde inte för att jag var missnöjd med mina föräldrar eller lägenheten jag bodde i, utan på grund av att jag hade upptäcktsresande och äventyr i blodet. Jag föddes som Ibn Battuta som på trettonhundratalet reste genom hundratjugoentusen kilometer för att utöka sina kunskaper, lära känna olika seder och bruk, jag föddes som Christofer Columbus, fast utan behovet att förslava andra och beröva dem deras mark, naturrikedomar och värdighet, jag föddes som upplysningstidens James Cook, och jag föddes som Neil Alden Armstrong som den 24 juli 1969 var den första människan som landade på månen. Så långt tillbaka som jag kan minnas, menade jag att det inte finns tillräckligt med tid för att som en annan Oblomov, slösa bort mitt liv på att ligga på sofflocket. 

Jag hamnade på en cirkus med folk från Sovjetunionen, Östtyskland, Ungern, Bulgarien, två colombianska indianer som uppträdde under namnet The Bolivars, en hel del romer, och naturligtvis folk från Tjeckoslovakien, ett land där denna cirkus var hemmavarande. Jag arbetade vid en av cirkusens flera ingångar och rev av kontrollfliken på inträdesbiljetter, jag skyfflade dynga, jag sprang småärenden, men mest av allt, var jag ihop med Diana, en femtonårig tjej, som jag träffade under påsken när hon och hennes cirkus besökte Bratislava. Cirkusens långa sommarturné började alltid på långfredagen och alltid i någon huvudstad, den här gången Slovakiens. Diana var tjeckiska, liksom hennes far och mor och hennes tvillingbror Daniel. Föräldrarna var bara sexton år gamla, eller snarare unga när de fick tvillingarna och Dianas mor såg ut som Dianas storasyster. Daniel liknade mest sin far, med framträdande stora öron, och familjen brukade skoja sinsemellan att det tack vare dessa öron som de var så succérika i sitt yrke. Hela familjen jobbade nämligen tillsammans som cirkusens välrenommerade trapetsartister. Jag tyckte att de var de mest våghalsiga människor jag någonsin träffat, de kunde sväva genom luften, de var mycket disciplinerade under sina träningar och uppträdanden och de litade med sitt liv på varandra. 

Att utföra ett till synes oplanerat misstag där högt uppe under tältets tak var det som de tränade mest på, och utvecklade denna del av sin akt till oförglömliga publikupplevelser. Deras felsteg och misslyckanden verkade vara uppkomna i stunden, alltid hundraprocentigt övertygande. De arbetade efter hegeliansk eller som vi i Tjeckoslovakien trodde var marxistisk teori, om varje utvecklings tre avgörande faser: tes, antites och syntes. 

Många artister förlitade sig på att åskådarna var medvetna om hur farligt, riskabelt, svårt, et cetera deras jobb var, men dessa mina bekanta trapetsartister ville först demonstrera det för publiken, låta dem bevittna och uppleva det, och på så vis locka fram publikens högsta uppskattning när de till slut lyckades med sitt nummer. 

Hela Dianas familj klättrade upp till sina positioner, samtidigt som tio romer, cirkusens allt i allo, sprang in i manegen och sträckte ut ett säkerhetsnät under familjen och deras akt. De höll i nätet allt vad de orkade, i fall att…

Familjen utförde några konster enligt alla regler, och så var det dags för numrets höjdpunkt. Cirkusdirektören kom in och på blandad rysk-tjeckiska beskrev han hur farligt, svårt och unikt det som skulle komma var, han bad om extra eller till och med största möjliga tystnad. Virveltrumman började frenetiskt virvla, men familjens överhuvud avbröt numret genom att ropa på männen som höll det utsträckta säkerhetsnätet under honom, att avlägsna sig. Dessa tittade på direktören som satsade hela sin pondus på att förhindra detta, att de skulle stanna kvar på sina poster, eftersom man kan aldrig veta, tillade han.

Den spänningsskapande virveltrumman satte ånyo i gång, åskådarna vred upp sina nackar på gränsen till fara för pisksnärtsskada, familjefadern ställde sig på tårna och hoppade mot… 

Han misslyckades. Folk skrek av fasa, men som tur var, hamnade han i det utsträckta säkerhetsnätet. Folk applåderade i avspänning över att han överlevde och till och med förblev oskadd, och den sovjetiske direktören bugade sig och tog även han emot publikens erkännande. 

Detta eggade upp trapetsartisten, han klättrade upp än en gång, och hela misslyckandenumret upprepades till punkt och pricka förutom att han inte ställde sitt krav på att avlägsna säkerhetsnätet.

Han var en människa som inte skulle ge sig, och han började klättra upp mot det höga tältets kupol för tredje gången, men nu ingrep direktören och förbjöd honom att göra det, han gav order på att trapetsnumret skulle avbrytas, han skickade ut folket med säkerhetsnätet ut ur manegen, men fadern fortsatte ändå att klättra upp. 

Publiken visste inte hur den skulle förhålla sig till detta. Å ena sidan ville de helst inte vara med om att trapetsartisten skulle förolyckas och kanske även förlora sitt liv, å den andra sidan, direktören var en ryss samtidigt som trapetsartisterna härstammade från Tjeckoslovakien, och publiken var trött på att skåda att de starka sovjetiska på oss påtvingade vännerna från öst, alltid skulle bestämma över allt och över alla i vårt eget Tjeckoslovakien.      

Familjefadern ställde sig på tårna och en del av publiken började skrika ”Nej! Nej!”, några vägrade att titta upp, föräldrarna i publiken täckte för sina barns ögon och det fanns faktiskt sådana som spydde upp all den glass och sockervadd och grillad korv som de ätit innan föreställningen. 

Numret avslutades dock i en fullständig perfektion och hyllningarna av trapetsartisterna ville aldrig ta slut.

Ryktet spred sig snabbt men under de kommande föreställningarna upprepades inte tricket, utan man väntade med upprepningen någon dag eller till och med någon vecka.

Efter att det tillkännagavs att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur, väcktes många frågor och några av dem cirkulerar obesvarade ända tills dags dato. Skulle han ta emot det, skulle han tacka Akademien för ynnesten, vad han tycker om priset, kommer han till utdelningen, kommer han klä sig i frack, vit väst, vit fluga och lackskor eller kommer han ha cowboyhatt på huvudet, hur oförskämd får han ”egentligen” vara, vem tror han ”egentligen” att han är, kommer han personligen framföra sin Nobelföreläsning i Stockholm i april 2017 et cetera. 

Under tiden njöt och njuter Dylan av uppmärksamheten och gjorde och gör med sin tystnad det som var och är hans jobb, nämligen att med sin talande tystnad promota Nobelpriset och även sig själv. Det skrevs och pratades och bloggades och gissades, några blev så förbannade att de svor på att han aldrig igen ska få ett pris i litteratur i Alfred Nobels ära. 

Är det någon annan mottagare av Nobelpriset i litteratur du minns lika väl? Är det någon annan Nobelprismottagare som var lika mycket omskriven i Sverige och utanför?   

År 1970 såg jag Tom Stoppards pjäs “Rosencrantz and Guildenstern are Dead”, på Old Vic i London. Det är en pjäs som bygger på Shakespeares ”Hamlet”. Publiken höll på att skratta på sig, eftersom Stoppards karaktärer begick ett mängd ”fel”. De ”glömde” repliker och de sa det rakt ut… För sin uppriktighet fick de erkännandeapplåder, och efter det hittade de på nya repliker och upptåg, och publiken visste till slut inte vilket som var en olyckshändelse i arbetet, vilket som var en ingivelse i stunden och vilket som var en del av pjäsen. Det är också anledningen till varför denna femtio år gamla teaterklassiker lockar ständigt nya publikskaror till sig, samtidigt som filmatiseringen av pjäsen försvann ganska så snabbt från repertoaren, trots att den hade Tim Roth, Gary Oldman, Richard Dreyfuss, Iain Glen och Ian Richardson i huvudrollerna.

“Rosencrantz and Guildenstern are Dead” är så underhållande som den är, eftersom den bygger på karaktärer som nära på alla i publiken är bekanta med. Och så arbetar även röstimitatörer. Även röstimitatörer väljer att imitera de som nästan alla i publiken är bekanta med. Skulle de imitera en anonym kassörska i min närbutik, så skulle deras imitationsansträngning gå till spillo, oavsett hur lyckad imitationen skulle vara.

Under Nobelprisutdelningen 2016 framförde Patti Smith Dylans välkända “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” som släpptes i maj 1963 på LPn ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Alla jag känner kan den sången både genom Dylans otaliga framträdanden och genom nyinspelningar av Joan Baez, Pete Seeger, Bryan Ferry, Faust, Leon Russell, The Dead, Dead & Company, Robert Plant & The Band of Joy, Jimmy Cliff…

Patti Smith avbröt sitt framförande av “A Hard Rain’s A-Gonna Fall” under Nobelprisceremonin, hon sade att hon var mycket nervös och bad om ursäkt för det. Publiken applåderade henne uppskattande. Några rördes till tårar.

Jag känner personligen en skådespelare, lika gammal som Patti Smith, född 1946. Han var inte lika känd som Patti, men han var långtifrån okänd. En dag blev han, helt utan förvarning, alltför nervös på scenen och därtill oförmögen att ta fram sina repliker, trots sufflösens ihärdiga ansträngningar. Han gick av scenen, slutade skådespela, gick i terapi, försökte allt möjligt, scenframträdandet återupptog han aldrig. 

Så visst kan det ha varit precis så som Patti Smith berättade för sin nobla Nobelpublik och i otaliga intervjuer, och även själv skrev i en uppmärksammad artikel i The New Yorker under den bob-dylandska titeln ”How Does It Feel”.  

“How does it feel / How does it feel / To be on your own / With no direction home / Like a complete unknown / Like a rolling stone.”

Patti Smiths framträdande blev lika mycket en världsnyhet som att Bob Dylan inte hörde av sig till Svenska Akademien på flera dagar efter tillkännagivandet. Knappast någon kommer att glömma denna händelse. 

I samtliga årskrönikor under december 2016 och 1 januari 2017 som jag såg och hörde på min dator, tv och radio, nämndes Patti Smiths-händelsen med samma nödtvungna värdighet och uppmärksamhet som 2016-års omtalade terrorattacker, Brexit och presidentvalet i USA.

Patti Smith och Bob Dylan känner varandra väl, de har till och med turnerat tillsammans i december 1995, något som kan beskådas i Michael Stipes fotobok ”Two Times Intro: On the Road with Patti Smith”.  

Tänk om Bob Dylan och Patti Smith kokade ihop denna plan som gick ut på det som världen bjöds på från Stockholms Konserthus den 10 december 2016. 

Vad skulle Patti Smith eller Bob Dylan eller någon annan förlora på det? Hon fick uppskattning för sin ”miss,” precis som den tjeckiske trapetsartisten fick för sin, hon visade hur svårt det är att uppträda framför en celeber publik, och framför kameror som i realtid sprider budskapet över hela världen. Hon framförde ett lika medeltida som samtida moralitetspel som ögonblickligen gjorde henne till en lika stark som evig, nästan mytologisk hjälte, en fågel Fenix som okuvligare än någonsin reste sig upp och besegrade sin egen sårbarhet, förbrändhet och aska…    

Skulle det kunna klassificeras som lurendrejeri? Varför i så fall? Är det inte en artists plikt att leverera upplevelser som är nära på oförglömliga? Med eller utan falluckor, med eller utan skyddsnät, med eller utan trollerihjälpredor. 

Är det inte bland annat även för denna förmåga att leverera lika oförutsedda som oförglömliga upplevelser som både Bob Dylan och Patti Smith tilldelades var sitt Polarpris och Bob Dylan dessutom ett Nobelpris?

© vladimir Oravsky